Blixtvisit i huvudstaden – Dag 1

Världsarv. Kungafamiljens bostad. Vackert. Intressant. En hyllning till de svenska karolinerkungarna. Det finns mycket att säga om Drottningholms slott.

Varför låter en person vid sina sinnens fulla bruk väckarklockan ring kl 6, första morgonen på en fyra dagars ledighet? Antingen är personen tokig eller så finns det en belöning som gör att uppoffringen är värd att utstå. Det var dags att resa, en resa till Stockholm för lite semester. Det blev till att stiga upp och börja med morgonrutinerna, packa ner allt som ska med, särskilt allt elektroniskt, dator, telefon och kamera. Bilen packades med tre resväskor, picknick korg, tre datorväskor, dricka, vatten, skridskor, påskägg, hjälm och annat som kan vara till nytta på en utflykt till huvudstaden. Vi kom iväg lagom till åtta på morgonen och sedan var det att tanka bilen med lite drivmedel och så var det att ge sig ut på Riksvägen.

Rökstenen

I god fart passerades Bollebygd. Det var länge sedan som den lilla orten passerades senast och mycket minnen dök upp från tiden som bussförare mellan Göteborg och Borås. Det häftigaste var nog när tre älgar sprang i meterdjup snö bredvid vägen i strålande solsken. Mäktigt. Bollebygd blev en egen kommun 1995 efter att ha brutits ut från Borås. Dit kom Bollbygd i den stora kommun reformen 1974. Då var kommunen drygt 20 år gammal efter att i kommunreformen 1952 slagits ihop med Töllsjö landsortskommun. Tiden för att passera orten för var kortare än det tog att skriva avsnittet om platsen.

Knallebygdens huvudstad fick ge ifrån sig lite mer drivmedel till bilen innan vi i snabb takt fortsatte längs Riksvägen och vidare genom knallebygden till Ulricehamn. Strax öster om Rångedala går den fina motorvägen över till den gamla slitna riksvägen, nedlusad med farliga trafikanordningar och fartkamrer. Vi klarade oss ifrån alla faror men konstaterade att förbipassage Ulricehamn är på gång att byggas.

Vår färd på riksvägen fortsatte till Jönköping där ELMIA mässan höll på att slå upp sina portar. Motorvägens hastighet var sänkt till 70 och det var inte långt borta att det var köer på motorvägen. Vi var lite tidiga och missade köerna. Det var dock inte för tidigt för ett toalettbesök, snarare lite sent. Vi följde skyltar in i centrala Huskvarna. Där fanns det skyltar mot fabriksmuseet och det var svårt att svänga till vänster när museet var till höger.

Ut igen på Europavägen som skulle ta oss hela vägen till huvudstaden. Det är en otrolig utsikt vi har när vi tuffar på norrut. Den isbelagda Vätten och östra Västergötland som badar i den slösande vackra vintersolen, för tyvärr är det fortfarande vinter även om kalendern är på väg in den andra vårmånaden. I snabb marschtakt tar vi oss fram till Ödeshög och svänger av vägen. Vi letar upp den gamla Europavägen som nu ligger vid sidan av som en lite bortglömd transportled. Vi ska nog vara tacksamma för motorvägen för den gamla vägens brister blir plågsamt tydliga. En klar fördel är att vägen passerar förbi Röks kyrka och det är där som vårt mål ligger.

Sverige har ca 3 600 kända runristningar av olika kvalitet Det är cirka hälften av antalet för hela världen. Röksten är den ristning som har flest runor inristade, runt 760 stycken. Den ser inte så värst märkligt ut där den står under ett för 1000-talet tidtypiskt tak som skydd om inte mot vinden så i all fall mot sol och regn. 1200 år av historia andas på oss när vi kommer närmare – en sten. Bara några meter bort ligger kyrkan och kyrkogården och Röksten liksom många andra runstenar hämtades från den närliggande kyrkan där den varit inmurad. Vill minnas att runstenar byggdes in i kyrkor för att liksom markera att den nya religionen har tagit över. Stenen återupptäcktes på 1600-talet och på 1860-talet plockades den fram ur kyrkan. Det är i samband med att den gamla kyrkan revs och den nuvarande byggdes i nyklassisk stil.

Solen lyste på oss men det var många minusgrader i den nariga vinden som svepte över den öppna Östgötaslätten. Vi hann i alla fall notera platsen i terrängen och såg att den har stora likheter med Uppåkra utanför Lund. I horisonten i norr finns Omberg men annars så sluttar marken svagt upp mot Röks kyrka. Den ligger på liten naturlig förhöjning i terrängen. Röks kyrka har anor från 1100-talet alltså under den tid då Sverige började kristnas. Kungamaktens framväxt hänger intimt ihop med kristendomens utveckling och det stärker bara banden till Visingsö.

Tror inte att runsten släpats särskilt långt till kyrkbygget. Den bör vara från den närmsta trakten. Återigen blir det bara beundran för våra förfäder som förmådde att läsa naturen så väl att det fungerar 1000 år senare. De isande vindarna har nu trängt innanför fleecejackan och det är olidligt kallt. En gräslabyrint i marken går vi över för det behövs grönt gräs för att se vad det är och inte det gulbrunt frysta som nu ligger på marken. Utomhus museet lockar till lite läsning och det är enkelt att se hur Hedeby, Roskilde, Rök och Birka hänger ihop, alla samtida. De båda första resmålen besöktes förra sommaren respektive våren för två år sedan. Lägger vi till pusselbiten att Visingsö som ligger mycket nära Rök, ca 15 km till Vättern och sedan båt söder ut, tidigt var kungens maktcentrum så blir platsen viktig i detta gamla kulturlandskap.

Rökstenen är märklig på flera sätt. Den är daterad till tidigt 800-tal och är skriven med den gamla 16 radiga futharken. Den måste ha varit en mästare på att rista runor som gjort dessa märken. Det finns spår av ett par tre olika futharker och för en gång skull talas det tydligt om vem som ristat runorna; Varin.

Modern svenska

Till minne av Vämod står dessa runor

Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen

Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var

som tolv gånger blev tagna som krigsbyte

båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-

-ra vem som för nio släktled sedan miste livet

hos reidgoterna och han dog

hos dem till följd av sin skuld

Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas

hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på

sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar

Det säger jag som det tolfte var Gunns häst

ser föda på slagfältet, där tjugo konungar

ligger. Det säger jag såsom det trettonde, vilka

tjugo konungar satt på Själland under fyra

vintrar, med fyra namn, födda

åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-

ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-

-s söner, fem Gunnmund, Björns söner.

Nu för de unga säger fullständigt envar (?)… eftersporde (?).

Jag säger de unga det, vem av Ingvalds-

-ättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer

Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling

är född. Vilen är det. Han kunde krossa

en jätte. Vilen är det. Nit

Jag säger de unga: Tor

Sibbe viets väktare

avlade nittioårig (en son)

Texten kallas också det första litterära verket på svenska. Enligt museet är forskarna idag överens om tolkningen av texten och stenen, men den har varit föremål för omfattande diskussioner under de 150 år som vi har haft tillgång till texten. Vädret vann över oss och tvingade in oss i bilen där vi knödde ihop oss och lyfte på locket till kylväskan. Kall mat lockade inte men det var i alla fall mat. Efter att ha ätit lite fortsatte vi vår färd österut.

Nyköping

Resan över Östgöta slätten är ganska händelselös. Den moderna Europavägen tar oss förbi de flesta större samhällen, så även Linköping. Domkyrkans höga torn sträcker sig högt över slätten och syns på långt håll. Sedan kommer hela raden av de vanligaste affärskedjorna som ligger som en modern stadsmur längs Europavägen och skyddar staden. Det som är riktigt häftig med vägen förbi Linköping är de flygplan som sitter på piedestaler som ett konstverk och ett minne över stadens roll i den svenska flygplans produktionen.

Att resa med barn är också att ta hänsyn till de små människornas behov. Det var dags för en paus igen och Nyköpingsbro blev platsen för en picknick. Om det var kallt i Rök så var det minst lika kallt på detta ställe. Sedan kunde 6-700 olika smågodis sorter inte värma oss eftersom vi valde att stanna ute och äta vår medhavda vägkost. Nyköping väcker också minnen från en resa som vi gjorde för tre år sedan, innan PersSkriverier började berätta om resorna. Nyköping var platsen för den historiska händelsen Nyköings gästabud som i sin tur var en fortsättning på Håtunaleken. Allt beskrivit i Erikskrönikan. Håtunaleken handlar om en maktkamp i början på 1300-talet där kung Birger, son till Magnus Ladulås tas tillfånga av sina yngre bröder, hertigarna Valdemar och Erik. Kungen hålls fängslad tills han ger bort 2/3 av landet till sina syskon. Kung Birgers son lyckades ta sig till Danmark och danskar och norrmän tvingade fram kungens frisläppande efter ett par år. Landet gick igenom en period av fred innan kungen kallade till gästabud i Nyköping. Hans bröder kom och de hölls stort gästabud. Kungen passade sedan på att fängsla sina bröder och kastade dem i fängelsehålan där de senare avled eller dödades. Birger säkrade sin tron genom att se till att hans så Magnus valdes till kung. Det var bland dessa hus och husrester vackert beläget vid Nyköpingåns svarta vatten där vi tillbringade en varm sommar eftermiddag. På andra sidan vattnet fanns en säregen byggnad som förde tankarna till nationalromantiken vid förra sekelskiftet. Huset var annorlunda och som tur för nyfikna historieresenärer så fanns en skylt som berättade att detta var personalmatsalen till de som arbetade på NK:s möbelverkstad. Efter att ha begrundat dessa historiska platser for vi söder ut på Europavägen.

Nu var det vinter 32 månader senare och vi var på väg norrut på samma väg. Det gick inte att fortsätta utan att fundera kring Erikskrönikans trovärdighet. Håtunaleken och Nyköpings gästabud finns bara nämnda i denna historiska källa men Erikskrönikan är partisk i sin framställning. Vem författaren är, är okänt. När krönikan skrevs är okänt. Varför krönikan skrevs är okänt. Alla dessa okända faktorer sammantaget gör att pålitligheten är sisådär. Men så länge som vi inte får fram bättre källor till den här tiden så får vi leva med en ofullständig berättelse som kanske inte är helt sann.

Från Nyköpingsbro körde vi norrut, lämnade Östergötland och in i Sörmland. Stora skyltar förkunnade att vägen genom Sörmland var en olycksdrabbad sträcka. Det är svårt att förstå eftersom det är en fin och modern motorväg. Kanske ligger problemet hos de som kör. Rätt som det var fick vi sen polisbil accelerera ut från en kontrollplats. Kvar stod en civil bil med en laserpistol i handen. Polisen körde om en silverfärgad Volvo och tog med sig bilen till nästa avfart. Där borta kunde vi se ett flertal polisbilar som “pratade” med lika många personbilar.

Nu fortsatte färden norrut och målet kom allt närmare. Södertälje passerades liksom Essingeöarna via Essingeleden och så var det dags att ta Tranbergsbron till Bromma. Bromma är känt för två saker, dels Bromma flygplats och dels Brommapojkarna. De senare spelar faktiskt utanför Bromma, i Vällingby. Vi körde den breda och snabba Drottningholmsvägen, som ligger som en pulserande transportled från Tranbergsbron och kontakten med Kungsholmen och västerut mot Vällingby och Hässelby. Första anhalt är Alvik, mest känt för sitt basketlag men även ändstation för Nockebybanan.

Det var här i Alvik som en man vid ett-tiden på morgonen den 6 oktober 1946 passerade på väg mot hållplats Ålsten. När han steg av spårvagnen segnade han ihop på gatan. Ambulans tillkallades och när den kom till sjukhuset var Sveriges statsminister Per-Albin Hansson död. Ingen livvakt fanns med, han reste ensam med kollektivtrafiken, långt från dagens mode med limousiner. Per- Albin var synonymt med den svenska neutralitetspolitiken under Andra världskriget. Det var Per-Albin som talade i radion 1940 efter den tyska invasionen av Danmark och Norge och ljög den svenska allmänheten i rakt upp i ansiktet genom att påstå att den svenska beredskapen är god. Det skulle dröja till sent 1944 innan Sverige hade den militära kapacitet som behövdes, men då var kriget redan avgjort. Per-Albins mål var att till varje pris hålla Sverige utanför storkonflikten och det lyckades han med. Under hela kriget bodde statsministern i en villa i Ålsten. Nu for vi inte den vägen men området som köptes in av Stockholm i början på 1900-talet omvandlades till något som kom att kalla trädgårdsstaden. Marken delades upp i små bitar och här byggdes egna hem med trädgårdar. Just Ålsten domineras av den bebyggelse som i Sverige kallas för funkisen eller funktionalismen. Här bodde Sveriges socialdemokratiske statsminister, långt från uppväxten i en liten tvårummare i Malmö. Kanske skulle ha förfasa sig över att av Stockholms tio rikaste stadsdelar är nio i Bromma.

Vi fortsätter Drottningholmsvägen till Abrahamsberg och sedan kommer jätterondellen vid Brommaplan. Åt höger kommer man till flygfältet, rakt fram till Vällingby och åt vänster till Drottningholm. För mig som bott i Bromma och hört de gamla kolvmotorerna bullra vid inflygningen så är det lätt att förstå att Stockholm storflygplats ligger vid Arlanda. Dagens jetmotorer bullrar inte lika mycket och kanske det är räddningen för flygplatsen. Det är frestande att ge sig in på flygplatsens historia men vi svängde vänster och fortsatta på Drottningholmsvägen. Där vid Brommaplan ligger hotellet vi ska bo på. Hotellet har funnit sedan 1960-talet i alla fall men det var svårt att få fram uppgifter. Idag ingår det i en stor Scandicnavisk kedja. Det tog inte lång tid att få vårt rum, inspektera det, kvitter ut Stockholmskorten och sedan tillbaka till bilen för det första av turist besöken på blixtvisiten.

Drottningholm

Det är inte långt från Brommaplan till Drottningholm. På landsidan ligger Nockeby och det är där som Nockebybanan slutar. Vackert beläget på vänster hand innan vi kör ut på bron ligger Sankta Birgitta kyrkan. Med sitt 39 meter höga klocktorn har det en fantastiks utsikt över Mälaren som breder ut sig under kyrkan. Nockebybron för oss ut över Mälaren på en segelfri höjd på ganska ynka 12,5 meter. Bron är svängbar så det är inget hinder för sjöfarten. Bron landar på Kärsön och därefter kommer den låga Drottningholmsbron som tar trafiken över till Lovön. Det var här som Gustaf III lät anlägga platser för överskeppning för att snabbt kunna ta sig fram till sitt slott. Resan över Drottningholmsbron visar slottet i all sin prakt. Tiden var knapp och det blev till att snabbt parkera fordonet och ta sig till ingången.

Det är lätt att tro att det är Gustaf III som lät bygga slottet men så är det inte. Det var Johan III som lät uppföra ett stenhus åt sin drottning och 1579 fick det namnet Drottningholm. Slottet började byggas ut av änkedrottning Hedvig Eleonora (maka till Karl X Gustaf) 1662. Det är något som märks tydligt i de rum som vi som besökare får tillträde till. I ett galleri hyllas Karl X Gustafs militära segrar och i galleriet på andra våningen är det Karl XI framgångar som på stora målningar hyllas. Det är ett praktfullt slott, i all fall de delar som vi besökte. Tankarna gick i riktning mot de andra slott som vi traskat runt i de senaste åren, Malbork i Polen, Windsor Castle i England och Kronborgs slott i Danmark. Inget slår prakten i Windsor eller förstörelsen i Marlbork. Vad det gäller prakten så kommer Drottningholm på andraplats i vår lilla inofficiella lista. Den lite absurda jämförelsen som trots allt gjordes kom att handla om golven. På Drottningholm hade mattor lagts ut så att vi kunde ta oss runt i alla rummen, men inte mer matta än som behövdes för att se de vackra golven under. I vissa rum kunde det finnas upp till åtta olika träslag som bildade vackra mönster. Dessa lyftes fram för oss besökare. Ska ni besöka Drottningholm så glöm inte att slita blicken från allt guld på väggar och tak och ge trät på golven en granskande blick.

Minnet från Kronborg var att det var råa plankgolv, medan Windsor hade fantastiska mattor på sina. Marlbork var som sagt delvis förstört i Andra världskriget men det var om inte plankgolv så i alla fall stengolv. Efter denna lilla utflykt på olika slottsgolv så var det att engagera sig i den yngre generationens jakt på guld?! Slottet hade ordnat en skattjakt som gick ut på att ett antal föremål hade fotograferats, hela eller i detalj, och med detta inplastade papper for det lilla yrvädret runt i alla rum och letade guld. Snart nog engagerades vaktpersonalen i letandet och de passade på att försöka vara professionella guider mellan frågorna som haglade från en nyfiken första klassare. Att det fanns värme och humor i ungänget med barn gav ett plus värde. Tyvärr skulle vi upptäcka att detta var ett undantag snarare än en regel hos de kungliga slotten.

Vi lämnade slottet och gick ut i vintervädret. Promenaden i parken uteblev, det var inget kul att halka omkring på isfläckarna. Teaterdörren stod öppen men vi hann inte dit innan den stängdes för dagen. Det blev till att ta en kort promenad till bilen och fortsätta resan. Det blev ett kort strandhugg på Drottningholm, upptaget på UNESCOS världsarvslista. Vi planerar ett besök runt Mälaren till sommaren och kanske kommer vi då att hinna med teatern, Kina slott och parken. Annars lär det kanske dröja innan det bli aktuellt att komma hit igen. Ett mål skulle också kunna vara själva Drottningholm, där bostäder för slottspersonalen uppfördes.

Ekerö

Så for vi med bilen vidare ut på Lovön. Vi körde rakt fram på huvudvägen och missade därmed avfarten till en av Sveriges hemligaste anläggningar. Den finns inte på kartan men många vet i ändå vad den ligger. Det har byggts en tunnel under ett berg och den tunneln har en tragisk historia. Tidigare gick vägen runt berget i en vid båge med mycket begränsad sikt. För att höja säkerheten på vägen så byggdes en mittrefug som en bil inte kunde ta sig över. Som på många andra väger i kranskommuner där arbetspendlare kör bil till och från Stockholm kördes det fort. Det fanns ungdomar som sökte lite spänning i tillvaron och valde att köra på vänster sida av vägen, för att se om de skulle komma först utan att krocka. Det gick ett tag sedan kom olyckan och det blev till att begrava de som vågade.

På vänster sida en bit efter tunneln ligger en lite trädbeväxt kulle. En tujaallé leder från en parkeringsplats den korta vägen till familjen Wallenberg gravplats – Malmvik begravningsplats. Malmvik är känt sedan 1300-talet och hamnade på 1600-talet i familjen Lindes ägor. Det var familjen som fick ge namn åt ön som Malmvik ligger – Lindö. 1876 köptes egendomen av André Oscar Wallenberg. Kullen har använts sedan 1700 som begravningsplats för Malmvik men är numera familjens privata begravningsplats.

Färden fortsatte. Vi tog höger och for igenom Ekerö centrum och vidare till Träkvista och ut på landsbygden. Ekerö är en mycket gammal kulturbygd och längt i öster ligger Björkö och där finns Birka. Vår resa tog slut vid Kaggeholm. Redan på 200-talet fanns det människor som bodde här. Platsen är känd första gången i slutet på 1200-talet. Namnet Kaggeholm kommer från Gustav II Adolfs krigskompis Lars Kagg som på 1600-talet ägde herresätet. Dagen vita slotts likande byggnad byggdes 1725. 200 år senare (1939) köptes slottet av pingströrelsen som idag driver en folkhögskolan i byggnaden. Återfärd till hotellet, mat och sömn.

Blixtvisit i huvudstaden – Dag 1 – Rökstenen – Nyköping – Drottningholm – Ekerö

Blixtvisit i huvudstaden – Dag 2 – Junibacken – Norrmalmstorg – Hallwylska palatset – Nybroplan – John Ericsson – Raul Wallenbergs torg – Polismuseet – Orminge

Blixtvisit i huvudstaden – Dag 3 – Gamla stan – Vaktombytet – Livrustkammaren – Riksdagshuset

Blixtvisit i huvudstaden – Dag 4 – Södertälje –Tom Titt