Tullhuset i Lunde. I toppen av backen sköts och dog två av offren. Inne i tullhuset dog en av demonstranterna av sina skador.
Laga bilen
”Först i kön, först i kön, först i kön” skrålade Dogge när har spelade in en reklamfilm för en större hemelektronikkedja. Vi var först i kön. Kl. sju på morgonen, till den landsomfattande gula reparationsverkstaden. Vi drog semesterkortet, det är synd om oss, vi är långt hemifrån och bilen fungerar inte och det är ett jätte enkelt fel att fixa till. Vi kan göra det själv om vi bara får låna lite verktyg. Inget bevekande den unga kvinnan som skylde sin ohjälpsamhet, på mekaniker på semester och att det är fullbokat på verkstaden. Sedan veknade hon och gav oss en lapp med ett namn och en adress till en konkurrent som kanske skulle kunna hjälpa oss. Fem minuter senare och på andra sidan stan körde vi upp framför nästa verkstad. På kundservice satt Alexander, tillika tidigare ägaren av verkstaden, trodde vi. Han var lika tveksam som den andra firman, på samma grunder, men efter att ha fallit för våra snyftande argument och kanske med en större förståelse för det problem vi. Han tog tag i bilen själv och körde in den i verkstaden och fem minuter senare kom han ut med en sten på fem sex millimeter, väl slipad på en kanten. Inget var skadat och bilen var klar. Det gladde oss att vi hade gissat rätt på felet med bilen, och att Alexander ställde upp och fixade till allting. Nu kunde vår semesterresa fortsätt. Första stoppet var frukosten. Den hade vi hoppat över.
Sandviken
Efter frukosten var tillbaka för att göra klart morgonen, fixa till rummet och få med oss våra grejor som ska med på dagens resa. Hotellkorridoren var nu omgjort till ett kombinerat förråd och träningslokal. Yogamattor låg utlagda och det tränades och värmdes upp inför dagens träningspass. Det diskuterade om det skulle vara kolfiber inlägg i skorna eller inte. Lite utanför vårt kunskapsområde.
Väl vid bilen var tjejerna ikapp oss deras pass började med lätt jogging, uppför slalombacken, vårt med en lätt bilresan ner för berget. I en hel bil!
24 oktober 1929. På en enda förmiddag raderas enorma förmögenheter ut. Tidigare miljonärer blev fattigare än en kyrkråtta i en nerlagd kyrka. Den ekonomiska depressionen spred sig över världen i en för den tiden snabb takt. Hösten 1930 hade den kommit till Hälsingland. Den nyinvigda pappersmassa fabriken, Marmaverken, hade ekonomiska problem, det kom inte in tillräckligt med beställningar från omvärlden, där det rådde ekonomisk depression. Ägaren Versteegh beslutade i december 1930 att sänka lönerna för arbetarna och höja hyrorna i arbetarklasserna för att kompensera för utvecklingen. Det blev strejk.
När isarna började gå upp i de norrländska hamnarna var det dags att skicka iväg de order som faktiskt kommit in. Det var från Graningeverkets anläggning i Sandvik. Graninge var även de en del av Versteeghs verksamhet. Arbetarna i Ådalen, hade valt att gå ut i sympatistrejk med sin kollegor i Marma. Det insåg Svenska Arbetsgivare Föreningen tidigt och hade starta ett bolag som hyrde ut strejkbrytare. Versteegh kunde därför få hjälp att lasta sin last, trots strejken. Strejkbrytarna eler de arbetsvilliga som de kallades av de olika sidorna i konflikten, skickade till Härnösand och vidare till Lunde där de inkvarterades. Från Lunde fördes de med båt på älven till Sandvik där de började arbeta.
Nu var vi strax norr om Sandvik. Av den anläggning som stod här i maj 1931 finns inte mycket kvar, men här ligger en massa fabrik vid kajen. Vi kunde nu titta över Ångermanälven där den mötte Sandviks kaj, där en del av förspelet till tragedin utspelade sig onsdagen 13 maj 1931. 4-500 man hade gått från Kramfors och när de kom fram var det inget de få utkommenderade poliskonstaplarna kunde göra. Demonstranterna tog sig in på området och spöade upp några tvingade andra att följa med till Kramfors. Myndigheterna, i form av landsfogde Påhlson och landshövding Sandström, blev riktigt oroande. De begärde förstärkningar för det var ett spänt läge i Ådalen. Innan fler polis kunde anlända från Stockholm, skickades ca 60 militärer från Sollefteå, de kom på plats vid förläggningen Lunde sent på kvällen den 13 maj.
Kramfors
Vid kommunreformen 1862 ingick Kramfors i Gudmundsrås landskommun. 1947 bildas Kramfors bildades Kramfors stad och 1971 slogs den fem storkommunerna i området ihop med staden och bildade det som vi idag känner som Kramfors kommun. Vi körde in ett varv i centralorten och passerade bland annat idrottsplatsen. Den nya.
Det var vi den gamla idrottsplatsen som de strejkande samlades den 13 maj och gick till Sandvik. Vi hittade inte den platsen, som vi vet ligger inne i ett industriområde. Det blev inget stopp och vi fortsatte, efter att ha varit i stan. Det är också från Kramfors som begravningsföljet utgick ifrån när de som dog skulle begravas. Vi fortsatta längs Ångermanälven till en plats där vi stannade till.
Gudmundrå kyrka
Den ligger vackert, i backen längs vägen söderut från Kramfors, Gudmundsrå kyrka. Den invigdes 1801 efter att den gamla kyrkan blev för liten för den expanderande bygden. Den gamla kyrkan stod på instabil grund och det behövdes ständigt underhåll. Vi parkerade bilen på en stor parkering mitt i den varma och slösande solen. Så tog vi oss fram mot ingången. På väg in fanns minnesstenar över begravningen som följde händelserna i Lunde. Det var en ett stor skara människor som följde de dödade till den sista vilan. 147 fanor från hela landet hade tagit sig till Kramfors den 21 maj, en vecka efter skotten. En uppgift säger att det rörde sig om 25 000 människor och de filmbilder som finns från begravningen säger inte på något sätt emot den siffran.
Det var fyra kistor som bars från Kramfors till Gudmundsrå kyrkogård. Det femte offret begravdes i sin hemstad Västervik men på samma tid som i begravningen i Norrland. Vi kom in på kyrkogården fram för kyrkans kortsida medan filmbilderna verkar visa att följet kommer in från en sidoingång längs ena långsidan. Vad de sedan kunde se och vad vi så nu var platsen längst bort. Mitt för mittgången, i blickfånget hade det ställts i ordning en gemensamhets grav. Det var det vi gick och kunde se den sten som placerats som gravvård. Texten skriven av Erik Blomberg lyder;
”Sveriges arbetare reste vården den 29 november 1936.”
”Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”
Vi tittade på graven och försökte föreställa oss alla kransar och röda blommor som lades vi graven som en sista hyllning. Kyrkogårdar kan vara tunga och det beror på hur vad man tittar på och hur man tar till sig det faktum att vi en gång alla ska dö. Det är särskilt tungt när det är unga människor, med hela sitt liv framför sig, som dör en onödig och hastig död. Vi tar oss vidare i solen tillbaka till bilen där AC sätts på max och så kör vi återigen ut på riksväg 90 igen.
Frånö Folket hus
Frånö var tidigare ett brukssamhälle längs Ångermanälven. Här fanns både en såg och ett pappersbruk. Idag är Frånö en inkorporerad förort till Kramfors. Folkets hus och den intilliggande Folkets park, stod klar 1905. Det var hit som Transportarbetareförbundet hade kallat till möte på förmiddagen den 14 maj. Det skulle diskuteras hur fortsättningen av hanteringen av strejkbrytarna skulle hanteras. Det finns lite motstridiga uppgifter men det verkar ha varit mycket människor i rörelse. På en skylt kunde vi läsa att det inte gick att kontrollera fackföreningsböckerna så att alla var berättigade att vara på mötet. När ledarna senare gick in i Folkets hus för att diskutera och besluta om fortsättningen ställde arbetarna upp sig och började tåga mot strejkbrytarna inkvartering i Lunde.
Vi körde in på parkeringen och gick och tittade på den gula byggnaden som sett bättre dagar. Folkets park är sedan länge borta och denna historiska byggnad är i behov av renovering. På fasaden finns det välgjorda skyltar som informerar om vad som hände på platsen den ödesdigra dag i svensk historia. Vägen som arbetartåget tog från Frånö till Lunde finns inte kvar i alla delar. Kanske inte så konstigt för tiden står inte stilla och det sker förändringar hela tiden. Men, det finns en vandringsled som följer allt som går att följa och sedan lite ändringar, bl.a. för att inte gå över privat mark. Det hade varit intressant att få gå vägen men det är lite för långt, att gå båda vägarna. Istället gick vi tillbaka till bilen och körde ner till Lunde.
Lunde
Bilen rullade ner den sista backen till Lunde Folkets hus. Det låg på vänster sida av vägen och mitt emot fanns det en ytan som användes som parkering. Vi körde ner för ytterligare en lite backe och ställde oss på den större grusparkeringen. Sedan gick vi upp till korsningen igen och tittade på informationstavlorna som stod där.
En av de delar i Ådalen händelserna som har varit svåra att få ihop är händelseförloppet och dessa relation till platsen, till geografin. Särskilt svårt har det varit att förstå platsen efter de kort som visats som beskrev var ett par av offren föll och även var den unga kvinna föll. De hängde inte ihop. Den första punkten av fem som visades var platsen där den unga kvinnan föll. Det gjorde geografin ännu svårare att få ihop. Nästa plats var där två av andra föll och den tredje platsen saknades. Det borde varit där som militären föll av hästen eller drogs av hästen, beroende på hur man väljer att tolka händelserna. När vi var på väg mot den tredje punkten stannade vi till utanför det som tidigare varit Lundes tullhus, idag en privatbostad. På den smala vägen utan för hade täten på tåget kommit gående. De hade INTE gått ner till logementet utan fortsatt uppe på hyllan för att gå ner mot hamnen en sidoentré. Kanske är det här som avsaknaden av ledarna för arbetarna gör sig gällande. Vem ledde tåget, och vart och med vilka intentioner. Landsfogde Påhlson hade skickat ut en konstapel för att meddela de demonstrerande att strejkbrytarna skulle skickas hem men det uppfattade inte tåget. På bilderna som finns från själva marschen så är det otroligt många människor som går i de täta leden och alla var ännu inte framme i Lunde. Hur skulle det gå till att stoppa tåget och vände det på den smala vägen.
Tullhuset i Lunde
Vi stannade utanför Tullhuset och tittade på kartan, diskuterade och pekade. Då kommer en äldre dam ut från huset och frågade om vi var turister. Det stämde. Hon började prata och berättade att hon gärna kommer ut och svara på frågor om händelserna. Det var hennes mormor och morfar som bodde i huset den där dagen för 92 år sedan. Det var in i huset som de skadade bars och mormor rev sönder sina lakan för att förbinda de sårade. En av de unga männen avled inne på kammaren. Det levande gjorde historien mycket att få en berättelse idag från en som inte var med men säkert hört mormor berätta.
Geografin gick fortfarande inte ihop och på min fråga berättade hon vidare att kulorna hade gått på båda sidorna av huset. Vi fick också lov att börja tänka bort hus som inte fanns på platsen och försöka tänka bort träd och buskar som heller inte fanns. Frågan var även hur mycket bladverk det fanns denna så vackra majdag 1931. Geografin gick fortfarande inte ihop. Det var omöjligt att se var den unga kvinna stått och även den andra platsen dör människor fallit från platsen fram förför hamnen. Vi tackade så mycket för det hon berättade och gick vidare nerför den sista lilla sluttningen till hamnplanen. Där fanns fler stenar som visade var saker och ting hade hänt.
Kapten Mesterton
Det var här nere på hamnplanen som Kapten Nils Mesterton, 43 år, satt på en häst och bevittnade de strejkande arbetarna komma marscherande mot honom. Mesterton tog värvning som officer på I21 i Sollefteå. Han beskrivs som ansvarskännande och plikttrogen. Samma beskrivning använde hans soldater om honom. Det berättas att han kunde ta sina soldaters parti gentemot andra officerare. Mesterton kom att bli den person som mycket av ansvaret och skulden för händelserna las på. Han blev en nedbruten man av detta, berättas det. Han dömdes till åtta dagars arrest i krigsrätten i Sollefteå men friades helt i en högre krigsrätt. Socialdemokratiska regeringar kom att befordra honom till överstelöjtnants grad innan pensioneringen.
Vi hade hamnat på den plats där han satt på sin häst. Han kunde se detta hav av människor som marscherade mot honom, han var ganska ensam på platsen, han hade våldshändelserna under gårdagen i Sandvik i färskt minne. Han hade sett sin sergeant falla av sin häst i ett försök att stanna tåget, eller hade han dragits av hästen av demonstranterna. Han hör ljudet från alla människor, det är stark spänning i luften. De är ca 40 meter från Mestertons placering. Han ger order som halt, skjuter varningsskott. Tiden är ute, det ska fattas beslut. ELD!
Kryssningsfartyget Birger Jarl
Om det var en förläggning för arbetsvilliga/strejkbrytare 1931 så är hamnen i Lunde fortfarande i hetluften. Innan för staketet ligger ett fartyg som på vars bog det står Birger Jarl men på ett annat ställe Baltic star. Det bara ligger där och det är uppenbart att det inte används. Det måste kollas upp. Skeppet byggdes på Finnboda varv i Stockholm 1953 och under de kommande 60 åren trafikerar
de hon olika rutter i Östersjön. Hon har haft fyra olika namn och hon har en lista med incident som är för lång. 2013 togs hon ur trafik och därefter såldes hon några gånger innan hon 2020 hamnade i Vivstavarv i utanför Timrå. När fartygets ägare och hamnen inte var överens om hamnkostnaderna så tog hon helt sonika upp ankaret en natt i augusti förra året och flyttade till Lunde. Där ligger hon nu. Det var inte bra gjort. Ägarförhållanden är kanske inte helt klara och fartyget är belagt med nyttjande förbud, vilket gjorde det olagligt att flytta fartyget. Märkligt att Lunde återigen finns med i händelsernas centrum.
Vi fick också en tydligt bild från kajen på Sandöbron. I dagens planer finns det med att besöka bron och den olycka som inträffade där i augusti 1939.
Ådalen monumentet
Vad som stod klart nu när vi varit här är att de kort som sett på platsen i samband med händelserna är från denna sista backen och inte den som fanns uppe vid Folket hus. Det gör det ännu svårare att få ihop hänvändelserna på platsen. Även om en del av geografin fallit på plats. Vi stannade till vid Ådalen monumentet.
En mobiltelefon hittas på en parkbänk och när den ringer svarar vi i den. Till slut får vi kontakt med den som ringer. Det visar sig att det är systern till telefonens ägare som ringer för att de ska hitta telefonen. De hade redan kört i väg från Lunde för fem minuter sedan och nu skulle de komma tillbaka och hämta mobilen. Vi var inte svåra att hitta där vi satt ensam vid monumentet och tänkte på allting som vi sett.
Monumentet avtäckte till 50 års minnet 1981 av dåvarande LO-ordförande Gunnar Nilsson. De var samlade alla viktiga inom arbetarrörelsen. En man som inte var inbjuden var på plats i publiken. Han hette Tore Alespong. Det hette han inte 1931. Han var kanske den största hjälten av alla den vackra majdagen 1931. Mer eller mindre bortglömd, även om han finns med i berättelserna om Ådalen.
Lunde Folkets hus
Folkets hus var öppet och hade en utställning om de dramatiska händelserna i den lilla orten vid Ångermanälven. Där fanns mycket information om dödsskjutningarna, där det endast är ca 10 meter från var en av de unga människorna föll. Här fanns också en monter med en trumpet. Instrumentet och trumpetaren är centrala i den här historien.
Efteråt, när ansvar skulle utkrävas så ville man åtala trumpetaren för missbruk av militär signal.
Mannen hade, här går källorna isär lite något, tagit med sig sin trumpet eller så tog han en från orkestern, blåst eldupphör. Mannen hade nyligen gjort sin militärtjänst och kunde blåsa de rätta signalerna. Mycket troligt är att han förhindrade en större katastrof än den som redan inträffat eftersom soldaterna hade lytt signalen och slutat skjuta.
Tore Andersson hette trumpetaren. Han kom att straffas hårt för sin rådighet. Han slapp åtal men han svartlistades i Ådalen och fick inget jobb. Han blev tvungen och flytta och byta namn till Tore Alespong. Orsaken till detta var att han hade fel politisk färg. Det framgår lite mellan raderna men vår berättare i Tullhuset sa att det var på det viset. Tråkigt att något så bra ska försvinna in i politiken.
Sandöbron
Här fanns också en utställning över Sandöbron. En av de som fanns i Folkets hus och pratade med besökarna kom fram och vi kom att prata om bron. Han berättade att hans far hade byggt på bron men var ledig den ödesdigra torsdagen, den 31 augusti 1939.
Sträckan Stockholm – Haparanda gick längs den norrländska kusten, som den gör idag. Ångermanälvens utlopp är brett och för att biltrafiken skulle kunna ta sig över, fick den ta färjan över älven. Hur det fungerade när det var islossning eller is på älven, är osäkert men säkert är att det var en osäker väg, om man hade bråttom. För att få en fungerande och fast förbindelse beslutades att bygga Sandöbron. Det är ett smart drag. Sandön är en större ö i älven och då kan man nyttja fasta marken till att bygga vägen och få kortare broar. Det var en ganska ny men beprövad teknik som skulle användas. Det som var nytt var längden, 264 meter. Arbete sattes igång och i maj 1939 var det dags att svänga ut formarna över älven. De hade byggts på land, vilket underlättade arbete och gjorde bygget billigare. Det började dra ihop sig till gjutning. Enligt vår guide så började man gjuta
i båda ändarna och då tryckts formen uppåt och kollapsade. Han berättade vidare att när formvirket väl kommit ner till botten och lossnat så for de uppåt med en väldig fart, likt spjut som sköts upp ur vattnet.
Det är, än idag, Sveriges största enskilda arbetsplatsolycka med 18 döda. Att vi känner till så lite om den är att Andra världskriget startade dagen efter. Guiden berättade att det var arbetare från trakten, inte som idag, rallare som far land och rike runt och bygger broar. Det måste ha varit tungt för bygden i Lunde att inom loppet av åtta år ha haft två sådana dramatiska händelser.
Ansvarsfrågan utreddes efteråt och en kommissionen kom inte fram till något tydligt resultat och det utkrävdes inget ansvar av någon. Arbetet började om igen nu byggdes fundament på älvbotten som kunde hålla upp formen. 1943 kunde bron invigas för trafik. Tjugo år efter olyckan publicerades en rapport från Chalmers Tekniska Högskola som visade på möjliga orsaker. Den teori som fördes fram var att formkonstruktionen var instabil och när den utsattes för trycket av betongen så kollapsade den.
Punkt E på kartan
Vi hade en plats kvar att besöka i Lunde. Den som på kartan betecknades smed E. För att nå den fick vi gå ner till hamnen igen, men nu längre söderut. Ett modernt staket hade rests runt hamnen men den gjorde en liten kringelikrok, som motiverades av punkt E. När vi tagit oss förbi bilvraket som parkerats framför den lilla granitstenen, nådde vi fram till den plats där kulsprutan var placerad. Nu faller geografin på plats. Vi fick börja med att tänka bort allt buskage som fanns. Tänka bort de hus som inte fanns då. Nu faller allting på plats. Från kulsprutan var det en god siktlinje till Kapten Mesterton. Det var inte så farligt långt bort heller, borde vara inom höravstånd. Damen i tullhuset berättade att kulorna visslade förbi på båda sidor om huset, gavlesidan och inte framsidan som det verkar på bilderna från den tiden. Det var en otroligt bra siktlinje till platsen där den unga flickan föll. Vägen där demonstranterna marscherade gick lite som en vall, lite uppåt och soldaterna som bemannade kulsprutan hade dem framför sig som om det vore en skjutbana. Nu kommer insikten om att det är snarast osannolikt att det inte dog fler. Platsen för kulsprutans placering var mycket väl vald.
Efterspelet
Det tillsattes en kommission som mycket noga gick igenom händelseförloppet. De kom med sin rapport. Militärer och demonstranter ställdes inför rätta och några frikändes och andra dömdes. Längst straff fick Axel Nordström, 2,5 års fängelse för uppvigling. Han valdes senare in i Sveriges riksdag för Sveriges Kommunistiska Parti. Landshövdingen Stenström och landsfogde Påhlman ersattes med vikarier och uppmanades att söka andra arbeten. Kampen om arbetarna mellan socialdemokrater och kommunister fortsatte. I riksdagsvalet 1932 kunde Socialdemokraterna komma till makten med hjälp av bondeförbundet och inledde en regeringstid som varade fram till 1976.
Arbetsgivarna med Versteegh i spetsen hade visat på en idag, ganska hemsk människosyn. Händelserna borde ha påverkat företagsledarna. Det hade varit många år av strejker och lockouter på den svenska arbetsmarknaden. Rösträttsreformerna hade gett fler möjlighet att vara med och välja sin företrädare, företrädare som var väl skolade i ur man driver frågor i beslutande organ, i de folkrörelser som växt fram under 1800-talets senare hälft; Nykterhets-, arbetar-, idrotts- och inte minst frikyrkorörelsen. Den gamla tidens män med makt hade stretat emot länge och väl men det nya hade tagit över. Det är nu som arbetsgivare och arbetstagare gör upp Saltsjöbadsavtalet 1938. De erkände varandras rättigheter och varandra som parter. Grunden ligger fast än idag och har varit en av de faktorer som byggt Sveriges välstånd. Kostnaden i Lunde var onödig, man skulle ha pratat med varandra tidigare.
Marieberg
Det var mycket att smälta, att titta på de platser där händelserna i Ådalen utspelade sig. Förmiddagen hade gott över i lunchtid och vi tog Sandöbron över till Killingholmen, fortsatte på nästa bron till Sandön och även den tredje bron över till Klockestrand på älvens norra sida. Där var det lunch. Den gamla E4 gick igenom Klockestrand men vi tog vägen åt andra hållet, via Lugnviksstrand. Det är en vacker mindre väg som tar oss en liten bit in i landet men när vi återigen får kontakt med älven kan vi se över till Sandvik som vi stannade till vid i morse. Vi följer vägen som följer älven och tankarna för oss till en tur längs Gironde viken utanför Bordeaux. Målet för vår resa är Mariebergs kulturreservat.
1853 tillhörde marken Köja by och har fanns ingenting. Nio år senare stod en timmersåg på platsen och var en av de största. Sågen för en intressant historia, den brinner ner 1920 men byggs upp och fortsätter produktionen fram till 1970 då den läggs ner.
Arbetarna behövde någonstans att bo. Det byggdes kaserner där en arbetare fick ett rum och kök till sig och sin familj. Det var dessa faluröda längor som vi kunde se när vi parkerade bilen på besöksparkeringen under tallarna en liten backe upp från vägen. Det är fyra byggnader på området och det bor fortfarande människor i husen. Det är främst i tjänstemannakassernerna som hade lite fler och större rum. Annars är det på utsidan ganska likt som det en gång var. Det som sticker ut är den långa garage liknande byggande som ligger mitt i området. Det är vedboden, där varje familj hade möjlighet att förvara sin ved för matlagning och värme. Vi är längre norrut än vad vi är vana vid från våra breddgrader. Byggnaden väcker en del minnen. I det villaområdet från 1910-talet som jag är uppväxt i fanns det några hus som ännu hade kvar sin vedbodar. Inte minst Rallargården. De är väldigt lika. Byggnaderna är också lika de arbetarbostäder som vi såg på Oljeön för några år sedan. Jonsered som vi besökt och inte minst finns klara likheter med Söderfors i Uppland.
Här fanns tvätthus, med modern toalett, men annars var det torrdass på gården. Något som jag själv aldrig han uppleva. Mycket tack var moderniserings ivern under miljonprogrammet på 1960- och 1970-talen. Folkhemmet hade krav på en viss standard. Det såg vi i 1950-tals lägenheten i Kortedala som var det modernast som fanns när den var ny.
En del av ett av husen var ett museum och vi gick dit och tittade på det som fanns, allt tidstypiska. Det visade sig att lägenheterna i huset gick att hyra för övernattning och varje rum hade ett tidstema. Några var uthyrda men ett av dem, 1940- talet, fick ett besök av oss.
Sandslån
1872 byggdes skiljet vid Sandslån upp. Sandslån är en av de öar som bildats där Ångermanälven rinner ut i havsviken och sediment spolas upp. Det var också hit som timmerflottnings stockar samlades ihop, sorterades och skickades till sågar, massafabriker och annat där man hade behov av timret.
Arbete med att skilja ut stockarna var manuellt och det var ca 700 man som utförde sysslorna. Flottningen pågick i ca 110 år innan det lades ner 1982, då allt timmer fraktades med lastbil och med tåg. Rekordåret i Sandslån, som räknas som världens största skilje var 1953 ca 23 miljoner stockar. Efter det kom ett mekaniskt skilje och då var det mindre än 100 personer kvar som arbetade på plats. Vi körde fram till det som idag är iordningställt på Sandslåön. Dannero hade lunchtrav och den bastant högtalaren hördes när vi parkerade bilen.
Det är de gamla arbetarkasernerna, i tegel, till skillnad mot i Marieberg där de var byggda i trä. Vi började med att fika för det behövdes energi efter förmiddagens mentala insats i att fullt ut förstå vad som hände i Lunde för alla dessa år sedan. Ett besök in i flottningsmuseet gav en god bild av hur arbetet hade gått till. Klockan var inte så mycket men den inre klockan hade gladeligen kunnat gå och lägga sig, men vi fortsatte tappert.
Ytterlännäs gamla kyrka
Vi har samlat på oss lite möjliga besöksmål som vi kan göra om tiden och andan faller på. De är inte överst på måste listan utan mera kul att har gjort eller att passa på när vi ändå är här. I den kategorin hamnar nästa stopp. Vi hade tagit del av flera olika listor som rankade Sveriges vackraste kyrkor. På en av de mindre listorna fanns Ytterlännäs gamla kyrka, så vi körde dit. Uppsala domkyrka finns med i toppen på flera listor.
Redan på väg upp till kyrkan kunde vi se att den var lite annorlunda till formen än vad vi var vana vid. Särskilt för en så gammal kyrka som denna. Man tror att det har varit en hednisk kultplats som ersattes med en kyrka när Sverige kristnades. Grunden till den nuvarande byggnaden sätts till 1200-talet. Enligt en lokal sägnen var det sex namngivna bönder som som byggde kyrkan. Det skulle kunna stämma. Äldre Västgöta lagen, vilken är samtida med kyrkans äldsta delar, beskriver just att det ska var sex bönder som bygger kyrka och håller präst.
Kyrkan har byggts om i och till under århundradenas lopp och vi kanske skulle kunna säga att det är ett rest under att den finns kvar. När församlingen 1850-talet ville man riva den gamla. En donation gjorde det möjligt att renovera kyrkan. En insamling i slutet på 1930-talet räddade kyrkan den gången. Den finns fortfarande kvar och nu var vi på väg in i härligheten.
Det första som slår oss är likheterna med Kumla kyrka. Vapenhusets fresk färger påminner starkt om kyrkan i Västmanland. När vi väl kommer in i gudstjänstrummet är likheten än mer slående. Det är målningar överallt. De liknar dessutom de i Kumla som tillskrivits Albertus Pictor. Vi hade inte så fel. Det var en lärjunge till Pictor som med sina lärlingar hade målat kyrkan, och kan vi gissa, följt i mästarens fotspår. Vi får också förklaringen till att kyrkan verkar vara onaturligt hög, eller oproportionerligt hög gentemot längd och bredd. Det hade byggts till läktare i den bakre delen och färgen lysta ovanligt klart för att vara i en kyrka. Vi fick en guidning och tittade på allt det fina innan det var dags att åka hem.
Styresholm
På väg till Kramfors i morse hade vi sett en skylt med en kringla. Den visade till Styresholm. Google är vår vän och det visade sig att de är den nordligaste fogdeborgen som fanns i Sverige, eller i alla fall resterna av den. Det är nu vi är här och GPS sattes mot ytterligare en sevärdhet.
Borgen byggdes av vitaliebröderna i slutet på 1300-talet. Då på en ö i älven, nu på fast marken. Landhöjningen i Ångermanland är påtaglig. Nu finns inte så mycket kvar att se, vallar som blivit kvar i landskapet. Borgen är samtida med Stynaborg utanför Alingsås och det som finns kvar likar vad vi såg där. Utsikten från vallarna över älven var imponerande, men vi ska inte glömma bort att då måste den ha legat närmare vattenytan.
Vitaliebröderna spelar en roll i historien om platsen. Det började med att Albert av Mecklenburg var så impopulär att ha avsattes som svensk kung. Alberts vänner i Stockholm belägrades och från Tyskland skickades unga adelsmän ut för att smuggla in förnödenheter och proviant, s.k. vitalier. Kriget tar slut men de unga männen har fått smak på ett äventyrligt liv och fortsätter genom att bli pirater i Östersjön. Främst Gotland men alla sjöfarande pirater behövde en bas och då passade det bra att bygga vid en vik där kusten vek in åt land. Då var detta kustbandet, en bra bit in i landet. Långt från närmsta fasta punkt för den svenska centralmakten.
Drottning Margareta kom överens med bröderna när hon kom till makten i norden och hon fick överta borgen och placerade sina danska fogdar som drev in den kungliga skatten. Det blev då den nordligaste svenska fogdeborgen. Hur länge borgen existerade är oklart. Nyligen gjorda arkeologisk utgrävningar visar på att de förekommit strider. Det finns inga historiska källor att detta är kopplat till Engelbrekt upproret, men sägner på platsen påstår detta. I så fall ytterligare en parallell med Stynaborg, 80 mil bort. Bort från plats var det vi skulle göra nu, ta oss till hotellet, äta och sedan var det vila. Det har varit en mäktig dag.
Ådalen 23 – dag 7 – Nu börjar resan söderut – Hemsö fästning – Hernö gin – Lotsstugan – Ådalen III
Ådalen 23 – dag 8 – Varm natt – Härnösands bilmuseum – Rådhuset – Härnösands domkyrka – Vila
Ådalen 23 – dag 11 – Ol-Anders i Alfta – De sista världsarvsgårdarna – Edsbyn
Ådalen 23 – dag 14 – Biltvätt – Linnes bröllopsstuga – Carl Larsson gården i Sundborn
Ådalen 23 – dag 16 – Ornässtugan – Raka vägen hem
