Stora stöten i Falu koppargruva
Hej hå hej hå vi till våra gruva gå
Efter en längre intern diskussion bestämde vi oss för att ta bilen de knappa två kilometerna från hotellet till koppargruvan. Den något vaga motiveringen till att undvika motionen var att vi kanske gör något efteråt. Vi var i alla fall, vakna, upp, ätit frukost, denna näst sista dag på vår resa till Ådalen.
Falu koppargruva
Som nästan alltid var vi tidiga på morgonen. Ett resultat av detta är att det är gott om parkeringsplatser, det var det här också, när vi väl kört upp på den nästa aveny liknade Gruvgatan upp till världsarvets centrum. Vi började i turistinformation och souvenirshopen. Det fanns gott om prylar att välja på. Det blev en lite ovanlig magnet, en liten träbit målat i falurött och med tecknet för Falukoppargruva målat i svart. Där med var våra inköp i den affären slut. Efter att ha fått nödvändig information om var vi skulle samlas för vår tur i gruvan så gav vi oss ut på en liten rundtur.
Det blev till att titta runt och likt en magnet så drogs vi till stora stöten. Gruvan började som flera dagbrott och de kom att bli ett, och där med också den jättekrater som vi stod och tittade utöver. Fascinerande hur detta har åstadkommits med mänsklig kraft, det mest som ett stort slit med mycket muskelkraft som en viktig energikälla.
Vi fortsatte och titta runt och kom fram till ett torn och utanför det fanns ett galler. Det var här som hinkar och tunnor med malm hissades upp från malmkropparna under jord. Det gör, idag, att detta lilla galler, per definition är Sveriges högsta bro. Kanske inte det vi kallar en hög bro men det går över ett djup och det djupet är djupt. Klockan började närma sig dags att gå ner i gruvan så vi sökte oss till samlingsplatsen.
Ner i gruvan
Den unga kvinnliga guiden samlade ihop oss på gruvplanen och lotsade in oss i ett hus, nästan på kanten av stora stöten. Ner i källaren och vi fick lov att ta på oss hjälm och regncape. Vit hjälm och orange skydd. Hon lotsade oss för ner och sedan ut på bryggor som ligger längs kanten på stora stöten, ännu mer trappor ner för och sedan in i berget. Gruvgången var en mardröm för er skribent. De var INTE byggda gör att klara en reslig man, därav att hjälmen faktiskt kom till riktig nytta. Stappliga ben som man fick placera försiktig på den hala trägolvet, det var fuktigt inne i berget. Det gjorde att det tog tid att ta sig fram, så mycket tid att guiden rekommenderade att åka upp igen. Men inte en enveten gammal gubbe, Det hade varit riktigt långt att gå till första guideplatsen och det var också den svåraste passagen att gå inne i berget.
Gruvan är en visningsgruva som är byggd för att ta ner turister. Här finns belysning, här finns trätrappor och trä bryggor att gå på. Liksom att golven i tunnlarna är jämnade med hala träplank. Det är ingen risk att trät ruttnar här nere. Koppar har en egenskap som gör att den bevarar sakerna. Det visar inte minst historien om gruvdrängen Fet Mats. Han försvann i sin ungdom och han hittade inte. Ca 40 år senare så hittades en död kropp i gruvan. Den var helt opåverkad av åren i gruvan och såg ut som han avlidit igår. Ingen kände igen honom. Han togs upp och visades i förhoppningen att någon skulle veta vem det var. Någon fanns. En äldre kvinna kom fram och utbrast, det är ju Mats. De hade varit fästfolk när han försvann alla dessa år tidigare.
Det rinner in vatten i gruvan och den måste pumpas ut för att den inte ska vatten fyllas. Inte hela systemet. Bara det som ligger över turistgruvan, de nedre delarna är vattenfyllda. Men när det begav sig så pumpades det. Först för hand och senare med stånggångar som kraftkälla till pumpar. Stånggångar såg vi på vår resa till Västerås för några år sedan. Men när malmkroppen är slut då finns det heller inget värdefullt kvar att bryta. 1992 lades gruva ner för kommersiell drift och det var slutet på en epok som varat uppemot 1200 år. Det är en lång tid. Vår tid i gruvan var över och guiden ledde oss uppåt, inte via trapporna som vi kom ner, utan en annan väg, en som hade hiss upp, vilket var en lättnad att slippa klättra alla dessa hundratals steg uppåt. Det var en bra och intressant besök i gruvan som är mittpunkten i världsarvet Falukoppargruva och Falun.
Lilla tåget
Det har inte blivit något litet turisttåg sedan Caen i Frankrike, men nu var et dags igen. Den ingick i vår biljett och när det kom till den lilla stationen så hoppade vi på och åkte med på en tur i området. Det var bra för vi fick en god blick över anläggningen och bild över vad vi ska göra efter lunch. Det var nästa punkt och vi valde restaurangen som låg på området och det behövde vi inte ångra.
Gruvmuseet
Under tågturen hade vi passerat lite olika delar av museet på området. Det fanns äldre byggnader som visade upp livet för gruvarbetarna under olika tidsperioder. Där fanns även skådespelare i tidstypiska kläder som levande gjorde livet i de olika epokerna. Här fanns också utomhus utställningar av olika typer av gruvutrustning som använts. Efter att ha klarat av utomhus delen, sista biten under ett sakta tilltagande regn så gick vi in i gruvmuseet. Det låg i den gamla huvudbyggnaden från 1700-talet. Den byggdes när brytningen i stora stöten kom för nära de gamla byggnaderna och riskerade att rasa.
Det var en omfattande utställning som visade många aspekter på grunden till den svenska stormaktstiden. Det var genom att exportera koppar som landet fick resurser till att föra expansiva krig. Liksom Sala silvergruva som vi besökte för ett par år sedan, som låg detta under ett bergskollegium, Det var de som styrde gruvdriften och bergsmännen gjorde sig goda rikedomar på hanteringen. Efter att ha lärt oss mer om Falu koppargruva så var det dags att fika. Regnet hade vänligheten att släppa det mest av sitt vatten när vi var i museet men de sista små dropparna kom när vi satt oss att fika på en uteservering. Vi kom precis under taket så att vi inte fick något på oss.
Lugnet
Det är en stor sportanläggning strax utanför Falun. Mest känt för svenska skidspelen. Det är klart, har vi besökt Holmenkollen, Sollefteå skidstadion och Bollnäs skidstadion tidigare på resan så är Lugnet ett måste. Tur att vi hade bilen med oss till gruvan. Vi körde iväg från den överfulla parkering och gav oss ut i Falutrafiken.
Hittade en parkering, 50 meter från den berömda hästskon i anläggningen. Vi gick och tittade på den och nickade igenkännande från TV-bilderna, även om det var barmark nu. Sedan gick och simmade. Lugnet har en mängd olika anläggningar för idrott däribland en simhall. De har också en utomhus bassäng på 50 meter och det var där vi kom att roa oss den närmsta dryga timme. Det var en lustig färg i badet. Normalt är det blått och vitt och ljust för att likna vatten men här var det närmst grått. Det visade sig bassängen hade rostfri plåt som botten och kanter och inte den ”normala” målade eller kaklade beklädnaden. Annorlunda, definitivt och ovant. Men det gick bra att simma.
Hoppbacken
Vi hade som nämnts tidigare besökt Holmenkollens hoppbacke tidigare i år och nu när vi var på plats så var det mer eller mindre ett måste att ta sig upp på toppen av hoppbackarna i Falun. Tack ock lov fanns det en väg som tog oss upp hela vägen och vi blev rikligt belönade för det var en utsikt som kunde ta sig in högt på listan över vackra utsikter på denna resa. Skuluberget, Lotsstugan, Sollefteå, Döda fallet, Hammarstrand, Höga kusten bron, Järvsö och inte minst skärgårdskryssningen mellan Härnösand och Höga kusten bron. Vi blev sittande en långstund och njöt av vyerna som kom till oss. Vädret var otroligt vackert och det var underbart att sitta och njuta.
Sedan kom verkligheten på. Det är hemresa i morgon, bilen ska tankas, mat ska skaffas och ätas och det ska packas. Det var vår kväll den sista, på vår resa.
Ådalen 23 – dag 7 – Nu börjar resan söderut – Hemsö fästning – Hernö gin – Lotsstugan – Ådalen III
Ådalen 23 – dag 8 – Varm natt – Härnösands bilmuseum – Rådhuset – Härnösands domkyrka – Vila
Ådalen 23 – dag 11 – Ol-Anders i Alfta – De sista världsarvsgårdarna – Edsbyn
Ådalen 23 – dag 14 – Biltvätt – Linnes bröllopsstuga – Carl Larsson gården i Sundborn