Hemester – dag 6 – PersResor

Göta kanal vid Lyrestad i all dess sommarprakt.

Vi hade fått tag i en karta som hette Retrovägen. Det var en exposé över retroplatser i Västergötland med Nossebro som central ort. Västergötland är ett landskap som ligger för när för att göra turist besök i, även om vi dragit upp en del planer på det. Annars blir det lätt en transportled på väg mot de östra delarna av landet. Vi har stannat till här och var men aldrig riktigt gjort ett ordentligt nedslag i landskapet. Denna Coronasommar skulle det kunna vara av intresse att ta sig djupare titt. Mycket bil, ja, men det skulle kunna stanna vid dagsetapper, vilket gör att riskerna mindre att utsätta sig för smittorisken.

Det blev till att planera en rutt, för allt var inte öppet och allt var inte av intresse. Det skulle inte gå att stanna till vid hur många gamla fik som helst. Rutten vi tittade på skulle ta oss sång långt bort som möjligt för att sedan attraktion för attraktion ta oss tillbaka. Så var planen när vi började på morgonen. GPS:en sattes in på de 20 milen till Lyrestad. Där fanns ett kluster av platser som var intressanta ur ett retro perspektiv. Daisys kafé och kuriosa var första stället. Kaféet var i sig inget stort ställa men de hade en enorm fördel, de hade Klings glass så vi började med det väsentligaste, en svalkande strut i värmen!

Vi tittade på semesterseglarna i skilsmässodiket som Göta Kanal lite nedlåtande kallas. Kanalen har vi besökt på andra resor, då i Östergötland, Motala, Bergs slussar och Söderköping. De låg där vackra i det blå vattnet i lackat trä, en underbar svenska sommardag. Lyrestad har en livaktig hembygdsförening och det finns lite historiska byggnader på platsen. Bl.a. hamnmagasinet som byggdes av kanalbolaget 1823 när transportleden drogs fram genom Sverige. Det var främst spannmål från slättbygden som transporterade till kusten eller storstan för försäljning. Hembygdsförening fick 1976 hamnmagasinet och tio år senare invigdes museet. Trots semestertider var det stängt. Kanske inte så konstigt. Landet härjas av corona och det är lätt att anta att det är pensionärerna som driver en sådan verksamhet. Det är också de som är värst utsatta för pandemin som styr mycket av det som vi gör i Sverige idag. Det blev till att vandra vidare länga kanalen. Det är i alla fall ingen brist på husbilar. Hamnkanten har upplåtits till husbils uppställning och där stod det stolt och på socialt behörigt avstånd. Vi fortsatte vår promenad och målet var en bro som skulle ta oss över kanalen och så kunde vi gå tillbaka på andra sidan.

Kinnekullebanan

Lyrestad är en trafikknutpunkt av stora mått, om man tittar lite till. E20 drar förbi strax utanför tätorten, Göta kanal passera igenom och skiljer bebyggelsen från kyrkan och här passerar Kinnekullebanan. Tre olika transportsystem har den lilla orten tillgång till. 1877 stod den första delen klar av det som idag är Kinnekullebanan. Det skulle in de närmaste decennierna bli fyra mindre baner som knöt ihop dessa delarna av Västergötland. De var järnvägen som gjorde Göta kanal föråldrad så att den konkurrerades ut. Undantaget är de båda världskrigen som gav vatten vägen ett uppsving. Järnvägen konkurrerades i sin tur ut av bilismen och sammanslagningar och nedläggningar gjordes. 1948 tog staten genom SJ över banorna och de som bedömdes som viktiga byggdes om från smalspår till normalspår, resten lades ner. Idag sker trafiken i huvudsak genom regiontåg i Västtrafiks regi. Vi tog oss i alla fall fram till banan och via järnvägsbron som med lite god vilja gick att promenera över så tog vi oss över till motsatta stranden. Nu fick vi konkurrensens med cyklisterna som drog fram på leden som följer kanalen, ett semester nöja så gott som något. Nu fick bilen visa varför den var med och vi följde den mindre vägen som var utmärkt som retorvägen och hamnade i Töreboda.

Töreboda

Nils Ericsson hade stora förhoppningar på Töreboda när han ledde utbyggnaden av stambanorna i Sverige. Töreboda låg strategiskt längs den nyligen byggda Göta kanal och stationshuset kostades på. En vacker byggnad i rött tegel med ett centralparti och två sidopartier. Det var en markering av betydelsen. Järnvägen konkurrerade ut kanalen och Törebodas betydelse minskade till ett litet stopp mellan Stockholm och Göteborg. Historien tar sin egna vägar och lyder inte alls människans önskningar och förhoppningar. Töreboda lever idag sitt liv runt några mindre industrier. Limträfabriken som är Europas äldsta, en dörrfabrik, samt en urfabrik som leverar klockor till bl.a. järnvägen, eller har gjort och idrottsanläggningar runt om i Sverige. Kanske passande eftersom det påstås att det var Törebodas tid som man satte som bastid när järnvägen behövde ett enhetligt tidsystem. Innan dess hade varje ort sin egen tid.

Vi var på väg till en av de utmärkta attraktionerna på Retrovägens karta en antikhandel inrymt i en gammal järnhandel. Den var inte svår att missa. Den faluröda byggnaden låg längs genomfartsleden och det var stora vita, nästan cowboy bokstäver på den. Vi stannade till, tittade till byggnaden och antikhandeln, utan att få med oss något gammalt och sedan fortsatte vi vår färd längs retrovägen. Vi kom fram till den lilla orten Tidan.

Tidan

Tidan fanns med på Retrovägen och vi där fanns ett kafé. Det var den tiden på dagen att det var dags att fika så vi stannade till i svängen vid det gula huset i den lilla orten. Beställde in vår fika och gick ut och satte oss, bara för att gå in igen. Det var inte kylan i luften eller i skuggan, eller vägen, som inte var särskilt trafikerad och inte heller sällskapet. Det var en hel armé av insekter, knappt fem millimeter som störde njutningen av varmdryck och en kondisbit. Vi gick in och njöt av friden inomhus.

I Tidan fanns också ett bokantikvariat och det blev en promenad dit, nu när vi var här och det var som ett proppfullt bibliotek inhyst i ortens gamla Konsumbutik. Vi gick runt och tittade i hyllorna och ett intressant alster följde med i bilen hela vägen till bostaden. En liten verklighetsskildring av en svensk journalist som gjort reportage första från fronten under vinterkriget och sedan om upplevelserna i Norge i samband med den tyska invasionen. Lät mycket intressant men det gick att konstatera att visserligen var den från tiden när det hände men den hade inte särskilt mycket att tillföra, därtill var en journalist möjligheter att se helheten ytterst begränsade.

Det fanns en annan sak som drog till sig vår uppmärksamhet, Kulturväg Skaraborg. Retrovägen hade så här långt inte levt upp till de förväntningar som vi hade och det hade även varit en del besvikelser. Kulturväg Skaraborg lovade mer, mycket mer! Vi noterade att vi var väldigt nära en skeppssättning. Vi for dit.

Askeberga skeppssättning

Tankarna förde oss genast till våra utflykter i Östergötland där vi på små vägar letade oss fram till minnen av sedan länge svunnen tid. En tid där människor inte längre kan tala, där de skrivna ordet i bästa fall finns i fragment. Det som talar till oss är stenar, förflyttning av jord och inte minst det som försvunnit av det som en gång fanns. Det här är arkeologernas område, de gräver, klurar och gissar. De kan få fram en provisorisk sanning, den som gäller tills något annat går att bevisa.

Det vi kommer fram till efter många krokar på en dammig enfilig grusväg är Sveriges näst största skeppssättning. Endast Ale stenar är större. Den är daterad till 500-1000 e.kr. och sammanfaller i tid med det som i Sverige kallas för yngre järnålder. Vi har besökt platser i Sverige som ligger inom det här tidsspannet, Valsagärde i Uppland, det samtida gravfältet och den mindre skeppssättningen i Gumhem. Sedan har vi Kungshögarna i Mjölby. Från Tidan är det ca fyra mil till Karlsborg. Tidan, en knapp kilometer från Askeberga, och vid rätt ställe så är det ca två kilometer till sjön Viken som kanske på den tiden var en vik till Vättern. Det gick att segla nästan hela vägen. Idag flyter det en lite kanal mellan sjöarna vid Forsvik som vi besökt tidigare. Från Forsvik/Karlsborg var det, för en på den tiden, kort seglats över Vättern till Vadstena och sedan är det ca två och en halv mil till Mjölby. Även för över 1000 år sedan, på den det som vi kallar vikingatiden är det när mellan de två platserna. Sedan är det ytterligare ca åtta mil till Gumhem. Vi får inte glömmer bort att Gumhem låg otroligt strategiskt på en höjd mitt i ett nätverk av vattenvägar. Hur hänger platserna ihop? Vi har inte tagit med Rökstenens placering utanför Ödeshög nära till Vätterns dåtida motorväg. Det börjar falla på plats att detta var ett maktcentrum och Vättern låg mitt i.

Tankarna for iväg lite grann och vi återvänder till Askeberga. Det är hittills en gåta för oss moderna människor eftersom vi ännu inte kan läsa vad stenarna säger oss. Några saker känner vi till. De kallas också kung Ranes stenar. Vem var Rane? Vad var hans okända rike? Det finns ännu inget som kan berätta något för oss. Vi vet genom andra berättelser att det var en rik bygd. Påkostande kyrkor vittnar bl.a. om detta. Gravfynd är en annan ledtråd. Att jorden är bördig är inget nytt så det gick att odla ett överskott. Vi tog oss den tid vi behövde för gå runt skeppssättningen som är 55 m lång, och mellan 18-20 meter bred. Tyvärr valde den moderna kameran att tala på sitt sätt. Eftersom batteriet var slut sa den ingenting. Det var talande nog. Vi var fylld och bubblade av spekulationer av vad vi sett och givetvis så blev nästa mål på Hemestern självklar. Flistad kyrka.

Flistad kyrka

Vi passerade Odenslunda på den fyra kilometer länga färden till kyrkan. Ett namn som bara stärker anknytningen till den tiden, när asatron regerade på slätterna, i brytningstiden till den tidiga kristendomen.

Det står klart när vi kommer till kyrkan i Flistad, den i Västergötland. Kyrkan är ursprungligen från 1200-talet men byggdes om i början på 1700-talet efter en brand. Kyrkan kan ses runt om i bygden. Själva byn Flistad ligger strategiskt placerad på en lite förhöjning i landskapet, så som byar byggdes i äldre tid. Tittar vi på ett flygfoto över byn så ser det lite annorlunda ut gentemot vad man skulle kunna tänka sig. I Dalarna, till exempel, verkar det som om skiftesreformerna inte slagit igenom. Byarna verkar intakta och sedan är åkrar och ängar på kanske inte uppdelade om de borde. Flistad ser lite annorlunda ut. Normalt hade vi kanske förväntat oss att se gårdarna utspridda i trakten och placerade mitt i den nya odlingsmarken. Kyrkan kunde ligga mitt i ingenstans, en samlingspunkt. Flistad ger ett annat intryck. Vi kände det när vi snirklade oss fram på byvägen där gård efter gård låg ganska tätt tillsammans. Flygfotot visar också att gårdarna ligger lite utspridda längs en byväg, på båda sidor, till skillnad från det öländska odlingslandskapet. Kyrkan ligger mitt i bland gårdarna. Sedan ligger gårdarna odlingsmark ut från respektive gård, bort från byn. Det är kanske en bra kompromiss mellan det gamla och det nya. För det är det gamla som vi är för att se.

Kung Ranes hög

Rane är att annat namn för Oden, och med tanke på traktens långa historia bakåt i tiden och att vi passerade Odenslunda för bara några minuter så kanske det är så. Kung Rane är känd från flera berättelser och sagor som överlevt till vår tid. Det där med kung är svårt att veta vad det betyder vid den här tiden. Det är i alla fall inte en kung i vår bemärkelse, utan mer en lokal storman, var inflytande sträckte sig så långt hans pondus, vilja och svärd sträckte sig. Han ligger i alla fall begravd i högen som ligger bredvid Flistads kyrka. Kungshögar är inte okända från den här tiden. Vi har högarna i Gamla Upsala, den i Ledberg utanför Linköping och inte minst högarna i Valsgärde. Sedan finns den som är lite annorlunda, eftersom den är av sten och inte gjord, som de övriga, den i Rösaring i Mälaren.

Att placera en kyrka, precis bredvid den hedniska kungshögen var naturligt för kyrkan. Det var redan en samlingsplats. Människor bytte inte tro över en natt och här kunde den nya tron knyta ihop den gamla genom att ta över begravningsplatsen. Du har den nya tron och här finns numera dina förfäder. Det var också ett sätt att visa makt. Vi har tagit över den gamla platsen, det är vi som regerar nu.

Bredvid Runes hög så fanns en kopia av en runsten som hittat några hundra tal meter bort från denna platsen. Vi har sett det tidigare att runstenar i landskapet har en tendens att flyttas till kyrkan och en central plats. Vi de stenar som stod vid kyrkan vid Enköpings-Näs, eller den närbelägna Svinnegarns kyrka. Vi har Hols kyrka och kyrkan i Ledberg, eller för all del den vid Bjälbo kyrka, Här, i Flistad, står en kopia av stenen som numera finns i magasin i Stockholm.

Stenen var kända sedan tidigt men försvann under 1700-talet och ansågs försvunnen. I slutet på 1800-talet hittades den när man rensade åkrar på sten. Lyckligt för alla så fanns det en man som kände igen vad det var och stenen såldes till Historiska museet, där den nu finns. Lika många andra runstenar som vi sött på under våra resor, Rök, Gripsholm, Aspa, Kalevi stenen på Öland, Vestastenen, Ledbergssten och Bjälbo, så är denna speciell. Den är mycket svårläst. Det är en blandning av de olika futharkerna, den är felstavad och bokstäverna sitter ihop. Det förslag på text som presenteras på skyltarna vid kyrkan skulle kunna tolkas om att det är en sten efter någon som dräpts. Det ropas på hämnd, verkar det som. Experterna väljer och datera stenen till 750-800 vilket är tidigt, nästan innan vikingatiden tar sin början, ca 800.

Här skulle vi kunna ägna oss åt hur mycket spekulationer som helst om vart och när och hur människorna här tog sig vidare för att vara med på plundringståg. Flistad ligger som vi nämnt inte långt i från Askeberga, bara några kilometer och återigen när vi tittar på kartan så är det ett centralt område mellan Vänern och Vätten. Tidan som å, måste nästan ha fungerat som då tidens motorväg i området. Vi vald den mer moderna typen av farled, en gråfärgad massa som är asfalt och är jämn och fin att ta sig fram mot. Dagen började lida något och vi tog ut en riktning mot Varnhem och valde de mindre vägarna för att njuta av landskapet. Det hade varit enkelt att resa den stora vägen genom Skövde men då hade vi missat nästa attraktion.

Stora Rör

Vi körde genom det vackra sensommar landskapet i en av Sveriges rikaste jordbruksbygder. Det var sol och vi njöt av att vara här. Vi höll ögonen öppna på allt runt omkring oss och, givetvis, på vägen och andra fabrikanter. Det var då vi såg skylten och stannade nästan mitt på vägen, Stora Rör. Det var en snubbeltråd för vi hade förberett oss på den här vägen. Vi hade siktet inställt på retrovägen och nu var vi helt plötsligt ute på historiejakt men av betydligt äldre datum. Stora Rör är ett gravröse från bronsåldern och det är imponerande, 29 m i diameter och över 3 m högt. Tankarna for raskt till Vittene gravfält, men detta var klart mer imponerande. Röset är stenbelagt, vilket Vittene inte är. Tyvärr är det svårt att få fram uppgifter om den historiska platsen. Stora Rör verkar vara ett populärt namn och det finns ett historiskt monument utanför Skene, ett på Öland och ett i västra Småland som heter samma sak. Stora Rör visar en sak, och det är att detta är en gammal kulturbygd. Annars är det kanske mest hällristningar som vi förknippar med bronsåldern, likt de i världsarvet i Tanum. Vi fortsatte vår färd på de små vägarna i på slätten.

Varnhems klosterkyrka

Vi kom från en sidoväg och skulle korsa väg 49 mellan Skövde och Skara. Det var en utmaning, med en sikt som inte var optimal, en väg som är bred och har en högre hastighetsgräns och det är en del pendeltrafik som rullar på vägen strax före rusningen, nu när sommaren är slut för den delen vars semester är slut. Vi lyckades utan olyckor ta oss fram och kunde parkera på den väl tilltagna parkeringen som var ganska välfylld, i alla fall på de ytor där trädens befriande skugga skulle hålla bilens inne temperatur på varm nivå, inte het.

Vi började med glass. Det är aldrig fel men det är annorlunda att köa när det är Coronatider. Vårens nästan hysteriska tillstånd har ersatts av en lite lättsam stämning och Tegnell har inga larmrapporter längre att presentera på sin dagliga presskonferenser. Det gick bra och det ju Klings glass i dessa bygder! Vi satte oss vid ett av borden på gräsmattan, i skuggan och det var väl utspridda, gott om socialdistansering mellan borden och där kunde vi glädjas åt den kyla som vi lapade i oss. Passad på att lyssna på ett samtal mellan en äldre man och en äldre kvinna. Det framgick ganska fort att de höll på att lära känna varandra och de berättade lite om sina liv och hur det var, att vara nybliven pensionär. Det gick bra, det var ok, men ingen dans på rosor. Att bo ensam är sällan en ekonomisk fördel.

Det finns rester av den tidiga kristendomen på platsen för Varnhems klosterkyrka. Vi har i vår historieskrivning att kristendomen kom med Ansgar till Birka, men den teorin hade vår guide, arkeologen på väg till Birka för några år sedan, en förklaring på. Han togs dit för att sköta om de kristna köpmän som handlade med Birka, inte för att kristna Sverige. Kanske lyckades han inte så bra heller. Det finns nämligen delade meningar om varifrån Sverige kristnades. En teori är att det var två konkurrerande kristna trosinriktningar, en från väster och de brittiska öarna. Samt en från söder, från Bremen. Vem skulle bli ärkebiskop över Norden? Partille kyrka kunde uppvisa tecken på hur en kyrka skulle se ut om missionen kom från väster. Sträckan från Partille till Varnhem är inte avskräckande idag med en svenssonbil men inte ens på järnåldern skulle den varit ett bekymmer. Vattenvägar upp i Göta älv till Vänern och vidare in Västergötland. Har läst om en väg mellan Lödöse upp mot Skara trakten och inte minst den väg som vi stötte på vid Stynaborg, som gick mellan Lödöse mot sydöst och Jönköping. Det är alltså ganska troligt, att det med den kunskap som vi har idag, kan förstå att kristendomen kunde komma till de här delarna av Sverige ca 100 tidigare än vad vi trott, om vi enbart går på Ansgarsspåret. Bevisen som arkeologerna pekar på att det är tidiga kristna begravningssätt som använts.

Träkyrka, det var det som byggdes och som många andra träkyrkor från järnåldern så finns det nog bara kvar i förmultnad form. Den stenkyrka som sedan byggdes på platsen räknas som den äldsta i Sverige, utanför Skåne, detta i en tid då stavkyrkorna var högsta mode. Klostret kom till på imitativ av Sverker den äldre. Han var anfadern till den svekriska ätten och honom stötte vi på utanför Alvastra, för några år sedan. Stötte och stötte på. Det vara han en av hans egna hirdmän som stötte något i honom så att han dog på väg till julottan. Det minnesmärket besökte vi på vår påskresa till Örebro. Den sverkiska ätten och dessa kamp om kungamakten mot den Erikska ätten skildras mycket dramatiskt av Jan Guillou i böckerna om Arn. Cisterciensorden fick grunda kloster här, liksom i Julita gård och Alvastra som vi besökt tidigare.

Stenkyrkan som byggts förstördes delvis i en brand 1234 En återuppbyggnad startades och den stöttes av en Birger Jarl. Det är nu som kyrkan får sitt nuvarande utseende. Först besökte vi kloster trädgården och tittade på det resterna av det gamla munkklostret. Därefter tog vi oss en tur in i själva kyrkan. Att Varnhem var en del av makten i Sverige är klart, för här är flera tidiga svenska kungar ur den erikska ätten begravda. Birger Jarl som räknas som grundare av Bjälboätten, en plats som vi besökte för att par år sedan, finna med i kyrkan. Han finns med som en uthugget huvud strax ovanför predikstolen. Även senare i historien har det begravs framstående personligheter gravsatts här, som Magnus Gabriel de la Gardie. Får vår del var den första denna hemsterdag över och vi tog oss så snabbt som möjligt hemåt på de stora lederna.