Sävligt genom Säveåns dalgång – dag 1

Sävligt rinner Säveån ut i Göta älv vid Gullbergsvass. Det är svårt att tro att vi är i centrala Göteborg.

Säveån är en å som rinner upp i Vänga mosse i det inre av Västergötland, några mil norr om Borås. Den tar sig norrut, genom sjön Säven och fortsätter till Vårgårda. Där svänger den sävliga ån mot sydväst. Det är just åns sävlighet, stillhet, som gett den dess namn. Nästa anhalt är Alingsås där ån rinner ut i sjön Mjörn. Mjörn är i sin tur ihopkopplad med Sävelången, som på kartan mer ser ut som en bred flodsträcka där den tar sig från Norsesund till Floda. Ån fortsätter mot sydväst och når Lerum där vattnet rinner ut i sjön Aspen. Vid Jonsered finns den sista av flera vattenkraftverk i denna sävliga å och därifrån strömmar den sakta ut i Göta älv vid Gullbergsvass i Göteborg. Det var här vi hade samlats i sommarsolen strax före kl. 10 på morgonen. På en personalparkering för de som sköter driften av Tingstadstunneln, kunde vi konstatera att skillnaden mellan stillheten vid vattnet och den brusande trafiken 20 meter under oss på en av Göteborgs mest trafikintensiva leder var slående. Nu kunde vår resa börja, från Göta Älv till Vänga mosse.

 

Gullbergsvass

Göteborg byggdes av holländare under tidigt 1600-tal. Staden anlades på uppdrag av Gustav II Adolf som gjorde ett nytt försök att etablera en stark och livskraftig handelsstad på den svenska västkusten. Kuststräckan var inte stor, bara någon eller några mil längs Göta älvs utlopp i Kattegatt. Den svenska bastionen i väster hade under långa tider varit Lödöse, som vi tidigare besökt, men danskar och norrmän behärskade älvdelningen mellan Göta älv och Nodre älv vid Bohus fästning. Försök gjordes att flytta staden till Nya Lödöse, men den brändes av danskarna, den också. Karl IX:s Göteborg, brändes av danskarna den också. I kriget 1612 hade fästningen Älvsborg intagits av danskarna och Sverige hade efter stora svårigheter lyckats lösa tillbaka fortet och porten till väster av fienden. Därför var det av vikt att bygga en stad som skulle kunna försvaras. Holländarna var vana vid att bygga på dåliga markförhållanden. Sankmarkerna och vassarna en bit in Göta älv, gjorde det svårare att segla in med skepp, och svårare att landvägen överraska staden. Göteborg blev Sveriges stad i väster! Militärt byggdes också två skansar, Lejonet i det som idag är Haga och Kronan som skydd mot den östra kanten, vid älven. Här fick försvararna hjälp av en kvarvarande sankmark, som kallades för Gullbergsvass. Det var här vi var. Här är idag ett utbyggt industriområde och bara något hundratal meter åt väster ligger Drömmarna kaj. Det är där som drömmande entusiaster renoverar nästan hopplösa båtar i förhoppningen om att kunna segla jorden runt i dessa farkoster. Det officiella namnet är Gullbergskaj och ligger i det området som heter Holmen. Det var en ö i Gullbergs vassar som kom att förenas med övriga landet när direktionen för Göteborgs hamn 1841 beslutade att torrlägga vassen. Vi lastade in oss i bilen och körde torrskodda vidare mot Marieholm för att bl.a. titta arbetena för den nya Marieholmstunneln. Vägen var avstängd så vi fick ta oss tillbaka över Säveån och trassla oss ut på den stora trafikleden innan vi kunde plocka upp spåret efter Säveån igen vid Gamlestan.

 

Gamlestan

Så var vi tillbaka i Gamlestaden. Förra gången vi besökte området var vi på väg norrut och tittade på industrin i längs Göta älv. Denna gång stannade vi till inne på fabriksområdet, alldels vid kanten av Säveån. Den norra stranden var spontklädd och bildade en rak kanal. Tvärs över i solskenet byggdes ett höghus. Det är Gamlestadens nya resecentrum som håller på att uppföras. Som en del i det västsvenska paketet som är under byggnation ska stadsdelen utvecklas. Under många år har järnvägen och spårvagnstrafiken lagts tillrätta. I samband med detta har arkeologiska utgrävningar gjorts. Det kommer att bli en modern stadsdel för en ökande befolkning i Göteborg. Befolkningen ökade i Götborg även under 1700-talet. Först byggdes det ett sockerbruk av en stadens stora industrimän, Niklas Sahlgren. 1835 var den perioden över och 20 år senare flyttade Rosenlunds textilfabrik hit, som utökade med ett spinneri. Verksamheten utökades och det byggdes till nya fabrikshus i stort sett ända fram till nedläggning på 1960-talet. Idag har det gamla fabriksområdet byggts om för andra verksamheter, bl.a. TV-studio för Bingolotto. Vi hade satt oss i skuggan tittade österut på en vacker röd tegelbyggnad.

 

SKF

Svenska Kullager Fabriken, grundades 1907 av Sven Winqvist. Han arbetade från början på Gamlestadens fabriker och fick i uppgift att lösa problemet med kraftöverföring till olika maskiner. Det var då han uppfann det sfäriska kullagret. 1920 fick han hjälp av en ung man som skulle komma att stanna på företaget i 48 år, ända fram till sin pensionering 1969, min farfar. SKF blev snabbt världsledande och huset vi såg började byggas redan 1909 och byggdes ut i etapper vart efter som produktionen utökades. Marken på den södra sidan av Säveån köptes loss av fabriken och det är där som huvuddelen av dagens produktion bedrivs. Vi kunde även se SKF:s kontorsbyggnad, ett höghus av 1960-tals snitt som reser sig över alla produktionshusen. Det var hit som farfar flyttade 1966 med orderavdelningen som han arbetade på. Den liksom de andra avdelningarna som sköter den kringliggande verksamheten för att produktionen ska fungera. Med så mycket människor som fabrikerna i området hade anställda, behövde de någonstans att bo. Barnrika familjer fanns det och de var inte sällan fattigare eftersom det var många munnar och mätta och överskottet från den tidens löner var inte stora. Livets nödtorft klarades när det gick bra, men det fanns andra tider också.

 

Barnrike husen

Emily Dicksons stiftelse, lät under Första världskriget bygga tretton hus längs Gamlestadsvägen. De var till för de familjer som hade det svårt på grund av att de hade många barn. Det var inga stora trähus som byggdes och de hade 1935 plats för 24 familjer och hade tillsammans över 180 barn. Det var trångt. Annars var det för Göteborg de så typiska landshövdingehusen som kom att dominera bostäderna runt Gamlestans fabriker och SKF. Emily Dicksons hus finns kvar än idag och vi tittade på dem när vi körde norrut. Efter området ligger Nylösekyrka, en skapelse från 1929. Predikstolen är hämtad från Göteborgs gamla hospital kyrka.

 

Hospitals kyrkogården

På vänster sidan när vi körde norrut, ligger ett av stenmurar inhägnat område. Det är en gräsmatta med några få gravstenar. Det är Göteborgs hospitals kyrkogård. Hospitalet härstammar från 1200-talet när ett kloster grundades runt den nya staden Lödöse. Det var framför allt spetälska som man försökte bota. Riksantikvarien berättar att gravarna är från 1700- och 1800-talen men att man troligen begravt människor så tidigt som 1500-talet. Det är som alltid svårt att veta med allting när vi är så långt tillbaka i tiden. Vi hade inte den tiden utan vände vid första bästa ställe, vilket visade sig vara ett modernt tempel, den för köpenskapen. Vi for tillbaka mot Säveån igen och körde längs hela den vackra SKF byggnaden innan vi kommer in i helt nybygd stadsdel vid Bellevue, Kviberg.

 

Kviberg

Kvibergs landeri var en av de gårdar som staten lämnade till staden Göteborg för att befolkningen skulle kunna försörjas. Redan när Nylöse grundades 1473 fanns Kviberg med som en del av den staden. Själva landeriet var uppdelat i sex olika lotter och efterhand kunde köpmansfamiljen Ekman, via Janne Ekman, köpa in all mark.

Göta artilleriregemente huserade inne i själva Göteborg vid det som idag är Kaserntorget. Regementet ställdes upp 1794 och kom att slås ihop och splittras, byta namn och ändra förläggningsort flera gånger under sin historia men de fanns alltid kvar en del inom Göteborg. Göta artilleriregemente kom att läggas ner 1962. I början på 1890-talet köpte staten delar av Kvibergs landeri och byggde upp det som skulle bli nästa sevärdhet på dagens resa.

 

Kvibergs kaserner

Fortifikationsförvaltningen hade arkitekter som ritade militära byggnader. Kvibergs kaserner kom att ritas av Erik Josephsson i en nationalromantisk stil med klara syftningar till gotikens gamla borgar. Det röda teglet står ut och kompletterar den gröna omgivningen. Det sista regementet som var aktivt här var Lv6 som flyttade in när artilleriet las ner 1962. Lv6 hade tidigare varit förlagt till Högsbo i västra Göteborg och flyttade sedan vidare till Halmstad, när Kviberg avvecklades 1994, där det fortfarande befinner sig. Vi körde in på den nedre kaserngården och vidare upp till den övre. Där kunde vi se de gamla kanonhallarna som idag har andra användningsområden. Kviberg togs över av Göteborgs kommun och har utvecklats, vid sidan av alla bostäder som byggts på de gamla övningsfälten, i första hand till ett centrum för sport och idrott. Kanonhallen som vi tittade på har numera en klätterhall ända upp till taket. Flera mindre idrotter har fått utrymme i byggnader på området. När vi sakta skulle ta oss ner från övre kaserngården till de gamla stallarna fick vi stanna till. Långt uppe i berget, bakom den stora nybyggda sporthallen, pekades en stig ut. Det var vägen till den hemliga radioskolan som var insprängd i berget. Där tillbringades åtta månader som malaj från hösten 1955 till sommaren 1956, berättade den äldsta generationen som var med på dagens resa. Det var en annan tid, när det Kalla kriget lätt hade kunnat gå över i ett tredje världskrig. När alla svenska vapenföra män hade ett års värnplikt att göra, även om det bara var till att exercera som malaj. Det blev mer utpekande av byggnader och funktioner om självupplevda dagar, för en tid som ligger 60 år tillbaka i kalendern.

Nu passerade vi stallarna, där Kvibergs marknad huserar. Det är ett annat Göteborg och en företeelse som hållit på i många år och som visar på en väg in i framtiden. Det är här som människor från andra delar av världen samlas för att sälja och köpa saker, på ett sätt som för tankarna till andra kulturer och andra delar av världen. Ett sätt att förstå att jorden har blivit mindre och att vi är allt mer inflätade med varandra. I den gassande solen kunde vi se alla de fotbollsplaner som ligger utspridda på området. Vi tog ett varv runt samtidigt som vi letade efter en skuggig plats att sätta oss och fika på. Det var en klämdag och fotbollen passade på att hålla en turnering på planerna. Vi svängde förbi det nybyggda sportcentret som har namn efter det byggföretag som byggt arenan. Den är inte liten, det finns en fullstor fotbollsplan, det finns skidspår, handbollsplaner, sportbutiker, restaurang, skolor och hotell i detta komplex som manifesterar att det är idrotten som tagit över Kvibergs kaserner. Kanske inte mer än rätt. För bara någon månad sedan besökte vi en annan militär övningsplats, Sannahed utanför Kumla. Det var där som Victor Balck organiserade den första friidrottstävlingarna i Sverige. Utan den militära medverkan hade kanske inte idrottsrörelsen nått de framgångar som de har. Så de är kanske passade att idrotten tagit över efter militären på Kviberg. I desperation lånade vi en parkeringsplats av en Judoklubb eller om det var en Bouleklubb och vi lånade även deras bord och stolar för att ta oss en välbehövlig fika.

 

Kvibergsnäs landeri

Det har funnits många landerier runt Göteborg. Ett av de sista som vi kunde hitta på vår resa längs Säveån, var Kvibergsnäs. Delar av deras område gick åt till militärens behov och de använde under perioder det som idag är landeribyggnaden. Det var inte långt att åka på den gamla landsvägen. På höger sidan om vägen ner vid ån, i slutet på en lindallé ligger den numera renoverade byggnaden. I solskenet var det vackert att promenera neråt och se hur anläggningen mer och mer öppnades upp för oss. Det första som vi stöter på är ladugården, i ett senare stadium av förfall. Det hade andra före oss upptäckt och den höll på att renoveras. Ladugården i dess nuvarande utseende är uppförd i början av 1800-talet av konsul Malm som då ägde landeriet. Ladugården eller ekonomibyggnaden är ovanlig eftersom den är byggt runt en innergård, som nås genom en port på en av långsidorna. Det gick inte att komma in eftersom byggföretagets stängsel blockerade vägen. De gamla träplanken var vittnen nog om det som en gång varit.

Även bostadshusen har varit ordentlig nedgångna. De uppfördes även de av konsul Malm men eftersom inget beslutades om rivning, så blev de istället renoverade i slutet på 1970-talet. Det verkade som om det var ett föräldrakooperativt daghem i huvudbyggnaden och det verkade som om det var bostäder i de båda flygelbyggnaderna. Det stod privat så det var kanske det som gjorde att vi inte gick vidare. Annars lockade trädgården. Den var vacker med en central blodbok och lummiga träd längs Säveån som lockade med svalka denna fantastiska sommardag. Sakta gick vi tillbaka till den parkerade bilen och tittade på några biodlare som tog hand om sina kupor. Det blev allt mer uppenbart att vi lämnat stadsbebyggelsen bakom oss och fortsatte ut på en mer lantlig del längs ån. Eller kanske ett mellanting. På andra sidan bäcken från landeriet låg nästa stopp.

 

Utby villastad

I början av förra sekelskiftet utvecklades tanken på trädgårdsstaden. Villor skulle byggas på fristående tomter som skulle kunna försörja ägaren med bl.a. grönsaker och frukt. Första världskrigets vedermödor med livsmedelsbrist stärkte denna tanke. Redan 1905 hade Aktiebolaget Utbynäs Villastad bildats. Kasernerna vid Kviberg var klara och spårvagnslinjen hade dragit fram till Bellevue. Det var med andra ord ganska nära till staden men ändå ute på landet. Området vid Säveån passade bra in på tanken med villastaden eller trädgårdsstaden. Området byggdes upp och vi kunde nu med hjälp av bilen sakta köra in och titta på denna företeelse. Området förtätades på 1950- och 60-talen men den ursprungliga tanken fanns kvar och var tydlig på de gator som vi rullade fram på. Husen var tidstypiska för 1910- och 1920-talen. Sakta körde vi ut från bostäderna, lämnade Göteborg och kom fram till Partille.

 

Partille Herrgård

Så nådde vi fram till slottet i Partille. Det är inget slott utan en herrgård men har “alltid” kallats för slottet. Värmen gjorde att vi så fort vi parkerat, drog vi oss i den svala lövskuggan under de vårgröna lummiga träden. Herrgården eller slottet ligger på en liten kulle mitt i dalgången. En lindallé leder upp till gården från den gamla landsvägen, eller Gamla Kronvägen som den heter idag. Där har huset legat sedan 1780 då det äntligen var klart. Huset var då den största trevåningsbyggnaden i privat ägo, enligt uppgifterna. Platsen är känd minst fyrahundra år tidigare. Det har legat byggnader och gårdar på platsen. Under Johan III regeringstid var det upptaget som ett kronohemman. Under tre år i inledningen av 1600-talet var gården pantsatt till danskarna i samband med Älvsborgs lösen. Den strama byggnaden, byggt i holländskttegel var från början huvudbyggnaden med två flygelbyggnader i trä och en trädgård att riktigt uppskatta. Vi passade på att titta ut över slottsträdgården, eller det som är kvar. En ganska oinspirerande gräsmatta som tvärt tar slut där den sexfiliga E20 tar vid. På andra sidan motorvägsdiket ståtar ett av Göteborgs modernaste köpcentrum, dagens tempel, Allum.

 

Partille

Ortens historia är helt beroende på dess läge. Här fanns det ett vad över Säveån och här gick vägen österut, upp genom Säveåns dalgång. Kanske inte så underligt att det är här som kyrkan är placerad. Samtidigt är det inte mer än en mil till älven och havet, vilket är mindre än en halv dagsmarsch, även i forntiden. De första namnen är kända från 1300-talet men namnet Partille har inte kunnat härledas och har haft olika stavningar, innan det till slut fastställdes till Partille i början på 1920-talet. Partille handlar om kommunikationer, i den ganska smala dalgången, flyter Säveån fram, här ligger västra stambanan och E20. Just nere vid Säveån, lite åt nordöst ligger nästa byggnad av intresse.

 

Partille Kyrka

Partille kyrka eller gårdagens tempel, har man fått höra att den är från medeltiden. Inför dagens resa när vi gjort vår hemläxa ordentligt så visade det sig att det kanske inte stämmer helt. De äldsta delarna är från den tidigare delen av 1200-talet, vilket är intressant eftersom Partille är känt från 1300-talet. Här finns ett glapp på över hundra år. Byggnaden har en klockstapel av lite typiskt medeltidssnitt, ett trätorn som ligger vid sidan av och som pryder kommunens gul-blå stadsvapen. Kanske berodde det på att marken vid Säveån är lite instabil och det är svårt med grundläggningen. Dagens kyrka är i allt väsentligt en 1700-tals kyrka. Inredningen kanske lite äldre, kanske från stormaktstiden. Sättningar har gjort att kyrkan vid flera tillfällen varit rivningshotad men den står kvar, inträngt mellan kommunhuset och den stora livsmedelshallen. Livsmedel var kanske inte vårt nästa mål men nästa plats passade otroligt bra till en pick-nick i den slösande sommarsolen!

 

Jonsereds Herrgård

Det finns mycket att se längs Säveån. Vi fortsatte förbi den gamla rivna motorfabriken som låg i direktanslutning till ån liksom Partille station. Vi fortsatte förbi Lexby och Kåhög innan vi passerade över bron över Säveån för att komma fram till Högshall, porten till Jonsered. Jonsered i sig själv är ett unikt stycke svensk industrihistoria. Orten känner vi väl till efter som den sjunde generationen håller på att växa upp här. Vi passerade den gamla fabriksbyggnaden och tog oss, återigen, över Säveån förbi kraftstationen, igenom Bokedalen, till Jonsereds Herrgård. Vi valde bort Jonsered på denna resa eftersom orten i sig är värd en hel utflyktsdag eller två eller tre. Så mycket finns det att se när vi gottar ner oss i hembygden.

Värmen och solen var en fullträff idag, det blev nästan för mycket, om det går under sommarens första värmebölja. Vi hittade picknick bord alldels utanför entrén till herrgården. Ur den medhavda kylväskan, och för säkerhetsskull hade vi glömt att lägga i kylklamparna, plockades läckerheterna upp och dukades fram. Varmrökt lax med sallad och romsås. Där njöt vi i värmen, i solen, utsikten över sjön Aspen. Den sista sjön som ån passerar på sin resa mot havet. Detta var det första ställe på vår resa när vi kunde se Säveån på en lång öppen sträcka. Vi vände blickarna mot det stora vita huset som vi satt vid.

Platsen har anor från medeltiden. Första gången vi läser om en plats som har ett namn som i bästa fall liknar Jonsered är ett brev från Gustav Vasa från 1528. Kungens befälhavare, Långe Jöns fick kronogodset som förläning. Sedan växlade godset, som det omtalas i källorna ägare och det skiftades arv fram till 1690 då Karl XI drog in egendomen i en reduktion. Under 1700-talet växlar Jonsered återigen flitigt ägande men nu inom handelsmanna kåren i Göteborg. 1833 kom godset att tillhöra en av ägarna och grundarna av Jonsereds fabriker. Trettio år senare fick huset sin nuvarande utformning. Idag ägs fastigheten av Partille kommun och disponeras av Göteborgs universitet. Vi fick som sagt lära oss mycket på platsen och mätta och belåtna packade vi vår utrustning och packade in oss själva för nästa etapp.

Vi åkte tillbaka till fabriken och fortsatte längs Säveån österut. Vi kom till dämmet vi Aspen och fortsatte den undersköna och lummiga gamla landsvägen högt över Aspen. Minnen haglade från den äldre generationen. Mycket hade vi hört men det var också nya historier som triggades av resan i trakten. Säveån rinner ut i Aspen vid Aludden. Vi passerade återigen över ån för att komma längs badstranden. Genom den gamla villakvarteren tog vi oss in mot centrum. Vi körde INTE över ån utan stannade på den norra sidan men fortsatte längs den ringlande ån till nästa plats.

 

Lerums kyrka

I Partille låg kyrkan mitt i byn. Inklämd mellan affär, kommunhus och vårdcentralen. I Lerum ser det annorlunda ut. Det är en av dessa kyrkor som ligger avsides från centrum,

Den har anor från tidig medeltid, Lerums kyrka. Den gamla träkyrkan ersattes 1681 med en kyrka i sten. Släkten Lillie hade byggt ett eget gravkor i sten och då tyckte socknen att det var dags att bygga en ny kyrka. Vi kunde konstatera att kyrkan ser lite speciell ut med ett ganska nytt koppartak och ett par lökkupoler. Spekulationerna var att det var krigsfångar som kom tillbaka från Sibirien och tog med sig inspirationen till detta. Tyvärr hittade vi ingen bra förklaring mer än att de är byggda runt sekelskiftet 1900. Så mycket för våra spekulationer, men visst är det kul när fantasin får skena iväg lite.

 

Hedefors

Nästa stopp var en av de kortaste resvägarna på resan, i alla fall så här långt från staden. För trettio år seden befann er skribent sig i Hedefors för att bygga om VA-ledningarna och det var att se framemot att återse det gamla industriområdet. Tyvärr var det nästan omöjligt att hitta information om stället. Vi började med att köra över Säveån och kraftverksdammen. Hedefors är det största kraftverket i ån och i en krök har det blivit ett vattenmagasin. Vi fortsatte upp för den södra åbrinken och kunde se de arbetarbostäder som byggdes för Hedefors arbetskraft. Husen nog så enhetliga och tidstypiska. Det var uppenbart att de var renoverade, vilket minnet säger mig att det inte var så långt innan vi satt spaden i jorden. Det var ett typiskt brukssamhälle förutom att service funktionerna inte fanns, utan bara bostäderna.

Vi vände tillbaka och över ån igen innan vi körde in på fabriksområdet. Längst ner, längst bort, på parkeringen vid ån, låg pumpstationen som vi byggde för trettio år sedan. Sliten av tidens tand, men den var kvar! Hedefors byggdes 1884 för att ta tillvara det största vattenfallet i hela Säveån. Tidstypiskt i industrialismens barndom så var det textilindustri och vävning av tyg till kläder. 150 personer arbetade här när fabriken var som störst, vilket var den största enskilda arbetsgivare i hela Lerum. På 1950-talet lades fabriken ner. Har ett svagt minne av att delar av fabriken har brunnit vilket skulle förklara de modernare plåthusen där det borde stå en tegelbyggnad men det har inte gått att få bekräftat. Det var dags att ta sig till nästa vattenfall uppströms Säveån. Vi lämnade Lerum och kom in i Stenkullen.

 

Hillefors grynkvarn

Återigen hittade vi ett kraftverk i ån som utnyttjas. Verksamheten kom igång sent på 1800-talet och var till en börja en benstamp. Hemma slakten var omfattande på gårdarna och kadaverbenen maldes eller stampades till benmjöl för att spridas på åkrarna. Sedan tillkom en såg och därefter grynkvarnen. Det var havre som ångades och maldes till havregryn. Kanske har man ätit havregröt med ursprung från denna kvarn. Det är fullt möjligt för verksamheten upphörde 1988. De samarbetade med Ölslanda kvarn som ligger mellan Hillefors och Hedefors. Vi parkerade bilen och vandrade fram till den tegelröda byggnaden som ser ut att vara i ett plan. Skenet kan bedra. Fabriken är i dag ett arbetslivsmuseum och en förening är aktiv i bevarandet av byggnader och museidriften. Byggnaden ser inte mycket men om man smyger runt den så antar den genast mer imponerande proportioner. Nere vid Säveån där vattenrännorna visserligen ruttnat bort till en stor del så går det fortfarande att se hur vattnet leddes in i trevåningsbyggnaden som det är på åsidan. Vi har sett liknande konstruktioner både i Wira bruk i Uppland och i världsarvet Rörås i Norge. Sommardagen var vacker och det var tröttsamt att resa i värmen. Samtidigt så är det inget vi måste göra och resan började gå mot sitt slut. Vi skulle stanna en gång till.

 

Floda

Vi körde den sista kilometerna till Floda station. Vi kunde skymta ån där nere någonstans på höger sidan. Den passerade igenom Säveåns dalgångs naturreservat, en naturupplevelse som vi idag valde bort. Framme vid stationen kunde vi se dämmet och kraftverksbygganden där sjön Sävelången går över och blir Säveån igen. Tröttheten tog ut sin rätt liksom värmen och de gamla enkronorna omvandlades till glass som vi njöt av i skuggan. Dagen hade varit bra. Vi hade hittat ett bra ställe att stanna på och ett bra ställe att börja nästa resa längs Säveåns dalgång.

Dag 1 – Gullbergsvass – Gamlestan SKF . Barnrike husen – Hospitals kyrkogården – Kviberg – Kvibergs kaserner – Kvibergsnäs landeri  Partille Herrgård – Partille – Partille Kyrka – Jonsereds Herrgård – Lerums kyrka – Hedefors – Hillefors grynkvarn – Floda

Dag 2 – Floda – Nääs slott – Tollered – Nääs fabriker – Norsesund, Mjörnvallen – Nolhaga – Stynaborg – Ängatorps kraftverk – Vittene gravfält – Gravfältet i Hol

Dag 3 – Hols kyrka – Lagmansholm – Vårgårda kvarn – Doggy – Karlsstenen – Hjultorp – Algustorp – Finnatorp – Horla kyrka – Melltorp – Herrevadsbro – Ljurhalla – Åsengården – Vänga kvarn – Vänga mosse