Västerås i fyra väderstreck – Dag 4

Lögarängsbadet

Idag är det söderut som vi tänker oss resrutten. Innan det är det dags att motionera. Den långa vandringen i Västerås city för ett par dagar sedan ska följas upp av simning. Därför stod klockan på en okristlig tid denna semesterdag och badväskan plockades i ordning. GPS stannade hemma så det blev till att plocka fram den gamla GPS, lokalsinnet och så lotsades fordonet till rätt plats, knappt tio minuters bilresa bort. Det var nästa så att det var promenadavstånd men inte riktigt, inte i värmen och inte i kombination med annan motion, tyvärr.

Lögarängsbadet, i sin nuvarande tappning, öppnades 2019 och ersatte ett äldre bad från 1967. Det var nytt och i god kondition och såg nästan som alla andra moderna bad i Sverige med lite variationer. Det blev 1,5 km i 50 meters bassängen innan det var dags att åka tillbaka till hotellet och få lite frukost innan det var dags att köra söderut.

Saltängsbron

Vårt första stopp var ytterligare en runsten, eller två. Vi fick leta oss fram i ett industriområde och passade på att bryta mot minst en trafikregel för att klämma oss fram till vad vi trodde var rätt gata, men det var det inte. Letandet blev lite stressat och i vår felkörning hann vi se en kyrkoruin som måste ha varit några år på nacken. Det var Sankta Gertruds kapellruin. Troligtvis från 1430-talet. En arkeologisk undersökning gjordes 2016 när Västerås Kommun drog farm dagvatten ledningar. Inget intressant framkom, möjligtvis att marken inte används till jordbruk utan som ängs- och betesmark. I övrigt finns inte mycket information om kapellet.

Vi vände i alla fall och tog oss vidare bland parkerade långtradare och stor industrifastigheter med ännu större parkeringar bakom stora stängsel. Men vi hittade de båda runstenarna, en på vardera sidan av vägen. Saltängsbrostenarna, för de är två, flyttades till sin nuvarande plats 1972 i samband med att vägen gjordes i ordning. Vi kan bara gissa där vi står vid stenarna och tittar. Ett par hundra meter norrut går Köpingsvägen, vägen västerut från Västerås. Den ”gamla” landsvägen. Idag utbytt mot E18. Stenens runor talar om en man som byggde en bro för att hedra minnet av sin son. ”Gisl lät göra bron till minne av Ösel, sin son. Han blev död i England. Gud hjälpe hans ande och själ.”

Vi kan få ut ganska mycket information ur denna korta text och inte minst placeringen av runstenarna. Den andra stenen innehåller enbart ornamentik och ingen text. Vi kan tidsmässigt placera sten i en period där kristendomen slagit igenom. Vi kan också förstå att män från Västmanland gav sig ut på vikingatåg till England, vilket inte känns helt naturligt om vi ser på en karta. Resan från Västerås till, troligtvis Danmark, via Östersjön och sedan över Nordsjön. Det var ett helt äventyr, bara det. Placeringen indikera att det gick en väg här, inte osannolikt den väg som tog människor gåendes västerut. De skulle passera den lilla ån. Den är idag kulverterad och märks inte när vi susar fram i våra moderna bilar. Att Gisl var en man med viss rikedom och inflytande kan vi gissa oss till. Det var nog inte gratis att bygga en bro. Den är sedan långa tider försvunnen, gissar vi igen. Det som är intressant är att Gisl ville att det skulle synas att han hade byggt bron. Vi lärde oss i Sigtuna för flera år sedan att runstenar gärna placerades så att det skulle märkas av de som färdades längs vägen. Här står två runstenar, på var sin sida om den riktig gamla rutten. Det var två intressanta stenar som vi fick se innan vi fortsatte mot några slott som var placerade i landskapet söder om Västerås.

Fullerö slott

Fullerö slott är öppet för besökare, men inte en coronasommar. I vilket falls om helst hade vi inte förberett besöket. Så lite på vinst och förlust svängde vi av stora vägen och in i allén som förde oss ut över åkrarna. Det såg stängt och privat ut så vi nöjde oss med en förbi körning över stallbacken. Till höger låg slottet, från 1650-talet och till vänster låg byggnaderna som tillhörde gårdens produktion. Vällingklockan satt direkt på första ladugavlen och det var en rejäla gula länga i sten. Det var lite lustig med den faluröd gaveln, ovanför själva byggnaden. Taket verkade vara ett gammalt asbest tak som kändes igen från barndomen. Det fanns mer ekonomibyggnader från olika tidsepoker och de var nästan alla faluröda. En var ställd på sten som byggs upp och säg verkligen gammal ut och vacker. Den senast var i plåt, faluröd plåt, så den var moderna.

Greve Cronstedt kom i besittning av Fullerö någon gång under sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal. Vad vi vet är att det blev fideikommiss 1739. Släkten äger fortfarande Fullerö och det är fortfarande ett fideikommiss. 1995 blev Fullerö det första fideikommiss som förlängdes av staten, något man valde att inte göra så sent som i år. Frågan är säkert inte helt klar.

Vi fortsatte vår resa längs den lilla vägen över markerna och mellan husen, främst sommar hus. GPS:en hade lovat att det fanns en annan väg tillbaka så vi valde den. Tyvärr gick den över en privat trädgård och där hade ägaren ställt ut blomurnor mitt i vägen så det blev till att vända och köra hela vägen tillbaka. Det var både vackert och intressant.

Tidö slott

Väl tillbaka på stora vägen valde vi att fortsätta söderut. Det fanns busshållplatser så vi var säkra på att det gick att ta sig fram. Vi kom till Gångholmen, for ut på en smalare bro som ledde oss över det gamla, nu igenväxta sundet och ut på Lindö-Tidö. Vi tog oss en tur in bland alla husen, kanske lite i hopp om att hitta en badplats men det är var en ö där allt var upptaget. Vägen slutade vid en marina där det stod vakter och kontrollerade registreringsnummer på bilarna och det var vi inte intresserade av. Sakta vände vi och körde hela vägen tillbaka och kunde bara konstatera att det var värt resan. Underbart väder, varmt och behagligt, inte som igår, vackert, svenskt somrigt och skönt att glida fram i landskapet utan brådska.

Vi hade ett mål med vårt körande, Tidö slott. Det gjorde inte att vi skyndade på utan försökte att njuta av landskapet. Det är inte långt för kråkan att flyga mellan Lindö och Tidö slott. Han hade nog slagit oss för det var närmare två mil att köra runt. Vägarna var det inget fel på om man tycker att de ska vara smala, krokiga och böljande. Vi körde över åkrar, genom skogsdungar, förbi kyrkor och områden där det faktiskt bodde människor och vi njöt av landskapet, vädret och att få glida fram i en otroligt gles sommar trafik. Det gick inte fort och det var heller inte meningen, det skulle ta den tid det tar. Samtidigt kunde vi konstatera att årets jobb stress ännu inte lagt sig helt, vi kom ju aldrig fram! Vägen blev ännu smalare, ännu krokigare och vi blev ännu mer försiktiga för vi visste ju inte vads om fanns bakom nästa krök. Bättre att ta det lite lugnt.

Vi kom fram, det brukar man göra om man inte ger upp. Parkeringsplatsen var enorm stor och vi lyckades ställa bilen så att de stora träden skulle ge lite skugga. Vi packade oss ur bilen och gjorde oss klara att gå på lite upptäcktsfärd, men först stod det fika på programmet. Restaurangen som låg på andra ändan av parkeringen, en och en halv fotbollsplan bort var stängd och hela stället så ut att inte ha fått så mycket kärlek och omvårdnad som vi kanske hade förväntat oss av en turistattraktion under sommaren. Det fanns inte en skylt som kunde hjälpa oss att hitta rätt. Vi var inte ensamma så vi gjorde som de hemliga agenterna och skuggade andra turister som tog oss till det som vi trodde var leksakmuseet. Det hade flyttat till Stockholm och ett antal motorcyklar hade flyttat in i den gamla, men ack så fint renoverade gamla ladugården. Vi tittade och som en liten aptitretare så visade några motorcyklar upp för de ankommande. Det lockade inte oss att spendera på ett inträde men fika var en annan sak!

Så funderade vi på fortsättningen och vi kom fram till att vi nu varit här. Coronasommaren gjorde att de vanliga turistattraktionerna var stängda eller begränsade. Vi passade på att titta på Axel Oxenstiernas slott från stormaktstidens tidigare del, från utsidan, det som gick att se. Tidigare har vi varit på ett annat stormakts slott, Wrangels Skokloster, för några semestrar sedan. Läckö slott är ett annat stormaktstid slott som vi besökt. Vi tog oss vidare ut på de krokiga jordrukvägarna.

Lilla Ryttne kyrkoruin

Rätt var det var när vi hade all uppmärksamhet på att inte träffa någon mötande bilist så fanns det en lite skylt, en liten och ovårdad grus plätt som kallades parkering. Vi stannade till när vi noterade kringlan som brukar betyda något intressant.

Kyrkan, som inte är stor, härstammar från 1200-talet. Den var i bruk fram till 1817 då det beslutades om en ny kyrka som var gemensam för Lilla och Stora Ryttene. Materialet till den nya kyrkan i Ryttene kom från den ruinen som vi var på väg in i. Att det trots allt finns så mycket kvar av en så gammal kyrka beror på hembygdsföreningen som redan på 1930-talet började bevara det som fanns kvar av ett av Västmanlands äldsta kristna minnesmärken. Idag har kyrkan eller kyrkoruinen, återinvigts och används som till gudstjänster, precis som som systerkyrka i Stora Ryttene. Vi tittade runt lite på stenarna som är så gamla och gick runt den gamla hässjan som lagts upp efter att gräset på kyrkogården underhållits, kanske med en lie. Ytan är inte större än att det är lönsamt att använda lie. Vi tog oss vidare till systerkyrkan.

Stora Ryttene kyrkoruin

Innan vi kom fram till vårt mål körde vi på, eller körde förbi en skylt som stod Sorby borg. Det är en fornborg från 4-600-talet och den dök upp lite oväntat. Magen kurrade redan och vi hade och stoppen vid både Lilla och Stora Ryttene gjorde att vi inte stannade till.

Vi svängde av våran mycket krokiga väg och kom in på en rak sträcka, bokstavligt talat en rak sträcka. Till och med en riktigt onykter farbror skulle ha svårt att hamna i diket. I andra ändan efter att ha kört en lång sträcka över stora åkrar kom vi fram till en större dunge med ett bostadshus i förgrunden. I den dungen ligger Stora Rytten kyrkoruin. Vi kunde inte annat än notera de enorma askar som reste sig runt kyrkoruinen som nästan helt var inbäddad i skuggan. Lite ek fanns det också. Att kyrkan är bygd på en kultplats från en tidigare tro var uppenbart, inte mist för askarna och ekarna, men också för placeringen i landskapet, platsen syntes. Vi har sett det här tidigare, Röksten utanför Ödeshög och Högbystenen inte långt ifrån varandra är två exempel på det. Högby är på många sätt väldigt lik Stora Ryttene. De omgivande träden, placeringen, runstenarna och tidsåldern, där Högby är något eller ett par århundrade tidigare än Stora Ryttene. Här var runstenarna placerade på det inhägnade området och troligtvis inte på den ursprungliga platsen. Själva kyrkoruinen såg tydlig spår av hembygdsförening arbete eller numera kanske det är riksantikvarieämbetet som sköter om platsen. Ruinen var säkrad mot ras och det var ordentliga åtgärder som gjorts. Detta är en klart större kyrkobyggnad som legat här och det märks. När vi tittat klart så begav vi oss iväg igen. Vi hade en runsten kvar på rundan innan det var dags för en klart försenad lunch.

Vendelgården

Det var inte svårt att hitta platsen för runstenen. Det var tydligt skyltat till den moderna gården, men att ta sig till själva stenen krävde en del och vi var inte beredda att göra det. Vi kom så långt att vi kunde se den där vi lite slarvigt parkerat bilen på ladugårdsbacken och riskerade att stå i vägen för de moderna jordbruksmaskinerna. Sten stod rest fem meter från boningshuset veranda och att ge sig in i en privat trädgård, valde vi snabbt bort. Ut på vägen igen och ta sig fram på en liten knagglig vägbana som höll på att renoveras så hamnade vi till slut på ett köpområde i andra ändan av stan. En av de lite ovanligare snabbmats etablissemangen fick våra pengar i utbyte mot lite näring och sedan var vi redo igen.

Anundshög

Programmet hade stuvats om, igen. Gårdagens konstaterande att det var för varmt hade ersatts av några grader svalare väder så det var en underbar dag. 28-30 grader hade blivit 23-24 och nu var det skönt. Vi hade plockat bort en punkt som fanns med på flera dagar och som var en reservpunkt och det skapade utrymme för Anundshög. På kringliga och krokiga västmanländska vägar kom vi fram till en arkeologisk höjdpunkt i Sverige.

Vi har sett flera stora gravhögar på våra resor i Sverige, Gamla Upsala, Kungshögarna i Mjölby och Ledberg. Kung Ranes hög i Flistad och den senaste i Kvibille. Det finns lite jord uppskottat i högar runt om i vårt land. Vi parkerade bilen och började gå ut på området som hade många skyltar som berättade om området och alla arkeologiska intressanta platser som samlats precis här, från olika tidsepoker. Den som är störst är Anundshög.

 

Västerås i fyra väderstreck – Dag 1 – En schweizerost till E20 – Ebrix – Ströbohög – KUJ-banan – Köping – Agda Östlund – Bil-och teknikmuséet – Köpings Mekaniska Verkstad och Volvo – Köpingsån – Misslyckat restaurang besök – Urbana ljud i natten

Västerås i fyra väderstreck – Dag 2 – Västerås – Svalt och klart – Kyrkbacken – Mannen med hunden – Rudebeckianska gymnasiet – Västerås domkyrka – Domkyrkans interiör – Svartån och det gamla Västerås – Aseatrömmen – Stadsparken – Turbinhuset – Västerås slott – Västerås stadshus – Stadshuset – Vasaparken – Hackspett INN – ASEA – Västmanlands läns museum – Västerås historiska skeppsmuseeum – Koggen Roter Teufel

Västerås i fyra väderstreck – Dag 3 – Grällsta runsten – Sala silvergruva – Drottning Christinas schakt – Guastv III:S schakt – Carl XI:s schakt – Långforsvägen – Direktörsbostaden – Ivan Agueli – Sala sockenkyrka – Sala labyrint – Väsby kungsgård – Romfartuna kyrka

Västerås i fyra väderstreck – Dag 4 – Lögarängsbadet – Saltängbron – Fullerö slott – Tidö slott – Lilla Rytterne kyrkoruin – Stora Ryttene kyrkoruin – Vendelgården – Anundhög –  – 

Västerås i fyra väderstreck – Dag 5 – –

Västerås i fyra väderstreck – Dag 6 – –

Västerås i fyra väderstreck – Dag 7 – –