Ådalen 23 – dag 6

Utsikt från Skuluberget i världsarvet Höga kusten

Rysshärjningarna

Vi var något piggare idag men inte mycket. Så vi släpade oss upp igen. Lite senare än vad vi tänkt oss men vi behövde vilan. En fördel med att sova över på hotell är att man kan få en stabil frukost. Det fick vi och den åts under en mycket fin utsikt över Ångermanälven och Sollefteå nere i botten av dalen. Så packade vi bilen. Det stod promenad på programmet idag.

Skidåkarna hade redan gett sig av och vi körde samma väg som i förrgår ner mot Kramfors. Gudmundsrå kyrka låg kvar där den låg sista vi var förbi. Värre var det sommar1n 1721, här i bygden. Det var i slutet av det stora nordiska kriget och Ryssland, under tsar Peter, hade initiativet i kriget och fredsförhandlingarna drog ut på tiden. Han samlade en flotta med 7000 man och 500 kosacker som skickades över Östersjön för att härja den svenska kusten. Vi har stött på dessa härjningar tidigare. I Strängnäs träffade vi en officer på den dramatiserade stadsvandringen som berättade om regementets ståndaktighet mot ryssarna. Vi träffade även på de härjningarna som skedde i Uppland vid de bruk som höll den svenska krigsmakten igång på den tiden.

31 maj 1721 kom den 90 fartyg starka flottan till en plats, ungefär där norra landfästet på Höga kusten bron ligger i dag. Så skickade de beridna kosackerna ut på plundring. 686 gårdar brändes i Ångermanland varav 20 i Gudmundsrå. Totalt under ryssarna härjningar i Norrland under en månad, från Gävle i Söder till Piteå i norr, brändes nära 1400 gårdar, fem hela städer och mycket mer. Ryska härjningar var inget vi behövde bekymra om oss här men det är inte särskilt långt bort där de verkligen bekymrar sig över skövlingen av sitt land, av ryska styrkor. Vi fortsatte vår resa.

Återigen passerade vi Ramvik. Namnet på orten väcker minnen från ett politiskt 1970-tal när Sveriges statsminister kom från den lilla orten, fårbonden Torbjörn Fälldin.

Höga kusten bron

Sandöbron var en välsignelse för trafiken på övre Norrland när den kom 1943. Aldrig hade man väl då kunnat ana den trafikutvecklingen som kom. Under 1950-talet började bilen, och lastbilarna att konkurrera ut järnvägstrafiken. Lastbilarna blev fler, de blev större och de blev många fler. Sandöbron blev BK2 klassad, vilket gjorde att de tyngsta långtradarna inte längre kunde passera bron utan var tvungna att göra en omväg på nästan fyra mil för att ta sig över Ångermanälven och vidare norrut i Sverige. Lösningen blev en ny bro över älven eller kanske havsviken. Bron blev mycket omtalad när de byggdes. Då, 1997, var det Sverige högsta byggnadsverk med sina 182 m. Idag är den det tredje högst. Turning torso och Öresundsbron är högre. Snart kommer även Karlatornet i Göteborg att gå om Höga kusten bron.

Bron var när den byggdes världens nionde längsta hängbro med sina 1800 meter. Det var mäktigt att rulla över brobanan, 40 meter över vattnet. Vi hade äntligen kommit fram. Med sin imponerande höjd hade vi sett de redan för ett par dagar sedan, för den syns på långt håll och nu körde vi på den. Golden Gate bron i San Francisco är förebilden och med en lite nordiska anpassning så stämmer det nog. Vi blandades med trafiken från och till nordligaste Sverige och bron har kortat av resan med åtta km. Det kanske inte är mycket men samtidigt har de mindre vägarna till och från Sandöbron ersatts med bra väg med högstandard och god hastighet. Där ligger säkert en del restid också. Det ger en smidigare resa för alla fordonstyper och mindre trafik i de mindre samhällena och på de mindre vägarna.

Det tar inte många sekunder att rulla över hela bron. En minut och 20 sekunder om vi kör i 80 km/h. När vi väl var över på den norra sidan passade vi på att göra som riktiga turister, stanna till vid rastplatsen och hotellet vid det norra brofästet och titta på bron i hela dess längd. Det var det värt! Därmed var en de viktiga punkterna avklarade på denna resan. Samtidigt är det lätt att tänka på andra resor över broar som vi gjort; Pont de Normandie, Öresundsbron, Hardangerbron som går rakt ur en tunnel i berget, 55 m över vattnet, Stora Bält bron och inte minst den nya Hisingsbron i Göteborg om vi följde bygget av.

Höga kustens världsarv

Efter att ha turistat färdigt och betalt vår turistskatt i de obligatoriska turistbutikerna, så fortsatte vi norr ut, in i höga kustens världsarv. Under den senaste istiden var det tjockaste istäcket över Ångermanland. Det mätte ca 3000 meter och tyngde ner bergen och marken med 1000 meter. När isen väl drog sig tillbaka så började marken höja sig igen. Det är beräknat att den höjt sig ca 290 m. Det har skapat en världsunik miljö som UNESCO har placerat på världsarvslistan. Detta förklarar också att Nämforsen en gång var sista fallet innan havet, trots att det idag är tio mil in i landet. Idag är landhöjningen ca 8 mm per år vilket för 80 cm på ett sekel, vilket är noterbart. Vi har inte besökt så många naturvärldsarv, men vi har varit på Södra Ölands odlingslandskap och Geirangerfjorden i Norge. Det som verkligen står ut är Mount Kenya regionen. Skulle besöka en vän som bor där och då träffade vi på UNSECO som var ut och inspekterade området och vi följde med dem i några timmar. Något som är ganska svårt att glömma.

Det är ett lite större område som är världsarv och allt går inte att titta på, på vår resa. Det finns attraktiva vandringsleder på några områden och vi har förberett oss att promenera för att klara a sådana strapatser. Främst de sträckor som inte har så många ekvidistans kurvor på sin väg… Vi tog sikte på Skuleberget. Där fanns en linbana upp till toppen på det 295 meter höga berget. Utsikten därifrån ska var bra, säger reklamen.

Skuleberget

E4 norrut var lättkörd och snabb, i alla fall på de sträckor som är två på den 2-1-väg som vi följde. Det är mer fordon på den stora leden än på de mindre Norrländska vägar som vi rullat på de senaste dagarna. GPS:n ledde oss till det lilla samhället Norrgällsta. När vi kom fram till linbanans dalstation hittade vi en parkering vars ena sida var full av bilar. Vi åkte längst fram och parkerade på andra sidan. Sedan kom det många fler bilar och följde efter när även högersidan var parkeringsbar.

Lite i överambitionens tecken hade vi planer på att vandra upp till toppen. Det är fullt möjligt men när vi ser hur skidbackens nedre del såg ut så var det ingen tvekan längre, det fick bli linbanan. Sagt och gjort, vi betalde avgiften och satte oss och njöt av utsikten som öppnade sig i takt med att vi sakta gungade uppför backen. Turligt nog tog vi en tur- och returresa. Vi är inte riktigt byggda för att leka bergsgetter i okänd terräng, med eller utan leder.

Det gick inte att vara besviken. Är man intresserad av världsarvet Höga kusten så är Skuleberget ett bra ställe att börja på. Utsikten är milsvid och vi hade ett bra väder och kunde se långt ut i havet. Det går att räkna ut hur långt bort horisontlinjen ligger om man står på bergets topp men det får bli vid ett senare tillfälle. Vi stannade längre på platsen än vad vi hade tänkt men det var för att det var vackert och en ljuvlig dag. Utsikter finns det gott om och vi har sett ett antal under våra resor. Sedan är det några som står ut lite mer. Utsikten från Mont Saint Michelle, Point de Hoc i Normandie, Carlstens fästning på Marstrand, Trollstigen, Geiranger och kastellet i Alanya, för att nämna några.

Det är svårt att beskriva en vacker utsikt, men vi blev klar längre än vad vi tänkt. Det var gott om människor på toppen och den lilla restaurangen slet hårt att hålla jämn takt med tillströmmande kunderna. Det var också tydligt att det var populärt att gå upp till toppen. En strid ström av vandringsförberedda människor gick upp och ner. När det var dags att ta sig ner så gick vi upp till linbanan och tog den ner. Nu blev utsikten kanske ännu bättre. Det var dags för lunch.

Naturrum Höga kusten

Det var inte långt till Höga kustens naturrum, några kilometer så vi åkte dit. Det var gott om bilar på Trafikverkets rastplats. Vi hittade en egen plats och gick sedan till Naturrummet där det även serverades mat. Viltgryta stod det på matsedeln och vi passade på. Utställningen var intressant och omfattande och väldigt förklarande till de olika naturtyper som finns i området. Särskilt som dessa ändras i takt med landhöjningen. Efter att ha tittat klart var det dags att bestämma vad vi skulle göra resten av dagen. Det blev ytterligare några mil norrut.

Bara in och ut ur Örnsköldsvik

Vi fick frågan om varför vi inte skulle åka till Örnsköldsvik, när vi ändå var så långt norrut? Nu passade på vi på att göra det. Det var ingen väg dit, i norrländska termer. Det var kö in i första rondellen. Det är en av E4ans utmaningar att ta sig igenom de större städerna, vilket Övik för anses tillhöra. Här finns ingen kringled utan trafiken dras rätt igenom centrala stan. Vi tittade på kartan och det finns ingen naturlig kringled. Trafikverket och kommunen är faktiskt överens om vilken sträckning som kringleden ska ha och det skulle i så fall bli en tunnel under berget för att få bort trafiken från de centrala delarna. När detta kommer att ske ligger ganska långt i framtiden. Den ska vägas mot alla andra viktiga väginvesteringar i Sverige.

Tålmodigt väntade vi i kön och såg ett hus som hade en spännande arkitektur. Det är ett hus med ett eget namn, Ting 1. Det ritades av Gert Wingårdh och stod klart för tio år sedan. Det skulle kanske kunna beskrivas som en färgglad igelkott som står på bakbenen och taggarna är inglasade balkonger. Mer än så hann vi inte se av staden, den enda i Sveriges påstås det, som har namn efter en privatperson, PA Örnsköld. Det var inte läge att fördjupa sig i detta. Det var vår tur att ta oss in i rondellen och vi svängde tillbaka för vi hade hunnit fördjupa oss i vägen tillbaka till Sollefteå.

Örnsköldsvik till Sollefteå

Vägen hette länsväg 335 och har så gjort sedan numrering infördes på 1940-talet. Sträckningen är densamma med någon mindre modifikation. Om E4 genom Ö-vik är i behov av upprustning så är länsväg 335 inte det. Det var en lugn och harmonisk väg som flöt genom landskapet. När det pratas om att norrlänningar tuggar mil på vägarna så kan det vara denna vägen som de tänkte på. Det krävs inte mer än någon mil så är jäktet på den stora Europavägen borta. Antalet bostadshus minskar och på de öppna ytorna som finns mellan stora skogar finns det ängar och åkrar för jordbruket. Det finns inte mycket att se på så det blev en relativt enformig resa men det la en del av turistande i denna delen av Sverige. Det trots allt en trevlig och behaglig resa på en typisk norrländsk väg.

Kvällsbestyr

Tiden för dags utflykt var anpassad till att hinna med och simma. Risöbadet är en kommunal utomhusbassäng och det var dit som vi tog oss för lite fysisk aktivitet. Inte i klass med våra grannar på hotellet utan mer att köra igenom kroppen och njuta av ett litet bad och en simtur. Vattnet var inte det varmaste som vi träffat på, men behagligt. Det var klart solen låg på över det lilla berget som skyddade anläggningen från ena sidan.

Handlade mat och åkte tillbaka till vår rastplats utanför hotellet. Kvällen var väldigt vacker och regnet gav oss lite plats att njuta av utsikten när vi tuggade i oss vår fältköks beredda kvällsmat. Solen lyste ner över dalen och vi hade det jättetrevligt. Men allting måste ha ett slut. Sista kvällen i Sollefteå och i morgon är det dags att påbörja resan söder ut, ett litet steg men dock ett steg.

Ådalen 23 – dag 1 – Semesterresan startar – Vägsjöfors – Osebol – Malung – Mora – Gustav Vasa monumentet

Ådalen 23 – dag 2 – Zornmuseet – Nusnäs – Vikingagravar på Sollerön – Gesundaberget – Mora – Vasaloppet – Sommarkväll längs Siljan

Ådalen 23 – dag 3 – Tallen – Pilstupet – Världsarvet Hälsingegårdarna – Bortom åa, Hälsingegården i Dalarna – Los Koboltgruvor – Stavkyrkan i Kårböle – Sveriges geografiska mittpunkt – Grusvägar och problem med bilen – Gräns- och altarstenen – Håsjö gamla kyrka – Hallstaberget

Ådalen 23 – dag 4 – Laga bilen – Sandviken – Kramfors – Gudmundsrå kyrka – Frånö folkets hus – Lunde – Tullhuset i Lunde – Kapten Mesterton – Kryssningsfartyget Birger Jarl – Ådalen monumentet – Lunde folkets hus – Sandöbron – Punkt E på kartan – Efterspelet – Marieberg – Sandslån – Ytterlännäs gamla kyrka – Styresholm

Ådalen 23 – dag 5 – Thailändska paviljongen – Ragunda – Döda fallet – Rodelbanan i Hammarstrand – Nämforsen – Trangia middag

Ådalen 23 – dag 6 – Rysshärjningar – Höga kusten bron – Höga kustens världsarv – Skuleberget – Naturrum Höga kusten – Bara in och ut ur Örnsköldsvik – Örnsköldsvik till Sollefteå – Kvällsbestyr

Ådalen 23 – dag 7 – Nu börjar resan söderut – Hemsö fästning – Hernö gin – Lotsstugan – Ådalen III

Ådalen 23 – dag 8 – Varm natt – Härnösands bilmuseum – Rådhuset – Härnösands domkyrka – Vila

Ådalen 23 – dag 9 – Resdag – Midlanda – Timrå – Hotell Knaust – Gulfmacken i Bergsjö – Gränsfors yxbruk – Söderhamn – Hälsingegården Erik-Anders

Ådalen 23 – dag 10 – Bollstagården – Träslottet – Gästgivars – Nostalgimacken i Lörstrand – Stenegården i Järvsö – Bommars – Hälsingland mot Ångermanland – Växbo lin

Ådalen 23 – dag 11 – Ol-Anders i Alfta – De sista världsarvsgårdarna – Edsbyn

Ådalen 23 – dag 12 – Bollnäs