Pärlor i Östergötland – Dag 3

Vadstena klosters gamla sovsals korridor för nunnorna. Ljuset från gavel i det gamla Bjälbo platsen är nästa gudomligt.

 

Vadstena

Vadstena är en ort som vi kört förbi och som körts igenom mitt i natten på cykel under Vätterundan. Staden är känd för nunneorden Birgittasystrarna och för att landsarkivet ligger där. Nu skulle vi få veta mer. Resan dit gick över alla små vägar som dessa delar av Östergötland kunde uppbringa till oss. Det var så vackert och sädesfälten vajade i vinden och sträckte sig kilometervis mot horisonten. Inte ens i Sörmland kunde vi komma ihåg att vi sett så stora arealer. Vi kom in en bakväg eller något och styrde mot centrum.

Vadstena ligger mitt i de gamla maktbygderna på östra sidan av Vätten. Det finns lämningar av människor sedan järnålder. Det var här som Bjälboätten byggde sitt palats under den tiden de var med och kämpade om makten i det framväxande riket. Palatset skänktes av kung Magnus Eriksson till Birgitta Birgersdotter som grundade klosterorden Birgittinorden. Det var annars i Alvastra kloster som Birgitta fick kallelsen efter att hon och hennes man hade gjort en pilgrimsresa till Santigo de Compostella i norra Spanien. Hennes man, Ulf Gudmarson ligger begrav där, en plats som vi besökt tidigare.

Vadstena fick stadsprivilegier runt 1400 och utvecklades snabbt. Ett bra läge för handel och som ett stopp på pilgrimsvandringsleden till Olofkulten i Trondheim. Den katolska kyrkan hade en stark position i Vadstena men det ändrade Gustav Vasa på som införde protestantismen i Sverige och drog in kyrkans gods till staten, så också Vadstena kloster. Vasa själv gjorde sig herre över området med ett slott, komplett med vallgrav och murar. Lokalerna hade lite olika användningsområden innan de blev hospital för stormaktens krigsinvalider. Det var de gamla soldaterna och deras familjer som tog upp knypplingen som blivit ett signum för Vadstena för att dryga ut sina inkomster.

Göta kanal gjorde att staden fick ett uppsving. Det var nära till Motala och transporterna ut på världsmarknaden. 1874 öppnade järnvägen Wadstena-Fogelsta. I mitten på 1950-talet kunde Birgittaorden få tillbaka en del av klosteranläggningen. Väl där bestämde vi oss för att börja i klosterdelen och körde de pittoreska gatorna mot den religiösa delen av staden, eller i alla fall det som återstår.

 

Vadstena kloster

Bilen parkerades på ett torg och så gick vi gick mot klostermuseet. Passerade det som varit munkklostret, men som idag är hotell. Gick förbi kyrkan och siktade in oss på museet längst bort på gården, det är en röd tegelbyggnad. Den har en gång varit Bjälboättens slott. Där gick vi in, betalade för nöjet och gick upp på andra våningen. Där upp fanns en lång korridor med ett välvt tak där ljuset kom in från gavlarna och det skapade ett fantastiskt ljus. Den yngre generation gick raskt till bortre ändan där det gick att sitta i fönstret och få kontakt med alla kompisar i cybervärlden. Tog ett kort på henne när hon gick i korridoren och när ljuset faller in genom fönstret ser det ut som hon svävar i luften. Kanske är det en bra plats för under, eller optiska effekter. Korridoren är delvis återskapad som den var på nunneklostrets tid. Den skulle lika gärna kunna återskapas till Bjälboättens palats eller till krigsinvalidssjukhuset som låg här i många år, eller något annat av de användningsområden som byggnaden huserat värd för.

Idag är cellerna delvis hopslagna och är utställningsrum. Birgittas resor, tiggare, korsriddare, textiler som funnits, prins Eugens rum och naturligtvis celler som de såg ut på nunnetiden. Förvånansvärt stora faktiskt och mycket spartanska. Ett rum var vigt åt det svenska helgonet från 2006, Elisabeth Hesselblad. Hon är den fjärde svensk som blivit helgonförklarad av påven. Det finns ett stort gäng som blivit helgonförklarade av de lokala biskoparna. Sedan har vi de som blivit saligförklarade, vilket är ett mellansteg mellan vanlig människa och helgonförklaringen, där finns ungefär sju stycken. Det är inte utan att det verkar som om chansen att få bli ett helgon beror på vem som marknadsför ditt liv till katolska kyrkan i Rom. Nu förstås inte allt och allt ska kanske inte förstås, men…

En trappa ner var det en liten klosterkyrka eller ett andaktsrum och sedan var det dags för fika. Vi gick till bilen och den yngre generationen, som inte åt sin frukost ordentligt, klagade på att det knorrade i magen. Vi tog oss med bilen tillbaka till centrum och parkerade under prunkade träd i Slottsparken. Plockade fram stormköket och lagade mat, potatismos med köttbullar i brunsås.

 

Vadstena slott

Det smakade bra i den tilltagande blåsten. Friluftskittet plockades ihop och så tog vi en promenad mot Vadstena slott. Ett gammalt tåg som skymtade förbi till vänster fångade vår uppmärksamhet och vi gick och tittade. Det var en museijärnväg, Vadstena – Fogelsta järnväg. Efter en kort titt fortsatte vi till slottet.

Det var efter Dackefejden som Gustav Vasa insåg att han behövde ett försvar mot anfallare söderifrån, dvs. danskarna. De som bodde på platsen flyttades till andra delar av staden och en mycket typisk vasaborg uppfördes, med vallgrav, vallar och runda torn i hörnen. Vasa kom aldrig att vistas mycket på borgen. Den gick till hans son Magnus, när han fick Östergötland som hertigdöme. Magnus som blev sinnesjuk fick Vadstena som residens och då byggdes borgen om till slott. Magnus ligger begravd i klosterkyrkan i Vadstena. Det var Magnus bror Johan III, för övrigt en ivrig byggare, som byggde ut slottet till den byggnad som det är idag. När de så kallade praktgavlarna kom på plats 1620 så beräknas slottet var färdigbyggt. Hamnen byggdes ut i samband med Göta Kanalbygget och då rev man vallarna för att använda detta material till hamnpiren. Dessa återställdes i mitten på 1990-talet.

Så kunde vi gå över vindbryggan. Nere vid vallgraven, på grund stenen, såg vi en utter. Den skuttade runt det så tidstypiska vasaslottets runda hörntorn. Vi tog oss in till museishopen bara för att konstatera att den guidade turen precis hade lämnat borggården och försvunnit upp i slottssalarna. Vi fick bli tjänstefolket, och stå utanför och titta på. Vi lämnade slottet och gick mot rådhustorget. Det skulle gå ett turisttåg om en liten stund som vi tänkte åka med. Det blev till att vänta utanför Sveriges äldsta, ännu fungerande rådhus, på ett tåg som inte kom. Det gick endast vid bra väder stod det och vädret var bra. Snuvade på den turistattraktionen gick vi och köpte glass. Gick tillbaka till järnvägen för att få oss en åktur och nu ösregnade det. Turisttåget hade kanske rätt.

 

Vadstena – Fogelsta järnväg

Vi har tidigare tittat på en museijärnväg i Mariefred, men aldrig åkt. Det blev till att köpa biljett i den för 1950-talet så typiska stationen. Alla tillgängliga attribut, med biljettlucka, stationspersonal och gamla hederliga styva pappbiljetter fanns med. Vi tog oss ut på perrongen och gick ombord på rälsbussen som skulle ta oss på den 10 minuter långa färden till Skänningevägen. Stinsen vinkade av tåget och så for vi. Bommarna längs vägen fungerade inte så ombord på tåget fanns en flaggvakt. Vid varje korsning stannade tåget, flaggvakten hoppade av och stoppade bilarna och så gick tåget igen. Konduktören eller tågbefälhavaren gick omkring i tidstypisk uniform och klippte biljetterna. Efter att ha väntat i fem minuter så for tåget tillbaka. Konduktören kom åter och klippte nya hål i våra gamla biljetter som gällde för år 1957. Han stannade och berättade lite om föreningens verksamhet. Samma krav som gäller för SJ och MTE Express gäller också på denna museijärnväg. Därför är inte hela den 10 km långa banan i drift, det är helt enkelt för dyrt att byta ut alla de slipers som behövs för att få banan besiktigad och godkänd. 50 slipers om året byts ut bara på den korta sträcka som vi åkte, lite över en kilometer, allt med frivilliga medel och frivilligt arbete. Kanske inte så förvånansvärt. Det var dags att lämna Vadstena bakom oss och ta sikte på en favorit i repris. Skänninge.

 

Bjälbo

Det är nu vi är här och när skyltarna mot Bjälbo dök upp så passade vi på. Vi passerade en mycket vacker kyrka i Orlunda men hann inte stanna och titta utan fortsatte till Bjälbo kyrka. Kyrkan blir liksom samlingsplatsen på en liten ort av historiskt intresse även om det inte finns något annat kvar. Håtuna kyrka är ett annat sådant exempel där vi inte vet var Håtunaleken skedde. Två runstenar stod precis innanför kyrkogårdsgrinden, den till höger är den högsta i hela Östergötland, fem meter hög, varav fyra meter över marken. En liten Balderspinne kanske med erfarenheterna från Norge förra året. Ytterligare en koppling till Norge är att det har hittats resterna av en gammal stavkyrka i Bjälbo. Norr om kyrkan sägs det, och direkt norr om kyrkan fanns det en hästhage när vi tittade. Det antas att det var Bjälboättens starke man, Birger Brosa som lät bygga den stenkyrka som vi kunde titta på. Tornet kom till senare, och är en bastant konstruktion som är ett av de högsta tornen i Östergötland. Makt skall synas i Bjälboättens by. Om utsidan var medeltida så var inredningen 1700-tal, senare delen. Det är något som vi börjat märka att medeltids kyrkor kan få en inredning som är från 1700-talet. Partille kyrka är ett annat sådant exempel.

 

Gamla Skänninge

Förra besöket hade slutat med att vi for ifrån orten eftersom det snöade och blåste och var kallt. Nu var vi tillbaka och det enda som skilde var snön. Kallt för årstiden men inte odrägligt, det är ju trots allt sommar och det växer i trädgårdarna. Vi tog en promenad genom gamla Skänninge. Kullerstenar med små trähus som går lite hipp som happ genom terrängen. Vi kom fram till hembygdsgården och gick in genom porten till trädgården. En liten oas utan störande buller. En gruslagd trädgårdsstig gick rakt ner till ett lusthus, kantad av vinbärs- och kursbärsbuskar. Olika fruktträd bildade ett parasoll av grönska över våra huvuden och det var bara att njuta av stunden. Sedan fortsatte vår promenad. Vi tog oss över ån och gick mot vägen som gick rakt fram. Det var resterna av den gamla hålvägen som gick från ån upp mot klosterruinen. De var sparad mellan två villatomter. Vi tog inte den stigen utan valde en annan väg för att komma åt en bekvämlighetsinrättning.

 

Sankta Ingrids kloster

Det fanns inte mycket att se av det som en gång var ett av de rikaste nunneklostren i Sverige. Det hade grundats som Sankt Martins kloster inom dominikanerorden, men klostret är och förblir förknippat med Ingrid Elofsdotter. Ingrid vallfärdade flera gånger till Rom och tog slutligen sitt kall till nunna när hennes man avled. 1272 kunde kung Magnus Ladulås inviga klostret. Nunnorna mottog stora donationer och blev snabbt ett rikt kloster. Ingrid var inte heller vem som helst. Hon tillhörde den yttersta aristokratin inom den svenska adeln och fick hjälp av sina släktingar att bygga upp verksamheten. Det var till exempel hennes bror, Johan Elovson som skänkt marken till klostret. Johan är för övrigt morfar till den helig Birgitta som ordnade med klostret i Vadstensa, som vi precis besökt. Birgitta blev helgon men det blev inte Ingrid, även om hon räknas som det. Hon är saligförklarad och skrinlagd, med påvligt tillstånd. En god bit på väg. I och med Ingrids faktiska status som helgon så vallfärdade människor till klostret i Skänninge precis som till Vadstena. Ytterligare en sak som gjorde att nunneklostret föredrogs framför munkklostret i Skänninge. Klostret i Skänninge tappade i status bland stormännen när det nya klostret i Vadstena byggdes.

Det var inte så mycket av byggnaderna som gick att se. Lite stenar från de gamla murarna och så en uppbyggd pergola längs klostergångarna. Det fanns avgjutningar av hur klostret hade sett ut och det stod en stabil kyrka i ena hörnet och sedan var det längor som byggts runt en öppen gård. Det var inte så mycket att se men platsen i sig har mycket historia. Kungens Eriksgata passerade förbi klostret och vidare på den hålväg som sett litet tidigare och över ån, vidare mot Alvastra kloster som vi besökte i våras. Det gamla klostret i tegel gick samma öde tillmötes som andra katolska kloster i Sverige när Gustav Vasa blev kung. De förbjöds att rekrytera nya medlemmar och därefter fick de välja att flytta eller bo kvar på statens bekostnad. Nunnorna fick flytta till Alvastra men de ville de inte. Senare flyttade kungen dem till Vreta kloster och så kunde teglet i byggnaderna användas till annat. Vi gick tillbaka till bilen och åkte till vår övernattnings ort, en bit bort.

Pärlor i Östergötland – Dag 1 – Huskvarna Fabriksmuseum –  Gränna – Mjölby – Kungshögarna i Mjölby – Slaget vid Mjölby – Högbystenen – Cloetta – Bergs slussar

Pärlor i Östergötland – Dag 2 – Kungs Norrby – Borensberg – Motormuseet i Motala – Rundradiomuseet – Borenshult Verkstadsön i Motala – Göta kanal – Styrkeprovet

Pärlor i Östergötland – Dag 3 – Vadstena – Vadstena kloster – Vadstena slott – Vadstena-Fogelsta järnväg – Bjälbo – Gamla Skänninge – Sankta Ingrids kloster

Pärlor i Östergötland – Dag 4 – Vreta kloster – Ledberg – Gamla Linköping – Flygvapenmuseet – DC3:an – Linköping – Linköpings slott – Linköpings blodbad – Linköpings domkyrka – Stora torget – Slaget vid Stångebro

Pärlor i Östergötland – Dag 5 – Kolmården

Pärlor i Östergötland – Dag 6 – Kolmården – Glass i Söderköping

Pärlor i Östergötland – Dag 7 – Norrköping – Holmens pappersbruksmuseum – Pizza -Speedway

Pärlor i Östergötland – Dag 8 – Hällristningar

Pärlor i Östergötland – Dag 9 – Nostalgimacken i Hagla – Hagla Ting – Gumhems gravfältet