Dagsutflykter i närområdet 9 – Äskhults by

Äskhults by

Coronan började återigen ta fart och det blev till att gå tillbaka till det gamla och ge sig ut på utflykter. Ett ställe som vi hört mycket om, men aldrig besökt, var Äskhults by. Resan mål bestämdes men som Karin Boye skriver, ”Visst finns det mening och mål på vår färd, men det är resa dit som är mödan värd”. Vi valde en annorlunda väg för att ta oss dit.

Södra Lygnern

Istället för att köra rakt söderut, vilket hade varit den närmsta vägen så körde vi istället rakt österut mot södra Västergötland. Efter några mil var det dags att ta av åt sydost, på kända vägar. Vi kom hem denna vägen efter att ha varit på Rydals fabriker för några månader sedan. Handbollen har mer än en gång tagit oss denna vägen med sikte mot Kinna och Skene. Det var inte dit vi skulle denna gången. När skyltarna mot Sätila dök upp så var det dags att byta väderstreck och bilens nos styrdes mot sydväst. Vid Sätila kom vi fram till sjön Lygnern. Sjön missar med någon ynka kvadrat kilometer i vattenytan topp 100 listan över Sveriges största sjöar. På en tidigare semesterresa hade vi besökt den motsatta stranden, den i väster, där Fjärås Bräcka ligger.

Det som var intressant med denna vägen är att den drar oss igenom de gamla gränstrakterna mellan Västergötland och Halland, områden som för fyrahundra år sedan var gränstrakten mellan Sverige och stormakten Danmark. Vi har vi några tillfällen rört oss i gamla gränstrakter och likheterna finns där. Det är utmarker och människor har flyttat till dessa marginaliserade områden för att komma undan myndigheterna eller för att det finns inget annat att få. Det är skogstrakter som ligger lite lite högre och som därmed utgör naturliga gränser i naturen där transporter landvägen var bekymmersamma och delade folk medan vatten förenade. Det ger ett intressant perspektiv på sjön Lygnern som sträcker sig från södra Västergötland till nordöstra Halland. Vi noterade förändringarna i naturen när vi klättrade upp på dagens moderna vägar och kunde sedan sakta ta oss ner på den halländska sidan. Höjderna är inte gigantiska men det rör sig om ca hundra meter över havet. Det såg inte särskilt annorlunda ut i Halland men sakta började den nord halländska slätten breda ut sig men vi skulle upp på en av sista utlöparna av höjderna när vi klättrade uppåt när skyltarna visade oss mot Äskhults by.

Äskhults by

Det har hittats spår av människor här uppe på höjderna som är ca 2700 år gamla. Ska vi börja vår historia någonstans så kan 1592 vara ett bra år. Det är då som namnet Eskholt finns nedtecknat. Det är därifrån som vi ska titta på vår historia. Området är danskt och här drar olika härar förbi och vi vet egentligen inte hur det drabbade byborna även om vi misstänker att de plundrades av hungriga soldater på väg mot slagfälten. Det är en klassisk by, som lokaliserades på toppen av kulle och där husen byggdes nära varandra. Det är lite som att det finns en säkerhet i att vara många och att hålla ihop.

Det äldsta huset är från 1600-talet och det yngsta från ca 1850. Under 1700-talet organiserades byn runt ett bytorg och det var dit vi kom när vi parkerat bilen vid den moderna parkeringen och gick grusvägen upp, även den såg nyanlagd ut eller så var den nyligen underhållen. Vi hade passerat två gråa och omålade trähus. Det är intressant att jämföra med fattig Sverige under 1800-talet när utländska resenärer skrev om Sverige och dessa fattiga och gråa trähus. Hösten gråväder gjorde inte mycket för att få in lite glädje i färgskalan.

Så är såg alltså en by ut i slutet runt sekelskiftet 17-1800, när resterna av den gamla stormakten Sverige var på fallrepet och korsikanen på den franska kejsartronen härjade Europas fastland. Finlands förlorades och Norge vanns till den svenska arealen. Äskhults by var kanske typisk för den svenska landsbygden. Storskiftet som beslutades 1749 hade som mål att höja jordbrukets avkastning. Det skulle ske genom att bönderna fick färre tegar att bruka men att de samtidigt skulle vara större så att de gav bättre avkastning. Det gick trögt att skifta byns och gårdarnas mark, särskilt som att alla i byn skulle vara överens. Storskiftet hade inte som mål att splittra byn, även om det 1807 förordnades för hela Sverige. Enskiftet hade varit en framgång i Skåne och lämpade sig väl för slättbygden. Enskiftet var ett radikalare förslag än storskiftet. I Äskhult skiftade och det gjorde på ett sådant sätt att man behöll en samman hållen by.

Åtgärderna hade gett resultat. Avkastningen i jordbruket ökade och gav förutsättningar för en befolkningsökning. 1825 bodde det 26 personer i byn och två år senare kom förordningen om laga skifte. Det skulle räcka med att en bonde i byn ville ha skifte så skulle byn skiftas. Storskiftet och enskiftet syftade till att öka tegarnas storlek men fortfarande så gällde att bönderna var beroende av varandra eftersom det brukade samma mark. Det laga skiftet gick ut på att samla en bondes mark på ett ställe. All mark i byn, även utmarkerna delades upp på bönderna efter hur produktiva markerna var. Mindre produktiva marker gjorde att gården blev större och mer produktiva fick mindre arealer. I den bästa av världar fick varje bonde lika mycket säd på sina åkrar. Det betydde också att bönderna inte blev lika beroende av varandra och att det var möjligt att lämna byn och flytta sin gård till sina marker. Arbetet på gick under 1800-talet och skapa det kulturlandskap som vi idag ser när vi susar förbi i jordbruksbygder.

Äskhults by skiftades. Skillnaden här var att man lyckades skifta marken så att byn kunde stå kvar. Det var därför intressant att gå runt i byn och titta ut över omgivningen. Åt nord och öst gick det att se särskilt långt och det var vackra vyer även en grå dag. Åkrar och beteshagarna började direkt vid stugknutarna och när vi gick runt på de fyra gårdarna så gick det tydligt att se att det fanns ett mått av individualitet mellan ägarna. Det fanns lite olika lösningar och satsningar i sitt jordbruk. Men det var grått, väderbitet omålat trä av tidens tand. Det är inte lätt att tänka sig att det bodde nästan 70 personer under senare delen av 1800-talet. 1851 anses den svenska emigrationen till Amerika ha börjat och 1859 tog sig den förste Äskhultsbon över Atlanten. Han skulle följas av ytterligare 15 personer. Detta sker parallellt med den svenska industrins utveckling. Mekaniseringen av jordbruket tilltog och människor sökte sig från landsbygden till städerna för att få jobb och försörjning. 1930 fanns det åtta personer kvar i byn som saknade både el och vatten i husen. 1964 dog den siste Äskhultsbon och under åren har man börjat se vilket värdet den oskiftade bondebyn har. Det är ett byggnadsminne sedan 1981 och klassats som ett riksintresse.

Vi hade sett oss mätta på allt som fanns att se, bara i byn. Sedan finns det mer mark som ligger inom kulturreservatet, men det var inte aktuellt. Vi tog oss tillbaka till vår moderna häst och vagn och tog oss hem, den snabbast vägen, den stora leden.