Ådalen 23 – dag 5

Thailändska paviljongen i Ragunda

Vi släpade oss upp. Det hade varit en tung dag igår. Vi kanske inte ska klaga för mycket, vi åker bil tittar på det som intresserar oss. Annat är det för våras stackars grannar som skulle åka rullskidor, åtta mil, fram och tillbaka längs Ångermanälven. Det gick att följa dem på Instagram. Undrar hur ledbrutna vi hade varit efter ett sådant stolleprov. Frukost och så gav vi oss iväg.

Thailändska paviljongen i Ragunda

Vi har en bok som heter, 500 platser i Sverige som du måste se innan du dör. Där finns den thailändska paviljongen i Ragunda med. Har hört talas om den i andra sammanhang. Nu är vi i närheten och nu skulle vi ta chansen. Trafiken var behagligt norrländsk, inte mycket bilar alls, något som definitivt går att vänja sig vid, men sedan är det avstånden, myggen och den långa vinter. Vi är olika.

Oscar II bjöd in Thailands kung Chulalongkorn till att besöka en utställning i Stockholm och 1897 kom kungen till den svenska huvudstaden. Oscar II erbjöd sin, för tiden, exotiska vän, till att besöka andra delar av Sverige och det blev en Norrlandsresa. Från Sollefteå vid Ångermanälven till Bispgården restes det med tåg och sista biten till Utanede vid Indalsälven reste sällskapet längs de krokiga grusvägarna. Där tog man en båt tillbaka till Sundsvall. Människorna i bygden gick kanske inte man ur husen men det noterades från resan att det var mycket folk som kantade vägen för att få titta på en exotiska resenären.

Minnet av den thailändske kungen var levande i bygden och när vägen skulle rustas upp på 1940-talet så fick den namnet kung Chulalongkorn väg. I början på 1990-talet kom en grupp thailändska dansare förbi och noterade att deras kung hade gett namn åt en väg ”mitt ut i obygden i norra Sverige”. Historien började rullas upp. Pengar började samlas in till ett minnesmärke över kungens besök och 1997, hundra år efter kungens besök började paviljongen byggas. När den stod klar, fick Ragunda kommun den i gåva av Thailands premiärminister.

Inför resan norrut hade vi kollat upp var det finns bensinmackar. Det är inte som vi är vana vid att de ligger nästan perfekt när tanken börjar bli tom. Vi bestämde oss för att passa på att fylla upp tanken när vi passerade en bra mack. Idag var en bra dag att tanka på och sedan bar det av till paviljongen. Den ligger vackert i sin gamla tegeltäckt. Den syns på håll och färgerna i vitt, guld och rött passar vackert ihop med den svenska sommargrönskan en dag med låga regnmoln som håller på sig. Den passar bättre in i landskapet än stupan i Fellingsbro.

Vi betalde vårt inträde och gick in i parken. Välskött och fridfull, trots att det fanns en busslast norska turister inne på området. Vi promenerade sakta på gångarna förbi rabatterna och över broarna som tog sig över till de små öarna i dammen. Paviljongen eller kanske vi ska kalla det tempel, låg på den högsta punkten och det var en bra placering. Kanske inte byggnadstekniskt. Platsen är ett gammalt tegelbrott och när det skulle till att byggas var det nästa 20 meter av lera under huset vilket inte är optimalt. Huset borde flyttas till stabilare grund. Munkarna hade redan varit och välsignat platsen så det blev till att påla istället. Det var inget vi märkte av när vi kom upp på själva paviljong området. Skorna tog vi av oss utanför och klev över den höga tröskeln. Det är inget ovanligt på nordliga breddgrader att det är höga trösklar men då för att skydda så att kylan inte tränger in. Nu för att inte onda andar skulle kunna ta sig in till templet. Våra kulturer är lite olika.

Väl inne var det ett tempel till kungens ära och det placerades ut blommor som offer till kungen. På vägen ut mötte vi en ung thailändsk familj, med två små barn, som hade med blommor som det skulle offra. Den höga luftfuktigheten började sakta övergå i noterbara mycket små regndroppar, inte att oroa sig för, men vi passade på att gå in i växthus och utställningar som finns på området innan vi en upplevelse rikare kunde ta oss tillbaka till bilen för nästa stopp.

Döda fallet

Skogsavverkning var en viktig näring för många bönder i det norrländska inlandet. Genom flottningen kunde timret skickas till kusten och förädlas. Det som var problem var forsarna. Kanske den värsta av dem alla var Storforsen i Indalsälven. Den låg strax efter Ragundasjön och redan i början på 1700-talet hade det funnits planer på att föra älven farbar. Än mera tryck på att göra något kom när stora Kronoskogar längs älven delades ut till bönderna och nu fanns det ett ekonomiskt intresse. Sundsvall beslutade 1748 att göra en undersökning och söka tillstånd att ta sig förbi forsen. Slutsatsen blev att det skulle kunna ske genom en kanal förbi forsen.

Bönderna nedanför fallet oroade sig för sitt laxfiske och sina slåtterängar och motsatte sig att det skulle göras något. Två intressen stod mot varandra. Skogsbönderna i Ragunda gick ”segrande” ur den kampen genom att det hade ett nästan riksintresse för att få timret till marknaden. De lovade att ersätta bönder nedanför fallet om det blev några skador. 1793 efter att grävningarna stannat av i tio år började de på nytt. En ny man anlitades för att lösa uppgiften, Magnus Huss. Han hade en annan idé. Han tänkte inte gräva en kanal, han tänkte använda vattnets kraft att spola en väg genom den grusås som höll Ragundasjön stången, likt den sandås som vi såg i Fjäråsbräcka, även den ett minne av inlandsisens tillbakadragande. För att spara pengar struntade man i försiktighetsåtgärder, främst mot en kraftig vårflod och tidigt på morgonen den 7 juni 1796 gjorde trycket i sjön att den pressade sig igenom åsen, där den var som svagast, vid den nästan klara grävda kanalen. Indalsälven fick en ny sträckning och Storforsen blev döda fallet. Det var dit som vi kommit.

Det blev en intressant promenad över det torrlagda fallet. Nytt för i år verkar ha varit att det byggt gångvägar av trä över fallet runt alla delar av det. Träplankorna var så färska att det luktade om dem och de hade ännu inte börjat att gråna. Trappor upp och trappor ner för att kunna se alla delar. Lite sl hade börjat växa i den gamla flodfåran men det måste ha skett rensningar av sly tidigare, annars skulle man inte ha sett något i dag. En och annan stor tall fanns det på lite planare mark. Det var en otrolig syn att se ett fall som en gång varit så mäktig, fortfarande vilt, men tämjt genom att plocka bort vattnet. Var verkligen glad att vi kunde komma hit och titta på detta och att gångvägen gav oss tillgång till. Moderna människor som vi är skyddade vi oss med paraplyer. Det som hade varit intressant är kartor över området, över Ragundasjön, före och efter omladdningen av vattnet.

Flodvågen som svepte ner längs älven orsakade mycket förödelse. Det berättas att folket ner åt älven plockade lax från träden. Det en gång så fina laxvattnet försvann. Tack och lov omkom inga människor. Nu började alla rättsprocesser och Ragunda bönderna friades från alla anklagelser, trots sina tidigare löften. Det sista rätt fallet var klart 1974, 180 år efter händelsen.

Nu var vi hungriga och tog närmsta vägen till Hammarstrand för en sen lunch. Vi missade Macken på Kilen som vi körde förbi igår men omvägen dit var för lång.

Rodelbanan i Hammarstrand

Som idrottsintresserad har Rodelbanan i Hammarstrand kommit upp ungefär varje gång som Sverige försökt att få arrangera OS. Det är landets enda rodelbana och det var inte utan att det var intressant att få se den i verkligheten. Rodeln är annars något som setts på TV och ett par naturrodel turer i Italien för måååånga år sedan.

Vi letade efter något som fanns markerat på kartan och det var inte lätt att översätta den i verkligheten, men efter ett par försök kom vi fram till det som verkade vara starten på banan. Det såg inte mycket ut för värden, några som stugor som sett bättre dagar och några grånade träplank som satt i grund schakt i backen. Inte alls något i stil med det som man ser på TV.

Hammarstrand var den första orten utanför fjällvärlden som satsade på att bli en vintersportort. I slutet på 1950-talet påbördades satsningen med en slalombacke men redan innan det hunnit bli 1960 så började en rodelbana och byggas. Taken var att den skulle bli 1500 m lång men det byggdes aldrig klart. Sedan har den kortats av några gånger till dagens ca 1045 m. Några kurvor har byggts om och gjorts i betong, men annars är det den gamla torv- och jordbanan med träplank.

Det är en liten sorglig syn att banan på det här viset men så är det heller inte säsong för sporten. Kanske hade vi sett den annorlunda om vi varit här en gnistrande solig och kall vinterdag med mycket aktivitet. Det var i alla fall roligt att ha sett starten och med det for vi nerför backen, inte i rodelfart för det var risk för möten men ner kom vi.

Nämforsen

I planeringen hade vi missat Nämforsen men vi hade lagt in eftermiddagen som vilodag. Men, det blev för intressant att inte ta sig en titt på hällristningarna nu när vi var i närheten. Med erfarenheten från långa norrländska grusvägar och vad de kan ställa till med, så valde vi att köra runt. Det betydde, hela vägen ner till Sollefteå igen, över älven och sedan den ca fyra mil långa sträckan upp till Nämforsen. För sörlänningen en bit, för de som bor här, inte mycket att bråka om. Så vi körde.

Vi började på museet och det var en lite trevlig sak. Inte alls i den storleken som museet vid hällristningarna i Tanum, men så är de ett världsarv, men väl avpassat för platsen. Vi har även sett hällristningar i Norrköping, men de ligger på några klipphällar i Himmelstalundsområdet. Tanum är störst av de vi sett med sina ca 10 000 hällristningar inom Världsarvs området. De är mer utvecklade och täcker fler områden av livet än här i Nämforsen som har en klar inriktning på jakten. Det är bl.a. gott om bilder på älgar. Här finns ca 2 600 ristningar, medan det i Norrköpingsområdet finns ca 7000, längs Motala ström. Nämforsens äldsta ristningar är från stenåldern, för ca 6000 år sedan. Det är klart äldre än Tanums och Norrköpings som är från bronsåldern knappt 4000 år gamla.

För att kunna förstå Nämforsens ristningar lite bättre så behöver vi titta lite på en erfarenhet från Halland som kom på för några år sena. Bosättningar längs Hallands så kända floder skedde oftast vid sista forsen innan havet. För möjligheten till resor på vattnet, både från floden och från havet och för att erbjuda skydda, det låg inte alldeles i kustbandet. Nämforsen ligger idag drygt 10 mil från Östersjön. Då, när det ristades var detta den sista forsen innan havet. Landhöjningen i denna delen av landet har varit kraftig.

Museet ligger på toppen av en av strandbrinkarna och vi tog bilen ner till älven. Körde över bron/kraftverket och parkerade bilen för att gå tillbaka över bron och ner till älven. Det var kraftiga varningar för att det kunde komma kraftig vatten avtappning, utan förvarning, och att det utgjorde en stor fara om man var för nära. Efter att ha sett fallens dag i Trollhättan och sett hur mycket vatten det kom på väldigt kort tid så visst vi vad det handlade om. Precis om vid Döda fallet hade man ställt i ordning gångvägar över klipporna och därifrån kunde vi titta på hällristningarna. Det var fina och det var intressant att ha sett dem. Nu var vi trötta och tog oss sista sträckan tillbaka till hotellet.

Trangia middag

Vi stannade till rastplatsen, ett hundra tal meter från hotellet och med hopptornen ett femtiotal meter bort. Plockade vi fram vårt lilla fältkök och brassade käk i det fria. Molnen hade legat lite tungt över marken hela dagen egentligen och vi fick lite droppar på oss i den Thailändska paviljongen. Nu hotade regnet vår mat när det kom några stänk av duggregn. Trangian kokade så for den kunde och regnet ökade provocerande långsamt. Men, det var vänligt mot oss och vi fick lov att koka klart vår mat innan vi flydda in i bilen för att äta och då kom regnet på riktigt. Det var vi tacksamma för, med tanke på hur regnet förföljde oss i fjol. Vi åt vår spagetti och tittade ut över Ångermanälven som sakta försvann från vår syn i takt med att rutorna immande igen.

Ådalen 23 – dag 1 – Semesterresan startar – Vägsjöfors – Osebol – Malung – Mora – Gustav Vasa monumentet

Ådalen 23 – dag 2 – Zornmuseet – Nusnäs – Vikingagravar på Sollerön – Gesundaberget – Mora – Vasaloppet – Sommarkväll längs Siljan

Ådalen 23 – dag 3 – Tallen – Pilstupet – Världsarvet Hälsingegårdarna – Bortom åa, Hälsingegården i Dalarna – Los Koboltgruvor – Stavkyrkan i Kårböle – Sveriges geografiska mittpunkt – Grusvägar och problem med bilen – Gräns- och altarstenen – Håsjö gamla kyrka – Hallstaberget

Ådalen 23 – dag 4 – Laga bilen – Sandviken – Kramfors – Gudmundsrå kyrka – Frånö folkets hus – Lunde – Tullhuset i Lunde – Kapten Mesterton – Kryssningsfartyget Birger Jarl – Ådalen monumentet – Lunde folkets hus – Sandöbron – Punkt E på kartan – Efterspelet – Marieberg – Sandslån – Ytterlännäs gamla kyrka – Styresholm

Ådalen 23 – dag 5 – Thailändska paviljongen – Ragunda – Döda fallet – Rodelbanan i Hammarstrand – Nämforsen – Trangia middag

Ådalen 23 – dag 6 – Rysshärjningar – Höga kusten bron – Höga kustens världsarv – Skuleberget – Naturrum Höga kusten – Bara in och ut ur Örnsköldsvik – Örnsköldsvik till Sollefteå – Kvällsbestyr

Ådalen 23 – dag 7 – Nu börjar resan söderut – Hemsö fästning – Hernö gin – Lotsstugan – Ådalen III

Ådalen 23 – dag 8 – Varm natt – Härnösands bilmuseum – Rådhuset – Härnösands domkyrka – Vila

Ådalen 23 – dag 9 – Resdag – Midlanda – Timrå – Hotell Knaust – Gulfmacken i Bergsjö – Gränsfors yxbruk – Söderhamn – Hälsingegården Erik-Anders

Ådalen 23 – dag 10 – Bollstagården – Träslottet – Gästgivars – Nostalgimacken i Lörstrand – Stenegården i Järvsö – Bommars – Hälsingland mot Ångermanland – Växbo lin

Ådalen 23 – dag 11 – Ol-Anders i Alfta – De sista världsarvsgårdarna – Edsbyn

Ådalen 23 – dag 12 – Bollnäs