Klassisk Norrlandsbild; långt, rakt och inga bilar
Så vaknade vi till resans tredje dag. Återigen är det en lång bilresa som väntar oss. Det är ingen brådska. Pack upp, pack ner, packa ihop, det börjar bli lite rutin på detta. Frukost fixades och städningen klarades av. Så var vi på väg.
Tallen
Det var tänkt att det skulle bli vårt första stopp, två mil norr om Orsa. Vägen vi körde på kallas för Europa väg och är anpassad till trafikintensiteten på vägen. Den är alltså inte särskilt bred. Semestrarna har börjat och vi körde bland husvagnar och husbilar norröver och mötte ungefär lika många. Den kom lite plötsligt på Tallen som stod på vägens västra sida. Det fanns ingen plats att stanna men tur som det var så han vi se den. Den såg annorlunda ut. Det är definitivt inte vanligt men då och då händer det att träd förändras genom mutationer. Här stod en helt vanlig tall som helt plötslig har en tät nästan som en hel boll på överst. Den såg absurd ut men så kan naturen vara. Glada över att vi sett den for vi glatt vidare mot nästa sevärdhet längs vägen.
Pilstupet
Det ska vara en vacker fors, Pilstupet och den ligger ytterligare någon mil norrut, en bit från vägen. Skylten kom och vi svängde. Det gick bra och på en allt smalare grusväg for vi ut i skogen. Hittade en mötesplats att vända och parkera på, men där tog det stopp. Det var en bit att gå nerför på en skogsstig med gott om tallrötter från den många tallarna. Gott om blåbärs- och lingonris var det det också. Hade kanske räckte till allt vi äter på ett år på de ca 100 kvadratmeterna som vi såg. Det var verkligen gott om det. Vi hade inte tid att plock, inget sätt att förvara dem och för övrigt fanns det inga bär som var mogna. Det blev ingen skogspromenad. Det var lite för långt och risken att halka i på de branta stigen med de hala rötterna gjorde att vi avstod från den utflykten. Ibland måste man våga säga nej också.
Världsarvet Hälsingegårdarna
”De stora, imponerande Hälsingegårdarna, med sina dekorativa rum för festligheter, återspeglar en extraordinär kombination av timmerbyggnad och folkkonststraditioner, rikedom och social status hos de oberoende bönder som byggt dem och av en lång kulturell tradition i Hälsingland.”
– Ur Unescos Världsarvskommittés motivering
2012 fick Sverige sitt femtonde och senaste världsarv. Det var sju utvalda gårdar som ligger i Hälsingland. De får symbolisera de a 1200 gårdar som kan kallas Hälsingegårdar och representerar en fin träkonst från 1800-talet. Bönderna i landskapet blev rika på lin, lax och skogen. Det fanns ingen adel så här långt norrut från Stockholm och inkomsterna blev över till bönderna själva. De satsade dessa på vad kanske skulle kunna kalla skrytbyggen. Det var viktigt att rikedomen skulle synas. Det som UNESCO tar sikte på framför allt inredningarna som med sina tapeter och framför allt otroliga målningar är något att bevara för efter världen.
Vi har tidigare besökt sju världsarv i Sverige; Drottningholm slott, två gånger till och med. Birka och Hovgården, vid två olika tillfällen, Engelsbergs bruk, Hällristningarna i Tanum, Örlogsstaden Karlskrona, Södra Ölands odlingslandskap och Radiostationen i Grimeton. Nu kunde vi lägga ett åttonde till listan.
Bortom åa – Hälsingegården i Dalarna
Så fick vi ett nytt världsarv, vilket var ett av syftena med denna resa. Bortom Åa ligger inte i Hälsingland, utan i Dalarna. Hur det går ihop är lite osäkert men det värkar vara så att en liten del av landskapet Dalarna ligger i Gävleborgs län, vilket gör att kommunen blir Ljusdal, vilket är en Hälsinge kommun. Vi lämnar dessa geografiska kullerbyttor till andra att reda ut. Det var en fin, ny asfalterad väg som ledde oss från stora vägen in till Fågelsjö och vidare bortom åa. Det är Fågelsjö ån som går en kort sträcka mellan Lombäcksflarken i norr och Fågelsjön i söder. Vi hade passerat kyrkan som var full med folk, eller i alla fall den lilla parkeringen.
Liten parkering var det även vid världsarvsgården. Men, det var gott om plats. Tyvärr var gården upptagen idag av festligheter som skulle hållas efter kyrkan idag. Då först skulle det finnas möjlighet att titta in i Världsarvsgården. Det tillät inte vår tidtabell, tyvärr. Istället passade vi på att gå runt på gården. En sak som är unik med just denna världsarvsgård är att de är i princip som den alltid ha varit med ett litet undantag, Amerika huset. I början på 1900-talet byggdes ett nytt boningshus på den i annars nästa helt självhushållande gården. Det skulle vara nytt och modernt. Det gamla huset låstes och lämnades. Det är därför som inredningen finns kvar och blev ett världsarv som vi kunde komma och se på. Den gamla drängstugan fanns kvar, liksom bössmakeriet och alla andra byggnader som behövdes. Det gick att känna igen Stensjö by och Äskhults by, som vi besökt tidigare. Det är lite samma sak, en gård som mer eller mindre frusits i tiden och får stå orörd för kommande släkten att studera.
På gården stod en dalahäst uppställd. Det var en Fågelsjö häst som var olik den som vi såg i Nusnäs. Men så hade varje by sin egen dalahäst. Fågelsjö ligger i Dalarna så det är kanske inte mer än rätt. Vid en städning på gården hittades hästen och har fått stå modell för Fågelsjö. Efter att ha ätit middag så skulle vi försöka ta oss från Fågelsjö och vidare till nästa stopp. Det var lättare sagt än gjort. Det började sakta regna och kyrkobesökarna valde att ta bilen den korta sträcken istället för att vandra som det var tänkt i sina landskapsdräkter. Det gjorde att den lilla parkering inte rymde alla fordon och det börjades med kreativa lösningar, vilket gjorde att det nästan inte fanns plats att manövrera för att ta sig därifrån. Vi lyckades och sedan tog vi det försiktigt för det var en hel del människor på vägen som gjorde vandringen.
Los koboltsgruvor
Under 1700-talet var den rådande ekonomiska trenden att varje land skulle vara självförsörjande. Detta var innan skotten Adam Smith skrev sitt frihandelsverk om Nationernas välstånd, 1776. I Sverige skickades det ut folk för att kartlägga vilka resurser som fanns i riket och hur det skulle gå att nyttja dessa. I de gamla finnbygderna i Los knackade man i berget och trodde sig ha funnit kopparmalm. Noggrannare undersökningar visade att den hade för dålig kvalitet för att kunna brytas. Prover skickades för analys och svaren kom tillbaka, vismut (vilket lätt misstogs för att vara silver) och senare även kobolt. Kobolten, hade den svensks kemisten Georg Brandt, visat var det som gav det blåa färgämne som användes vid tillverkning av glas. Det startades brytning av malmen som såldes men kungen ställde krav på förädling och ett blåsverk byggdes för att förädla gruvans produkter. Det var en liten fyndighet och efter några årtionden så var det inte längre lönsamt att leta efter koboltmalm i området.
Idag är det en turistattraktion efter att bygden slutit upp bakom föreningen som bildades för att bevara gruvan. Vatten har pumpats ur, soporna har städats bort och gångvägar och trappor har byggts för att besökarna ska få komma ner i den ca 40 m djupa gruvan. Vi tittade på klockan och konstaterade att det var lite för mycket sträcka kvar till natthärbärget och fler saker vi ville se längs vägen.
Stavkyrkan i Kårböle
Inte långt ifrån Los ligger Kårböle. Det var dit som vi var på väg. Vi har tidigare besökt den enda svenska bevarade stavkyrkan, den i Hedared utanför Borås. Men, i Kårböle ska det finnas ytterligare en stavkyrka.
Den svenska stavkyrkan kan inte mäta sig med de vi såg i Norge, Världsarvet Urnäs, Heddal och Ringebu. Än mindre kan nybyggda kopior. Kårböle kapell invigdes 1989 och är en kyrka på pilgrimsleden till Nidaros eller Trondheim som det heter idag. Kårböle var, tror man, en knutpunkt där sex olika vägar gick samman. Där fanns den gamla medeltida kyrkan Sankt Olofs offerkyrka.
Kyrkan var öppen och vi tittade in i den lilla kyrkobyggnaden som var väldigt spartanskt inredd. Inget alls i de praktfulla inredningar som vi sett i de norska stavkyrkorna eller i Hedared för den delen. Regnet låg på och ville komma ner så det var lite svalt och fuktigt i luften när vi tittade runt och så var det dags att försöka hitta en punkt i den svenska geografin.
Sveriges geografisk mittpunkt
Det finns fyra olika geografiska mittpunkter i Sverige. Fyra, kan man ställa sig frågan, går det? Det beror på hur man räknar, fick vi lära oss. Ska Sveriges territorialvatten räknas med? Då får vi en punkten eftersom territorialvattnet främst är i öster och söder. Ska Öland och Gotland räknas in? Då får vi en punkt. Ska vi göra en balansering av Sveriges landmassa? Då får vi en punkt. Olika experter har under det senaste seklet räknat på olika sätt. Punkter har satts ut i naturen och kommunerna har använt dessa som en del i sin marknadsföring. Den som vi till slut bestämde oss för var den som lantmäteriverket räknat fram. Den ligger i Ytterhogdal i Jämtland och vi rör oss i gränstrakterna, av Dalarna, Härjedalen, Hälsingland Medelpad och Jämtland.
Vår digitala vägvisare ville att vi skulle köra den närmaste vägen och det inkludera alldeles för många mil på små grusvägar. Farten sjönk, vi tappade mobiltäckningen och det var svår kört. Till slut kommer vi i alla fram till resans mål, enligt vår GPS och det är mitt på en grusväg i en backe, men parkeringsförbud och en skylt som förkunnar att nu får ni gå resten. Uppför. Det var inte så som det sett ut på bilderna när vi förberedde oss, kan man säga. Vi fick välja bort resten av sträckan och se till att vi kom fram till vår destination någon gång idag.
Grusvägar och problem med bilen
Körningen på grusvägen fortsatte för att vi skulle ta oss tillbaka till en lite större väg. Äntligen kom vi fram till väg 314 och det är nu som vi har problem. Det finns ett otrevlig missljud i bilen. Det kunde vi lokalisera till vänster framhjul. Det blev till att stanna och och försöka se in bakom däcket. Lite sökande på internet kunde avfärda det kanske värsta problemet, en hjullager som håller på att skära. Misstanken om att en sten från grusvägen hoppat upp in i bromssystemet var det mest troliga. 25 mil till hotellet och en större stad. Mitt i Norrland. Semestertider. Söndag. Det fanns inte mycket att hoppas på och vi valde att köra vidare trots allt.
Vi tar en rast i Ånge och när vi tar oss därifrån låter det värre än någonsin. Förutom ett vinande malande slipande ljud, låter det också om en plåt som man snäpper på och får fram ett ljud. Vi fick stanna igen. Nu kände vi bakom däcket och mycket riktigt där gick det att känna en plåt och att snäppa lite på den lät samma som det ljudet vi hört tidigare. Här var inte platsen att ta av däcket och titta, det kan vi göra på hotellet senare idag. Lite lugnare fortsatte vi vår resa med ljudet, ibland och den mesta delen av sträckan var det tyst. Oron att det faktiskt skulle ända något och att det skulle förstöras något fanns där.
Gräns- och altarsten
På gränsen mellan Medelpad och Jämtland finns en gränssten rest. Här passerar också pilgrimsleden till Trondheim. Vi stannade till och tittade på den och fick historien, eller i alla fall sägnen. På stenen sägs det, stod Simon, Hälsinglands apostel, utsänd från Bremen ca 1060. Det är ca 200 år efter att Ansgar kom till Birka. Simon var klädd i skinnkläder och ställde sig ofta på stora stenar och predikade för finnarna, eller samerna som vi säger idag. Han fick namnet Stenfinn. Sägnen påstår också att platsen varit tingsplats i gammal tid.
Håsjö gamla kyrka
När vi tittade på kartan inför resan dök namnet Håsjö gamla kyrka upp. Så naturligtvis stannade vi till när vi passerade. Mannen som vi körde förbi på gården tittade långt efter vår bil som förde en massa oväsen. Den lilla kyrkan låg vackert på sluttningen ner mot sjön. Den lilla kyrkan är Jämtlands enda bevarade 1600-tals kyrka. Klockstapeln som är vacker och mycket speciell kom till ca 100 år senare. Ytterligare ca 100 år senare kopierades klocktornet, bit för bit och byggdes upp på Skansen i Stockholm. Där står den än, inte långt i från slutstationen på bergbanan som går upp från entrén.
Vi beundrade dess skönhet och när vi var klara var det ytterligare över sju mil kvar till målet och det skramlade och tjöt bra om fram däcket. Efter någon halvmil så upphörde ljudet och vi kunde passerade genom Ragunda och passerade nostalgimacken; Macken på Kilen. En lite Carltex station som stod ut i sin klar vita färg. Förbi Graningeverken och så var vi framme i Sollefteå. Navigerade oss upp på berget på staden sydsida och häpnade över den otroliga utsikten staden, Ångermanälven och bergen på andra sidan dalen. Milsvid utsikt, bokstavligt talat.
Hallstaberget
Det var kyligt i luften. Lite annorlunda mot vädret tidigare under resan. Vi checkade in och började släpa in allt vi kunde tänkas behöva i det ganska lilla rummet. Full tillräckligt men inte stort. Några andra som upptäckt att rummen var lite mindre var delar av längdåkarskidlandslaget. Det var våra närmsta grannar i form av en elitsatsande förening från norra Sverige som hade tärningsläger. Ett par av tjejerna var världsmästare i skidor, från senaste VM. Vi upptäckte det genom de fordon som stod parkerade utanför hotellet och att olika typer av skidskor sår prydligt uppställde i korridoren utanför rummen, som om de väntade på att bli putsade.
En sak som inte gjorde oss besvikna var utsikten från hotellrummet. Det var samma milsvid utsikt som från parkeringen. Kanske lite begränsad av att vi bodde på första våningen och att det gick en väg utanför men det gick inte att klaga. Väl installerade var det dags att ta tag i problemen med bilen. Resterande packning stuvades om och verktygen plockade fram. Steg ett var att ta av mutterskydden och det fungerade. Nästa steg var att leta rätt på låsmutternyckeln och den fanns där den skulle. Sista steget, skulle det visa sig var att lossa muttrarna innan bilen hissades upp på domkraften. Det gick inte. Trycklufts dragmaskinerna är alldeles för tuffa för att komma åt med de ganska basala verktygen som följer med ett fordon. Det blev till att packa ihop och googla fram en lämplig bilverkstad och sedan hänga på låset i morgon.
Ådalen 23 – dag 7 – Nu börjar resan söderut – Hemsö fästning – Hernö gin – Lotsstugan – Ådalen III
Ådalen 23 – dag 8 – Varm natt – Härnösands bilmuseum – Rådhuset – Härnösands domkyrka – Vila
Ådalen 23 – dag 11 – Ol-Anders i Alfta – De sista världsarvsgårdarna – Edsbyn
Ådalen 23 – dag 14 – Biltvätt – Linnes bröllopsstuga – Carl Larsson gården i Sundborn
Ådalen 23 – dag 16 – Ornässtugan – Raka vägen hem
