Den 500 meter långa, och raka, processionsvägen från vikingatiden. Ganska okänt. Ligger mellan Birka och Sigtuna längs vägen till Uppsala. Tänka om vi kunde få veta mer om dess roll i historien.
Det var resdag i dag. Det var dags att ta sig rakt söderut i landskapet. Mot Stockholm till att börja med. Första anhalten var ett slott vars namn är välbekant, Skokloster.
Skokloster
En falk som började i Uppsala samtidigt som vi hade förmodligen kommit snabbare fram än den längre runda längs vägarna som vi gjorde. Det var fem mil att åka på vackra vägar i sommarfager landsbygd. Falken hade 13-14 km att flyga. Fågeln hade nog varit snabbare än våra 50 minuter. Skokloster ligger på nordöstra sidan av Skohalvön. Slottet ligger mycket strategiskt vid Ekolnviken på smalsträcka där leden mellan Mälaren och Uppsala ligger. Skohalvön har varit bebodd länge. Nu var det inte gamla bosättningar som vi kom för att leta efter, det var en specifik och en stor en. Namnet Skokloster kommer av att det legat ett kloster här tidigare. Platsen ligger på Skohalvön så det är bara att lägga ihop ett och ett så får vi Skokloster. Enligt de uppgifter som finns så grundades klostret på 1220-talet. Det gör klostret yngre än de kloster som anlades i Sigtuna som bara ligger någon knapp mil, falkvägen åt sydost från Skokloster. Men det är ca 50 år efter att Sigtuna plundrades och nästan 70 år efter att ärkebiskopssätet flyttats till Gamla Uppsala från Sigtuna. Det gör att platsen, som ligger väl till längs vattenvägen mellan Mälaren och Uppsala är svår att sätta in i sitt sammanhang utan att lägga ner mer tid på att efterforska vad som har hänt. Att det var ett viktigt kloster framgår av de rikedomar som samlades. Hela Skohalvöns gårdar och marker plus en hel del annat på andra ställen tillhörde klostret, gåvor från rika människor som ville köpa sin plats i den katolska himlen. Gustav Vasa kallade sig protestant och såg ingen anledning till att det skulle finns rika katolska kloster när han var fattig. Kungen la beslag på hela härligheten. Johan III byggde den första ståndsmässiga byggnaden på godset och när Herman Wrangel fick godset 1611 som tack för god krigstjänst så inleddes en epok i slottets historia. Gården gick i arv på olika vis i släkten fram till 1967. Herman lät bygga ut Johan III byggnad till det som idag är stenhuset och som ligger på vägen till dagens slottsbyggnad. Det var här som sonen Carl Gustaf föddes 1613 rakt in i den svenska stormaktstiden första gyllene epok. Carl Gustaf Wrangel blev med tiden överbefälhavare för den svenska armén under trettioåriga kriget. Det var han som lät bygga det största privata slottet i Sverige. 1668 kunde taket läggas på byggnaden. Slottet inreddes ordentligt men det blev inte färdigt. Wrangels eget ”mancave” som vi skulle kalla det idag, hans egen vapensamling blev klart och mycket annat, men inte stora bankettsalen, den står kvar som den gjorde när hantverkarna gick hem en gång i tiden eftersom pengarna var slut.
Vi gick ett varv runt stenhuset som har gamla anor och fortsatt upp till slottsparken som i sin nuvarande grundform härstammar från 1780-talet. Eftersom trädgårdsintresset är ganska litet så valde vi att gå in genom entrén till slottet, betalade vår entrépeng och väntade på vår guidade tur. Vi passade på att titta på utställningarna som fanns om Wrangels alla slott. Han ägde tio slott och palats i Sverige och i Pommern i norra Tyskland. Flera av dessa ställen har liknande arkitektoniska drag. Här fanns också en utställning om festmat i slottens värd. En bra guide är värd sin entrépeng och det här var ett sådant ställe. Han såg och lät lite som Dick Harrison och hade en undrbar torr akademisk humor. Han släpade runt oss och började i den ännu inte färdiga bankettsalen. Den är idag ett fint tidsdokument hur det såg ut på en slottsarbetsplats på slutet av 1600-talet. Inte minst alla de verktyg som vi känner igen men i mycket modernare versioner än de trädon som vi fick titta på. Och visst var det hantverk, ingen Prefab som fraktas hit med lastbil och lyfts på plats med en lyftkran. Nej det här är riktiga grejor. Men var tid har sina sätt att arbeta och vi ska inte säga att vi gör det dåligt idag, tvärt om vi gör det bra. Efter bankettsalen gick vi vidare uppför trappan till Karl XIV Johans uppstoppade häst! Ett historiskt föremål det också. Vi fick följa med in i en kulturskatt av mått. Det var det gamla biblioteket. Böckerna är unika och skulle det, gud förbjude, börja brinna så är de borta för alltid. Tankar finns att skanna in alla böcker och spara dem digitalt och gör dem tillgängliga men det tar tid och kostar pengar. Det luktar alltid lite speciellt i om böcker i trämiljöer där det inte värms upp. Uppvärmning hade varit för dyrt och förmodligen förstört böckerna förklarade guiden. Han förde oss vidare till vapenkammaren. Om en majoritet av kvinnorna tyckte att det var trevlig med böcker och en majoritet av männen inte uppskattade det lika mycket så var förhållandena tvärt om. Helt klart tvärt om. Det var intressanta vapen som visades. Wrangel som legat på fälttåg i Tyskland hade säkert plockat med sig det mesta av vad som var intressant från slagfälten och samlat dem här, för visst var det vapen från barocktiden. Det var vad en amatör skulle kalla musköter. Redan på 1600-talet visste den tidens vapensmeder hur de skulle göra för att tillfoga sina fiender så mycket skada som möjligt. Utvecklingen av vapen har följt den trenden allt sedan dess. Uppvisningen av vapen fortsatte med vad en amatör skulle kalla för riddarrustningar och så kom vi till blankvapen. OM det fanns en värja från Wira burk ska vara osagt men det är nog troligt att det fanns det. Vad som fanns och vad som visades för oss var den klinga som Wrangel höll i sin hand när han avbildades på en känd porträttmålning till häst. Målning hänger här på Skokloster och vi såg den lite senare på rundvandringen. Vapenkammaren lämnade vi och ner till bostadsvåningen. Vi tittade runt lite och njöt av den prakt som barockens kost- och stilutryck förde med sig. Entrépengen räckte inte till mer tid på slottet nu och vi hade andra planer på upplevelser i Uppland som vi ville hinna med. Det blev ett varv runt slottet men klosterkyrkan noterade vi bara att den var i tegel. Kanske samma sort som klosterbröderna i Sigtuna började bränna när de kom till landet och som de lärde svenskarna att göra. Vi lämnade Skokloster körde söder ut mot nästa mål, men innan vi kom fram så hann vi med ett oplanerat stopp.
Viksjöstenen
Längs vägen vid ett ställe som kallats för Galgbacken står en runsten. Vi har en viss vurm för att titta på runstenar, varför, är svårt att svara på. Officiellt heter stenen U676 och står i Viksjö, ett gamalt gårdsnamn. Det ska finnas ytterligare en sten men den såg vi inte. Stenen står på ett gamalt gravfält, som tyvärr idag är borta, bortodlat förmodligen. Stenen är intressant ur ett par aspekter säger runforskare. Den ena aspekten är ett av de namn som finns på stenen som, som vanligt när det gäller hur ord och namn ändras över tid, tyder på att namnet Viksjö finns på stenen. Namnet på stenen har i så fall gett namn åt gården. Det andra är att det finns ett eller ett par namn som är ovanliga. Det är mer ett norskt namn än ett svenskt namn och det ställer naturligtvis frågan hur det hamnade i Uppland så långt ifrån landet vid Atlantkusten. Sista är att ett av namnen är ovanligt, så ovanligt att denna sten är det enda belägg för namnet på någon runsten i Sverige. Återigen fick vi se en mycket unik runsten. Färden fortsatte söder ut mot mer bebodda trakter. Efter en bra stunds körande kom vi fram till en gammal renoverad bondgård med kor i glasfiber utanför. Kanske borde det varit en mus i stället.
Lasse Åbergs mus-eum
Det är omöjligt att passera Bålsta på jakt efter upplevelser i Bålsta utan att besöka denna ikon inom svensk film, Lasse Åberg. Vem har inte sett någon av hans sällskapsresfilmer och filmkaraktären Stig Helmer Olsson? Egentligen dyker han upp redan i filmen Repmånad från 1979, men då heter han Helge Jonsson. Det är främst genom Sällskapsresan från 1980 som det blir blixt och dundersuccé. Det har kommit ytterligare fem filmer om Stig Helmer och var och en av dem tar upp genomlyser den svenska självbilden. Vi betalade och gick in. Nu är det kanske inte främst Åbergs cineastiska ådra som styr utställningarna även om vi kunde se Vernon, från Golfresan och kläderna från Kanarieöarna och kort från olika inspelningar. Åberg är också en av de mest kända Musse Pigg samlarna i Sverige. Delar av det han samlat på sig finns att titta på i mus-eet i Bålsta. Åberg gick igenom kostfack en gång i sin ungdom och därav att det finns konst på de gamla ladugårdsväggarna, låt vara att det inte är det som mest tilltalar er recensent. Här finns också delar av de serier som Åberg samlat på sig. Det blev nu inte så mycket tid på stället men det är en upplevelse som hänger med länge. Den ligger där i medvetandet och det är en riktig upplevelse som jag inte vill vara utan. Även om klockan snurrat en hel del varv på dagens utmätta tid så hade vi en annan spännande upplevelse framför oss. Det gällde ”bara” att hitta dit. Det var inte självklart. Vi satte kurs mot Rösaring.
Rösaring
I förberedelserna inför våra upplevelser i Uppland hade vi stött på något så ovanligt som ett vikingatida gravmonument som kallades för Rösaring. Det var väldigt svårt att få fram några som helst uppgifter om anläggningen. Bästa informationen kom via en forskningsrapport i Pdf-format från länsmuseet. Med tanke på detta är det konstigt hur lite det går att få fram om Rösaring. Vi tog alla möjlig hjälp vi kunde få innan vi hittade rätt villagata som ledde oss ut på landsbygden. Via smala vägar som hjälp av 30-skyltar lotsade oss över gårdsplaner och förbi små kyrkor som ledde oss vidare ut mot Mälaren, trodde vi att vi kommit fel mer än en gång. Det hade vi inte. Vi hann köra ut på en grusväg innan det fanns en parkeringsplats som förkunnade att detta var Rösaring.
Kanske måste vi försöka bena upp vad det fysiska är i Rösaring. Området är känt sedan järnåldern. Det finns ett par olika gravfält från järnåldern, de låg i den södra ändan av området medan vi valde att komma in från den norra sidan. Vi tar oss upp till åsen och där finns lämningar efter ett hus. Det är vikingatida ca 800-1100 och dess betydelse är okänt. Det grävdes ut på 1980-talet men de arkeologiska fynden är mycket sparsamma och säger inget om vad som hänt här. Från huset leder en väg 500 meter i nord-sydlig riktning. Den är spikrak, och på den östliga sidan finns det hål, kanske efter stolar och på den västliga sidan är det ett dike längs hela sträckan. Vägen är från samma tid som huset och det är mycket märkligt och nästan kusligt att se denna över 1000 år gamla väg. Det var först 1970 som den ”upptäcktes” men dess betydelse är oklar.
Rösaring ligger lite slarvigt på vattenvägen mellan Birka och Sigtuna. Rösaring är samtida med Birka, överlever staden och lever kvar en bra bit in på Sigtunaperioden. Sigtuna blir kristet medan här ser vi spår efter en annan typ av gravläggning. I slutet på vägen, eller mitt på vägen så ligger några gravar. Museet kallar detta för kultplats i sin information om området. Frågorna bara hopar sig för en historieintresserad och det är överväldigande att se detta och försöka förstå. I slutet på processionsvägen, strax väster om gravhögarna med en otrolig utsikt över Mälaren ligger en stenlabyrint, en Rösaring, som också gett området dess namn. När vi kvällssolen i väster tittar ut över Mälaren så vet vi att precis på andra sidan, på en liknande höjd över den stora sjön, strax utanför Kungsör, ligger en liknande stenlabyrint. Den kallas för Rundleborg och tillskrivs drottning Kristina. Frågorna bara staplas i huvudet och det är svårt att formulera allt som skulle vara intressant att veta. En notering att göra är att Rösaring ligger ganska högt över Mälarens vatten, inte lika högt som på Vikingatiden men i en jämförelse så ligger det klart högre upp. Det är brantare ner till vattnet än både Sigtuna och Birka. Det finns inga egentliga lämningar efter bosättningar utan det är en begravningsplats. Informationen på tavlorna säger att det var betydande personer som begravdes här. Med det väcker ytterligare frågor. Varför begravdes de inte i Birka? Var det en kunglig begravningsplats? Med många många fler frågor än när vi gick upp och i stort sett inte ett enda svar, mer än på frågan om vi varit där så fick vi traska den långa processionsvägen tillbaka och ner genom tallmon till bilen. Definitivt en upplevelse rikare i Uppland. Hoppas att det kommer mer forskning och förklaringar om vad detta är och i vilket sammanhang som det ska ses. Det var till att köra vidare till en annan och mycket större turist attraktion.
Barkarby outlet
Det är nu vi är här och det gällde att passa på att se sådant som man annars bara hört talas om. Det var ett stort område tillägnat den heliga shoppingen. Det var intressant att se en så stor anläggning och då inte bara själv outleten utan även alla andra hus och byggnader som inrymmer olika försäljningslokaler. Tanken går till den gamla byn där varje sak hade sin affär och det var till att gå runt till olika affärer för att göra sina inköp, bagaren, slaktaren, grönsakshandlaren mm. Här var det samma sak men så stort att det var till att ta bilen mellan de olika butikerna. Det var sent och det har varit en lång dag. Därför blev det inget letande efter restarena av Barkarby flygfält. Vi hann se några namn och någon gammal militärbyggnad i kanten men det var dags att ”flyga” tillbaka till Uppsala och utnyttja de få timmar av mörker som finns för att sova.
Upplevelser i Uppland – Dag 7 – Valsgärde – Vendel – Örbyhus – Uppsala museum