Nordby
När vi kom igår var det bara norska bilar och så vi. En promenad på det enorma köpcentret blev två km lång och då låg vårt hotellrum blott 100 meter från anläggningen. Det är det största köpcentret i Sverige, trodde vi. Det visade sig ligga på 7:e plats. Vi har varit på Emporia i Malmö som är större och ligger på femte plats. Till årsskiftet är det meningen att Nordby ska gå om Emporia med de tillbyggnader som pågår. Störst är Mall of Scandinavia i Solna. Det är framför allt köpsugna norrmän som besöker den moderna kyrka och handlar bilen full. Det som verkar gå åt är givetvis mat. Godis och dricka, med tanke på den norska sockerskatten så. Sportkläder måste också gå åt som svett rinner på en maratonlöpare i trettio gradig värme. Det var mycket, kan man säga. Jämför vi med Emporia så var det färre, men klart större butiker.
Norge
Redan vid nio tiden var vi på väg. Igår hade vi främst botaniserat i Munkedals kommun och idag stod är det främst Tanums kommun som vi ska titta närmare på. I förarbetet hade vi hittat en skans från andra världskriget, en svensk sådan och den var vi nyfikna på. Vi tog oss genom västerut och rätt vad det var när vi närmade oss Bullarenområdet, så plingade det till i telefonen. Det är ovanligt med SMS och den före detta yngre generation hade fått ansvaret hemmafronten. Det blev till att stanna och kontrollera att det inte hänt något. Det hade det, men inte där vi trodde. Det var Telia Norge som hälsade oss välkomna till Broderlandet. Vi fattade ingenting. Vi hade INTE åkt över någon riksgräns, vad vi visste. Det hade vi heller inte men vägen passerade mindre än tio meter från Norge och efteråt insåg vi att den gula skylt som vi passerat och inte lyckades läsa ordentligt, på den stod det Riksgränsen. Lite snopna fortsatte vi och km fram till en väg vi skulle åt höger men åt vänster stod det Halden 34 km. Det var den blå-gröna vägen mellan Hällevadsholm och Halden som vi kommit på. Det var här som tog oss in i Norge på vår norska resa.
Ska vi? Det är klart att vi ska och så ändrade vi riktningen mot Norge istället. Sträckan till grannlandet var bara bokstavlig bara ett par-tre vägkrökar bort. Vi fortsatte till Älgafallet, där vi stannat och fikat på förra resan. Rastborden var borta eller så är de inte utsatta så här tidig på säsongen. Det var så mycket Norge vi skulle se denna gången och så vände vi tillbaka hem igen. På rätt sidan riksgränsen var det inte långt till dagens först stopp på riktigt.
Holkekärrsnäs skans
Den 9 april 1940 genomförde den tyska krigsmakten operation Weserübung. Det var anfallet på Danmark och Norge. Vi har på våra resor träffat på olika punkter där det stor strider. Kruså i södra Danmark. Oscarsborgs fort i Oslofjorden där kryssaren Blücher sänktes och Höytorps fästning, som inte ligger mer än 10 mil norr om skansen som vi skulle titta på.
Den svenska militären var på väg att hemförlova de mobiliserade soldaterna som tillbringat en vinter i norr för att vakta gränsen mot Finland under det finska vinterkriget. Ska vi tro TV-serien Någonstans i Sverige så stod soldaterna uppställda för avtackning när de beordrades upp på lastbilar och in i bussar för att transporteras till främst Dalsland och längs hela den svensk-norska gränsen för att förhindra ett tyska anfall.
I Bohuslän fanns den 9 april en reservbataljon i Uddevalla för att försvara Sverige. Det tog en vecka innan det fanns tillräckligt med trupper för att kunna hålla någon form av försvarslinje. Från Vassbotten byggdes försvaret upp med en serie av skansar för att förhindra tyska trupper att angripa söderut med riktning mot Göteborg. Holkekärrsnäs är en relativt väl vald position längs det som idag är den blå-gröna turistvägen. Det är den andra av skansen räknat från Riskgränsen som angriparna skulle stöta på. I väster fanns et högt berg med branta sluttningar så det var inte helt enkelt att gå runt. I öster var det en sjö som förhindrade att trupperna kunde ta sig runt, särskilt under den isfria månaderna på året. Det upprättades en vägspärr med stridsvagnshinder och dessa finns kvar idag och de var lätta att se när vi saktade ner farten för att inte missa sevärdheten. På höger sida upp mot berget och på vänstersida ut i vattnet, så långt ut en stridsvagn nu kunde köra i vatten.
Tittar vi lite på tyskarnas krigsinsats i Norge så stämmer detta väl med hur striderna såg ut där. Wehrmacht avancerade längs vägarna i dalgångarna och norrmännen byggde upp vägspärrar och bakhåll för att stopp angriparna. Samma mönster kunde vi se på platsen, när vi stannat bilen.
Ca 50 man bemannade platsen och de inkvarterades i tältet. Vartefter beredskapsvakten fortsatte byggdes baracker, kanonvärn för den lilla kanonen som skulle stoppa pansarfordonen. Vid den här tiden fanns det pansarvärnskanonen men de var redan föråldrade. Det ser lite märkligt ut de små kanonerna som inte räckte långt. Kriget kom att förbättra dessa vapen avsevärt. Det byggdes skyttevärn och på den lilla kullen som anläggningen var belägen på fanns det god sikt mot norr men även värn mot väster, ut över sjön. På andra sidan ligger själva halvön Holkekärrsnäs och det skulle faktiskt kunna gå att få ut trupp på halvön och öppna eld mot försvararnas flank. Det hotet hade man tagit hänsyn till. Från dessa värn skulle det också gå att bekämpa de fienden som lyckats ta sig förbi vägspärren. Det var inte läge att gå ner i bunkrarna som stod öppna, det var en hal trätrappa och det var förståeligt smalt. Vi har inte besökt så många bunkrar tidigare. Tjurkö skans i Karlskrona, Oskar II fort i Göteborg och Kvalviksfortet i Norge. Kanske vi ska nämna Westerplatte i Polen, där andra världskriget startade.
Det var dags att köra vidare mot mera fredliga upplevelser.
Gerlesborgs skolan
Vi hade planerat resan från Bohusläns inland och ut till kusten vid Bottnafjorden mellan Hamburgsund och Bovallstrand. Planering var mycket god och vi anlände ca 10 minuter innan vernissagen öppnad. Passade på att fika vår medhavda matsäck och missade där med skolans fik men hembakt.
Det verkar som om skolan INTE är en del av KVIRR men de har öppet samma tider så det finns kanske en synergieffekt av att koordinera verksamheterna. Vi knallade in och tittade på utställningarna av elevarbetena och det var en blandning, högt och lågt. Några skulle det vara intressant att följa vidare, men energi finns inte riktigt, andra var OK. Mycket var uppenbarligen elevarbeten och så fanns det sådant som man skulle vilja slänga ut säga till dem att skaffa dig en försörjning som du kan leva på.
Skolan grundades 1944 av Arne Isacsson, här i Bohuslän. Sedan slutet av 1950-talet finns en filial i huvudstaden. Skolan håller utbildningar i konst och håller konstkurser. Det är kanske två delar i detta, dels att kunna behärska den teknisk som man vill jobba med, dels att skapa något materialet som ger ett mervärde åt betraktare. När vi betraktat allting vi önskade var det dags att besöka konstnärer som ställer ut under Kvirr.
Skärkäll
På en liten vinglande grusväg tog vi oss upp för berget någon knapp kilometer från havet. Vi kom upp i byn och det kanske inte vimlade av Kvirr vimplar men de var överrepresenterade på en så liten plats. Bilen skulle parkeras på en i förväg angiven plats men där var det fullt. Det blev i stället i kanten på vägen i en bred trevägskorsning. Där skulle ingen bråka på oss, väl synliga, enkelt att ta sig förbi och så lite lagom överseende under Kvirr.
Första besöket blev hos Bamses farmor! Något annat sätt att beskriva det är kanske svårt. I ett litet kråkslott som klättrade upp längs bergssidan, för hela byn ligger i en liten dal, omgiven av bergknallar. Vi klättra också upp för all trapporna och det är uppenbart att det är konstnärshem, Fina saker över allt som gör det lite ostrukturerat. Vi kom in ateljén hos den gamla damen, som än mer fick oss att tänka på Bamses farmor. Hon berättade att hon bytt uttrycks medel från fotografi till akvarell och att hon tagit time out för att lära sig hur vattenfärgerna fungerade innan hon vågade ta steget fullt ut. Fotografierna var bitvis riktigt intressanta och när hon förklarade förstod man bättre. Akvarellerna förklarades också och återigen så förstod man mer, men att komma det själv, det kommer nog inte att fungera. Akvarell är något som kan vara riktigt bra eller å andra sidan, riktigt dåligt.
Vi kom ner från alla trapporna i farmors villan och ner på fasta marken. Vi hade markerat ut några konstnärer i detta området, men det är nu vi är här och så knallade vi över vägen till ett hus där det definitivt bodde en konstnär. Han hade två friggebodar på tomten och i det vackra vårvädret med den slösande solen pågick det vårbruk. Av tavlorna som stod uppställda utanför var det uppenbart att det rörde sig om akryl målning. Det var i detta fallet lätt att se de klara färgerna på dukarna. Kul tavlor vars motiv kommer från konstnärens intresse för havskajaker och det han försöker att måla är ofta stränderna från Bohuslän, sedda från havssidan i vattennivån. Han berättade också att han gärna spelar musik när han målar och företrädesvis jazz. Även det syntes i motiven. Vi tackade för oss och gick vidare till nästa hus där det bokstavligen var fullt hus.
Det var en träskulptör som, även han, hade ateljén i en friggebod. Efter att ha sett vad hemslöjden i Dalarna åstadkommit med sin trähästar så var vi inte imponerade och gjorde en rask sorti.
Hornborgs slottsruin
1455 byggdes den borg som vi var på väg till. Det var den svenske kungen Karl Knutson Bonde som gjorde ett intrång i det norska Bohuslän. Borgen blev till på ett strategiskt viktigt läge med utsikt över farleden. Det påstås att det gick att nå fartyg med pilskott, vilket skulle ha gjort borgen till viktig även politiskt. Själva anläggningen ligger på toppen av en klippa som på nära tre sidor sluttar ganska brant ner mot havet, 40 meter ner.
Efter att ha parkerat bilen så började vi vandringen uppför. Genom ett gatt mellan två större knallar gick det att ta sig upp till en platå där det fanns typiska gravkullar. De är från järnåldern och är uppemot tusen år äldre än borgen. Det är mycket troligt, närmast sannolikt att det har legat en fornborg på platsen tidigare. En typisk drag är att de finns en sötvattenkälla innanför borgens område. Det är inte första fornborgen som vi besökte eller försöker att besöka. Det var för brant och för blött på stig och trätrappor för att våga sig på ett riktigt bra försök. Vi har tidigare besökt, Sorby borg utanför Västerås, Humelstad inte långt i från Västerås, Broborg i Uppland och Olsborg i norra Bohuslän. Den senare inte klassad som fornborg men med vad vi har lärt oss under våra resor vore det inte konstigt om den också fungerat som borg i forna tider. Vi även besökt Gråborg och Ismanstorp på Öland.
Hornborg kom helt att förlora som betydelse när Sverige tog över Bohuslän 1658.
Det blev ett kortare besök än vi tänkt oss men vi var nöjda och tog oss tillbaka för att ta oss till nästa plats, Fjällbacka.
Bohusläns historia
På vägen i bilen kom vi att börja prata om Bohusläns historia. Vi lyckats besök flera platser som belyser det norska inflytande över området. Kongahälla, Ragnhildsholmen och Hunehals i de södra delarna. Det är särskilt i övergången till sen medeltiden med ett eget ganska okänt och svårdefinierat västsvenskt rike som styr över området en bra bit bort från makten centrum i Köpenhamn, innan Mälardalsregionen blir centrum för det som idag är Sverige.
Lite förvånande var det att kunna läsa om Bohuslän som ett krigsområdet, med återkommande härjningar och brända och öde lagda städer. Från 1300-talet och fram till början av 1800-talet var det där som striderna stod mellan norska och svenska stridskrafter, och striderna har varit många under århundradena. Det har definitivt hamnat i historiens bakvatten när andra delar av de olika krigen kommit att skildras betydligt utförligare. Kanske mer för att de bohuslänska krigen mer var härjningar för att förstöra fiendes baser och leda bort delar av uppmärksamheten från huvud slagplatserna.
Fjällbacka och litografier
När vi gick igenom de olika konstnärerna som ställde ut på Kvirr försökte vi titta på olika typer av konst. Det har redan varit en god spridning och den skulle breddas ytterligare när vi var p väg in i Fjällbacka. Naturligtvis valde vi att ta bilen igenom den lilla smala backen som påskaftonen har gott om besökare och en del glass som åts. Vi letade efter utställningen och vi kör gärna fram och förbi och tittar lite extra och det var inget undantag denna gången heller. Det som var svårt var givetvis parkeringen, men någon måste ha tur och det fanns två platser som tillhörde besökare till Kvirr och en var ledig. Den tog vi!
Det var ett bra stopp. En gammal butikslokal i botten på ett bostadshus var en bra plats att ha sin utställning. Lagom mycket vägg yta att hänga de säregna litografierna på. Stiliserade bilden av den bohuslänska kusten med absurda inslag som en Volvo PV på en liten kobbe mitt i havet, eller en golfare som slår mellan två små öar. Hus som hänger ut över klippor som reser sig brant över ett hav i olika former att upprördhet. Matta färger i harmoniserande färgskala. Tankarna gick lite osökt till Hans Arnold den gamla skräcktecknaren, men i detta fall, var skräcken inte med.
Konstnären tog sig tid, trots att det var relativt många besökare, tid att beskriva hur processen med litografer går till. Inget som en annan skulle ha tålamod med. Skulle det handlas ett tjugotal bilder till ett kontor skulle det inte tvekas att investera dessa pengar på den här konsten.
Vi slapp åka tillbaka genom den trånga backen i centra Fjällbacka utan hittade bakvägen som förde oss ut ur badorten och vidare till nästa Bohuslänska konstnär.
Galleriet i Ertsröd
Vi tog oss vidare till Ertsröd som ligger på vägen mot Grebbestad. De vinglande Bohuslänska vägarna förde oss genom ett vackert landskap, kargt, vinter kalt och påverkad av vädrets makter havet och framför allt vinden.
Vi skulle till ett riktigt galleri där konstnären skapade sin konst på duk och tyg och sedan förde hon över motiven till bl.a. brickor och tallriksunderlägg som fick en kvalitetshöjning. Hon satt och vilade när vi kom in och verkade tacksam att få sitta en stund till medan vi tittade runt lite. När hon väl återhämtat sig var det upp på benen igen och så lite berättelser från sin värld. Ytterligare ett par hade kommit in och de hade, vad det verkade, en relation från tidigare så de kom snabbt in i en konversation. Det passade oss ganska bra där vi gick runt och tittade på det vackra som fanns i galleriet. Så tog vi oss ut och gick de hundra talet meter till bilen som gömts undan på en gulgrå gräsplätt. Vinden och solen hade torkat upp den tillräckligt för att det inte skulle vara bekymmer att ta sig därifrån och så ut på vägarna igen.
Snickaren i källaren
Väl framme i Grebbestad lotsade GPS oss igenom fler bostadsområden innan vi kom fram till ett hus på en gata som var så smal att där fick man minsann inte parkera. Men, stora vägen var bred och det räckte gott och väl till för vår lilla bil. Vi tog oss in i trädgården där påskäggen höll på att gömmas för barnbarnen, så här på påskaftonen. Vi blev lotsade ner i källaren där träkonstnären höll till. Han gjorde lite av varje men främst fiskebåtar i felaktiga proportioner. Det är kul, särskilt när det går ihop i slutet, vilket det gjorde. Fungerar det inte är det illa. Det var ett litet källarutrymme där han huserade och klart mindre än den tidigare träkonstnären men klart mycket bättre.
Vi pratade lite och så tog vi oss vidare. Skalman hade aldrig accepterat att vi ignorerade hans mat- och sovklocka som vi gjort i dag. Det var många timmar efter lunch. För många.
Grebbestad
Parkerade bilen ner i hamnen och konstaterade att det var tur att det inte var under semestern för då hade det varit fullt på parkeringen och de hade även kostat att stå stilla en stund. En fiskekrog på hörnet verkade vara bra och nära så vi gick det. Matsedeln innehöll lite att välja på men krögaren valde åt oss, dagens. Vi insåg efter en liten stund att restaurangen stängde om femton minuter och att det fanns kvar av dagens rätt och det var den han ville bli av med. Varför slänga god mat och vi var inte nödbedda, dagens hade varit ett av de alternativ som vi övervägde.
Det gick att sitta ute! Solen hade vunnit de senaste rundorna mot regnet och bakom glas rutor som skydde mot vinden var det riktigt bra att sitta och titta ut över hamnen och parkeringen. Inte helt olikt Smygehuk som vi besökte för ett par år sedan. Ytterligare några sällskap kom in och stängningen flyttades fram och mer av överskottet från dagens serverades ut till hungriga gäster.
Det var god mat och behagligt att sitta en stund efter allt resande under dagen men vi var inte klara. Vi tog vår tid och brydde oss inte särskilt om att restaurangen hade stängt och personalen störde oss heller inte. När vi kände oss klara, fått lite energi och lite vila samlade vi ihop oss för ett par stopp innan kvällen.
Greby gravfält
Vi rullade ut från Grebbestad med siktet inställt på Fossums hällristningar, en del av världsarvet. Väg 163 till Tanumshede och sedan över till andra sida E6 och så skulle vi vara framme. Men, det var ett stopp längs vägen. Vi passerade Grebbestads kyrka i den norra delen av orten och fortsatte ut över fälten. Vi letade efter ett gammal gravfält och ett gammalt gravfält hittade vi. Det var nån knapp kilometer och kyrkans torn reste sig tydligt över den för årstiden karga nejden.
Bilen ställdes undan på den officiella parkeringen, som kanske rymde fem sex bilar, ett inte allt för hett turistmål med andra ord. Fältet här ägs av Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademin. Den senare äger även Stensjö by som vi besökte för ett par år sedan och Borg by på Öland som vi besökt på en tidigare påskresa. Det är Tanums kommuns som står för underhållet och marken sköts för att bevara den ursprungliga biotopen. Gräset betas under sommaren och i augusti slås det med lie och krattas upp för att undvika att göda marken och ge annan fauna möjlighet att etablera sig.
Det var inte över marken som vi promenerade utan längs den väg som gick igenom området. Till vänster upp mot skogsbacken kunde vi se de fyra stenarna som gör gravfältet unikt. Det är fyra, nästan rektangulära stenar som är resta. De såg nästa ut som runstenarna i Aspa i Sörmland, som vi passerade för flera år sedan. Men dessa har inga ristningar och är äldre. Ett tiotal gravar är utgrävda och de indikerar att de kom till 200-600 e.kr. Romersk järnålder eller folkvandringstiden som vi pratar om i Sverige. Det är då som fornborgarna kommer till och de har vi besökt några stycken. Här i Bohuslän har vi vandrat upp till Olsborg på vår resa till Norge. Vi har inte besökt särskilt många borgar med tanke på hur många det faktiskt finns, och de flesta vi besökt ligger i de östra delarna av Sverige.
Kanske är det tidsåldern som gör att sägnen om Greby gravfält har punkter till verkligheten. Det berättas om skottarna, som kom över havet för att plundra i Bullarbygden. Det var för sådana eventualiteter som fornborgarna byggdes och underhölls. Plundringståget verkar ha gått bra till att börja med men efter slaget vid Tanum, där en av ledarna för angriparna stupade drog sig hären tillbaka mot kusten och Greby. I den klassiska sista striden gick det inte bra för skottarna som föll till siste man. Det som var kvar ligger under dessa små kullar. Det gjorde många kvinnor till änkor på andra sidan Nordsjön, om man ska tro sägnen.
Som vi konstaterat flera gånger tidigare på våra resor så rör vi oss i en tid där saga och sägnen lever kvar men få eller inga historiska fakta eller arkeologiska bevis finns kvar.
Det är brända lik som ligger i urnor i gravarna så det kan vara en utmaningar att kunna hitta DNA som skulle kunna ge oss en ledtråd till varifrån angriparna kom, om det var några från en annan del av Europa som kom hit för att pröva sin lycka.
Vår lycka var över och vi tog en sista promenad över fälten och tittade på de små kullarna som reste sig över ängsmarken och så drog vi oss tillbaka till värmen i bilen. Vi skulle titta på ännu äldre fornminnen.
Fossums hällristningar
Vi har tidigare gjort en dagsresa till Tanumshede och hällristningarna inom världsarvet. Det var en mycket varm dag och vi valde vad vi klarade av att göra. Den plats som vi inte besökte var Fossum. Vi hade passerat platsen på vägen till Gerlesborgs skolan i morse och även om det var en mindre omväg var det värd att göra. Det var öde på landsvägen när vi stannade till på den anvisade parkeringsplatsen. Tog oss upp till vägen för att korsa den och nå fram till världsarvets hällristningar.
Inom världsarvet var skyltningen mycket god och det var fina bilder som gick att se. Särskilt skeppen är överrepresenterade bland bilderna och det intressant. Var låg vattenlinjen? var den första tanken och sedan kom funderingarna. Detta är rikt dekorerade hällar som vi har framför oss och de har en direkt koppling till bronset som fått gett namn åt en hel tidsålder. När bronset flödade in i Bohuslän via den handeln över havet så ökade också ristandet. När handeln minskade eller upphörde så minskade också ristandet. Kanske var det ett uttryck för rikedom. Tittar vi på Nämforsen som vi besökte förra året så dominerade fisk och jakt, inte minst älg. Gör vi det enkelt för oss så kanske vi kan säga att det som var viktigt för människorna det hamnade på hällarna, olika för olika delar av landet. I Norrköping finns det en stor mängd hällristningar, främst i Himmelstalundsområdet. Där kunde vi själva se att olika hällar har olika olika motiv som sin främsta symbol. EN intressant tanke att man samlat sin skepp på en häll, sin svin på en annan osv. Inte enbart men något åt det hållet.
En stig förde oss vidare mot andra hällar i andra beteshagar. Mitt i hagarna på de flacka sluttande sten sidorna, formade av inlandsisen kunde vi knappt se några ristningar. Här hade man sparat originalet och INTE fyllt i någon röd färg, det var originalet, kanske man ska säga. Precis som i Pair-non-pair där inga ristningar fyllts i utan genom finurligt placerade lampor kunde man lyfte fram de ristningar som man ville visa trots att de gick i varandra.
Vad vi nu fick lära oss var helt nytt och kom att hjälpa oss att förstå ristningarna bättre. Ofta, så ristades det på hällar där vattnet sakta rann över stenen. Det hjälpte människorna som ristade, med att få bort spillet och inte minst, upptäckte vi själva, synliggöra själva ristningen. Vi fick nu själva leka arkeologer och försöka se bilderna och tolka dessa. Mycket intressant. Den sista hällen vi tittade på var också omålad. Här hade arrangörerna försökt att placera ut belysning som skulle fokusera på specifika, ristningarna precis som i Frankrike. Tyvärr var de utsatta för omfattande skadegörelse och fungerade inte. Det var trist.
Men vad som INTE var trist var vad vi sett och det kunde vi fundera kring när vi promenerade mitt på den öde landsvägen tillbaka till bilen som tog oss tillbaka till Norge, eller rättade sagt hotellet. Skillnaden är ganska hårfin med tanke på hur mycket norrmän det är i Nordby.