Vinresan till Bordeaux – Dag 8

Världsarvet Saint Emilion, staden där vin odlats i flera tusen år.

För en vecka sedan bokade vi ett besök i en gammal grotta några mil från vingården. Det var noga, enligt hemsidan och de tolkningar av den franska texten som fanns där. Ena delen av den resande duon klarade det galant så vi var klara för tio visningen. Den skulle ske på franska men det fick vi leva med. Att vänta på det enda tillfället i veckan där de guidade på engelska fungerade inte. Vi satte oss i bilen och åkte iväg.

 

Pair-non-Pair

Det tog oss en dryg halvtimme på de slingrande franska vägarna att ta oss till vårt mål. Även om vi upplever vägarna, i alla fall de lite nyare som spikraka, så är de lite äldre, precis som i Sverige, krokiga och ska passera runt en gård eller ett hus eller en gräns som för oss vanliga verkar obegripligt. Det fanns mer än en byggnad i byarna vi körde igenom, där man skulle vilja köpa ett par meter av ett hus och riva den delen så att det skulle gå lättare att ta sig fram, men å andra sidan så är ju det en del av det som är charmen med att vara i Frankrike.

När vi kom fram var det stängt. Det var lite snopet men snart kom en ung kvinna och öppnade, vi var lite tidiga. Vi betalde vår entré peng och vår blivande guide förklarade att vi var ensamma på turen och då skulle hon guida oss på engelska. Men, kom det franska besökare så blev det på franska. Inget vi hade något emot, för det kom ingen annan. Så vi gick iväg mot grottan. Guiden varnade oss för att det var kallt där inne, inte oss emot när temperaturen redan var på väg mot 30 strecket.

Guiden hade en trevlig engelska men det var mer än uppenbart att hon var fransyska. Vi stannade till under den mycket täta lövsalen som bildades utanför grottan och hon började berätta. Hon pekade ut grottans ingång som var en smal liten passage som de människor och Neandertalare kröp in i på den tiden det begav sig, för 60 000 år sedan. Guiden berättade även att de som bodde här hade en eld brinnande i öppningen för att förhindra att rovdjur tog sig in. Grottan låg strategiskt till eftersom det bara var några kilometer till floden, ett lagom avstånd att ta sig dit men ändå en bit i från. Vatten förenar och land delar har det länge hetat i historien och det är egentligen inte förrän järnvägen slår igenom på allvar som land börjar förena. Hur det såg ut på neandertalarnas tid vet inte denna skribent men det är inte otänkbart att det fanns någon form av vattenfarkoster. I alla fall så gick det nog att fiska och få mat den vägen.

Guiden hade pratat nog tyckte vi, och så tog vi oss in den ganska lilla grottan, med våra mått mätt, men den var ändå rymlig. Golvet hade från början, så som det är utgrävt idag, varit flera meter lägre men med tiden som mänskliga varelser bodde i grottan fylldes den sakta uppåt, över dagens nivå. Vilken nivå vi pratar om ska vi låta vara osagt. Grottan återupptäckts i början på 1880-talet när en ko ramlade igenom ett gammalt rökhål i taket. Daleau var mannen som ”upptäckte” grottan och lät gräva ut den. Man beräknar att grottan började bebos för ca 80 000 år sedan och det bodde folk på platsen i ca 60 000 år. Det var en bra bostad. Det finns liksom tre lite markerade kamrar, rum och i den innersta, den som i skrifterna kallas för den norra, är den som det bott folk längst i. Där finns också en av boplatsens stora plus, en liten vattenådra som bildar en liten bäck som rinner ut i liten bassäng, en liten pöl, längst in i grottan. Vem sa att rinnande vatten var en modern uppfinning?!

Vår vägledare tände moderna ljus och vi fick en vacker belysning och efter att ha förklarat alla delar så började beskrivningen av det som är grottans stora behållning. De tidigaste ristningarna som vi känner, världens första konstverk. Metodiskt gick hon igenom alla de finaste djurfigurerna som var inristade på väggarna med en otrolig känsla för det avritade. Proportionerna och detaljerna var fullträffar. Naturliga inslag i kalkstenen. Det finns även en mammut och figurerna beräknas vara 25 till 30 000 år gamla. Genom att tända och släcka lampor kunde hon visa upp den ena fantastiska skapelsen efter den andra och använde en laserpekare för att tydliggöra var linjerna gick. Skuggorna av lamporna var tillräckligt men det var en entusiastisk guide. Pair-non-Pair klassas högt bland de grottmålningar som hittats i världen, men inte den yttersta toppen. Här i denna grottan fick vi se originalet, och inte uppbyggda kopior för att spara dessa gamla spår av mänskligt och förmänskligt liv. För att ytterligare understryka platsen betydelse så blev det redan 1901 utsedd till ett historiskt monument i Frankrike. Det tog sin lilla tid innan vi tvingades ut bland trädens grönska där det var klart varmare innan vi försvann ut i solen som redan nu var mycket varm. AC:n i bilen löste nästa etapp för nu var det dags att ge sig ännu längre österut på dagens utflykt.

Det var fyra mil till nästa ställe och vi for återigen ut över den franska landsbygden där fälten dallrande i hettan och producerande allt som Europas befolkning kan behöva för att äta och dricka gott, inte minst vin. Det var trevliga vägar som förde oss ner till floden Dordogne. Vi behövde inte korsa floden men väl ett litet biflöde som heter Isle i staden Libourne. Så fortsatte vi resan på småvägarna tillsammans med andra turister som var på väg till ett av områdets stora turistattraktioner och även ett av UNESCO:s världsarv.

 

Saint-Émilion

Staden blev ett världsarv 2007 som ett exempel hur människan odlat vin på platsen i nära 2000 år och hur staden och byarna runt omkring har många historiska monument samtidigt som landskapet har formats för att helt och hållet producera vin. Det var varmt, när vi ganska omedvetna om var vi var, lyckades hitta en parkeringsplats längs en stenmur som omgärdade ett vinfält på ena sidan och ingången till stadens centrum var på den andra på en gata vars namn har ett väldigt tydligt namn, Aveneu du 8 mai 1945. Fredsdagen i Europa. Det var varmt kunde vi konstatera när vi packade ner lite extra vattenflaskor och faktiskt försökte fly lite av solens hetta.

Hade vi haft en mat- och sovklocka som Skalman så hade middagsklockan ringt för ett bra tag sedan så vi började på Place de Clocher i skuggan av kyrktornet till Clocher de lÉgilse Monolithe. Vi valde skuggan under några väl täckande parasoll. Det fanns två restauranger, en av dem hade maskiner som försökte att spruta in kyla under sina parasoll för att gästerna skulle ha det bra. Vi valde den andra, för att bl.a. slippa energislöseri, men skuggan räckte faktiskt, även om det var varmt. Maten var som vanligt mycket god här i Frankrike och så började vi lite planlöst att vandra runt i stenstaden. Utsikten från torget var otrolig med vinranka efter vinranka som bildade rader, som bildade fält som bildade ett helt landskap ända bort till horisonten. Världsarvs motiveringen har inte fel. Värmen börja sakta ta på oss och varför inte gå in i en vinbutik för att få lite svalka? “Här är en!” Nja, det fanns gott om affärer och denna hade stilren tavla med affärens sortiment på. Märket på flaskan och årgången. Den billigaste buteljen var runt 320 och den dyraste 16 000. Priserna i euro naturligtvis. För runt 160 000 svenska kronor kunde vi få en Mouton 1947. Chateau Mouton Rothschild är kanske ett av det mest kända vinerna någonsin och det är inget att dricka, det är en ekonomisk investering och väldigt lite annat. Nu hade vi inte de pengarna med oss, just idag, så vi hoppade över vinbutiken och vandrade vidare, hela tiden med siktet inställt på skuggsidan.

Färden gick uppåt till en vingård som låg mitt inne i stan. De höll på att renovera byggnaderna och vi fortsatte denna gången ner åt i stan till Place de lÉgilse Monolithe. Här fanns ytterligare franska restauranger, ungefär två-tre i varje kvarter. Uppblandat med ungefär lika många vinbutiker, några souvenirbutiker och ett och annat galleri. Stan är inriktad på kommers med turisterna. Det började gå lite tungt och tyngre skulle det bli i hettan. Vi skulle upp ca 30 meter i höjd, från den tryckande hettan i grytan där vi befann oss i nere i stan upp till bilparkeringen. Det blev en pärs som var nära att kosta oss en kollaps i värmen. Vi vilade i skuggan ett par gånger innan en av oss nådde fram till bilen bara för att hämta mer vatten och konstatera att mätaren stod på 38 grader. Tur att vi fick i oss vatten, för vi hade slutat svettas. Lyckades ta oss in i bilen och få igång AC:n innan i sakta började köra bort från stan. Varför vi inte gick i kyrkan eller i kryptan som är erkänt svala får vi kanske skylla på värmen. Vi tänkte inte klart. Bilens temperatur kom snabbt ner till behagliga 29 när vi rullade ut på vägen, tillbaka i samma spår.

 

Château de La Rivière

Vi hade fått tipset om slottet mellan Saint Émilion och Bourg, som var vårt nästa mål på dagens utflykt. Värmen i Saint Émilion hade tagit ut sin rätt men vi valde ändå att svänga av vägen när vi fått syn på det vackra slottet upp på en kulle. Vi körde igenom den täta lövskogen på en slingrande väg och hoppades att vi inte skulle få ett möte. Väl framme sa en skylt till oss att parkera i skogens skugga innan vi vandrade de sista hundra meterna till själva slottet. Det var mycket varmt och vi hade inte riktigt hämtat oss från värmechocken i Sanit Èmilion. Slottet vi tittade på började som ett vakttorn åt ett militärläger år 769. De hade en bra utsikt över floden Dordogne och det kunde vi bara skriva under på när vi kommit in på borggården och kunde titta ut över fälten och den bruna floden 1,5 km bort. Någon form av borg byggdes på platsen och som många andra liknande anläggningar i området kom det under brittiskt styre under hundraårskriget. Det nuvarande slottet fick sin utformning 1570-talet och kostnaderna var höga. Barnbarna gjorde konkurs 1620 när skulderna översteg tillgångarna. Slottet verkade klara sig igenom den franska revolutionen. Det är samma ägare från 1758, fram till en försäljningen i Paris 1802. Sedan ser vi ett mönster som verkar komma igen på många ståtliga slott runt om på våra resor. Ägarna blir allt oftare borgare som tar över slotten efter adelsmän och de ska utveckla någon form av ekonomisk verksamhet som inte alltid går så bra. En gissning är att det är förenat med höga kostnader att ha dessa byggnader. På 1960-talet tvingas de dåvarande ägarna att sälja och på 1990-talet byter det ägare igen och slottet blir vad det är idag.

På slottet fanns det en utomhus utställning av glaskonst. Riddarrustningar i glas stod på ett par ställen och i borggårdsvalvet stod en gammal Singersymaskin med ett svart tyg som höll på att sys. Tyget var i själva verket svart glas. Det fanns några skulpturer till men värmen förde in oss in under pergolan för lite svalka och vi tog ett av de få samtalen till Sverige där. Passade på att titta på byggnaden, som idag är ett kinesiskt ägt vinslott och hotell. Som vi noterat tidigare så köper kineser upp vingårdar i Bordeaux. Historien här är tyvärr tragisk. Ägarinnan har inte varit på platsen sedan gården köptes 2013. Den tidigare ägaren ville visa den nya ägaren den gård han köpte och de tog en tur med helikopter. De störtade i floden och den gamle ägare, den nye ägare och hans son omkom i olyckan medan hans hustru överlevde och blev ensam kvar som ägare till vingården i Bordeaux. Vi valde bort att utforska slottet i värmen. Det vi sett var fantastiskt vackert med vinfälten som böljade i landskapet hela vägen ner till floden.

Bourg

Egentligen Bourg-sur-Gironde, för att inte förväxlas med andra Bourg i Frankrike. Vi fick en sval resa med en hårt arbetande AC i bilen innan vi nådde den staden Bourg. Vi kryssar oss in i staden och hittar en vacker parkeringsplats bredvid kyrkan i en allé som ger en otrolig skugga för de parkerade bilarna. Terrassen som allt ligger på, har en magnifik utsikt över Dordogne. Mitt på stenmuren som hindrar människor från att ramla ner, står François Daleau på en liten staty. Mannen som grävde ut Pair-non-Pair. Ganska omgående vandrade vi mot det lilla torget som vi passerat för att få i oss något vått för att få tillbaka vätskebalansen. Det blev en upplevelse att se den gamla marknadsplatsen mitt på torget. Det har hållits marknad i staden sedan 1530-talet och den nuvarande vackra byggnaden är från 1867. Det är 14 gjutjärnspelare som håller upp ett tak som är klätt med skifferplattor. Kanske inte så mycket för regn utan mer för solen. Det hålls marknader på platsen en gång i veckan fortfarande. Förmodligen ungefär samma som den vi såg i Blaye igår.

Efter depåstoppet för vätskepåfyllningen fanns det lite att upptäcka i staden. Som många andra städer och byar i området upptäcker vi att invånarantalet skiljer sig inte mycket från franska revolutionens dagar. 1793 verkar det som om det gjordes en folkräkning och sedan dessa har dessa gjorts. Då fanns de 3200 invånare och tio år senare ca 2700. Idag beräknas staden ha ca 2200 människor som bor här. Staden ligger strategiskt placerad i närheten av där de båda floderna Dordogne och Garonne rinner ut i Girondeviken. Det är anledningen till att staden grundades på 300-talet. Det blev ett kommersiellt centrum men befästs också när folkvandringstiden gör att människor börjar förflytta sig i Europa. Bourg hamnade i hetluften under hundraårskriget. Befästningen ligger strategiskt och är tillsammans med Blaye de sista befästningarna innan Bordeaux. Bourg kom att byta sida i kriget flera gånger, beroende på krigslyktan.

Det fanns någonting som hängde på klippan som kanske såg ut som en borg, och sådant måste undersökas. Det blev till att sikta in sig på alla skuggiga platser och ta sig till ingången. Där stod det att detta var ingången till citadellets trädgård. Det var öppet så det var till att marschera in. Dåligt med skugga och det var mycket varmt även om det kanske hade svalnat lite nu på eftermiddagen. Det har inte varit lätt att hitta information om citadellet. Det finns en hemsida på franska som kallar stället, giftemålshuset. Det låter bättre på franska, Maison du mariage. Det marknadsförs som en plats att gifta sig och ha sin fest på. Det kan jag förstå. Det är bedövande vackert och längst upp i trädgården, mot floden ligger något som skulle kunna kallas för ett 1700-tals slott. Det var det inte utan någon egenartat. Det ser ut som ett slott, brett, med stora vackra fönster, men det är smalt, mycket smalt, det ser mer ut som en kuliss. Genom att kika in, för det var ett lustigt hus, så är det i princip ett långsmalt rum. Gick runt och kom på framsidan och då var det ännu enklare att förstå. Där fanns en stor terrass och det blir som ett extra rum, mer än dubbelt så stort som själva ”slottet”. Till det kommer utsikten. Vilken utsikt sen. Det var verkligen värt att trotsa vädrens element och all värme för att få se på den. Samtidigt byggdes det som ett försvarsverk och det är inte lätt att ta sig förbi en halvsovande utsikt för det är en enorm utsikt över floden. Lite nedanför till vänster låg staden och till höger låg de befästa murarna. Ute i floden låg ett vrak på botten och endast lite av taket på bryggan och en skorsten stack upp ur vattnet. Försöken att få redan på vad detta var stannade vid att det var ett historiskt monument.

Till slut kunde historien rullas upp, när mer intensiva efterforskningar gjordes. Citadellet i Bourg hade ett stenbrott för att få fram stenen till byggnationen och det var i det gamla stenbrottet som fransmännen 1939 valde att spränga ut för, och montera in tankar som kunde lagra bränsle till sjöfarten. Ett år senare hade den tyska marinen tagit över depån och det verkar som om den användes under hela kriget. Med ubåtsbasen i Bordeaux, 2-3 mil bort längs floden så var det säkert mycket idealiskt. Svårt att bomba för de allierade eftersom staden och civila fransmän bodde ovanpå cisternerna. De uppgifters om vi fått fram gör gällande att det är ett italienskt tankfartyg som sänktes av tyskarna i augusti 1944 när de var tvungna att dra sig tillbaka från området. Dra sig tillbaka gjorde vi också. Vi fortsatte längs den vackra kustvägen mot vår vingård.

Château Tayac

Vid infarten till slottet låg en parkering. Det var en utsiktsplats där det gick att få en bra vy över platsen där de båda floderna rinner ihop. Det är nu vi är här och det blev ett oplanerat stopp. Det var värt utsikten en bit på strandbrinken och med en otrolig utsikt som badade i solsken med ett lätt soldis som tar bort lite av sikten långt i fjärran, några mil bort på Medoc sidan, dit vi tänkt åka i morgon. Ute på udden som delar floderna, Bec d’Ambé, ligger cisternerna i rad ända ut till vattenkanten, med kajer för att ta emot fartyg. Det är det amerikanska företaget G.D. Industries som ligger här. De är underleverantörer till flygindustrin och med tanke på hur viktigt den är för Frankrike ligger den mycket strategiskt till här i Gironde vikens innersta spets. När vi sett oss mätta på den pittoreska tavlan framför oss, for vi vidare längs kustvägen med dess skönhet. Ett öga på vägen och ett på omgivningen. Vi tog oss hela vägen ner till strandkanten och kom på det viset igenom bostadsområden, där vägen vid ett tillfälle spärrades av en farbror som stod och mekade med sin bil mitt på gatan. Vi fick se fler sjunkna fartyg och på något ställe fanns en tysk mina utställd. En tydlig skylt förklarade hur många tyska minor som plockats upp efter kriget. Frankrike glömmer aldrig en oförrätt verkar det som. Den ska inte försvinna ur det nationella medvetandet. Klockan tickar på men när vi får se en skylt om en gallo-romersk villa på de bruna tavlorna längs vägen så gör vi en satsning på titta på den. Ett tidigare val, mellan strandvägen och villan, hade vi valt strandvägen men nu passade vi på när vi kommit fram till Plassac.

 

Villa gallo-romaine de Plassac

Det var vinet som förde en köpman hit. Det tror vi i alla fall. Han var från Pomeji. Det tror vi i alla fall. Han kom hit under inledningen av det romerska kejsardömet, när Caligula var kejsare i Rom. Det är vi ganska säkra på. Som alltid så är det nästan hopplöst att säga något med säkerhet så vi får ta till den historiska sanningen. Det är den som gäller tills vi kan bevisa något annat.

En romersk villa, har vi fått lära oss i populärarkeologi programmet Time Team, är något extra. En romersk villa är lite större byggnad eller komplex. Vi kanske skulle översätta det med herrgård. 1883 upptäcktes mosaik på platsen och 1962 påbörjades utgrävningarna. Den villa som är byggd här, den första av tre som hittats på platsen, dateras genom fresker från år 30-40 e.kr. Det var den tiden som Caligula regerade i Rom. Själva villans utformning på en konstgjord terrass, och dess arkitektoniska utformning liknar de villor som byggts i Kampanien, området runt Neapel och Pompeji. Vi kan alltså inte med säkerhet säga att mannen som kom hit, kom därifrån men kopplingen är stark, antingen genom att han kom därifrån eller tog hit en arkitekt som tog med sig den platsens särart. Att det var en man är nästan klart eftersom genuskontraktet såg annorlunda ut på den tiden. Slutligen så byggdes villan med en egen hamn vid Gironde för att kunna lasta och lossa fartyg. Eftersom vin, redan då, var områdets stora exportprodukt och romarna hade en klar förkärlek för drycken så är det högst troligt. Så långt de historiska resonemangen.

Vi letade efter en parkering och det var lite svårare än vi trodde. Den anvisade platsen var full av illa parkerade franska fordon så vi fick leta vidare. Lyckligtvis kunde vi hitta en gräsplätt på baksidan. Därifrån tog vi oss till museet. Det fanns ett sådant och där satt ett antal franska ungdomar och tog betalt. De var kanske inte helt lyckliga att få ett par från Sverige som ville ha guidning på engelska, eller så var det de. Den yngsta av tjejerna anförtroddes uppdraget och hon var märkbart nervös. Det var hennes första engelska tur och anteckningar om det hon skulle berätta om var med, på franska. Gillade hennes inställning att försöka och försökte gjorde hon, och dessutom bra. Så promenerade vi ut på vägen och bort till grinden som hon öppnade åt oss och turen började. När hon slappnat av lite så fungerade mycket bra och med omisskännlig fransk brytning lotsade hon oss igenom platsen. Den hade upptäckts när byn ville bygga ut sin kyrka. Tillbyggnaden kom inte till men istället kunde den romerska villan utforskas. Den andra av de tre villorna byggdes under det andra århundradet . Den andra villan byggdes ut ordentligt och det kom till en stor trädgård med inslag av en vattenträdgård. Den tredje och sista villan, byggdes ut på 300 eller 400 hundra talet. Det finns dateringar till runt 600-talet, men det har inte gått att få fram uppgifter. Slutligen i den tredje villan kom mosaikerna till också. Några av dem var synliga under de nya taken som byggts för att skydda dem. Guiden tog oss runt och till slut kände vi oss nöjda, av visningen och av solen som fortfarande var påträngande varm.

Vi hann titta lite på monumentet utanför kyrkan. En soldat i den franska blåa uniformen som männen 1914 marscherade ut i kriget i. Det tog inte mer än något år innan färgen visade sig mycket opraktisk i kriget och andra uniformer delades ut. De blåa männen dog i stort antal för att skydda sitt lands norra del. Namnen på männen som inte kom tillbaka stod inskrivna på pelarens alla fyra sidor. Längst ner kunde vi också se namnen på de som dog under andra världskriget. Det är kanske inte så många namn i sig, ca 40-50, men om varje by i Frankrike inte fick tillbaka så många så blir det ett förfärligt antal soldater som stupade.

Så var vi tillbaka på vår vingård och passade på att bada i poolen och vila en stund. Till slut var alla boende på plats och maten gjordes i ordning för en lång sittning. Vi höll på till klockan två på morgonen innan vi valde att bryta upp och gå och lägga oss. Vi hade en så trevlig afton på vår franska vingård och det var sista kvällen tillsammans innan vi skulle bryta upp, en familj i taget de kommande tre dagarna.

Dag 1 – Stena Line – Stena Germanica
Dag 2 – Osnabrück och Münster – Öster eller söderut vid Venlo
Dag 3 – Compienge – Loiredalen som världsarv – Slottet i Blois
Dag 4 – Saint Androny – VM-finalen i fotboll 2018
Dag 5 – Världsarvet Bordeaux – Eau de Mirage – Monumnet aux Girondins – Garonnefloden – La Cité de Vin – La Base sus-Marine – Bordeaux
Dag 6 – Niort – Donjonen i Niort – Marais Poitevin – Rochefort – L´Hermione
Dag 7 – Blaye – Vaubans världsarv Citadellet i Blaye – Le Taillou – Chateau Haut Bourcier – Les Grandes Calonges
Dag 8 – Pair-non-Pair – Saint-Émilion – Château de La Rivière – Bourg – Château Tayac -Villa gallo-romaine de Plassac
Dag 9 – Merdoc – Saint Hélène – Lecanau – Royan
Dag 10 – La Pierre de Crazannes – La Rochelle – Ile de Re och Fort Boyard – Machecoul – Nantes
Dag 11 – Château des ducs de Bretagne – Nantes historia – Grue Titan – Charles-Édouard Jeanneret
Dag 12 – Saint Nazaire – Chantiers de l’Atlantique – La Pallice – Gamla stan Vieille Ville – Operation Chariot – Tintin – Mémorial de l’abolition de l’esclavage – Normandiedockan – Fartyget A380 – Tumulus des Mousseaux – Pornic
Dag 13 – Carnac – Elven en Village étape – Avranches – Patton square
Dag 14 – Mont Saint Michel – Deutsche Kriegsgräberstätte Mont d’Huisnes – Granville – Villers Bocage – Fontenay-le-Pesnel
Dag 15 – Operation Overlord – Utah beach – La Pointe de Hoc – Omaha beach – Amerikanska krigskyrkogården i Colleville-sur-mere – Hamnen i Arromanches – Gold beach – Juno beach – Pegasus bron
Dag 16 – Bayeuxtapeten – Musée de la Bataille de Normandie – Katedralen i Bayeux – Normandisk cider
Dag 17 – Caen
Dag 18 – Pont de Normandie – Dieppe – Aire De La Baie De Somme
Dag 19 – Lång väg hem