Göteborgs attraktioner – Dag 14 – Kortedala museum “Två rum och kök”

Två rum och kök i Kortedala. Här har Kortedala museiförening bevarat en tvårumslägenhet. Där bodde två vuxna och fyra barn och det var det modernaste som gick att få 1950-talet.

 

Det är söndag, det är mulet och det är regn i luften. En liten inomhus aktivitet skulle passa dagen. Så varför inte besöka ett litet museum, bara två rum och kök? Det var läge att sparka igång färdmedlet och ta oss till Kortedala museum.

Kortedala

Andra världskriget hade medfört förändringar i samhället. De massiva bombningarna av London, tyska och japanska städer hade gett ny kunskap på krigets grymheter. Städerna var oskyddade och viktiga industrier låg mitt ibland bostadsområden vilket gjorde att jakten på bombmål ofta gjorde att civilbefolkningen dödades. Skyddsrummen var inte så utbyggda och effektiva eftersom de inte hade behövts.

I början på 1950-talet var bostadsbristen stor i Sverige, inte minst i de större städerna. De lägenheter som fanns var inte sällan av äldre modell och det var inte ovanligt att det var ett utedass på gården som gällde, oavsett hur kallt det var. Trångboddheten var stor. Modernismen eller funktionalismen som den kallas i Sverige slog igenom strax före andra världskriget. Nu kunde den blomma ut i full blom. New town som de kallas i Storbritannien, kom att kallas satellitstäder i Sverige. Något som relaterades till den första de första satelliten som skickades upp under det Kalla kriget. 1950 presenterade Göteborg en plan för den första satellitstaden till Göteborg, en parallell till det kanske mer kända Vällingby utanför Stockholm. Här skulle arbetarna kunna bo i moderna lägenheter, nära till naturen och långt ifrån fabriker och citykärnor som var högt rankade mål för en angripare från luften. Utvecklingen av Kortedala tog fart och mellan 1952 och 1957 uppförde staden drygt 8 000 lägenheter, mest två- och trerummare. De första husen i Kortedala stod klara för inflyttning i november 1953 och huset på Adventsgatan, där Kortedala museum har sin lägenhet något senare. Spårvagnarna kom tidigt till stadsdelen, redan 1957 hade banan från Kviberg byggts ut.

Vi tog oss på den lokal leden ut från Gamlestaden, som vi besökte för några år sedan, och vidare norrut mot Kortedala. Det var breda bilstråk som tog oss fram i för höga farter. Lederna har smalnats av, försetts med fartdämpande hinder för att färre ska köra ihjäl sig. Vi svänger av mot Kortedala torg och in på små gator som både är genomfartsleder, gångstråk med entréer till bostad hus, bara några meter bort. Detta är ett äldre sätt att bygga infrastrukturen på och den har idag sina klara brister, när allt mer av gator och vägar upptas av sådana som oss, privatbilister. Vi lotsade oss fram till rätt adress men hade svårt att hitta en parkeringsplats. Det löste sig till slut och vi betalde med något som inte ens fanns i tankevärlden när stadsdelen byggdes, en app i den bärbara telefonen som gick via internet.

 

Adventsgatan 1 med två rum och kök

Vi promenrade fram den ganska slingriga vägen från parkeringen i skuggan av ett antal höghus som skulle förtäta området, nu i 2010-talets bostadskris. Det är inte tal om nya satelitstäder men en totalsatsning på infrastruktur, i vägar, VA och kollektivtrafik. Nu förtätar vi och tar i anspråk de grönytor som folkhemmets arkitekter lämnade kvar åt människorna. Huset som vi söker är typiskt för sin epok. Ett ganska smalt lamellhus i en putsad grå fasad. Utanpåhängande balkonger i blått som i sitt formspråk bara skriker 1950-talet. Fyra uppgångar eller, svaler, som det kallas på lite äldre göteborgska. Entréerna är lite indragna i huset och dörrarna är i ett brunt träslag som även det andas 50-tal. Huset har tre våningar utöver bottenplanet och naturligtvis ingen hiss. Har själv bott i ett 1950-tals hus så många detaljer är så bekanta och välkända. Kommer fram till Adventsgatan 1. I blåsten har skylten på gatan ramlat ihop. Där står det att museet är öppet tre timmar på söndagar och den tiden är nu. 

Så tar vi oss in genom dörren och in i den trånga svalen, med våra mått mätt. Nymodigheterna har inte gått huset förbi så de nya postlådorna sitter starax innanför dörren ovanför elementet och de tar upp en försvalig del av det lilla utrymmet. Återigen kommer 1950-tals nostalgin över oss. Dörrarna i sin tidstypiska träfaner som en gång var höjden av det moderna. Idag kanske snyggt, men nästan helt ute i en annan tidsera. Trappräckerna verkar vara standard 1950-tal för de känns igen som en identiska konstruktion från det gamla boendet. Fyra dörrar till lägenheter hittades på det som i beskriningen kallas för BV, bottenvåning men som ligger en halvtrappa upp. 

Det var förutseende människor som i mitten på 1990-talet hade samlats och pratat om gamla tider och bildat en förening. Tack och lov så fick de med sig bostadsbolaget som valde att låta föreningen få hyra en lägenhet i samband med att huset renoverades. Då renoverades lägenheter i färger och material, utifrån original från 1950-talet. Detta är ett bra sätt att kombinera historia med ett engagemang för något som inte kommer tillbaka. Samtidigt bevars en del av det gamla. Det var inte bättre förr, men vi ska heller inte låta bli att frysa ner en dela v den utveckling som vi haft så vi kan titta på den och jämföra. Sedan är det lite kul när man känner igen lägenheten från olika TV-produktioner och reklamfilmer. Då slipper rekvisitörerna samla ihop allting för en lite produktion och kan istället hjälpa en ideell förening med ekonomin.

 

Ett mintgrönt badrum

Kommer in i hallen och välkomnas av en medlemmarna i museiföreningen som ställer upp som guider. Det är mycket som känns igen, den grå tapeten med sin vita, smala ränder i abstrakta mönster som återigen skriker ut budskapet, 50-talet. På väggen sitter det så typiska proppskåpet, en modernitet som är lätt att glömma bort. Linoleummattan i hallen, praktiks hygienisk och också den andas avsikten med museet att visa hur 1950-talat kunde se ut. Tittade in i det trånga badrummet, med sitt mintgröna porslin, badkaret, handfatet men toaletten hade ersatts med en i vitt, vilket kanske inte är så konstigt, grejerna håller inte i evigheter och toaletten är det störst slitage på. Det röda kakelgolvet är mitt i prick i stilen. Ovanför badkaret sitter det klassiska torkstället som var nedfällbart när det behövdes. Badrumsskåpet är en klassisk modell som än idag fyller en funktion. De saker som behövdes var välpackade på de små ytorna. En tvättho fanns under fönstret, bara det en framgång så att det gick att handtvätta i hemmet. Allting behövde man inte gå till tvättstugan med. På golvet stod en liten stol i trä, med ett stort hål i mitten. På en liten skena kunde man skjuta in en potta och så satte man de små där, som fick göra sitt. Den modellen som stod i lägenheten hade inget band som gjorde att man fick sitt kvar och inte kunde resa sig. Alla var inte så förtjusta i att sitta still när det var dags för toalettbesöket.

 

Det moderna köket

Det moderna köket var inte så modernt som man skulle kunna tro. Det fanns ingen induktionshäll, ingen mikrougn, ingen kaffebryggare eller frys. Det fanns inga stekhällar eller köksfläktar eller någon självstängande skåpluckor, kort sagt det var riktigt omoderna prylar vi fick se. Med 2010-talets ögon. Med 1950-talets synsätt så var rinnande vatten, varmt och kallt något modernt. Här fanns en liten kyl och en moden spis från en av folkhemmets stora leverantörer av moderna köksapparater, Huskvarna. Läs mer om vårt besök i på Huskvarna fabriksmuseum. Vi får se tryckkokare och en apparat som var guld värd för de svenska bondgårdarna under andra världskriget, Electrolux hushållsassistent. Det var en maskin som hjälpte mången hemmafru med de dagliga sysslorna i hemmet. Som sagt det var en annan tid, där arbetsdelningen i familjen så annorlunda ut. Det var annorlunda. Samboförhållanden som vi ser i dag, var mycket ovanliga och skulle ett ungt par gifta sig så gällde det att hitta en gemensam lägenhet, som det gick att flytta ihop i, innan den stora dagen kunde planeras. Det moderna kylskåpet var också det från Electrolux, en annan stor leverantör av hushållsartiklar till det svenska folkhemmet. I ena hörnet av kylskåpet fanns ett frys fack. Mjölkpaketen var de klassiska och hygieniska Tetrapacken.

Ett litet kylskåp äkte inte till för en stor familj, på långa vägar. Hela systemet var uppbyggt på ett annat sätt. Med små matvarubutiken i nästan var enda kvarter så blev det husmors uppgift att handla, nästa varje dag. Kontant, kreditkort i plats var en okänd företeelse, om de överhuvudtaget fanns. Affärerna hade större möjligheter med kyl och frys än vad en enskild lägenhet hade. I skåpen, byggde på plats, det var inga platta paket från IKEA som monterades ihop till ett snyggt kök. Detta var hantverk från grunden, snickerier och handmålande stommar och luckor. Vi fick se den klassiska TV-kannan med sitt rottingmönster i glada plastband och vi kunde även skymta en tillbringare av servicen Koka blå. Den designades av Hertha Bengtson 1956 och tillverkades av Rörstrand. Hon slog igenom med servisen Blå Eld 1950 och sedan Koka blå. 1950-talet kom att utgöra Rörstrands guldålder, designmässigt och det var många folkhem som hade någon av deras serviser i sin köksskåp. Det hade även vi hemma något årtionde senare, så jag minns de blå kantbanden på det vita porslinet.
Det fanns plats för en lite kaffevrå i köket, så det var inte där som familjen satt och åt sin gemensamma middag när pappa kom hem från jobbet och mamma hade maten klar. På väggen ovanför bordet hängde koppar formar som en dekoration och jag mins detta ganska väl från barndomen, då det var en vanligt förekommande dekoration i olika kök. Det blev till att fortsätta genom en breda, dörrlösa, öppning in i vardagsrummet.

 

Folkhemmet

Folkhemmet var ett begrepp som lanserades i Sverige 1928 av Per Albin Hansson. Socialdemokraterna kunde vinna riksdagsvalet 1920, men 1920-talet var ett politiskt turbulent årtionden där regeringarna satt ganska kort tid. Det var först 1932 som partiet kunde vinna en stabil regeringsmakt, som kom att vara i 44 år fram till 1976. Per Albin Hansson ledde regeringen som hade en modern syn på landet och framtiden. Den världsekonomiska krisen var påtaglig när man gick till sin första konselj med kungen. Det ekonomiska läget förbättrades under 1930-talet när Tyskland rustade för krig och stora summor pengar investerades i krigsmaterial. För Sveriges del hade vi gjort kraftiga nedrustningar under 1920-talet i ljuset av den pacifistiska rörelsen som tog första världskrigets fasor som bevis för att det inte skulle finnas någon militär alls. En som upplevt skyttegravarna på västfronten blev ledare för Tyskland och han ville har krig igen, Adolf Hitler.

Den svenska regering fick lov att satsa de knappa resurserna som vi hade på att förbereda oss för det kommande kriget. Byggandet av folkhemmet fick vänta lite men modellerna och teorierna bakom byggandet, blandat med makarna Myrdals tankar om den sociala ingenjörskonsten, hann mogna. När kriget var över i Europa skickade USA pengar via Marshallhjälpen till den krigshärjade kontinenten. Pengarna användes till att bygga upp det nya Europa och den svenska industrin som inte förstörts av kriget stod redo att producera allt som kunde säljas. Nu var tiden innan att bygga folkhemmet, det moderna Sverige som skulle ta landet ur en trångboddhet och omoderna bostäder. Lägenheten på Advenstsgatan 1 är en del av detta tankegods.

Vardagsrummet

Det skulle vara fint, så det var parkett i vardagsrummet. Där skilde sig inte folkhemmet från de tidigare lite högre stånds bostäderna. Visst är en vackert lagd parkett snygg, i breda fiskbensmönster. Golven skyddades av trasmattor som lagts ut på gångstråken i lägenheten. Det är verkligen en liten lägenhet, med våra mått mätt men att ha gått från en rum och kök, med dass på gården så var två rum och kök, men badrum och rinnande vatten en stor förändring. Men, smakar det så kostar det. Det var dyrare att bo i en fin och lägenhet. Diskussionen blir kanske lite som dagens bostadsdebatt att vi måste bygga billigare bostäder, men skillnaden är att det var inte billigare bostäder man ville ha, man ville ha moderna, lite lyxiga, som drivit marknaden i vår tid utan, just moderna, med de faciliteter som vi tar för självklara.

Folkhemspolitiken hjälpte till. Barnbidragen infördes och betalades ut. Det borde ha kommit ganska mycket till Kortedalas befolkning. Pratade med en bekant som berättade om uppväxten i stadsdelen under början på 1960-talet och han sa att det bodde en tio tolv ungar i varenda sval. Det kanske inte räckte till hyran men det var givetvis ett litet och välkommet bidrag till familjens ekonomi. Barn har aldrig varit gratis, inte en idag, men de är värda varenda krona vi satsar på dem och minst, mycket till.

TV:n stod i hörnet. Inte sällan tillverkad av Luxor i Motala, en annan av folkhemmets leverantörer av moderniteter. Den modell som de hade här på museet hade en skjutdörr som gick att dra för apparaten för att slippa det kalla grågröna glasets stirrande in i rummet. Den modellen som fanns här var av lite äldre datum jämfört med den apparat som stod hemma i mitt barndomshem. TV:n stora genombrott i folkhemmet kom annars under våren 1958. Sveriges Television började sina regelbundna sändningar 1956. Kanske vara det då som ”gubbarna” började spara pengar för att köpa en TV till familjen och vad passade bättre än att göra det till sommaren 1958 när fotbolls VM kom till Sverige? Alla kunde inte ta vagnen ner till stan och titta på matcherna som gick på Nya Ullevi, som byggts klart till turneringen.

Ett matbord stod vid fönstret och det var i brunt trä och med vackert designade stolar i typisk 1950-tals stil. Hela vardagsrummet gick i samma stil. På andra kortväggen stod en bastant soffa, en bäddsoffa. Det var mammas och pappas sovplats. Bredvid den stod rökstolen och där låg cigaretterna och askfatet. Rökare hade en annan status. De som inte rökte fick anpassa sig till de bolmande människorna och bolmade gjorde man inomhus. Lampan i hörnet är en annan designklassiker från 1950-talet och är väldigt lik den lampa som vi själva har hemma. På ett sätt är kanske inte lägenheten är så typisk från 1950-talet som vi tror. Ser vi till våra egna hem idag så är det en blandning av prylar från ganska många olika årtionden och design traditioner. Det vore konstigt om familjerna som flyttade ut till satellitstäderna köpte allting nytt av den senaste designen. MEN, eftersom det är ett museum över 1950-talet så är det bra att göra det så tidstypiskt som man har gjort det.

Det fanns så mycket detaljer som väcker en hel del minnen. Statyn med tranan som sträcker sin hals i skyn, 50-tal. De små flyttbara soffborden med sina mosaik skivor, 50-tal. De bruna bokhyllorna och byråerna, 50-tal. Den klassiska tidningskorgen, känner väl igen den från farfar och morfars hem, 50-tal. Vi skulle kunna fortsätta så en stund, men nu var stunden kommen för det sista rummet i museet.

Barnkammaren

Det sista rummet på museet, av fem, för så många finns det i en liten tvåa, var barnkammaren. Det var här som de fyra barnen delade på sovplatserna. Rummet var möblerat för tre barn och för att få in fyra var man nog tvungen att ha våningssängar. Äldsta barnet fick en utdragssäng som stod mitt på golvet och fick fällas ihop varje morgon och sättas upp varje kväll, allt för att skapa ytor att leka på för barnen. Trångboddhet var inte att bo fyra barn i ett rum det vara att bo en hel familj i ett rum och kök, utan badrum och kanske med farmor eller mormor som inneboende.

På vänster sida vid ingången var det garderober. Här förvarade familjen sin kläder och guiden visade upp den vadderade städrocken och tidstypiska barnkläder. Brudklänningen hängde på en galge i plast som skydd mot tidens tand. I rummet hittade vi också många tidsautentiska detaljer. Hårtorken som användes för hemmapermanentning. Butterfly stolen, den bärbara grammofonen, en sådan som mamma hade när vi var små när hon hade gymnastik med barnen på någon bygdegård, ett årtionde senare. Här stod rullbandspelare och leksakerna var välplacerade på en stringhylla, den kanske mest ikoniska av alla 1950-talets möbler. Wahlströms ungdomsböcker med sina röda och gröna ryggar, fyllde upp en del av hyllan. En Biggelsbok fanns det också. Här fanns naturligtvis dockvagnen som skulle förbereda de unga flickorna på livet som mamma och hemmafru.

Så kom vi till slutet av turen i den lilla lägenheten. Den är tidstypisk eftersom det samlats ihop till att vara just ett museum. Förhoppningsvis så finns det fler bostadsbolag som är villiga att ställa upp med, för dem, ganska små medel, bevara minnet av en svunnen tid. Vi ganska många som kommer ihåg museiesakerna när de var moderna men med tidens tand så blir vi färre. Själv skulle kanske 1960-talet och 1970-talet väcka mer av barndomsminnen och så kommer givetvis alla årtionden fram till våra dagar. Dessa museum kommer inte att hamna i Kortedala som är 50-tals område. En sak hade vi kvar att titta på, telefonen i hallen. Den gamla svarta bakelitelefonen stod ensam på en liten hylla och i en trådhylla under telefonen så låg den, den gamla klassiska telefonkatalogen. När chansen kommer så brukar jag leta upp min farfar som fanns med i katalogen från tidigt till en bra bit in på 1990-talet. Att bakelitelefonen är en gammal grej framgår tydligt när man skriver det på datorn. Stavningsprogrammet erbjuder satellittelefon eller bildtelefon som alternativ istället…

Plockade fram den numera mobila telefonen som också används som klocka och så var det dags att ge sig ut i 2010-talet och åka vidare. En nostalgitripp rikare.

 

 

Göteborgs attraktioner
Aeroseum
Drottning Hackas grav
Fredrikshamns skans
Färjenäs och Karl IX:s Göteborg
Göteborgs stadsmuseum i Ostindiska huset
Göteborgs spårvagnsmuseum
Hisingsbron
Kortedala museum “Två rum och kök”
Oscar II fort
Ragnhildsholme
Remfabriken
Residenset
Stora Katrinelund
Volvomuseet