Norrut
Detta var en dag som vi hade sett fram emot. Engelbergs bruk, världsarvet och Oljeön som seglat upp som en lite favorit efter att vi hittat den på vägen. Biljetterna till Oljeön var bokade och så planerade vi resan runt det. Det fanns tid att besöka Nora.
Vi var inte upp med tuppen för det är mitt i sommaren i Västmanland och då går sol och tupp upp tidigt. Riktig tidigt, det gjorde inte vi, men det var den tidigaste morgonen den här resan. Det var ett typiskt tidigt morgonljus som mötte oss när vi kom ut på den ännu sovande stadens gator. Lite var igång men inte mycket denna varma semestervecka. Vi packade bilen med dagens medhavda grunkor och satt in GPS mot södra Bergslagen.
Väg 66 skulle ta oss upp till Fagersta och sedan skulle nr 68 ta oss vidare till Norberg. Det var en fin väg som förde oss med god fart genom det natursköna landskapet som är så ovanligt för oss. Vägen mot Sala som vi åkte här om dagen ligger bara några mil bort men den går igenom bördiga och böljade jordbruksbygder och nu rörde vi oss igenom ett skogslandskap brutet med sjöar och små samhällen. Vi nådda med god fart fram till Fagersta och tog oss med vägverkets skyltar förbi de centrala delarna och vidare norr ut på väg 68. Snart mötte vi skyltarna som välkomnade oss till Norberg.
Norberg
Inför resan hade vi stött på Norberg som ett av tolv svenska industrimannen och därför blev det lite extra intressant att ta denna vägen. Börja i stan och fortsätta vidare till Engelsbergs bruk och Oljeön innan dagen skulle ta slut och vi var tillbaka i Västerås igen.
Området bär spår av människor från stenåldern men första gången som orten nämns i officiella handlingar är 1303. Då har verksamheten med bergshantering varit igång längre än man idag kan minnas i något som kallades Lapphyttan. Sakta växte orten, staden till sig och under medeltiden fanns det marknad för bergsmännen. Bergsverksamheten har varit central för orten men under efter att den moderna masugnen i Spännarhyttan lades ner 1991 så finns det inte mycket bergsverksamhet kvar. Idag är det småföretagande som håller orten igång och satsningen på turism. En del i det är Engelbrektsloppet som körs här varje vinter och är ett alternativ till Vasaloppet i den svenska klassikern. Den ligger ca en månad före sin konkurrent i kalendern. Loppet är till minne av Engelbrekt Engelbrektson, han som ledde Engelbrektsupproret på 140-talet och som vi stötte på som staty i Örebro för några år sedan. Han kommer från Ängelsberg som ligger några mil söder om Norberg, där av kopplingen. Vi passerade runt staden för vi hade siktet inställt på en annan del av den tidiga industrin i Norberg.
Thorshammars verkstad
1876 regesterades Thorshammars verkstad som ett av Sveriges äldsta aktiebolag, om vi ska tro på det som Ekomuseum Bergslagen skriver på sina informationsskyltar. För det var hit som vi hade kommit. Tagit oss över den moderna bron och sedan kört förbi för de dök upp lite plötslig. Vi vände och tog oss tillbaka och ställde bilen i ensamt majestät på den gräsplätten som fanns och som blev parkeringsplats.
Det var en ganska lite byggnad, som byggdes 1879, eller då var den kanske inte liten, men nu är den det. I slaggtegel, som en biprodukt av bergsproduktionen. Vackert i sin grå ton och kompletterat med faluröda fönsterbågar och ett tegelrött tak. Det var mässing som man arbetade med här liksom tenn. Det senare lades ner på 1930-talet. Produktionen av mässingsföremål fortsatte fram till en vårflod på 1960-talet som förstörde gjutugnen. Kanske var det så att det inte fanns tillräckligt med pengar i verksamheten. Det fungerade så länge som det inte krävdes dyra investeringar. Verksamheten kom att fortsätta fram till 1983, och då genom att man höll på med putsning och reparation av kopparföremål. Det är när vi går omkring på området och tittar som man märker att det är gammalt. Vi kunde kika in genom fönstren och där finns de gamla grejorna kvar, ungefär som det kunde ett ut för snart 40 år sedan när de anställda, stängde av maskinerna, tog med sig sina personliga tillhörigheter och lämnade fabriken för att aldrig återkomma som anställda.
Thorshammars verkstad ligger idylliskt, i en vägkrök, vid en bro och med betesmark som närmast grannar. Resterna av det som en gång förde verkstaden hit hittar vi vid Botån. Det är en liten å som flyter mellan Boten och Kalven, vidare till Noren som ligger vid själva Norberg. Vattnet dämdes upp och kraften kund utnyttjas. Troligtvis var den säsongsberoende. Nu, mitt i högsommaren var det inte mycket kraft i vattnet och det kan ha varit så att man periodvis tog ut mer kraft ur sin damm än vad som rann till och det kanske inte blev fulla arbetsdagar alla gånger. Å andra sidan kom det emellanåt mer kraft än man kund nyttja och då fick man öppna dammluckorna. Eller så går det som på 1960-talet, en översvämning.
Vi hittade det gamla utedasset och det var intakt förutom att det inte var lämpligt att använda, det fanns inga tunnor kvar. Inte för att det var aktuellt men det var länge sedan vi såg ett så gammalt utedass. Förhoppningsvis fanns det toalett inne i fabriken. Vi tog oss tillbaka till bilen för att åka till nästa sevärdhet. Det skulle komma att bli en av resans absoluta höjdpunkter.
Kärrgruvan
Vi tog oss med GPS:ens hjälp genom skogen på fantastiska grusvägar. Halvt livsfarliga för vår moderna bil som har en låg markfrigång för att spara bränsle. Vi körde ganska sakta och tog tillvara på den vackra vägen och de vackra omgivningarna. Vi kommer fram till Kärrgruvan som är en del av Norberg fast lite norr om själva huvudorten. Detta är ett område där det har bedrivits gruvdrift i 800 år och där verksamheten på gick fram till 1920-talet. Vi kunde notera att området är lite trött, det var ett tag sedan allfarvägarna gick förbi Kärrgruvan. Vi hade kanske själva bara åkt förbi om det inte var för det som skulle bli en av resans absoluta höjdpunkter.
Polhemshjulet
Vi såg skylten som var denna etapps mål, Polhemshjulet. Christoffer Polhem var ett mekaniska geni, skulle vi kunna säga. Vi har stött på hans arbeten med slussar i Trollhättan och Polhemsdockan i Karlskrona och modellerna på stånggångar i Röros. Nu skulle vi titta till Polhems stora arbeten som handlade om att gruvdriften som var så viktigt för Sverige under många århundraden.
Vi kom fram till parkeringen, ensam, övergiven och med det gröna gräset som började ta över grusplanen. Vi parkerade i så mycket skugga det gick och sedan kunde vi se den. Polhems stånggång. Har hört talas om den vid flera tillfällen. Sett hur det fungerar på TV men detta vara första gången som det var till att med de egna blå skåda skapelsen. Stånggången var en äldre uppfinning som Polhems utvecklade och förbättrade för de svenska gruvorna. En av utmaningarna med gruvdrift är att orterna vattenfylls och att gruvan ständigt måste pumpas för att inte dränkas. Hur fick man då kraft till att driva pumparna?
Den enda egentliga kraftkällan som fanns var vattenkraften. Den kunde finns upp till flera kilometer från gruvan. Det konstruerades ett stort vattenhjul, ett så kallat Polhems hjul. Det låg inne i ett hus som längst mer i backen där stånggången stod och det var dit vi var på väg. Här hade hjulet byggts in ett falurött ändamålsenligt hus och det var låst, och det gick inte att titta in i fönstren. Det fanns inga, de var ditmålade med svartfärg. Polhemshjulet byggdes så sent som 1876 och hit leddes en tre km lång kanal med vatten, endast sex dm djup, som kunde driva hjulet och på så sätt få den kraft som behövdes. Utmaningen var att gruvan låg ”en bit ifrån”. Det löstes med en annan av Polhems, stånggången.
Det är två parallella stänger som hänger i axel som gör det möjligt för stängerna att åka fram och tillbaka i takt med att vattenhjulet snurrar och likt cykelpedaler, som för över kraften till cykelkedjan så för den över till stånggången som går fram och tillbaka och för kraften till slutet på stängerna. Där kan kraften användas till att driva pumpar som håller gruvans vatten i schack. Det är rejäla träpinnar som används. När två dm i kvadrat och det såg ut att vara ek som använts. Själva bjälkarna, för det är mera vad det är, är sågade på diagonalen med hack, som passar i den nästa bjälken. På så vis kan kraften föras över från bjälke till bjälke när de hänger ihop. De är sedan klamrade med något som grovsmeden gjort. Det är ordentliga grejor det här.
Vi tittade klart på det hela och drog oss sakta upp för backen igen mot parkeringen. Vi så skylten som visade att det fanns ett vändbrott, en bit bort. Vi tog oss dit och fick se ytterligare en genialisk konstruktion. Vändbrottet är ett horisontellt liggande hjul, med tre meter i diameter. I detta fallet i gjutjärn. Stånggångens ända kopplades till vändbrottet som roterade fram och tillbaka i takt med kraftöverföringen rytm. Här ifrån kunde man sedan byta riktning på kraften eller dela den i flera riktningar. Mycket intressant och spännande mekanik. Det var riktigt roligt och piggade upp rejält att få se detta. Kanon bra och alla andra superlativ som vi kan hitta på. Det var fortfarande ganska tidigt så värmen hade inte tagit ut sin fulla kraft och det gjorde att vi kunde ta oss till bilen, som inte var så varm att det gick att steka ägg på motorhuven. Väl i bilen satte vi i gång AC:n. Inte fanatiskt lågt, utan tre fyra grader under ute temperaturen för att inte dra på oss förkylningar i onödan.
Spännarhyttan
Vi sökte oss till Spännarhyttan av nyfikenhet på den moderna industrisatsningen som skedde här i slutet på 1960-talet och början på 1970-talet. Det beslutades att byggas en ny masugn i Spännarhyttan. Det flytande tackjärnet skulle lastas i speciella kärl som lastades på specialbyggda järnvägsvagnar som skulle ta den smälta råvaran till det nya stålverket i Surahammar, fem mil bort. ABB som ägde anläggningarna valde att satsa sig ur Spännarhyttans dåligt ekonomi och det gick inget bra. Precis när anläggningen stod klar eller strax efter så kom oljekrisen. Energipriserna sköt i höjden och världens stålproduktion gick in i en lågkonjunktur. Det drabbade Spännarhyttan och anläggningen lades under stora protester ner redan 1981.
Det var inte lätt att hitta och GPS tog oss in på en gård och det kunde vi räkna ut själva att här har inte världens modernaste masugn stått. Över vägen låg ett industriområde som definitivt har sett bättre dagar. Växtligheten börjar ta över och skyltar och fasader bär märken av solblekhet som tar årtionden att få. Det såg inte ut att finnas några försök att restaurera och underhålla. Det bara förstärkte intrycket av att det är en trött ort. Inte minst den vackra ruinen. Fint rött tegelarbete och den låg fint när man kom lite snett nerifrån. Inget tak, inga fönster, bara ytterväggar, en ruin. Det var resterna av den mellersta Spännarhyttan som byggdes 1910. Den första, i trä anlades 1882. Den drevs fram till 1974 när den nya moderna hyttan stod klar. Efter att ha kört runt i industriområdet fanns det inget som skvallrade om vad som var masugnen. När vi körde ut stannade vi till och fotograferade den gamla tegelbyggnad och på motsatta sidan fanns det nerklottrade betongrester. Det visade sig sedan att det var en officiell graffiti park på resterna av det masugnens byggnad.
Ett tråkigt stycke svensk industrihistoria som inte slutade lyckligt. Ägarna sköt under de sju drifts åren till ca 1,5 miljoner i veckan för att hålla satsningen flytande. Det var naturligtvis ohållbart i längden och det hotade hela ABB koncernen fortlevnad. 99 år av tackjärnstillverkning i Spännarhyttan blev det, gruvor lades ner eftersom det inte fanns köpare till malmen. Det var trots allt en intressant historia som vi fick uppleva, på plats och det var dags för oss att ställa in bilens front mot ett svenskt världsarv.
Den stora skogsbranden 2014
GPS:en tog oss längs väg 256, åt sydost förbi Karbenning till Hästbäck. Där svängde vi av åt söder för att ta oss den sista halva milen till världsarvet Engelbergs bruk. Det var overkligt att ta denna vägen. Det såg ut som ett apokalyptiskt landskap som tagen ur en zombiefilm från Hollywood. Det var en märklig känsla att rulla fram på den fina gråa sommarvarma asfaltsvägen, som om inget var fel, omgärdat av ett avbränt kalhugget område med svarta skorstenar av trä som stack upp ur marken. En mark där grönt sly började visa sin unga kraft som bjärt kontrast mot det gamla svarta förstörda resterna av en skog. Det var längs denna vägen som man till slut fick stopp på branden efter tolv dagars eldande. Den 31 juli 2014 började det brinna runt en skogsmaskin en dryg mil norr om Surahammar. I utredningen om branden påpekas att brandkårerna som larmades fick vaga uppgifter om var den var och i den kraftiga vindarna så han elden få ordentlig fart, den varma och torra sommaren 2014. Själva var vi söder om ekvatorn när det brann och hade därför mycket vaga minnen om branden.
Fem dagar med kraftiga nordvästliga vindar förde branden mot Hästbäck och när vinden lugnat sig något och de inlånade vattenbombande planen hade gjort sitt fick man till slut branden under kontroll runt den 8 augusti. Det var då den största skogsbranden i Sverige sedan 1950-talet. Fyra år senare 2018, den sommaren verkade halva Sveriges skogar stå i brand och erfarenheterna från Västmanland hade man nytt av. Av någon märklig anledning fick vi den gången följa skogsbränderna från en vingård i Bordeaux. Tre dagar senare ansågs den vara över och efterarbete fortsatte ytterligare en månad. Det var inte särskilt svårt att se var brandgränsen gick. När vi kommer närmare Englbergs bruk som står den palissad av friska gröna granar på vakt mot kalhyggets katastroflandskap och vi far åter in i skogens trygga famn. En märklig och egendomlig upplevelse som skapade känslor i kroppen som var mycket ovanliga.
Engelbergs bruk, ett världsarv
Det var inte långt kvar innan vi fram vid det nästa med militärisk precision underhålla och organiserade världsarvet Engelbergs bruk. Dags att parkera bilen och nu hade solen blivit mycket frikostigare med sin värme så vi tryckte in plåthögen under ett stort skuggigt träd för att kunna komma tillbaka till en inte allt för gassande bil.
Första stoppet var turistinformationen och där fanns en kvinna som vi kunde prata lite med och ställa frågor. Annars var det inte så mycket mer annat än att vi noterade att vi var närmare Dalarna ut, eller i alla fall Bergslagen, det så mer ut som den traditionen än den som vi är mer vana från söderut. Hon berättade att det var restriktioner på de guidade turerna och att nästa, som inte var många minuter bort, var full bokad. Det störde oss inte så mycket, faktiskt utan vi tog oss en tur i omgivningarna. Först tog vi oss ner till själva anläggningen. Vi kände igen en del från filmer och andra besök på bergshanterings anläggningar. Det var otroligt välskötta gräsmattor och underhållet på de gamla byggnaderna var väl tilltaget. Vi tog oss runt och ner mot vattnet som varit kraften i verksamheten. Det var noterbart hur ganska litet vattendraget var och tankarna for till Thorshammars verkstad tidigare idag, där vattendraget var större men porlande inte mycket i bäcken där medan här rann det till bra med vatten trots den varma och torra sommaren som tagit ett rejält tag i vattenmagasinens reservoarer. Det är sjön Snyten som ger ifrån sig sitt vatten till Engelsbergs bruk. Över på andra sidan var det lugnt och skönt i trädens skugga. Det verkade som detta var nybyggda hus i äldre stil. Det såg ut som bostadshus eller kanske var det logi när det är möten och konferenser. Svårt att veta och ingen information. Vi hittade en karta över området och då var denna delen inte med i bruksanläggningen. Det var i all fall skönt och rogivande att sitta i skuggan och titta på ån som flöt förbi. Vi tog oss tillbaka till världsarvet och bruket.
Platsen har kanske anor så långt tillbaka som 1300-talet. Namnet på platsen kommer från Englika, en bergsman som man idag antar kommer från Tyskland. Kanske inte så konstigt då bergsbruket var mer utvecklat där vi den tiden. Bruket har bytt ägare några gånger fram och tillbaka och i mitten på 1700-talet så investerarnas det i anläggningen. År 1779 stod masugnen klar, den som vi i princip har framför oss. Förbättrade kommunikationer under 1800-talet gjorde att investeringen lönade sig allt mer. 1916 köpte Avesta järnverk Engelbergs bruk, i stort sett bara för att lägga ner den när kriget var över. Avesta järnverk ägdes av Axel Ax:son Johnson och han kom att fatta tycke för platsen och valde att bevara den gamla bruksanläggningen. 1993 togs bruket upp FN:s världsarvslista och är ett av få privatägda världsarv. Vi har kommit att besöka några stycken nu och bland dessa så står kanske, Grimeton och Hällristningarna i Tanum ut, medan Stonhenge i England och de franska vi besökt, Bordeaux, Saint Emilion och Vabans fästning i Blaye.
Idag beskrivs orten som att ha gått från Järnkraft till Hjärnkraft. Här har byggts ut mötesplats för konferenser och det anordnas seminarier för olika ändamål. Här finns också ett arkiv från de företag som Nordstjärnan har ägt under sina år i den svenska industrin. En titt på listan över företag så bör man finnas med på ett par ställen i alla fall.
Vi fortsatte in i själva herrgårds delen och likheterna med Huseby sin vi besökte i midsommarhelgen är slående. Det ser lika ut på många sätt i sin placering. Bygatan i mitten och verksamheten längs denna. Industrin först och sedan ekonomibyggnaderna som skulle säkerställa att brukets ägare var självförsörjande och så herrgårdsbyggnaden. Allén var skuggig och behaglig. Själva huvudbyggnaden var privat och det fick man inte tillträde. Det gick att se lite från vägen och inte minst de runda tornen som stod i slutet på flygelbyggnaderna. Det ena hade varit dasset på sin tid. Sakta strosade vi tillbaka till bilen som inte var så där obarmhärtigt varma som bilar kan bli så här varma sommardagar.
Bilens AC jobbade stenhårt på att sänka temperaturen ett par tre grader mot utsidan. Vi försöker att undvika för stora skillnader i temperatur eftersom det riskerar att bli förkylningar av det. Utan att tänka oss för svängde vi höger ut på vägen och så hade vi kört fel. Det tog ett tag innan det upptäcktes och det sedan gick att vända på små vägarna ute på den underbara svenska landsbygden. Det var ett lite Carl Larsson känsla över de marker vi for över och de hus vi såg. Sådan felkörningar gör vi gärna. Det blev till att ta bilen tillbaka samma väg och passera den plats vi startat ifrån och så tas oss de siste kilometerna till nästa plats som vi ska besöka. Här har vi bokat en guidad tur, vilket man måste, och innan dess ska vi försöka att få något att fylla på våra egna energiförråd på.
Ängelsberg
Det är lite avstånd mellan Engelsbergs bruk och orten Ängelsberg. Det var i orten, längs Snyteån som det tidigt fanns bergshammare. När Per Larsson Höök köpte upp bergsmans hytterna så flyttades de till Engelsbergs bruk. Det är runt 1900 när järnvägen från Stockholm, via Västerås, på våg till Bergslagen som Ängelsberg blir ett stationssamhälle och det börja bebyggas. De tär de villorna som vi kan se längs kanten som sluttar rätt bra ner mot sjön Åmänningen. Det fanns en parkeringsplats direkt i byn på en liten höjd med en mycket bra utsikt över järnvägens kontaktledningar. Den liksom störde utsikten över sjön och Barrön. Det var svårt att slita blicken från Barrön för det var det som var vårt mål. Oljeön som den är mera känd som.
Mat stod högt på agendan och vi valde att parkera bilen på en anvisad plats för de som skulle åka till Oljeön, vilket vi skulle göra och sedan knatade vi upp för de dryga backarna, till en av de villor som låg i sluttningen. Om denna villa ingick i det uppsving som Ängelsberg fick i inledningen på1900-talet går inte att svara på, men järnvägen gjorde det möjligt för välbeställda stockholmare att ha ett sommarnöje. Då fanns redan en konstnärskoloni, som grundats av Olof Aborelius. Tittar man lite närmare på hans måleri så är det nationalromantiska landskap som är hans signum. Han var uppenbarligen duktig för han finna representerad på Nationalmuseum i Stockholm och på Konstmuseet i Göteborg, bl.a.
Väl i villan och ganska många ”våningar” över bilparkeringen så fanns det ett matställe av rang. Vi kunde slå oss ner i trädgården och lyckades lura till oss lite skugga och fick beställa maten som vi glatt och hurtigt fick i oss. Det gäller att ta det lugnt, särskilt när man är lagom hungrig och maten är så god som den var. Det var dags att göra oss i ordning för en av semesterns höjdpunkter. Utgångspunkten var stationen och när man väl tagit sig över spåren som nästan ligger slickade längs sjökanten så fanns en liten plats att sitta ner på i väntan på att den lilla färjans kapten skulle komma och kontroller våra biljetter. Det skedde genom att han räknade in alla och konstaterade att antalet stämde. Svårare än så behöver det inte vara. Pandemin fortgår men det känns lite som att den är på väg att ta slut och det börjar sakta tummas på Tegnells förhållningsregler, även om vi försöker, när vi kommer ihåg det, dubbelvaccinerade som vi är. Färjan startades upp, landgången firades upp och förtöjningen lossade vi var på väg mot Oljeön.
Oljeön
Med tanke på hur relativt avsides som Ängelsberg ligger så kan man undra varför man väjer att bygga ett oljeraffinaderi mitt i ingenstans? Det var Pehr August Ålund. Ålund hade lärt sig en del av raffinering av oljor, inte minst genom egna experiment, som vid mer en ett tillfälle slutade med en explosion. Ålunds tanke var att om man lägger verksamheten på en ö, omgiven av vatten, långt ifrån bebyggelse så minimerar man riskerna. Det är i moderna öron ett logiskt säkerhetstänkande och det kan förklara varför Barrön, i sjön Åmänningen valdes. Vi kunde själva se att det inte var långa avstånd över vattnet, tillräckligt, men inte för långt. Det finns fler frågor om placeringen och de hör faktiskt ihop. Vem skulle köpa produkterna, och transporterades insatsvaror och de färdiga produkterna. Vi måste tänka bort bilar och lastbilar, de fanns inte. Järnvägen fanns men var inte utbyggd. Häst och vagn, var inte att räkna, det skulle bli för dyrt. 1875 när fabriken byggdes så var det vattenburna transporters om räknades och fungerade för stora volymer av gods. I det ljuset blir Barrön i Åmänningen, mycket intressant. Råoljan köptes in från Pennsylvania i USA och fraktade för oceangående fartyg, i tunnor, till Stockholm. Där lastades de om på mindre fartyg som kunde ta gods över Mälaren till Strömsholm, söder om Västerås och vidare genom Strömsholms kanal till Barrön. I det ljuset ligger Oljeön, som den också kallas, ganska centralt, på traden till Fagersta och Bergslagen. Det ger också svaret på den andra frågan, var fanns marknaden? Även här var svaret Bergslagen och alla gruvor, hättor och bruk som behövda smörja sina maskiner. Djurfettet var bra men det nya oljebaserade fettet var bättre och billigare. Detta var innan dagens frihandelssystem när varje land satte tullar på importvaror för att skydde den egna tillverkningen. Så sent som 1960-talet hade Sverige fortfarande skyddstullar på bl.a. skor och teko. Det senare ett arv från andra världskriget, men det är en annan historia än den som vi tittar på idag.
Den korta båtresa kom till sitt slut och gruppen av människor som träffades för första gången hejade på varandra men höll ganska bra avstånden för vi är fortfarande under coronarestriktioner. Kaptenen åtföljdes av en guide som berättade om verksamheten på ön. Den blev ganska kortlivad, i vissa delar och lite mer långlivad i andra. 1902 kom ett fartyg lastat med råolja från staterna till den kungliga huvudstaden. Det bar sig inte bättre åt än att fartyget gick på grund utanför Nacka och, exploderade. Oljeöns råloja gick upp i rök, vilket gjorde att det inte längre fanns en råvara till produktionen. Den lades mer, men bara till vissa delar. Istället för den svarta oljan så importerade andra insatsvaror som gjorde att produktionen av de ganska billiga inhemska produkterna kunde fortsätta. Guiden förklarade för oss att i sjön, där vi landat hälldes olja ut och den stelnade i det kyliga vattnet till en seg massa. Detta gjordes för att tvätta olja från föroreningar. En modern människa för skrämselhicka av detta, särskilt som sjön utgjorde vattentäckt till de arbetare som bodde på ön. Guiden förklarade att vattnet idag var så rent att det går att bada men att man inte får slå pålar ner i sjöbotten. Gissningsvis ligger det ett lager av olja produkter på botten som numera är övertäckt med hundra år av sediment, vilket kapslat in föroreningen, men rör inte i skiten.
Det första hus som vi tittade in i var ett lager för råolja. Riskerna var betydande och det var man medveten om, så olja förvarades så svalt som möjligt. I väl byggda lager, som fortfarande bara ett spår av oljedoft, i grått slaggtegel, så förvarades tunnorna.
Att det finns kvar lagerhus är som nästan, alltid känns det som, en tillfällighet, när det gäller gammal industri. De skulle rivas men alla byggnader togs inte ner utan lämnades att förfalla, och sedan när det blev en intressant historia så fanns det något kvar. Samma var det med arbetarbostäderna. De faluröda trähusen stor på behörigt av stånd, explosionsavstånd, bakom en liten bergsknalle, på andra sidan av ön. Guiden tog oss dit och berättade att det fanns fyra sådana här hus men att ett är kvar. Vi fick lov att gå in i tidkapseln. Lägenheterna var bevarade relativt från när fabriken slutligen lades ner 1927. Men, de som bodde här, då fick lov att bo kvar och de gjorde de. Det är lätt att tycka synd om dem som skulle bo isolerade på en ön ute i en sjö, året runt, men det var andra tider. Det var en säker plats, vacker, det ingick odlingslotter och det gick att hålla djur, allt för den egna försörjningen, Det var inte långt med roddbåt, kanske maximalt ett par hundra meter, så det fanns kontakt med omvärlden och tillgång till affärer. Gaveln på bostadshuset, där fanns det fönster, men det var bluffönster, Förmodligen för att skydda mot eventuella explosioner så att glas inte skulle flyga in i husen, men också för den vackra symmetrin, med fönster runte hela huset.
Guiden tog oss tillbaka mot fabriken. Tog oss ner till hamnen där fartyg kom med ved och olja och lämnade med fett och smörjolja till marknaden. Vedskjulet var stort. Det gick mängder av trä för att få energi till pannorna som hade att sköta raffineringen.
Nu kom vi till fabriken, till raffinaderiet. Det första som märktes det var hur litet allting var. I första rummet kom fick vi titta på vad som producerats och hur det gjordes och allting var kvar, de gamla bruna slitna plankor i golv och trappor. Lite klassiskt höga trösklar, som man gärna hittar i dessa områden i Sverige, för att undvika att kylan kryper in under dörren på vintern och kanske också för att skydda mot ovälkomna djur. Nästa rum var lite större. Här inne raffinerades oljan. Det fanns inga processdatorer så långt ögat kunde nå utan det var varje arbetares kunskap som gjorde att de blev bra produkter och att fabriken inte exploderade, vilket var en stor risk vid misstag. Pannrummet låg på baksidan. En säkerhetsåtgärd för att förhindra att direkt eld kom i kontakt med lättantändliga oljor. Det fanns rejäla dörrar mellan de två rummen.
Vi gick ut på gården och sökte oss mot skuggan, för det är varma idag, men Barrön är barmhärtig. Stora höga tallar som verkar må bra, bildar en trätopps parasoll som gav en behaglig promenad. Guiden tar med oss till den sista delen av fabriken och det är där som paketeringen skedde. När den var vederbörligt genomgången så passade guiden på att tacka Oljeån sponsorer. Det är faktiskt ett större oljebolag i Sverige som äger ön. Den kom med i ett köp när Nynäskoncernen, som ingår i samma industrisfär, som Engelsbergs bruk, sålda sin oljeverksamhet. Den nye ägaren sponsrar verksamheten här och just nu finns ingen tanke på att göra något annat än att fortsätta låta Fagersta kommun använde det som en turistattraktion och ett stycke svensk industrihistoria. Vi tyckte att det var ett turistmål väl värt att besöka och ångrar inte en sekund, det som kanske hittills, förutom Polhems stånggång, var resan höjdpunkt. Den lilla färjan tog oss tillbaka till Ängelsberg och vi sa hej då till alla och tog oss tillbaka till bilen för att fortsätta vår resa norr om Västerås. Nästa stopp handlar om mässing.
Skultuna
Så drog vi ut på de västmanländska vägarna igen. Det var en timmes körning till nästa mål, en plats som lockade lite, Skultuna messingsbruk. Det var en av våra kanske mest driftiga kungliga entreprenörer som 1607 grundande mässingsbruk i Skultuna. Karl IX. På den tiden han var hertig Karl var han mycket aktiv i att bygga upp Sveriges ekonomi, Det var den som sedan kom att ligga till grund för den svenska stormaktstiden. Åkers styckebruk grundande hertig Karl, vilken vi har besökt. Han drev sina landskap som ett industri företag och uppmuntrade till nya företag.
Mässingsbruket var av särskilt intresse för kungen. Det var på sitt sätt en exklusiv metall, baserad på koppar och förädlad som den var och Sverige importerade årligen stora mängder. Nu blev det tvärt om. Sverige kunde istället exportera till Europa och på så vis stärkte kungen, rikets finanser.
Det är en intressant läsning att ta sig igenom brukets historia. Uppgångar, nergångar och konjunkturer. Ägarbyten och en konkurs. Politiska skeenden som på verkade möjligheterna till att sälja produkterna. Det verkar som få har gjort sig en förmögenhet på mässingen men garanterat har flera gjort sig ekonomiskt olyckliga på den samma. I Skultuna finns det inte så mycket kvar. Det är en viss slutproduktion, en utvecklad fabriksförsäljning, fabriksmuseum och kafé. Det var de två sistnämnda som vi riktade in oss på. Det var en imponerande samling av produkter som tillverkats på platsen under de drygt 400 år som det jobbats med mässing på platsen. Sedan blev det att fylla på vätskeförrådet denna varma sköna sommardag och vi tog med oss det vi hade råd med i kaféet och satte oss på uteserveringen som var som en altan längs Svartån. Det är svårt att tänka sig, idag, när vi reglerar nästa alla vattendrag i Sverige att vårfloden nästan alltid var ett hot mot verksamheten i Skultuna, liksom på alla andra platser i Sverige förr i världen, när man byggde nära vattnet för att komma åt kraften. Skultuna har också farit riktigt illa under några tillfällen under sin brokiga och långa historia. Vi var inte särskilt oroliga för översvämningar idag. Det var länge sedan det regnade och vattennivåerna är låga.
Vi njöt av vädret, platsen och drickan och vilade lite innan det var dags att ge sig in i fabriksförsäljningen. Vi behövde inget, i alla fall vad vi visste när vi kom in, men tanken fanns där, finns det något fint i mässing till ett rimligt pris, som kan pryda hemmet så ska vi titta på det. Efter att ha spenderat olika lång tid i de butiker som finns i området så kom vi därifrån lika lätta som när vi gick in. Det fanns idag inget som lockade till inköp och heller ingenting som vi behövde. Så är det ibland. När den biten var avklarad så satte vi oss i bilen och tog oss tillbaka till hotellet och tog oss en lite eftermiddags lur, sen eftermiddag, men inte riktigt kväll än. Det skulle ge oss fler möjligheter kom vi på.
Korv och bensin
Efter vilan beslutade vi oss för att äta lite och en korv med mos är ju inte fel, en så skön sommarkväll som idag. Googlade fram några alternativ och fastnade för en korvmoj som låg en lite bit ifrån hotellet. Väl där såg det ännu mer lovande ut. En riktig gammal hederlig kiosk, lite, grön, lite lucka, fristående, ja allt som man kommer ihåg från barndomen. Menyn var mer modern standard och vi ställde oss i kö. En liten oväntad hake hindrar oss från att beställa. Kiosken tar bara kontanter. Det var sant, att i dessa tider måste vi ha hittat en av de får näringsidkare som fortfarande endast handlar med kontanter. Killen bakom luckan var ung, vilket gjorde det ännu mer, konstigt kanske var det enda ordet som vi kom på just då. Tips om var närmsta bankomat fanns lämnades och vi lämnade platsen, för gott. Tyvärr är det lite suspekt att enbart handla med kontanter och det kanske en annan del av ekonomin som främst har nytta av detta och då tänkte vi att vi letar efter en annan möjlighet.
Bensinen hade räckt väldigt länge på vår tur och det var vi glada för. Det återstår en dag innan det återstår en lång hemresa, så det var läge att säkra upp innehållet i tanken. Vi valde det först och kom till en mack på västra sidan om Västerås. Där fanns det också ett korvställe. Korvställe och korvställe, det var som en hamburgerbar fast med korv på menyn. Sådan måste ju testas. Vi tog det stora kliven in. Det var ganska ödsligt och en vardagskväll en vacker dag under semestern mitt i ett sommarödsligt industriområde i utkanten av stan så kanske det ska se ut så. Det var familjedrivet, det var uppenbart och pappa skötte matlagningen, mamma kassan och de två mindre barnen hjälpte till med det som behövdes. Barnpassningen löst. Omständigheterna är som de är och alla får inte de jobb som de önskar och behöver satsa på ett eget företag och det är tidskrävande. Efter maten konstaterade vi att klockan inte var så särskilt mycket och att fornborgen som vi hoppat över några dagar tidigare inte låg så långt bort. Sagt och gjort, mätta och belåtna tog vi oss dit.
Sorby borg
Fornborgar är spännande saker och inte minst dess politiska betydelse. Fornborgen i Hummelsta som ligger knappt fem mil österut från Sorby gör det hela mer spännande. Hummelsta ligger klart längre från Mälaren än vad Sorby gör. Sorby ligger på en liten halvö och har därmed bättre kommunikationer via vattnet, men också ett sämre skydd mot eventuella angripare från vattnet. Vi måste komma ihåg att vatten är vägar och land skiljer människor åt.
Vi manövrerade in bilen på den lilla mötesplatsen i en skymd vägkrök och tog oss ur fordonet och började läsa på de skyltar som var uppsatta. Det är nästan det enda sättet att få tag i information om Sorby borg. Det är länsstyrelsen och Västmanlands läns museum som satt upp skylten och den summerar våra kunskaper om fornborgar ganska väl. De är gåtfulla och de flesta byggdes mellan ca 200-600 e.kr. även om de brukades från ca 100-200 f.kr. fram till slutet på det vi kallar för vikingatiden. Skylten anger kända fornborgar i Sverige till ca 1000 varav 300 i Sörmland och ytterligare ca 300 i Uppland och Östergötland tillsammans. Västmanland har ett femtiotal kända fornborgar.
Skylten anger att Sorby troligen är en s.k. tillflyktsborg. Dit tog man sig när det vara fara å färde, vilket bara förstärker våra kunskaper om närheten till vattenvägar. Fornborgar ligger också vid gamla farleder vilket är ganska naturligt även om det finns s.k. skogsborgar som ligger ute i ingenstans för att man helt enkelt inte ska hittas. Vi kunder själva konstatera när vi var här får några dagar sedan att det är mycket formrikt område så borgen är ingen överraskning egentligen. Där människor bodde där fanns behovet. Skylten anger att Sorby ingick i ett försvarssystem i Kärrbo socken. Kanske inte så konstigt. Det fanns folk utspridda och de låga ganska nära, några timmars marsch för raska karlar genom kända skogar. Då kunde man hjälpas åt att försvara mot en angripare och fördelen av att kriga på hemmaplan i känd terräng ska inte underskattas. Det talades också om ett annat försvarssystem runt Irsta, som vi for igenom för några dagar sedan på jakt efter en av de få kvarvarande koggarna i Sverige. Däremot är nog Hummelsta för långt bort, fyra-fem mil är nog ett par dagsmarscher på den tiden och inte ett maratonlopp för oss.
Vi försökte ta oss upp till själva borgen som traditionsenligt ligger på en liten höjd i landskapet. Det underlättar för försvararna att bygga murar på höjderna som gör det svårt för anfallarna. Själva borgen är stor, dels för att kunna skydda så många som möjligt och dels för att täcka av höjden. Vi kom inte upp. Det var för mycket stenblock som låg i terrängen och vi vill inte riskera att bryta något på dessa så det blev till att ta det försiktigt. Det är så att fornborgar är väldigt intressanta, inte minst ur ett politiskt perspektiv. Vem kunde beordra att lägga så mycket resurser på något som inte gav mat för dagen. Hur rikt var bygden, som hade möjlighet att lägga ner dessa resurser? Vilka var angriparna? Här finns kanske flera teorier. Människor från öster pekas gärna ut. Det tar sig över Östersjön och in i Mälaren och vidare mot de rika bygderna, inte minst här i Sorby, där vi är just nu.
Varför skulle de komma hit är nästa fråga och svaret skulle kunna vara att detta sammanfaller med den period vi kallar för folkvandringstiden och som övergår i en period när hunnerna härjade i Europa. Det går inte att ignorera att det är faktorer som kan och förmodligen påverkar byggandet av fornborgar. En annan teori skulle kunna vara att det är små men starka kungar, familjer som ligger bakom byggandet av borgarna för sig och sina fränder. De skulle i så fall även kriga inbördes. Inte helt olikt ett scenario som beskrivs i de isländska sagorna och som Islands historia är full av. Det vore inte konstigt att detta i sin tur mynnar ut i att krigskonsten och vapnen utvecklas och det i sin tur gör att förutsättningarna för vikingatiden är klara. Nordmännen vaknade inte bara upp en dag och konstaterade att nu ska vi erövra världen. De viktiga bitarna var på plats lång innan dess. En teori så god som någon, men det finns inga bevis.
Lögarängs stranden
Kvällen var fortfarande ung, varm och skön och nu när coronan börjar släppa sitt grepp om landet så tänkte vi att vi skulle åka till stranden och titta på människor. På väg till hotellet så passerade vi Lögarängsbadet och vi kanten på Mälaren fanns det en strand och en brygga och dit tog vi oss och kunde njuta av underbar kväll vid Mälaren. Människor badade och ute på fjärde låg hotell Utter INN, som syntes som en mycket liten faluröd stuga på vattnet. Det är ett systerhotell till Hackspett INN, som vi såg för ett par dagar sedan i parken i central Västerås. Olika bandspelare ackompanjerade olika kompisgäng som hängde och var glada och lyckliga tillsammans. Vi kunde se filtar med familjer som satt på gräsmattan och hade en sen picknick. Det fanns filtar med ett dussin kvinnor sittande och skrattandes hade trevlig medan männen satt en bit bort på egna filtar och pratade om sitt. Det var ett myller av liv och rörelse ock aktivitet som vi inte sett på över ett år. Vi är på väg mot ljusare tider, även om solen håller på att gå till sängs i väster. Det skulle bli vår nästa aktivitet också. Sakta, kroppen var lite motvillig, så drog vi oss mot bilen som tog oss till hotellet. Det blev en öl eller två i trädgården under svartpoppeln och sedan drogs vi likt en knappnål mot magnet till sängen och somnade ljuvligt gott.
