Ol-Anders i Alfta
Vi var sent iväg. Det är inte långt mellan bandy metropolen Bollnäs och den kanske största av hälsingeklubbarna, Edsbyn. Nästan mittemellan ligger Alfta. Efter att inte ha sett så mycket av världsarvsgårdarna så stannade vi till vid en hälsingegård, som inte var världsarv, men som var öppen för besökare, Ol-Anders i Alfta. Ol står för Olof, tror vi. Som vår värd i Bollnäs berättade så har de en tendens att korta av namnen, så Olof Andersson var mannen som gett namn åt gården.
Vi parkerade bilen och gick upp till själva husen. Pensionärerna spelade boule på en plan i en hörnet av ängen. En vacker manngårdsbyggnad tonade upp sig, mellan två flyglar. HÄLGE stod det med stora bokstäver. Här i Alfta bodde Lars Mortimer, skaparen av seriefiguren Hälge – älgen som filosoferar på ett humoristiskt sätt över livet. Gården har annars en lång och brokig historia. Den är känd från senare delen av 1500-talet. Olof Andersson föddes ca 1640. Den låg då vid Alfta kyrka, i en by som var vanligt på den tiden, innan storskiftet 1749. Det tog tid att skifta byarna och bönderna var kanske inte överdrivet intresserade alla gånger. Kanske det var en bidragande orsak till konsekvenserna av branden som bröt ut i Alfta 1793. Gården brann ner till grunden och nio personer, bara på denna gården blev hemlösa. Den började byggas upp direkt och flyttade till den nuvarande platsen. Kanske spelade skiftena en del i det hela också.
Gården byggdes som brukligt var, med hus på alla fyra sidorna av tunet. Senare plockades en sida bort, på denna gården brygghuset, för att mer efterlikna adelns gårdar och slott. Bönerna var det viktigaste ståndet i landskapet och de höll ihop, som om de vore adelsmän, skulle man kanske kunna säga.
Ol-Anders är mycket mer än bara en bevarad hälsingegård. Det har byggts till lite för att vidga verksamheten. Vi tittade in i museet, som berättade historien om den religiös väckelsen som Erik Jansson grundade i Alfta på 1840-talet. Den kom snabbt i konflikt med Svenska kyrkans monopol på religiöst troende och anhängarna utvandrade 1846 till USA och grundade kolonin Bishop Hill i Illinois.
ÖSA var från början en bysmedja i Alfta som under 1950-talet började utveckla och producera maskiner för skogsbruket. De var först med flera innovationer för skogsmaskinerna. Dessa finns uppställda på gräsmattan bakom museet och de är intressanta att titta på. De hade även ett eget museum som berättade historien om det framgångsrika företagets uppgång och försäljning till John Deeres skogsföretag. Verksamheten flyttade först till Filipstad och senare till Finland.
Det var lite av detta som var det förväntningar som fanns på världsarvets hälsingegårdar.
Det sista värdsarvsgårdarna
Ol-Anders var också ett informationscenter för världsarvet. Det blev snabbt klart att de två sista gårdarna, Jon-Erik och Pollars, heller inte var tillgänglig bara så där, de är privat bostäder, utan måste bokas. Det hade vi inte gjort men bestämde oss att åka förbi gårdarna i alla fall. Så vi svängde norrut och började köra genom det vackra hälsingelandskapet, på små vägar. Här fanns det flera exempel på exteriört vackra och välbevarade hälsingegårdar. Det fanns en ro i landskapet, här var det ingen jäkt och antingen är det en öde del av Sverige eller så har de som bor här semester och är bortresta. Det var en lugn och behaglig tur på landet. Vi körde sakta förbi de båda kvarvarande gårdarna och så ställde vi in GPS:en mot Edsbyn. Snart nog kom vi på en skylt som berättade att vägen kallas för Hälsingegårdsvägen och det lät bra så den följde vi hela vägen in till Edsbyn. De drog oss förbi ytterligare fina och välbevarade gårdar, vilket vi uppskattade.
Edsbyn
Besöket var inte planerat direkt så vi tog till ett gammalt trick. Vi körde rakt igenom orten och tittade på vad som fanns, vände och körde tillbaka till en lite mer avancerat gatukök. Det var dags för lunch. Nu hade vi sett vad som fanns och sett lite skyltar som gav tips, bl.a. ett lokalt museum.
Efter lunchen, och det är värt att betala några kronor extra på turistattraktionerna för lagad mat, så tog vi oss till Edsbyns museum. Det var inte långt från lunchen men vi tog bilen inte minst för att det var dags att återigen vattna naturen.
Museet var inte stort men det fanns att titta på. Lim-Johan var en konstnär och träsnidare som kom från Edsbyn. Fadern var född i Lima i Dalarna därav förleden Lim. Han led av en psykisk störning som förde honom till ett mentalsjukhus i tolv år, strax efter sekelskifte 1900. Därefter for han tillbaka till hembygden runt Edsbyn. Han försörjde sig på träsniderier och dagsverken på gårdarna i närheten. Han målade också och rankas hög som konstnär inom det naiva måleriet. Vi kunde se exempel på både hans träsnidarkonst och på hans måleri.
Givetvis fanns det en utställning om Edsbyns skidor. De är ihågkomna från den tiden när skidåkning gjordes på längden, innan Stenmark for fram som en lavin i slalombackarna. De var ett stort märke på sin tid. 1984 lades tillverkningen ner. Då hade plastskidorna helt tagit över vintersportens redskap. Det fanns också en film om Ulefos yxor. Den var intressant. Det gick åt yxor innan motorsågen gjorde sitt intåg i skogsarbetet. Gränsfors var ett bruk men det fanns fler som tillverkade detta urgamla redskap. Filmen vi såg på kompletterade väl det vi sett i Gränsfors för att par dagar sedan.
Det regnade fortfarande så vi hoppade över besöket på Edsbyns eget skansen och istället tog vi oss tillbaka till Bollnäs. Det var dags att vila lite så det blev inte mycket gjort mer den dagen, mer än att boka besöken i slutet på veckan i Falun.
Ådalen 23 – dag 7 – Nu börjar resan söderut – Hemsö fästning – Hernö gin – Lotsstugan – Ådalen III
Ådalen 23 – dag 8 – Varm natt – Härnösands bilmuseum – Rådhuset – Härnösands domkyrka – Vila
Ådalen 23 – dag 11 – Ol-Anders i Alfta – De sista världsarvsgårdarna – Edsbyn
Ådalen 23 – dag 14 – Biltvätt – Linnes bröllopsstuga – Carl Larsson gården i Sundborn