Resterna av Hunehals, en gång i centrum av den nordiska historien!
Det tog oss fem minuter med bilen att nå det första målet för dagen – Halland, landskapet Halland. Det är här som vi kommer att göra de första besöken på resan under en rubrik som vi kallar för hembygd Halland. Annars har det varit så att vi susar förbi det drygt 15 mil långa landskapet längs den svenska västkusten, om vi inte ska stanna till hos släkten. Det var tanken med dagen också, men nu hade vi i alla fall tagit oss in i rätt landskap.
Landskapsgränser
När de gamla danska landskapen införlivades med Sverige (Halland var ett av dem) i mitten på 1600-talet så fastställdes gränserna slutligen. Landskapen var ett äldre system för att styra landet och i samband med detta så infördes länen. Landskapen kom att leva kvar som indelning och begrepp men har ingen betydelse för statsförvaltningen. Det tydligaste är kanske att kungahuset tilldelar sig titlar kopplat till landskapen och inte länen.
Det är annars den vanliga vägen som vi brukar ta, när vi ska söder ut. Den är kanske inte snabbast, men det skiljer inte många minuter och så slipper vi den tunga transportleden genom det halländska territoriet. Ett par dagar tidigare hade vi varit på begravning nere i Halland och trafiken på transportleden var hemsk. Det är kanske det enda ordet som beskriver sommarens trafik. För att ta oss fram i landskapet så valde vi den gamla Riksvägen. Den var inte övergiven men trafiken flöt på ett annat, och behagligare sätt. När rätt skyltar dök upp, svängde vi väster ut.
Hunehals
Vi tog oss fram längs vägar som ingen av oss rest förut och en bra asfaltsväg förde oss under transportleden och vidare ut mot fjorden som gör ett försök att bryta in i landskapet. Kungsbackafjorden är den näst sydligaste fjorden längs västkusten, bara en av två i Halland, och där ute låg en borg som en gång varit i den politiska hetluften. Vi hade passerat den gamla riksgränsen för ett tag sedan och går vi tillbaka ytterligare 350 år hamnar vi i på 1300-talet och då skulle vi ha befunnit oss i Danmark. Danmark var det ledande landet i Norden vid den här tiden och vi skulle fördjupa oss i dansk storpolitik.
Jakob Nielsen var en dansk adelsman som fått Halland, norr om Ätran i förläning. 1286 regerade Erik Klipping i Danmark. Erik tog över ett Danmark i kris efter sin far, vid tio års ålder. Hans mor var förmyndare men konflikterna med starka hertigar och en stark adel löstes inte under hennes regim. Erik gav sig in i kampen om den svenska kronan, det som vi kallar Nyköpings gästabud. För att få ihop medel till krig så devalverade han valutan, klipping. Kungen försökte hävda sin makt gentemot adeln och kom därmed att utmana starka krafter. Hans popularitet var det kanske inte så bevänt med, för adeln gick ihop och tog livet av honom med 56 knivhugg. Jämför med Julius Caesar 1300 år tidigare, som fick 23 hugg. Nielson var en av de medsvurna, kan vi kanske gissa oss till, eftersom han blev dömd för dådet och förklarades fredlös. Nielsen tog sitt pick och pack och åkte hem till Halland.
Där slog han sig ner på den strategiska platsen Hunehals i Kungsbackafjorden. Där byggde han upp sin borg på toppen av en liten klippa och förstärkte den med tidens alla moderna försvarsanläggningar. Ett torn på toppen för att se fiende på långt håll. Flera avsatser som en fiende måste ta sig upp på och erövra, steg för steg. Försvararna fick det lättare när de kunde försvara från en högre position hela tiden. Vägen till Hunehals gick antingen via havet eller via den väg som gick genom träskmarken och den var lätt att försvara. Det fanns vattenfyllda vallgravar och det fanns små öar i träsket som borgen kunde hålla boskap och odla på, när de var utsatta för belägring. Det gick vindbryggor mellan öarna och borgen och en på några holmar hade de byggt en palissad runt hela området för att skydda mot angripare. Detta var intressant när vi såg det för det är en direkt parallell till Stynaborg utanför Alingsås som vi besökte för ett tag sedan. Dock är Stynaborg ca hundra år yngre.
Det var alltså här vid kusten som Nielsen byggde Hunehals. På ett behagligt avstånd till Sverige, som hade Göta älvs mynning och lite områden runt den och norr därom. Norge började på norra Hisingen. Borgen var lätt att försvara och det fanns goda platser att fly till om det skulle behövas. Det kunde vi konstatera när vi landvägen närmade oss den lilla kullen som stack ut i Kungsbackafjorden. Hembygdsföreningen hade gjort i ordning en parkering och en toalett, för besökare och badgäster. För det ville de ha en liten avgift på Swish, och det fick de.
Landhöjningen under de 700 åren som gått, hade gjort att flera av de försvarstekniska finesserna gått förlorade. Havet låg flera meter högre och fästningen bestod av två öar och inte en halvö. Det fanns ordentliga diken och vindbryggor mellan öarna. Vi tittade på alla skyltar och lärde oss mer om området som kulturhistoriskt är mycket gammalt. Bl.a. kunde vi läsa om Onsalahalvön, som skymtade i nordväst, att den hade en serie fornborgar som låg som ett lås över den norra delen av halvön. Ett namn kändes igen, Gräppås. När golfbanan byggdes för snart 20 år sedan så var man med, inte minst när arkeologerna kom och gjorde sina undersökningar, så att vi inte förstörde något i onödan. När rapporten sedan kom var det första gången som jag hörde talas om de fyra borgarna, som var från, gissningsvis, folkvandringstid. Mellan Släp och Valda bildade de, ett effektivt lås för en angripare som kom söderifrån på väg mot områdena vid dagens Kungsbacka. Hunehalsklippan ingick i detta system av försvarsverk så det var ingen ny plats, men en väl vald plats, som Nielsen byggde på.
Den välbyggda gångvägen till badplatsen fick besök av ivrigt marscherande fötter som skulle upp på toppen av klippan. Vi guidades upp av skyltar och den stig som gick över fårhagen. Får är ett klassiskt sätt att hålla markerna öppna. VI gick upp och tittade på platsen där fästningens torn hade stått. Det var en makalös utsikt i grådasket. Det var ett grått ljus som var vackert. Väderprognoserna hade lovat varmt och sol under dagen och temperaturen var redan behagliga 19 grader. Solen kämpade hårt mot molen redan nu. Vi passade på att ta oss över markerna som en gång varit Hunehals borg och tittade på de lämningar som 700 år senare, fortfarande går att se i naturen.
Nielsen verkar ha varit en lokal kung, närmast. När Hunehals var byggt började han bygga Varbergs fästning och senare även Bohus fästning, på norsk mark. Där kom han sedermera att avlida, ca 1310. Då hade den norske kungen låtit svenske hertig Erik ta över borgen 1305. Erik dör i Nyköpingsgästabud och 1326 skickar det svenska riksrådet en här som intar borgen. Därefter har platsen gjort sitt i den svenska, danska och norska historien.
Tankarna börja snurra. Borgen har klara likheter Stynaborg med en förborg som innehöll försörjningen medan den militära delen låg vid sidan av. Stynaborg kom till hundra år efter Hunehals, men var svenskt. Den andra parallellen är Ragnhildsholm. Detta för närheten till Bohus fästning, där Nielsen senare avled. Ragnhildsholm är samtida med Hunehals MEN, den fästningen var norsk och inte dansk. Så var vårt besök på Hunehals över och vi drog oss tillbaka. Vi hade sett en skylt på vägen in som lockade till ett extra besök, Vårdkaseberget.
Vårdkaseberget
Detta är gamla kulturbygder och ett namn som Vårdkaseberget tyder på att här har funnits människor länge. Stenåldersfynd har hittats på Hunehalsklippan och i området i där Vårdkaseberget ligger. Arkeologiska fynd visar även på, att efter borgen på Hunehals så har människor bott på platsen. Det ska finnas en skeppssättning från järnåldern, vikingatid. Det var lite av en snubbeltråd så vi åkte lite vinst och förlust. Det blev det senare visade det sig. Idag ligger ett sommarstugeområde på platsen med hus utspridda lite till höger och vänster och inga skyltar, som vi kunde hitta, som hjälper oss till platsen. De skyltar vi hittade var PRIVAT och VÄGEN AVSTÄNGD. Vi valde istället att notera platsen för att göra bättre förberedelser och kanske komma hit en annan dag.
Hanhals kyrka
Den ligger vackert, bland de sommargröna träden som är mättade av sommarens regn. Det lite gråa molntäcket som håller på att spricka upp ger helheten ett vackert ljus, med grönskan mot det tegelröda taket och den kritvita fasaden på den medeltida kyrkan. Vi parkerade bilen och tog en lov runt kyrkan. Klockstapeln i brunbetsad träfasad stod en bit bort på den liten kulle och skogen hade rensats ur för att få fri sikt. Vid första anblicken så är likheterna med Partille kyrka slående. Vid närmare jämförelse så är kyrkorna jämngamla från 1200-talet och klockstapeln som ligger fristående. Färgerna på fasad och tak är samma, vilket kanske inte är så konstigt.
Hanhals kyrka, påstås det, är en mycket populär bröllopskyrka och med tanke på omgivningarna så är det inte konstigt. Att kyrkan fortfarande finns kvar är fantastiskt och det beror på en katastrof på 1930-talet! I slutet på 1800-talet engagerades Göteborgs arkitekten Adrian Peterson. Jo det är samma arkitekt som har ritat pumphuset vid Fyrisån i Uppsala som vi besökte för några år sedan. Kyrkan byggdes i nygotisk stil men det var problem redan från början. Redan 1927 behövde kyrkan renoveras för att komma till rätta med fukten. Ungefär samtidigt förseglades murarna på den gamla kyrkan för att undvika att den blev ännu mer ruin än den redan var. 1936 tog den nya kyrkan eld och totalförstördes. Istället för att bygga upp den så valde man att renovera den gamla kyrkan. Materialet som skingrats till bönder och museer letades upp och återtogs eller köptes tillbaka. Tyvärr lyckades man inte återfinna all takpanel med de fina målningarna. 1940 var renoveringen klar och kyrkan återinvigdes. Det var också då som man passade på att bygga klockstapeln. För vår del var besöket över med vackra bilder i minnet var det dags att åka vidare och titta på historia som är lite äldre, järnåldern. Järnåldern brukar vi räkna till att sträcka sig en bit in på 1100-talet här i Skandinavien, så det är inte så många år innan Hanhals kyrka byggdes.
Li gravfält
Det är inte långt att köra med dagens moderna bilar, mellan Hanhals och Fjärås. Det var mitt i sommaren som vi dök upp på vägen som går genom gravfältet. Det gör att det är tät vegetation i marknivån och en man med en modern lie, motordriven, höll på att rensa upp blad allt som växer upp och som korna gärna vill ha till mat. Vidden och storheten i gravfältet försvann lite i grönskan men det handlar om omkring 160 fornlämningar från i första hand yngre järnåldern, den som vi gärna kallar för vikingatiden. Gravfältet är yngre än både Stenehed och Narvestad i Bohuslän som vi besökt tidigare. Den är också yngre än de gravfält från Vendeltid som vi besökt i Uppland. Den intressanta frågan är givetvis, om det är vikingar som ligger i gravarna, var det danska eller svenska som ligger där? Frågan är relevant och en indikation är att det hittats gravgåvor från östra Östersjön. Det skulle traditionellt sett indikera svenska vikingar men tittar vi på Danmark, vid den här tiden så borde de ha varit mycket i Södra Östersjön. Gravfältet ligger i alla fall i sluttningen ner från Fjärås Bräcka och vi är på väg uppför backen.
Kolerakyrkogården i Fjärås
När koleran kom till Fjärås 1834 dog 48 personer i tarmsjukdomen. Koleran hade varit på väg från området runt Ganges i Indien. Den hade runt 1820 spritt sig till Kina, Arabiska halvön och Kaukasus, innan den vi Moskva kom till Centraleuropa runt 1831. Ofta är det orent vatten som för in bakterien i kroppen som i sin tur ger våldsamma kräkningar. Det är vätskeförlusten som är det farliga för patienten och obehandlad kan man dö inom något dygn. Platsen ligger nästa på toppen av Fjärås Bräcka och det är upp på bräckan inte mer än en kilometer från kyrkan. Så nära och ändå så långt bort.
Fjärås Bräcka
När bilens lilla motor släpat oss upp på toppen på bräckan, så hittade vi Naturum i den lilla dungen av barrträd, som passar på den sandiga marken. Bilen tog oss till först till vägen som går på krönet på Bräckan och om man cyklar eller går så är det snabbat att ta sig till Fjärås. Det gjorde inte vi. Istället fortsatte vi några hundra meter på vägen som går söderut på den östra sidan av Bräckan. Vi stannade och tittade ut över sjön Lygnen som mer eller mindre däms upp av allt grus som finns i åsen. Det är en ändmorän från senaste istiden. I takt med landhöjningen har Bräckan stigit upp ur vattnet och ligger idag 60 m över havet och den högsta toppen på ca 76 m. Skulle den fyra kilometer långa och 500 meter breda landskapsbarriären försvinna så skulle Lygnens vatten störta femton meter ner till havet. Den flodvågen skulle inte vara att leka med. En klar dag kan man se sjön Lygnens bortre kant vid Sätila, 15 kilometer bort, men så bra var inte vädret idag. Vi fick njuta av den utsikt som var och i det gråaktiga ljus som är vackert och ger så klara och tilltalande färger. När vi njutit av utsikten en tag och tittat på en av den svenska sommarens smultron, en grön kohage ner mot sjön så vände vi tillbaka till Naturum för att få lära oss mer om Bräckan.
Det har varit en viktig väg, att gå på toppen av de naturliga åsen i landskapet, sedan länge. Det manifesteras av de många fornfynden från olika tidsperioder som finns i området. Stenåldersfynd, bronsåldersfynd och så järnåldersfynd som gravfältet som vi precis sett. Vår vän Jacob Nielsen borde ha färdats den här vägen. Bräckan var en del av huvudvägen mellan det danska riket i Halland och det norska i Bohuslän. En orsak kan vara att moränen och gruset, framför allt det senare är ett bra vägmaterial. Det upptäckte svenskarna i alla fall SJ tog Bräckan som grustag. 1910 drog man fram en bibana för att enklare kunna transportera bort gruset. 1967 upphörde verksamheten. Bräckan är i dag skyddad i och med att det är ett naturreservat. Naturum beskriver hur det karga beteslandskapet fungerar idag. Får är givet men även kor. Dessa nyfikna varelser träffade vi på när vi tittade ut över kohagen och Lygnen, de kom fram och tittade på oss. Turisterna blev en turistattraktion. Nu hade klockan tickat på som vanligt när vi har roligt, och magen knorrade. Vi beslutade oss för att ta vägen på andra sidan Bräckan, den som vi kört när vi tittade på utsikten. Vi passerade bronsåldershögarna och vidare mot kända namn, som Tostared och Äskhult. Intressant men intressantast just då var Riksvägen i väster.
Korv och mos i Fjärås
Så gjorde vi en tradition av något som skulle kunna ha slutat innan det ens hade börjat. Vår första sommar tillsammans valde vi att göra en cykelsemester, från Partille till Halmstad. När vi kom till Fjärås var det kris. Vi var trötta och hungriga och tack vare att vi kunde stanna på macken och handla korv med mos och räksallad så överlevde både vi och vårt förhållande. Det var ganska precis tio år sedan. När vi kom körandes från Bräckan så var vi hungriga och trötta och då var det dags att återuppliva en gammal tradition, korv och mos med räksallad på macken. Vädret hade ännu inte fått upp farten men det var skönt att sitta på bänkarna och trycka i sig käket. För att juicen inte skulle bli dålig i kylen när vi var borta så tog vi med den och det var ett bra läge att göra av med. När vi mättare och mer belåtna tog oss vidare så hade vi ganska gott om tid, så det blev den gamla E6:an, samma väg som vi cyklade för tio år sedan. När Tjolöholm passerats så dyker det upp något.
Ölmevalla kyrka
Har länge tittat på den när vi kört förbi, för den är så ”inte halländsk”. Det ser mer ut som om en bohuslänsk kyrka som hamnat alldeles för långt söderut. Vi tyckte att vi skulle stanna till och titta. Det första intrycket var att den liknade Hanhals nya kyrka, den som brann ner och som vi sett på bild. Jo det stämde ganska bra. Det var visserligen olika arkitektonisk stil mellan kyrkorna, men proportionerna verkade vara liknande och visst var det Adrian Peterson som ritat den gula tegelkyrkan som var estetisk vacker med sina ärggröna koppardetaljer som matchade det gula otroligt bra.
Kyrkans historia liknar väldigt mycket den som vi läste om i Hanhals, 10 km meter norrut. Det fanns en medeltida kyrka, från 1100-talet, som inte var olik den som vi såg i Hanhals. Under senare delen av 1800-talet så var den gamla kyrkans tid över. Av kostnads- och underhållsskäl, valde församlingen en kyrka av tegel, framför trä. I augusti 1886 kunde kyrkan invigas, åtta år innan Hanhals nya kyrka. Så frågan är vem som inspirerade vem så är nog svaret, den sydligare av de två.
Gamla Varberg
Det gråmulna vädret hade nu fått börja ge sig mot solens ihärdiga försök vinna makten över vädret. Molnen svarade med att bli ett lätt soldis och så blev det någon balans i alla fall. Vi fortsatte vår resa söderut och pekade på platser som vi stannat och rastat på när vi cyklade här. Det dök upp en brun skylt med en kringla och texten, Gamla Varberg. Vi stannade till.
Varbergs nuvarande plats är inte det enda Varberg som funnits. Staden har flyttat ett par gånger under historien. Det är inget särskilt med det egentligen, det skedde när Lödöse, flyttade till Nylöse i Gamlestan i Göteborg för att det skulle bli bättre handel och Karl IX:s Göteborg är ett annat exempel, båda brändes ner av danskarna och Varberg brändes ner av svenskarna. Därför var namnet Gamla Varberg lockande. Vi kämpade oss upp på klippan bland, enebuskar och ljung tills vi kom upp så högt att vi kunde Varberg i soldiset. Gamla Varberg refererar till namnet på berget. På toppen finns ett bronsålders röse, som vi tydligt kunde se en liten bit bort. Utsikten var milsvid och det förstod våra förfäder att ta vara på. Gamla Varberg var ett vårdkaseberg, som bemannades under orostider. Så hamnade vi där i alla fall till slut. Vi tog vår tid innan vi tog oss ner i de det naturreservat som återställdes till sitt något sånär ursprungliga skick som utsocknes betesmark, som det varit i generationer. Det tilläts växa igen under 1950-talet men som sagt återställdes. När vi kom tillbaka till skuggan blev det lite svalare och började med att leta efter den turistattraktion som vi hade siktet inställt på.
Trönningenäs väderkvarn
Vi hittade är infart denna gången och körde ett varv i området som är en blandning av sommarstugor och sommarstugor som ännu inte blivit åretruntboende.
Vi gick upp den lummiga lilla vägen till kvarnen som står på toppen av den lilla kullen. Anders Larsson, från Bagerö, en ö bara några kilometer norr om Trönningenäs, köpte gården på platsen 1899 och lät byggmästaren i Morup, Bengt Johan Pettersson bygga hättekvarnen som står här framför oss. Namnet syftar på en holländsk typ som kan vridas för att få så bra förhållande till vinden som möjligt. Med vindens hjälp drevs kvarnen till 1930-talet när en förbränningsmotor installerades och drev kvarnen. På 1940-talet installerades en el-motor. Annars började det gå sämre för mjölnaren, som var Anders Larssons son. Bönderna skaffade egna små kvarnar för att mala sitt djurfoder samtidigt som den svenska jordbrukspolitiken gick ut på att tvinga bönderna till större enheter. Verksamheten fortsatte fram till 1960-talet. Kvarnen är bevarad och återställd tack var hembygdsföreningen som med hjälp av donationer bevarat detta kulturarv. Vi tittade lika mycket på kvarnen som på utsikten och kunde konstatera att här skulle vi kunna bo om somrarna, men då fick vi nog spekulera på börserna under några år. Det var dags att ta sig i den lummiga grönskans svalka igen. Intressant att när det är mulet längtar vi till sol och värme och när det är sol och värme längtar vi till skuggan. Bilen hade inte stått i skuggan när vi varit borta så det var riktigt varmt när vi skulle ut i sommartrafiken.
Sommartrafiken
Vilken lycka att vi valde den gamla långsamma vägen och inte transportleden. Vid Varberg börjar den snabba vägen på transportleden och skyltarna talar om att polisen låter dig köra i 120 km/t. Det verkar som om lastbilar, husvagnar och husbilar älskar att köra om i uppförsbackar och all trafik saktar ner till farter som är lägre än den långsamma vägen. Farthållaren ställdes i alla fall in på 140 men det var få gånger som vi ens kom upp i 120. Den nya adaptiva tekniken gör att bilen själv håller avståndet till framförvarande. Genom att sätta farthållaren högt så följer bilen efter den framförvarande på behörigt avstånd, mycket praktiskt. Mycket bilar ut och mycket dåliga förare som gjorde mer för att stoppa upp trafiken än att hjälpa till och få flytet i densamma. Den nu etablerade trenden att det är JAG som räknas och inte VI, ställer verkligen till det. Det var aldrig läge att ligga i högerfilen förrän det var dags att svänga av till släktens privata B&B.
Simstadion i Varberg
Fika blev det direkt och så var det aktuellt med motion, simning. Det är alltid samma härliga upplevelse att ge sig iväg till simstadion och motionssimma i den uppvärmda saltvattensbassängen. Det första som märks är att vattnets densitet är annorlunda och man ligger högre i vattnet och det gör det svårare att ta sig fram. Efter knappt 500 meter så har man anpassat sig och det går lika bra som vanligt. Simstadion byggdes i det gamla stenbrottet på 1930-talet. Kanske var det ett AK-arbete som staten satte in för att dämpa effekterna av arbetslösheten som breddes ut sig under depressionen och börskraschen. Detta som en del i den nya ekonomiska politiken i Keynesiansk anda.
När motionsturen var över vad det dags för horisontalläge denna första och innehållsrika dag på semestern.
Dag 1 – Svenska landskapsgränser – Hunehals – Vårdkaseberget – Hanhals kyrka – Li Gravfält – Kolerakyrkogården i Fjärås – Fjärås Bräcka – Korv och mos i Fjärås – Ölmevalla kyrka – Gamla Varberg – Trönningenäs väderkvarn – Sommartrafiken – Simstadion i Varberg
Dag 3 – Falkenbergs station – Malmö – Lindängsbadet – Pildammsparken
Dag 5 – Tågresa till Köpenhamn – Fröken Barnes källare, igen! – Nordhamnen – MSC Poesia
Dag 7 – Nordlig seglats på Östersjön – Gotland