Pärlor i Östergötland – Dag 2

Stockholm-Motala hette det i radions barndom. Här är anläggningen som skickade ut signalerna över Sverige på den tiden.

 

Vaknade upp och sträckte på oss. Efter en lång dag var det skönt med en lång sömn och vetskapen att vi hade en lång skön turistdag framför oss.

Turistattraktionerna öppnar inte så tidigt på morgonen så vi såg till att hitta lite annat att titta på. Eftersom vi hamnat mitt i smeten så var de inte långt till första stället. Nu valde vi en annan väg, som vanligt. Den gick norr om både kanalen och Motala ström och förde oss genom en uttrycksfullt vacker natur. Vägen gick uppe på en ås och gav oss en mycket trevlig utsikt över slätterna i söder. Säden som mognade på de enorma fälten, skogen i grön dräkt som kompletterade det blå vattnet och den gula säden. Solen log mot oss och vi njöt medan vi letade efter vårt första mål för dagen.

 

Kungs Norrby

Här stod ett slag i januari 1568 mellan Daniel Rantzau, som ledare för den danska hären som gjorde ett vinterfälttåg in Östergötland under det nordiska sjuårskriget och svenska styrkor under Per Brahe d.ä. Samme härförare som 25 år tidigare besegrat Dacke, om vi ska tro hans egen rapport, vid Mjölby, en plats som vi besökte igår. Brahe fick denna gång duktigt med däng och Rantzau passade på att bränna ner allt som inte var sten i slottet. Tio år senare började slottet byggas upp igen och husets utseende tecknades av Erik Dahlberg. Johan Banér, som framgångsrikt ledde den svenska armén i Tyskland under 30-åriga kriget, fick efter kungens död slottet som belöning för sina insatser.

Det fanns inga skyltar och när vi första gången stöter på namnet Kungs Norrby var det på en kraftstation. Nästa plats låg ett par hundra meter bort och där fanns en skylt om ett tegelbruk som hette Kungs Norrby. Inte undra på att området var inhägnat, vem vill gå ner sig ett gammalt lertag? Det blev till att leta på kartan, noga, och då hade vi passerat stället för någon kilometer sedan. Det var inte läge att backa utan vi fick tyvärr nöja oss med att konstatera att vi missat det och att vi inte fick någon hjälp att hitta det av någon som har intresse av att visa upp det. Det var dags att ta sig vidare in mot Borensberg

 

Borensberg

Vi kom in den lilla vägen från norra sidan och han snabbt se Göta Hotell när vi passerade Göta kanal och direkt efter det Motala ström. Det var inte läge att stanna och gå ut och titta. Det slussades ingenting och klockan hade runnit iväg lite under vår utflykt på små vägar i västa Östergötland. Borensberg var annars större än vad vi gissat.

 

Motala Motormuseum

På mer mindre vägar tog vi oss sakta mot Motala. Den lokala P4 informerade oss om att det var en tävling som startade precis nu och skulle hålla på uppåt fem timmar. Starten var på stora torget i Motala och målen på samma plats. Lite orolig blev vi allt för vad var det vi skulle hamna i? När vi kom fram åkte vi raka vägen till Motalas motormuseum. Det var när vi nästan var framme som vi mötte deltagarna i det rally som precis startat. Bil nummer 3 var en riktig skönhet i rött. Motorhuven såg ut som en tunna och förarsäte och baksäte som var sin otroligt bekväm TV soffa i rött skinn. Vi kom till Motala samtidigt som starten gick i Styrkeprovet. En tävling för veteranbilar som är byggda före 1925. Upplivade av detta kom vi fram till vårt mål.

Museet grundandes 1995 av entusiasten Jan-Ove Boll och det är hans samling som ligger i till grund för museet. Stället ligger vackert vid Vätterns strand precis där Göta kanal och Motala ström går ihop. I foajén stod ett antal cyklar som var lite speciella. Där fanns en Itera plastcykel, en cykel med trampedaler, som bara trampades nedåt, och några till. Inträdet löstes och så var vi inne. Bilmuseum jo, motormuseum absolut och så allt annat nostalgiskt. Det går inte riktigt att förklara. Kanske ska vi börja med bilarna. Det fanns gott om bilar som tillverkades på 1960-talet och tidigare. En av de första bilarna vi såg var en Fiat 500 och det var den som Siv Malmqvist stod i när hon sjöng, “vi här bak i bilen” på sin folkparksturné på 1950-talet. Museet har samlat på sig fler kända bilar, Karl Gerhards Daimler och Kar de mummas Rolls Royce. Här fanns en bil som Kenny Bräck kört Indy racing i och så fick vi se en blå bil. Kände igen den direkt. Det är Arnolds bil utbrast jag. Mycket riktigt var det Arnold Sundqvists jetmotor bil som han slog Europarekord med i början av 1970-talet. Då bodde Arnold hos sin mamma som bodde fem hus ner på gatan där jag växte upp. Den bilen har setts några gånger. Arnold kommer jag annars bäst ihåg för att han klippte gräset i den stora trädgården. Det var där han landade med sin helikopter, jättespännande för unga killar. Det var där som han steg upp med sin luftballong. Ett av dessa tillfällen var det en kvinna som vunnit en ballonguppstigning i Hemmet journal. Vi kom dit och tittade på när de förberedde uppstigningen och en fotograf tog bilder. Katten om jag inte lyckades hamna på en av bilderna som kom med i tidningen några månader senare. Stor stund för mindre killar. Vi hade hittat Arnolds bil. Vi kunde se bilder på honom när har gjorde ett av sina årliga besök på museet. Detta var riktigt kul att få se bilen igen.

Det var inte svårt att glömma bort alla andra bilar som vi hittade på museet, En Köningsegg, en Lamburgini Contac, en Ferrari, Rolls Royce och pärlan Jaguar E-type, för att nämna några av bilarna i den högre divisionen. I den lägre divisionen, men nog så intressant fanns en Henkel och en Messerschmitt, båda tyska, båda trehjuliga, båda tillverkare av stridsflygplanföretag under andra världskriget och båda från 1950-talet. Sedan kunde vi se Ford Anglia, samma modell som blev en flygande bil i Harry Potter filmerna. Där fanns en Trabant, franska och brittiska bilar från 1950-talet. Inga amerikanare men några tyska bilar fanns det i alla fall.

Motorcykelavdelningen var stor men vi såg så mycket hojar igår så det räckte liksom. Vi hittade ett antal motorer som stod på kärror. De var inte till för att köras som bilar utan det var remskivor kopplade till dem och det gav i sin tur kraft till olika maskiner som kunde hjälpa människan, inte minst i jordbruket. Det gick att koppla vedkapare, tröskningsmaskiner eller något annat som behövdes när jordbruket mekaniserades. Den sista avdelningen handlade om maskiner i vardagen. Här fanns ett brett utbud av Motala baserade Luxors tillvekning av radioapparater, alla klädda i trä. Här fanns en samling av skrivmaskiner och visst fanns den gamla Haldan där. Den enda skrivmaskin som fungerade på 1970-talet, när det var strömavbrott, sa min far. För då hade elskrivmaskinerna slagit igenom. Snabbare att skriva på, jämnare svärta på pappret, vilket gav ett bättre intryck. Den eran fick symboliseras av IBM:s kulskrivmaskin, som var en revolution när den kom. Första maskinen där inte valsen flyttade pappret till skrivtecknen utan skrivtecknen åkte till den delen av pappret som den skulle skriva på. Det fanns andra kontorsmaskiner också. Det som väckte mest uppmärksamhet var en räknesnurra. Genom att knappa in siffror och snurra på en vev kunde man räkna fram det tal man sökte. Det är otroligt att tänka på de snabba elektronmaskiner som finns idag och är inbyggda i våra telefoner. Tillhör själv den sista årskullen som fick lära sig räknesnurror på högstadiet. Vi fick även lära oss räknestickan, men den fanns inte här. Så var det första besöket för dagen avklarat.

 

Rundradiomuseet

Stockholm-Motala. Så hette det på den gamla goda tiden när Radiotjänst började sina sändningar av rundradio i Sverige. Produktionen sköttes i Stockholm men utsändningen sköttes från Motala. Den gamla sändaren är i dag ett museum och vi tog oss dit för att titta på anläggningen. Nu talade magen om för oss vad klockan var slagen så vi började med att plocka fram fältköket och koka oss lunch på ett picknick bord i trädskuggan. Vädret hade skiftat denna ovarma sommar och eftersom det är semester så ska det ju regna. Det var på gång men vi måste ha varit trevliga för vi fick i lugn och ro äta upp vår gulaschsoppa och packa ihop allting innan det var dags att vattna i vår herres hage.

Nu har vi varit där och vi kommer nog inte tillbaka. Vi har sett utrustningen och varit där. Byggnaden var vacker och maskinerna finns kvar. Men, det var rörigt och det gick inte att få en bra bild av allting och vi fick ingen hjälp att få förklarat och bli guidade igenom det vi såg, men inte förstod eftersom vi inte kände till det tidigare. En uppgift för ett museum är att få besökarna att lära sig mer men det gick inte så bra. Regnet hade åter tilltagit och vi satte oss i bilen med riktning lite norrut. Vi hamnade vi Borenshult.

 

Borenshult

Det var slussning på gång. Fyra stora fritidsbåtar tog sig upp i slusstrappan och det tog tid. Sluss efter sluss fylldes med vatten och båtarna lyftes upp. Som tur var öppnade inte slussvakten portarna utan fyllde sakta upp varje bassäng med vatten. Någon som däremot öppnade slussarna var vår herre som lät allt som kunde komma uppifrån på gång göra det. Förvånar mig lite att de behövde tappa vatten från en sluss till en annan för att få upp båtarna. När de nådde sista trappan och portarna åter öppnades till kanalen tog vakten och rullade bort den gamla järnbron så att båtarna kunde ta sig in i kanalen. Nya båtar fyllde nu slussbassängen och resan ned började. Det tog en timme upp och en halvtimme ner. Det var mer tid än vi var villiga att lägga så vi började vår resa ner mot Motala igen.

 

Verkstadsön i Motala

Vårt sikte var inställt på stora torget och målgången i Styrkeprovet. Vi hade inte fått nog av gamla bilar. Vad som missades var Verkstadsön. Det är en konstgjord ö som bildades när kanalen grävdes av Baltzar von Platen och Motala ström som rinner parallellt i nord-sydlig riktning under ett par kilometer från Borenshult till utloppen i Vättern vid Motala. Vi passerade Motala industrimuseum som är inhyst i gamla Motala Verkstads lokaler. Verkstadsföretaget grundades 1822 för att se till att det tillverkades utrustning för Göta kanal bygget. Under åren har Motala verkstad fortsatt sin produktion och bl.a. tillverkat över 1300 lok. En konkurrent till Nohab i Trollhättan. Vi passerade också gamla fina röda träkåkar som likt soldater i stod givakt längs Verkstadsvägen, de var de gamla arbetarbostäderna som låg i nära anslutning till fabriken. Vi passade på att köra över kanalen igen vid Charlottenborgsvägen.

 

Göta kanal

Var om inte i Motala ska man beskriva denna företeelse. Vi hade redan kört över och under kanalen i Ljungsbro, tittat på slussarna i Forsvik och Karlsborg i påskas, samt Berg, Borensberg och Borenshult under denna resa. Göta kanal är intimt förknippad med Motala som ligger ungefär mittemellan de två ändarna i Sjötorp i väster vid Vänern och Mem i öster vid Slätbaken. Redan på 1520-talet hade det föreslagits en kanal genom Sverige för att komma från den danska Öresundstullen som infördes 1429. Det var styrelseledamoten i Trollehätte kanal, Baltzar von Platen som 1806 vann kungens öra, Gustav IV Adolf, med ett förslag om att bygga en kanal. Han fick 1810 kungligt uppdrag av kung Karl XV att bygga kanalen. Kungen hade redan bjudit in den framgångsrike brittiske civilingenjören Thomas Telford att medverka i kanalens konstruktion.

Det var ett gigantiskt byggnadsprojekt som de satte igång och det tog 22 år att färdigställa. Det är Sveriges hittills största och dyraste byggnadsprojekt. För att klara av att gräva kanalen kallades 16 regementen med ca 60000 indelta soldater in och för hand grävde de ut de nio milen som behövdes för att få fartygen från Stockholm till Göteborg utan att betala Öresundstull. Kanalen är för övrigt 19 mil och så tillkommer 20 mil över Vänern och Göta älv. Det var ett stort arbete och männen som slet med järnskodda spadar hyllas vid ett monument vid Bergs slussar som vi såg i går kväll.

Det var nästa kung i ordningen Karl XIV Johan som invigde transportleden 1832. Det gjorde att det gick att transportera varor och gods genom Sverige. Lönsamheten var kanske inte den bästa och 25 år efter invigningen upphörde Öresundstullen sedan USA vägrat att betala tull för sina fartyg. Kanalen hade fyllt en funktion i den tidiga industrialismen med möjlighet till transport av tyngre gods inne i landet. Tillgången till de stora sjöarna gjorde att malm och timmer kunde tas ut till kusterna eller till fabrikerna. Det gick även att transportera ut de färdiga produkterna. När Öresundstullen försvann så blev det lättare med transporter runt Sveriges kust och det blev svårare för kanalen att hävda sig. Det som “knäckte” vattenvägen var järnvägens utbyggnad med samma möjlighet till tunga transporter men med en snabbhet som kanalen inte klarade av. Göta kanal fick uppleva två renässanser på 1900-talet. Under de båda världskrigen var kanalen minfri och det gjorde den till en attraktiv transportväg. Sista spiken i kistan var busstrafiken och bilismen på 1950-talet som tog över även persontransporterna. Idag är det en turistväg för båtfolket och ett sätt att hålla en investering levande.

 

Styrkeprovet

Styrkeprovet arrangerades första gången 1983 i Norge. Det var i år den 35:e gången som det arrangerades och i år var det Sveriges tur. Tävlingen är en skandinavisk affär där arrangemanget turnerar runt mellan det tre länderna. I år hade ca 80 ekipage tagit sig till Motala. Det är Automobilhistoriska Klubben/Mässing&Nickelsektionen som är den svenska arrangören. Mässing&Nickelsektionen är öppen för bilar till och med 1931 år modell medan Styrkeprovets deltagarna ska vara producerade före 1926. Vi parkerade bilen och promenerade upp till torget där de första bilarna redan hunnit komma in. En T-Ford var lätt att känna igen bland de parkerade deltagarna. Det hade regnat lite och bänkarna under von Platen statyn var lite våta så det fanns plats att sitta ner. Efter lite väntan började bilarna strömma in på torget och vi satt på första parkett.

Efter ett tag tog en äldre värmlänning tag i mikrofonen och berättade om alla de fina fordonen. Han pekade ut den första bilen som producerats i Sverige, VABIS från Södertälje och som var med i racet idag. Det kom in den ena fina bilen efter den andra och till slut kunde vi även se vår röda bil från i morse, en Cottereau. Det är en fransk biltillverkade från Lyon som verkade mellan 1898 och 1911. Det är en aktningsvärd ålder för en så fin dam. Vi lyssnade på berättelserna om de olika bilarna och rätt var det var pös det till och in kom en ångbil. Det var dags att åka tillbaka. För att komma till vår bil fick vi gå igenom raderna med alla fina gamla bilar men till slut blev det den moderna. På resan tillbaka passerade vi Kungs Norrbys rastplats, men då var det redan sent och vi ville hem.

Pärlor i Östergötland – Dag 1 – Huskvarna Fabriksmuseum –  Gränna – Mjölby – Kungshögarna i Mjölby – Slaget vid Mjölby – Högbystenen – Cloetta – Bergs slussar

Pärlor i Östergötland – Dag 2 – Kungs Norrby – Borensberg – Motormuseet i Motala – Rundradiomuseet – Borenshult Verkstadsön i Motala – Göta kanal – Styrkeprovet

Pärlor i Östergötland – Dag 3 – Vadstena – Vadstena kloster – Vadstena slott – Vadstena-Fogelsta järnväg – Bjälbo – Gamla Skänninge – Sankta Ingrids kloster

Pärlor i Östergötland – Dag 4 – Vreta kloster – Ledberg – Gamla Linköping – Flygvapenmuseet – DC3:an – Linköping – Linköpings slott – Linköpings blodbad – Linköpings domkyrka – Stora torget – Slaget vid Stångebro

Pärlor i Östergötland – Dag 5 – Kolmården

Pärlor i Östergötland – Dag 6 – Kolmården – Glass i Söderköping

Pärlor i Östergötland – Dag 7 – Norrköping – Holmens pappersbruksmuseum – Pizza -Speedway

Pärlor i Östergötland – Dag 8 – Hällristningar

Pärlor i Östergötland – Dag 9 – Nostalgimacken i Hagla – Hagla Ting – Gumhems gravfältet