Vinresan till Bordeaux – Dag 7

Vintunnorna på vingården Chateau Haut Bourcier

 

“Vilka vill åka med på vinprovning idag”? Frågan kom under frukosten och alla var med. Dagens planer kastades om så att det blev tid till denna mycket viktiga ingrediens på en vinresa till Bordeaux. En av våra nya vänner tillsammans med vår värd lovade att se hur det skulle gå att få ihop med lite kort varsel. Vi hade en del saker att fixa med på morgonen så det fick bli eftermiddagen. Därmed åt vi vår frukost och åkte till veckomarknaden i Blaye.

 

Blaye

Blaye är en gammal gallisk handelsstad och togs sedan över av romarna. Den kan finnas nämnd i romerska dokument med ett namn som man tror syftar på Blaye. Staden plundrades av vikingar på 870-talet och i kriget mellan England och Frankrike ställde sig Blaye på den engelska sidan när regionen Bordeaux valde den sidan. Efter att hundraårskriget väl är över växer välståndet i Blaye, när freden gör att vinexporten kan generera vinster. Det dröjer ända till religionskrigen i slutet på 1500-talet innan Henrik av Navarra och engelska trupper inleder en sju månader lång belägring av staden som hade en katolsk garnison. Belägrarna klara sig när den spanska flottan kommer till undsättning och besegrar de franska skeppen i slaget vid Blaye i april 1593. Återigen kommer en tid av fred för Blaye och återigen kan välståndet byggas upp.

Genom Blaye går vandringsleden till Sanatiago de Compostella och det var vid Blaye man tog sig över när man skulle till Bordeaux. Blaye hade en nyckelroll i området och det är hit som Vauban kommer för att bygga tre fort som skulle säkra Girondebukten. Revolutionen och Napoleonkrigen raserade ekonomin i området men den kunde återigen byggas igen med vinsterna från vinhandeln på 1820-talet. Ett större problem för Blaye blev att den nya bron i Bordeaux, Pont du Pierre, som gjorde att trafiken flyttade från orten till den nya överfarten.

Det var i skuggan av slottet som marknadsplatsen låg. Skuggan kunde förresten vara bra eftersom solen återigen var slösaktig med sin energi och pressade termometern uppåt. Tur var för oss att marknaden låg i skuggan av de träd som står längs den stora gatan ner mot färjan över Gironde. Vi började med att gå igenom hela marknaden och titta på allt som fanns till salu. Fransmän, de flesta lite äldre hade kommit, till fots eller med bilen, till marknaden med sina shoppingväskor. Plastpåsar eller pappåsar lyste med sin frånvaro på många ställen vi besökte. De handlade lokalproducerade produkter och delikatesser. Det blev till att drägla vid stånd efter stånd. Sedan var det dags att börja köpa den mat vi skulle äta idag. Först vinet. En, av alla lokala vinproducenter hade tagit sig till marknaden med sina produkter och så försvann ett par tre flaskor ner i vår väska. Sedan blev det grönsaker och lite gott kött innan allt packades in i kylväskan i bilen. Den var välförsedd med frysklampar för att maten skulle klara sig ett par timmar innan vi kom hem. Det var dags för nästa franska världsarv.

 

Vaubans värlsarv citadellet i Blaye 

Han har kallats Frankrikes Erik Dahlberg, Sébastien Le Prestre de Vauban, och var verksam fram till sin död vid 74 års ålder 1707. Han var samtida med Dahlberg och ska vi vara ärliga så är kanske Dahlberg, Sveriges svar på Vauban. Vauban var ingenjörsofficer och höll främst på att bygga fästningar. Han hann med 33 st och han förbättrade samtidigt över 300 andra. Vauban riktade in sig på att utnyttja terrängen där han byggde sina fortifikationer och hade tre grundprinciper för sitt arbete. Dessa principer kom att styra fästningsbyggande långt in på 1800-talet. 12 av de fästningar som finns kvar blev 2008 upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Forten bär vittnesmål om en höjdpunkt i en västeuropeiska militärarkitekturen, med en stor variation av placering av försvarsverken. Det är en del av UNESCO:s förklaring till varför Vaubans fästningsverk är upptagna på listan, där Citadellet i Blaye är ett.

Det blev till att ta sig in i fästingen och det var mycket enklare än om vi hade gjort det för 300 år sedan. Portarna var öppna för oss och ingen satt i några torn med illasinnade avsikter. Men man undrar ju lite, när det ligger en människa i vallgraven med förvridna ben i en onaturlig ställning. Första tanken var att, hur ringer man ambulansen, men vi lugnade snabbt ner oss när vi såg brandkåren med alpinistutrustning på väg ner i vallgraven. Lite konstigt egentlig eftersom det går att köra in bil i de numera torrlagda vallgravarna. Eller rida, spåren efter den internationella ryttartävlingen som hölls här för någon månad sedan syns fortfarande. När vi tittade lite närmare så var det en docka som låg på botten och brandmännen höll på att träna. Förhoppningsvis kommer de inte att behöva använda sina kunskaper i ett skarpt läge, men det är bra att hålla kunskapsnivån uppe.

Vi tog oss in på kasernområdet, där det huserats soldater i långa tider. 144:e infanteriregementet hade detta som sina baracker när de i september 1914 marscherade till fronten i norra delen av landet. Informationsskyltar fanns uppsatta in på väggarna. Fästningen kunde härbärgera en garnison på 800 till 1000 man, främst artillerister som skulle skydda hamnarna längs viken och om den lede fienden kom skulle de få smaka på det franska stålet. Fästningen utgör en del av tre befästningar i anläggningen. Den andra ligger på en av de tre öar som ligger mitt i Girondeviken och de tredje på andra sidan mitt emot huvuddelen som befann oss i. Den var inte mycket att se, hade vi blivit upplysta om så valde helt enkelt bort den, liksom den på ön. Det blev till att ta sig upp till själva framsidan mot vattnet och visst var det vackert. Det är ca 3 km över till andra stranden just här, och över trädtopparna på öarna i mitten kunde vi se ett fartyg passera på på väg mot Atlanten. Det var en formidabel utsikt och det var inte svårt att tänka sig de franska soldaterna som stod på vakt beredda att skjuta på fienden. Det var också uppenbart att det skulle vara svårt för anfallande fartyg att nå ända fram så att de bakladdade fartygskanoner kunde skjutas uppåt. Det var väldigt tydligt hur Vauban hade nyttjat den lilla förhöjningen på strandkanten och förstärkt den. Sakta rörde vi oss norrut, till de bortre delarna av fästningen och gick sedan ut på en liten utsiktsplats som nästan hängde över kanten och om vi varit imponerande av utsikten hittills så var den ännu bättre här med sådan panoramavy som vi fick. En liten fritidsbåt for fram i det strömmande vattnet och på något sätt ställde den proportionerna i utsikten rätt, det var en stor vy vi såg. Ett passagerarfartyg, liknande det som vi såg i Bordeaux i för ett par dagar sedan, passerade också under oss på väg ut mot havet.

Det gick knappt att se oss mätta på utsikten, men ett telefonsamtal kallade oss tillbaka till verkligheten. Det var klart med bokningarna för vinprovningen i eftermiddag och det gav oss ganska gott om tid att gå klart inne i fortet, innan det var dags att åka hem, äta och göra oss i ordning. Den norra änden såg lite annorlunda ut och vi kunde senare läsa att detta var en utbyggnad från 1800-talet. Den hade avpassats till en annan typ av kanoner, den med spränggranater och inte metallklot som skickades iväg för att ramma fienden. Vi tog oss upp till området där människorna som bodde på fästningen befunnit sig. Logement, marketenterier, kommendantbyggnader och förråd. De låg längs en lite större gata som skar tvärs igenom hela anläggningen och likt kvarter gick det tvärgator åt höger och åt vänster. Restauranger och affärer hade flyttat in i byggnaderna och de gjorde vad de kunde för att plocka åt sig av turisterna vilja att spendera pengar på platsen. Så även vi som köpte vår förutbestämda souvenir. Det var dags att gå till bilen och köra hem och förbereda eftermiddagen.

 

Le Taillou

Femhundra meter bort över de väldiga vinfälten ligger vingården Le Taillou. www.letaillou.com. Den drivs av två syskon, brodern som sköter vintillverkningen och syster Nathalie som skötter försäljningen. Vi packade in oss i så få bilar som möjligt för att med vårt svenska tankesätt så många som möjligt skulle få prova. Även i Frankrike har det blivit hårdare med alkohol och bilkörning men de är fortfarande mer generösa med promillen än vi i Sverige. Med tanke på hur fort det går de små vägarna över vinfälten så är det kanske ingen bra idé att tillåta alkohol i blodet. Å andra sidan, med det lilla vin som man får i sig på en vinprovning av den här sorten så är det inom de franska reglerna, men vi körde efter de svenska reglerna. För att kolla att allt stod rätt till så var blåsutrustningen med för att göra egna stickprovskontroller.

Det var Nathalie själv som tog emot oss, och hon var kompis med våra värdar och det kanske inte är så konstigt eftersom de är närmsta grannar. Vingården levererar ca halva sin skörd till samma kooperativ som våra värdar. Resten av tar de hand om själva och gör sitt eget vin. Det är ingen stor produktion men de får fram sex olika sorters vin i vitt, rött och rosé. Några var lagrade på ekfat och andra inte. Nathalie bjöd in oss till rummet där de höll provningen. Det var en gammal träbyggnad som byggts till huvudlängan på gården och den hade år av charm och en patina som inte går att ta miste på. Runt ett bord och lite skrangliga stolar, satte vi oss ner och Nathalie berättade vingårdens historia. Deras finaste vin var döpt efter farfar som var en duktig vinodlare. Gården hade sedan gått vidare till fadern och därefter till deras bror som mycket intresserad av vin. Han avled tragiskt och de båda andra syskonen fick ta hand om familjens gård. Glas ställdes fram och vår charmerande värdinna gick runt och serverade en lite skvätt för att lukta och smaka på. Samtidigt förklarades hur det producerades och hur det tillverkades.

Till slut hade vi provat alla sorter och som alltid när det är trevligt så går tiden fort, även nu. Nathalie hade en annan vinprovning inom kort men kunde hålla fokus på oss som kunder och när vi beställde våra flaskor eller kartonger med flaskor så tog hon in oss i rummet bredvid där flaskorna låg staplade längs väggarna. Rätt antal flaskor plockades fram till etiketteringsmaskinen och den laddades med rätt etiketter och så var det klart. Några mindre klistrade hon på för hand. Sedan tog hon oss med till själva tankrummet som låg inne i huvudbyggnaden och där var det trångt. Nästa rum innehöll ekfaten med det vin som skulle lagras under ett år innan de buteljerades. Det var klart att detta var en mycket småskalig produktion och att det verkligen var lokalproducerat. Vi tackade Nathalie så mycket, hon hastade vidare till nästa grupp och vi lastade in alla goda drycker i bilarna. Efter ett gemensamt rådslag skulle vi försöka att hinna med en vingård till. Det tog inte tio minuter att köra den dryga kilometern fågelvägen till nästa ställe.

 

Chateau Haut Bourcier

Detta var en helt annorlunda verksamhet än den vi just sett. Här var det en turistanläggning som var väl tillrättalagd. Ordentlig parkering bland vinfälten och det hade lagts resurser på markarbeten för att gör ankomsten inbjudande och attraktiv. En trappa upp från parkeringen gjorde att vi kunde se vinfälten nedanför oss sträcka ut sig till vägen, knappt 500 meter bort. Vinprovningsrummet var nästan nybyggt och det andades nytt och fräscht och modernt. Olika gårdar har sin charm. Värdinnan såg lite orolig ut inför vårt oannonserade besök men det löste sig snabbt när vår värd visade sig. Hon sken upp som en sol och var vänligheten själv. Vi visades in i ett rum med vintunnor på golvet och med riktigt trevligt arrangerade lampor som höjde upplevelsen av det samma. Vi slussades igenom rummet in till själva produktionsanläggningen. Detta var en annan division. Här fanns en kliniskt ren miljö med drygt 10 ståltankar som var och en rymde ca 250 hl vin. Sedan var det dags för provning. Haut Bourcier kunde erbjuda samma vin i olika årgångar vilket var en upplevelse för de som testar vin, att jämföra ur resultatet blir beroende på hur vädret slår de olika åren. Vin är väderberoende och 2018 verkade, så här långt, kunna bli ett riktigt bra vinår. Men som alla bönder så oroar de sig för det mesta och ingenting är riktigt bra. Riktigt bra var vinprovningen och så försvann en del av vingårdens lager. Vilken tur vi har som hade vår värd med som känner sina grannar!

Gården har fem gästhus som går att hyra och det är ett riktigt fint ställe, rymligt och med en återhållen lyx, mycket stilfullt inrett. Stor pool och en egen boulebana, vi är ju trots allt i Frankrike. Historien som vi fick höra var att dottern hade varit i USA och när hon kom tillbaka ville hon utöka verksamheten. Det ser verkligen ut som om hotelldelen är byggd för en amerikansk marknad. Det verkade också gå bra med vinförsäljningen och de är de väl värda. www.chateau-haut-bourcier.com. Gruppen packade återigen in sig i bilarna och tog sig tillbaka till vår egen förläggning, kanske inte med samma lyxbetonade stil, men det finns en pool som vi gladeligen svalkade oss i när vi kom hem. Vår vingård hade en mer rustik charm som var nog så trivsam och så hade vi så kul allihopa. Så bra att våra värdar bokade ett bord på en restaurang i närheten för att vi tillsammans skulle få en trevlig kväll.

 

Les Grandes Calonges

Till slut var det i alla fall dags att åka iväg till restaurangen La Kbane. Vi gav oss iväg norrut från byn och sedan söder ut mot kärnkraftverket Centrale Nucleaire du Blayais. Vi svängde höger strax innan verket, som är arbetsplats för närmare 1500 personer och fortsatte ut på en av alla dessa spikraka vägar i Frankrike. Verket består av fyra reaktorer som är kapabla att producera 25 TWh, vilket skulle motsvara 5 % av Frankrikes elkonsumtion under 2015. Verket har också fått mycket goda vitsord för sitt säkerhetsarbete och för ansvaret för den omgivande miljön. Frankrike har gjort ganska stora satsningar på kärnkraft. De har nära sextio reaktorer och är förmodligen mest beroende av kärnkraft i Europa. Anläggningen i Blaye ligger knappt 20 kilometer från våran vingård. Vårt värdpar berättade att de har fått jodtabletter ifall det skulle bli ett utsläpp. Med tanke på att anläggningen ”sticker ut positivt” i sitt säkerhetsarbete så hoppas vi att tabletterna får ligga och ruttna där de är.

Vi hade noterat det i Compiegne och nu var det dags igen, med raka vägar. Det var ett träskområde som dikats ut och bildat mycket bördig åkermark, men samtidigt hade en del sparats runt kärnkraftverket och det är just omsorgen om att bevara den återstående vildmarken som gett anläggningen ett positivt omdöme från den franska motsvarigheten till Kärnkraftsinspektionen. Vi kom i alla fall fram till en fyrvägskorsning, inte bara den för bilar utan varje väg hade en kanal eller ett dike som gick bredvid vägen. Det var tur att det fanns en stoppskylt som tvingade oss att stanna. Inte för att det hände något men om bilar kommer från flera håll samtidigt i för hög fart så kan det bli kollisioner. Vänster blev vårt håll och längs en ny kanal. Den stannade till vid en dammlucka som främst hindrade tidvattnet att rinna in i kanalerna, för vi hade kommit fram till vår restaurang. Solen var ännu uppe och lyste klart, vilket den gör ganska länge här i Bordeaux. Vi är faktiskt väster om Greenwichmedianen och London, men ändå har vi centraleuropeisk tid, samma som Stockholm som ligger nära 80 mil österut. London som ligger öster om Bordeaux har brittisk tid och ligger en timma efter oss.

Det var ebb i den minimala fritidshamnen och en del båtar stod i leran. Vi tog en promenad ut på den lilla bryggan och tittade på vattnet, solen och hovfiskarna som stod längst ut på sina bryggor. Det var ingen idé att fiska när det är lågvatten för då la man bara håven på botten. Siluetterna mot den nedåtgående oranga solen var mycket vackra. Så blev vårt bord för tio klart och vi bänkade oss och med stora ögon, hängande tungor. Med sugna blickar läste vi igenom menyn och beställde den ena godsaken efter den andra. Vi har redan upptäckt att den franska maten är mycket bra. Kommer vi bara ifrån de värsta Michelin krogarna så har vi fått, bra mat, vällagat och ofta mycket bra matvanor. Den franska maten har imponerat på oss och det smakar mer. Kvällens kött och fiskbitar med tillhörande franska dryckesspecialiteter var inget undantag. Det sägs att ett gott sällskap gör maten godare och stämmer det så skulle den lilla hamnkrogen vid Girondeviken ha tre stjärnor hos Michelin. Vi hade verkligen trevligt och värdparets val av restaurang var klockrent. TACK!

Efter att vi ätit upp vår efterrätt och lutat oss tillbaka för att magarna skulle få arbeta lite i fred så var det dags att gå. Klockan hade runnit iväg, den saken var klar men vem bryr sig om det en sådan här fantastisk kväll på semestern? Vi han gå tillbaka till den lilla bryggan. Högvattnet hade gått in, och det måste ha gått fort, skymningen hade satt in och gjort svarta siluetter av fiskebryggorna och träden. Det var så underbart vackert, de korta minuter innan allt är över och som man är så glad varje gång man får uppleva. Det var ingen lång bilresa hem till gården och sängen. Vi hade en tid att passa i morgon.

Dag 1 – Stena Line – Stena Germanica
Dag 2 – Osnabrück och Münster – Öster eller söderut vid Venlo
Dag 3 – Compienge – Loiredalen som världsarv – Slottet i Blois
Dag 4 – Saint Androny – VM-finalen i fotboll 2018
Dag 5 – Världsarvet Bordeaux – Eau de Mirage – Monumnet aux Girondins – Garonnefloden – La Cité de Vin – La Base sus-Marine – Bordeaux
Dag 6 – Niort – Donjonen i Niort – Marais Poitevin – Rochefort – L´Hermione
Dag 7 – Blaye – Vaubans världsarv Citadellet i Blaye – Le Taillou – Chateau Haut Bourcier – Les Grandes Calonges
Dag 8 – Pair-non-Pair – Saint-Émilion – Château de La Rivière – Bourg – Château Tayac -Villa gallo-romaine de Plassac
Dag 9 – Merdoc – Saint Hélène – Lecanau – Royan
Dag 10 – La Pierre de Crazannes – La Rochelle – Ile de Re och Fort Boyard – Machecoul – Nantes
Dag 11 – Château des ducs de Bretagne – Nantes historia – Grue Titan – Charles-Édouard Jeanneret
Dag 12 – Saint Nazaire – Chantiers de l’Atlantique – La Pallice -Gamla stan Vieille Ville – Operation Chariot – Tintin – Mémorial de l’abolition de l’esclavage – Normandiedockan – Fartyget A380 – Tumulus des Mousseaux – Pornic
Dag 13 – Carnac – Elven en Village étape – Avranches – Patton square
Dag 14 – Mont Saint Michel – Deutsche Kriegsgräberstätte Mont d’Huisnes – Granville – Villers Bocage – Fontenay-le-Pesnel
Dag 15 – Operation Overlord – Utah beach – La Pointe de Hoc – Omaha beach – Amerikanska krigskyrkogården i Colleville-sur-mere – Hamnen i Arromanches – Gold beach – Juno beach – Pegasus bron
Dag 16 – Bayeuxtapeten – Musée de la Bataille de Normandie – Katedralen i Bayeux – Normandisk cider
Dag 17 – Caen
Dag 18 – Pont de Normandie – Dieppe – Aire De La Baie De Somme
Dag 19 – Lång väg hem