Jul i Idre, dag 1

I månadsskifte november/december börjar planerna för årets julfirande dras upp. Livets gång hade gjort att den traditionella julkonstellationen hade förändrats. Delar av släkten åkte ”hem” för att träffa och fira med den andra delen av släkten. Det hjälper ju inte att det är en del av landet som ”riktigt” vinter med snö och kyla. Det såg ut att bli en liten men tapper skara som skulle fira på de sydligare breddgraderna. Efter en del forskning och andra övervägande så tog den lilla tappra skara och följde övriga släkten norrut. Förberedelserna gjordes och det gick att för en viss summa boka in sigi en stuga i skidanläggningens by. Skidor var inte på programmet. Det som var ett stort orosmoln som ökade inför den kommande resan var den snabba spridningen av Corona. Men, vi valde ändå att åka iväg till en skidort och skidorterna hade pekats ut som stora smittohärdar.

Tidig start – många mil

Det kom upp en diskussion om fem vuxna människor skulle köra i två bilar eller åka ihop. Som ett led i förberedelserna så mättes den större av de tillgängliga fordonen upp. Hur många skibags som gick in räknades ut. Då antogs en kylväska var lika stor som en mjuk väska. När det resultatet var klart räknades ut hur mycket som varje deltagare kunde ta med sig och hur det skulle packas. Fördelen med mjuka skidväskor i samma storlek, har vi upptäckt, är att de är mycket lättare att stuva en bilkoffert och få med oss det vi vill ha. Vi bedömde att en bil skulle räcka. Diskussionen blev givetvis om vem som skulle sitta i mitten, men det visade sig att efter att ha delat på platsen så blev det snarare så att det var konkurrens om den sittdynan.

Strax före avtalad tid dök fordonen upp på gården. Våra väskor stod i hallen och så började stuveriarbetaren sitt arbete med en annan form av Tetris. Allt fick plats med lite marginal över. Trots att det fanns en hel del julmat som skulle med söderifrån. Resten hade beställts på fjällanläggningen och väntade på oss när vi kom fram. Mycket praktiskt. Resan startade några minuter efter planerad avgångstid.

Det var tufft att köra. Resan söderifrån till oss hade varit mörkt, regn och snö om vart annat och våta mörka vägbanor som sög upp allt ljus som strålkastarna på bilen skickade framåt. På radion varnade SMHI för svart is på vägarna i det område som vi så fort vädrets makter tillät gjorde vad vi kunde för att ta oss ifrån. Det var en tuff körning. Kontakten hölls med den andra delen av familjen som låg någon timme före oss och väderrapporterna kom in från förlöparna. Strax efter Trollhättan började det gå att se en liten minskning av nederbörden. Den släppte ju längre dagen led och när solen tagit sig upp över horisonten och dess ljus sakta började tränga igenom molnen och lysa upp vår verklighet så blev det lite lättare och kom fram till Dalsland.

Dalsland passerade vi i somras, fast på vägen söderut och då var det inte en roliga väg. Det var det inte nu heller men vi var bättre förberedda. Trafiken beräknades bli omfattande för alla som skulle upp till fjällen över helgerna och vi var inställda på att ligga i karavan och tålmodigt hålla vår plats i kön, för att minimera riskerna. Adaptiv farthållare är en fantastiks uppfinning i detta läget. Ställ in 20 km/h över hastigheten på vägen och låt bilen följa den framförvarande, på rätt avstånd. Perfekt. Att det sedan var en automat gjorde att vi inte behövde växla när farten blev för låg. Så tuffade vi igenom Dalsland. Skyltarna till Åminskog passerades och minnena från sommarens lilla äventyr på plats gjorde sig påmind. Åmål såg till att vi fick en teknisk paus innan det var dags att ta oss in i Värmland. När E45 och E18 går ihop så ökade trafiken, men den glesade ur när de delade på sig igen. I Grums tog vi en riktig paus i kylan. Ståendes runt en varm kaffetermos med tunnbrödsrullar och mackor, njutandes av att det var ljust ute. Kallt, snöigt men en välbehövlig paus. Det kostar på att sitta i en bil under många timmar men det är å andra sidan lika skönt att komma i bilens värme efter en studs utomhus paus.

Värmland

Det var många år sedan resan gick på dessa vägar, ofta i samband med nyårsläger eller skidresor so tonåring. Det är några år sedan. Resan fortsatte och snart började de kända namnen dyka upp. Sunne, platsen för ett tonårsläger och en känd skidanläggning för människor som kommer söderifrån. Resan längs Fryken västra sida är på sitt sätt mäktig. Vägen går en bit över de långa sjöarna och det ger en mäktig utsikt över Sven-Ingvars landskap. Det finns en del namn och platser. Rottneros känt för sitt papper. Selma Spa låg synligt från vägen och det var stort. Vägen och resan fortsatte. Torsby passerades och där har det blivit några tonårsläger med skidåkning. Norrut och rätt vad det var var det dags att svänga höger i en lite ort med ett namn som även det förknippas med tonåren. Vägsjöfors. Namnet kommer från platsen med vägen som möter forsen från sjön. Enkelt egentligen men här ligger en herrgård. Den ägs och drivs av Equmeia kyrkan och i ungdomsåren var den nyinskaffad. Det blev några familjeläger på platsen. Det är en liten ort och innan alla tankar hade farit igenom huvudet har bilen med god fart farit igenom byn, eller de fåtal hus som fanns på platsen.

Det är någonstans norr om Vägsjöfors men innan landskapsgränsen vid Stöllet som bilen bromsas in för att inte demolera framförvarande fordon. En älgko har sprungit över vägen men älgkalven vågade inte och blev kvar på den vänstra sidan. Bilarna stod föredömligt och väntade medan kalven letade efter en lugn plats att ta sig över, irrande fram och tillbaka längs vägen. Älgkon hade sprungit vidare. Till slut drog sig kalven tillbaka och kolonnerna, både norr och sydgående trafik började sakta rulla igen. Vid Stöllet var det dags att ta sig in i Dalarna och sakta skiftade landskapet karaktär. Från skogen i Värmland till mer fjäll liknande terräng i Dalarna, för nu gick det uppför.

Vädret hade varit grått, i bästa fall trots att SMHI lovat uppklarnande väder och sol. Särskilt Malung var det en sol över och det var en tröst att vi skulle få se det gula klotet i Malung. Utanför bilen var det inget som tydde på att vädertjänsten skulle få rätt även om det gråa blev mindre grått på fjället.

Vi når fram till Sveriges skinncentrum och visst kom solen fram med ett leende. Det blev en skön stund när vi tog oss in i den lilla dalaorten, tog vänster i rondellen mot skidanläggningarna i riktning mot den norska gränsen. Snö och sol och det var vackert. Av den kanske en gång så stolta skinntraditionen så fanns det flera utförsäljningar av skinn längs vägen. Nästa mål på var färd var Lima. Orten är kanske mest bekant från korsord, ort i Sverige och Peru, samt för en av Sveriges främsta skidlöpare, Sixten Jernberg. Jens Lind gjorde ett mycket fint porträtt av den gamla skidhjälten, som är väl värd att titta på på SVT Play. Vi passerade det museum som byggts och tillägnats honom. Kanske vill man säga bygdens store son, men det framkom i Jens Linds program att det kanske inte har uppfattats så i Lima, men för en före detta skidintresserad så är det en bra beteckning. Färden fortsatte mot Sälen.

Vi höll utsikt efter en rastplats och till slut fick tag i en parkeringsplats. Den låg precis vid startstugan i Berga by, starten för Vasaloppet. Där stod vi i tio minus grader, en allt tröttare sol som skickade dagens sista strålar över fjällkammarna som exploderade i den kalla atmosfärens alla kvällsfärger i gult, orange, lila, rött och blått. Samt några färger till som vi inte hört talas om tidigare. Det är vackert.

Vägen ändrade karaktär efter Sälen. På vägen upp mot Särna blev den smalare och krokigare. Dessutom blev det för första gången på färden så att vi körde på is. Snön som kommit ner i större mängder hade lagt sig på vägen, packats och plogats och kvar var en isgata att köra på. Det är egentligen inga problem, bara man är vaksam och köra med detta i åtanke. Isen försvann efter Särna där vi tog vänster vidare mot Idre. Vägen blev bättre igen och vi kunde till slut ta oss fram till Idre by och fortsatte sedan upp till Idre fjäll där vi hyrt en stuga. Nyckeln hittades, varorna som beställts i den lokala affären hämtades. Det var liksom inte plats i bilen för tre kassar mat också, som dessut om skulle ha kyla. När detta var gjort tog vi oss till hytten och började packa in allting som man måste ha med sig för tre dagar i fjällen över jul.

Jul i Idre, dag 2

Dags för ett julbad! En tradition som skulle återupptas efter ett omöjligt antal år. Anläggning hade en egen simhall och där fick man boka tider. Den nya vågen av Corona var överallt närvarande. Det gjordes och vi tog oss till rätt plats, betalade inträdet och då var det uppenbart. Badbyxorna ligger kvar i stugan. Det var till att låna bilen och åka den dryga kilometern och hämta vad som saknades för att upprätthålla dygden. Det blev flera hundra meter i den lilla bassängen, 16 m och när det var dags att gå upp var det om inte med blodig knän så i alla fall ömma. Det var lite grunt i ena ända så knäna slog i botten vid vändningarna.
När vi kom ut från badet var det en otroligt vacker och kall vinterdag. Långt bort i fjärran lystes snöbeklädda fjäll upp av den trötta vintersolen klara sken. Det var som taget ur vilken reklambroschyr för vintersport som helst. Det blev till att stanna till, frysa lite och njuta av utsikten, det var det värt!

Väl tillbaka så väntades det gäster till jullunchen. Det dukades fram alla mat som var med och så var det en trevlig stund vid matbordet. Sedan blev till att vila innan det var dags för julklappsspelet. Med fem minuter kvar satt man med hälften av paketen men det slutade utan något. Alla årets god gärningar hade glömts att rapporteras in i tomtens app. Sedan plockades resterna från dopp i grytan fram och så var det jul middag innan det var dags att vila kroppen inför nästa dag.

 

Jul i Idre, dag 3

Vilodagen

Det var en slö dag. Kroppen krävde vila efter en lång höst och en lång resa. Frukost och lunch blev rester på gårdagens festmåltid. Den yngre generationen hämtades upp för att kunna leka med den lokal släkten och den äldre generationen med något undantag, hm, tog en julpromenad.

Sedan var det dags att ladda upp för juldagens julbord. Den lokal släkten hade bjudit in till fest och med inte mindre än två kockar i familjen så var det nästa bättre än vilken restaurang som helst. Sedan fanns det lokala delikatesser från dessa fjälltrakter.

Vi blev också underhållna med historier från en annan del av Sverige. En där naturen spelar en större och viktigare roll än för de som lever i staden. Hur man lever med naturens växlingar och följer den i färg och ljus. Inte minst den explosion av färger som hösten levererar på dessa breddgrader. Vi fick även historier om hur det varit att ha arbetat i statens tjänst i gränsbygden mot Norge. Hur olika myndigheter hjälptes åt med att upprätthålla lag och ordning. Bl.a. en skoterjakt på tjuvskyttar, med nära stuntliknade bravader. Jakten slutade med att de som jagades fångades in och fick efter en rättegång skaka galler en tid. Hur påverkar sådant ett samhälle där grannar ställs mot grannar? En av tjuvjägarna vägrade prata eller ha något att göra med släktingen och den andra fortsatte att hälsa och prata. Du gör ditt jobb och jag gör mitt. Det skulle inte inverka på förhållande mellan oss på det personliga planet. En bra inställning som skulle göra världen bättre om fler kunde lägga sådan händelser bakom sig.

Jul i Idre, dag 4

Vägen hem

Vi vaknade tidigt och så var det till att packa ihop alla pinaler som vi släpat norrut och last in dem i bilen. Knö ihop oss och styra nosen på bilen mot nästa bensintapp. Planen var att komma iväg i god tid men inte okristligt tidigt. Den yngre generationen hade kanske inte riktigt uppfattat vad som gällde. Vi sa visserligen kl 9 men betyder inte att vi inte kan åka tidigare. Kl 9 uppfattades som den tid man kunde gå upp och börja packa. Det blev ett tungt uppvaknande. Vi kom iväg en halvtimma innan vi tänkt oss.

Det var en mycket vacker resa söderut och vi kunde njuta av vägen och omgivningen. Det var enkelt att köra. Lägg in farthållaren och flyt med i trafiken. När det gick för långsamt, så kopplades tålamodet in och det letades efter en säker omkörning. Några för gånger tog vi till det också. Ännu mer tålamod behövdes i Sälen. Trafiken kröp fram i 20-30 km/h. Bilar kom från alla håll och kanter från stugbyar, hotell, campingplatser och affärer. Det var fler än vi som skulle avsluta helgfirandet. Med ett gott tålamod så löstes köerna sakta upp när hastigheten på vägen ökade och några mil söder om Sälen låg vi återigen på en godkänd marschfart.

Malung var det stopp för att sträcka på benen och utnyttja faciliteterna, medan Grums återigen fick stå som värd för vår matsäck, det absolut sista på julmaten. Det var ordentligt med kö fram till ett rödljus som reglerade Europavägens trafik, men det var fritt fram till Brålanda där sista bensträckaren var innan vi var hemma igen. En julerfarenhet rikare.