Göteborgsattraktioner – Dag 1 – Aeroseum

Infarten till den atombombs säkra hangaren vid Säveflygfält i Göteborg. Här kunde stridsflyget vänta ut anfallet och oskadade sättas in som försvar mot en angripare.

Aeroseum

Det var dags för en lokal begivenhet. I morgontidningen kunde vi läsa om att det erbjöds en guidad tur på Aeroseum. Planerna gjordes upp, tiderna beräknades och rutten plottrades till den avlägsna del av staden där stället är beläget.

Aeroseum kom till sent på 1990-talet när försvaret skulle göra sig av med en av sina atombomssäkra bergrum från Kalla kriget. Det hade byggts en bergrumshangar i bergen runt Säve flygflottilj redan under andra världskriget. Kriget hade lärt militären att planen behövde skyddas och helst i bergrum. Det blev ännu mer påtagligt efter den 6 augusti 1945 när Enola Gay släppte sin dödsbringande last över Hiroshima. 1950 påbörjades byggandet av en atombombssäker hangaranläggning under ett berg vid flygplatsen. Fem år senare var denna, för sin tid, hypermoderna anläggning klar och invigdes.

Under mellankrigstidens nedrustningar flyttades militär kapacitet från västkusten till östkusten och Norrland. Den svenska västkusten ansågs inte ha något strategiskt intresse. Det var hotet från det unga Sovjetunionen som var det allvarligaste. Det fanns kritiska röster som menade att Sveriges största export- och importhamn och de handelsrutter som ledde dit måste skyddas. Så icke. Uppvaknandet och den akuta situationen kom i april 1940 när den tyska inmarschen i Danmark och Norge i ett slag gjorde västkusten till krigsområde. De tyska minspärrarna på Skagerack bröt all möjlighet till import och export till och från världshaven, nog så tungt ur folkförsörjningsperspektiv. Kungliga Göta flygflottilj F9 sattes upp sommaren 1940, verksamheten var igång året efter på den nya flygbanan.

Kalla kriget

Det Kalla kriget var verkligen kallt under 1950-talet och Sverige satsade stora summor på sitt försvar, inte minst effekterna av satsningarna under andra världskriget började slå igenom. 1955 var flottiljen igång i sina nya lokaler. Kubakrisen 1962 visade med all tydlighet konsekvenserna av ett kärnvapenkrig. Tack och lov kunde ledarna i Sovjetunionen och USA besinna sig och det blev ingen katastrof. Tvärt om, vi kunde se détente, avspänningen, i det Kalla kriget. Det är nu som Sverige beslutar sig för att inte utveckla ett eget atomvapen. En konsekvens av detta är att det svenska bombflyget avvecklas. Sverige satsar på ett nytt flygvapen system, Viggen, och kostnaderna för det militära försvaret måste följa med i tiden. I 1968-års försvarsbeslut minskas anslagen till flygvapnet och förbandsnedläggningen börjar. F9 blev det första offret för denna nya politik. 1969 var denna hypermoderna krigsanläggnings tid över och flygmaskinerna flyttades till andra flottiljer eller skrotades. Varför? Det är inte lätt att få reda på detta utan att göra omfattande arkivstudier, men några argument går att gissa sig till. Hotbilden var återigen ensidigt från öster. Flygplanen på Säve var av en gammal modell. Regionalpolitiska intressen. Listan kan säkert göras längre. Anläggningen användes ytterligare några årtionden innan Fortifikationsförvaltningen beslutade att fylla bergrummen med sand och sedan gjuta igen ingångarna. Det är nu som den gamla flygbasens hemliga rum räddas till eftervärlden.

Sista biten fram till den gamla flygbasen infarten var som tagen ur en agentfilm. Påminde lite om hur det såg ut i Peenemünde. Det var en smal asfaltsväg genom öppna hagar med en vall och en trädskärm som gjorde det omöjligt att se något som man inte ska se på ett militärt flygfält. En gammal svensk stopp-skylt från tiden innan vi fick de åttakantiga röda skyltarna vi har idag. De infördes 1973. I den gamla vaktkuren hade gjorts om till en kassa och vi betalade inträdet till dagens attraktion. Bilen parkerades och sedan gick vi ner i det stora hål som var entrén till underjorden.

Entrén var som ett Y och förklaringen som vi fick var att om det skulle ske en kärnexplosion så skulle den rulla igenom de övre delarna på Y:et och på så vis spara själva ingången till bunkerkomplexet. Vi gick sakta ner för den mycket breda rampen. Strax innanför ingången stod det första av alla föremål, en Boeing Vertolhelikopter. De blev kända i samband med ubåtsincidenterna utanför Karlkrona och i Stockholm skärgård på 1980-talet. Så synd att de tre återstående exemplaren av detta ubåtsletarvapen står nedpackade i ett bergrum i Göteborg. Tänk vad bra det hade varit om helikoptrarna hade varit i Stockholm förra hösten. De övriga lyfter ut timmer ur de kanadensiska skogarna. Sedan fortsatte paraden med Tunnan, Draken, Viggen, Hägglunds bandvagn och ett par olika arméhelikoptrar innan vi var nere på botten av anläggningen, två meter under havsytan. Vi tog en ganska snabb tur och tittade på vad som stod uppställt i skepp och transportgångar innan det var dags att samlas för den guidade turen som vi läst om i tidningen.

Guidningen inleddes vid entrén och det stod ganska snart klart att det var en flygentusiast som guidade. Har stött på den här typen av guider förut, som är entusiastisk och nostalgisk. En tyvärr inte alltid så bra kombination. Redan här märktes lite av baksidan av Aeroseum som museum och upplevelse centrum; den drivs av entusiaster och amatörer, duktiga men dock amatörer. Det är inget professionellt museum. Låt oss kanske börja med det som upplevdes som; det med stor utvecklings potential. Det var rörigt. För mycket hade knötts in på för liten plats. Genom att nästan krypa under ett Viggenplans vingar hittade vi tio-talet udda montrar med plastmodelplan. Knöfulla med limmade plastbitar som gjorde att det knappt inte gick att skilja en modell från en annan. Guidningen var ingen jätte hitt. Det berättades ungefär hälften om vad som stod på informationstavlorna om respektive maskin och sedan var det inte så mycket av de anekdoter som skulle kunna levandegöra rundvandringen. Lägger vi återkommande kritik mot statsmakterna för att Sverige inte har det flygvapen som vi en gång hade så ja. Alla saker är mycket enkla att rätta till. Det finns idag mycket god hjälp att få av proffs kommunikatörer som del, skulle kunna skriva ihop ett manus till guidningen och del hjälpa guiderna till hur man berättar och levandegör historien. Ett museum ska visa saker men ett museum måste också våga, att INTE visa saker. Enklaste förklaringen är att genom att ge modellplanen lite mer utrymme, anpassade och enhetliga montrar, samt att sålla bort hälften av modeller så att de som blir kvar lyfts fram och kommer till sin rätt så skulle det bli så mycket bättre. För många saker gör av vi inte ser någon, eller som det gamla ordspråket säger det går inte att se skogen för alla träd.

Svenska stridsflygplan

Tyckte vi att det var skit det här? Nej det gjorde vi inte. Vi blev kvar i över tre timmar och lärde oss väldigt mycket och fick se fantastiskt mycket trevliga saker. Först och främst alla våra kända svenska stridsflygplan, Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och SK60. Här fanns ytterligare modeller av olika plan och helikoptrar. Var och en med sin historia. Det är fantastiskt att dessa legender görs så tillgängliga till allmänheten. Här ökade förståelsen av den delen av det Kalla kriget som visade hur allvarligt läget var. Fick en uppfattning om storleken om vad som krävs för att det ska fungera. Det blev flera timmar under jord, långt mycket mer än vad vi hade tänkt spendera. Vi tittade på Aeroseums vision av hur de vill att det ska se ut i framtiden. Men varför ställa denna lilla modell närmast en utställning om tullflyget? I montern bredvid fanns modeller över de flygplanstyper som F9 haft plus tre sjöflygplan som omöjligt kan ha landat på Säve? Varför blanda, det blir så rörigt! Vi tittade på en mycket trivsam utställning om spioner under Kalla kriget med fokus på DDR. Det var hur kul som helst att försöka leta reda på de tre dold kamerorna, hittade en. Vi fick bekanta oss med Boeing helikoptrarna och deras beväpning från ubåtsjaktens glada dagar. I ett skepp hade en flygplansförening sin flygplan och verkstad. Återigen rörigt, men informativt.

Vi hann också med att titta på en lite miniutställning om hur flygvapnet skulle jobbat i krigstid med krigsflygfält. Vi hade själva sett delar av detta under våra upplevelser i Uppland och det knöt ihop det hela att ha sett hur det ser ut i verkligheten och hur det är tänkt att fungera. Synd bara att det är 50 mil emellan men det kanske är det som är meningen för att kunna försvara sig om det skulle behövas. Vad vi inte tittade på var upplevelsedelen som mer siktar in sig på en yngre generation.

Det var dags att ta tag i nästa del av Aeroseum, det som ligger ovan mark. En stig leder upp till en utsiktsplats. Där kunde vi se över hela flygplatsen. Där fanns värn för närstrids försvar och luftvärn. Här fanns en gammal höj och sänkbar buss som var tänkt att hämta passagerare från ett plan som stannat på plattan. Bussen höjde sig två-tre meter upp i luften och passagerarna gick rakt in i bussen. Den sänkte sig och körde till ankomsthallen. Misstänkte att den kom från Landvetter. Där fanns Bofors 40 mm luftvärnskanon, där fanns ammunitionsförråd och en mobil radaranläggning. Det gick också att se var en del av den sprängsten som kom från berget hade placerats. Den hade lagts ovanpå berget, vilket skapat mycket branta sluttningar som hade, nästan varit omöjliga för ett infanteri att klättra uppför. Det hade skapts som kanter som där försvaret hade kunnat ligga och pricka angriparna. Det är en genomtänkt militäranläggning. Det är här som Aeroseum har tänkt utveckla sin utställning så det finns anledning att komma tillbaka, för denna del var knappt påbörjad.

Så var det dags att lämna området och åka hem. En erfarenhet rikare, en erfarenhet som fler borde ta del av.