Påsk igen och ut på vägarna igen. Förra årets bussresa blir i år en bilresa men samma sträckning, en bit i alla fall, vi ska norrut längs västkusten. Bilen var fulltankad, det hade den yngre generationen sett till som varit ute och kört i natt. Bilen gör tvåskift.
Tiden var på vår sida och det skulle ta ca 90 minuter till första stoppet så det blev lugnt på morgonen. Hann titta på några Youtube favoriter som lagt ut nya videos.
Raset i Stenungssund
E6 norrut går numera via två alternativa sträckningar. För de som ska till Oslo så blir det att ta E45 till Trollhättan/Vänersborg för att åka västerut till Uddevalla och vidare ut på E6 norrut. Vi tog en annan väg, inte alternativ vägen som skyltarna visar utan en västligare väg som tog oss igenom Stenungsunds centrum.
Det var 23 september 2023 som en kortare sträcka av motorvägen drogs med i ett skred. Det blev som ett moras av allting blandat och absolut ingen stor transportled genom Bohuslän. Flera fordon drogs med och tre personer skadades. Trafiken fick ledas om. Raset var inte det första i området, 2006 försvann flera hundra meter av väg och järnväg norr om Ljungskile. Vad som är skillnaden denna gången är att åklagare och polis har anhållit två personer misstänkta för att ha orsakat skredet genom att lägga upp tre gånger så mycket massor som det fanns tillstånd till. Inget är bevisat men det är vad åklagaren misstänker.
Stenungssund
Det var väldigt länge sedan vi tog denna vägen norrut från Stenungssund och det blev väldigt uppenbart att det är gott om petrokemisk industri. Borealis stora krackeranläggning som ligger mellan vägen och vattnet och det gick också att se höga skorstenar i skogen i öster. Vi följer skyltarna och kommer så småningom tillbaka till motorvägen, den delen som är avstängd. Den var öde och visst lockade det till att ta sig ut på vägen, ensamma och då passa på att utnyttja detta till fri fart. Kanske inte.
Slaget vi Kvistrum
Det regnade, eller började regna när vi svängde av vägen. Det fanns ett poké stopp som avslöjade en plats, idag en parkeringsplats, med suspekt historia.
Det var under kriget 1788 som i Sverige kallas för Gustav III teaterkrig som en norsk här anföll från Norge ner genom Bohuslän med syfte att nå Göteborg. Ca 7500 man marscherade söderut och svenskarna samlade ihop ca 800 man för att bjuda motstånd vid bron över Örekilsälven vid Munkedal som var strategiskt mycket viktig. Vad den svenska kommendanten sysslande med fick krigsrätten reda ut senare men det var en svensk katastrof. Ledningen beslutade att inte besätta, eller försvara den så viktiga övergången. De valde att inte förstöra den eller bränna ner byggnader som fienden kunde ha nytta av. Istället hittade de en klart ofördelaktig position 900 m söder ut.
Norrmännen tackade och och marscherade i god ordning över på den svenska sidan och så var den svenska truppen mer eller mindre fångade i fälla. Enda sättet ur den var att kapitulera och de gjorde de. Krigsrätten beslutade att de tre högsta officerarna skulle få sparken OCH betala rättegångskostnaderna.
Göteborg klarade sig. Gustav III kom till staden för att i tid sparka kommendanten, som var inkompetent, snabbt förstärka försvaret. Det kom aldrig till strid. Storbritannien förhandlade fram en fred och de norska trupperna marscherade hem igen. I norsk historia kallas det för tyttebärs kriget, eller Lingonkriget på svenska. Soldaterna livnärde sig på lingon för att överleva, om det berodde på att de inte vill plundra de svenska gårdarna som de passerade eller av någon annan anledning beror lite på vem som skriver historien. Vi var klare med denna historien och tog oss över den gamla stenbron.
Enligt uppgift är det den åttonde bron som finns på platsen och dagen smala skapelse är från 1818 av bohuslänsk granit från Bohus Malmön. Vi körde direkt över bron, en gammal välvd stenbro och väl på andra sidan fanns skyltarna mot Munkedals jernväg.
Munkedals jernväg
1871 startades det pappersbruk i Munkedal. Det gamla järnverket hade svårt att få lönsamhet med det gick bättre med att tillverka papper. För att få pappret ut på marknaden så skickades den på hästdragen kärra de ca 7 kilometerna ner till hamnen vid Saltkällefjorden, en del av Gullmarn. Det var, gissar vi inte helt enkelt och 1895 vald man att bygga en smalspårig järnväg för att enklare kunna transportera si produkter. Redan från början säkrade man att det gick att använda banna även för persontrafik.
När vi kom fram till järnvägen, eller jernvägen som museibanan heter så började det givetvis att bli lättare förhöjning av vattenhalten i luften, varmt var det inte heller, den första dag på påsken. Vi gick fram till den lilla stationsbyggnaden och träffade på aktiva medlemmar av föreningen som bildades 1983 för att bevara de delar som finns kvar av smalspåret. Ett mullrande diesellok rullade sakta in med vagnarna som skulle användas till helgens uppvisning. Bl.a. dessa fanns en passagerarvagn, öppen sådan, som var original från banan. Den är inte föreningens utan den tillhör, Östra Sörmlands Järnväg, ÖSLJ i Mariefred, som vi besökte på vår resa runt Mälaren. Föreningen har fått låna den mot en betalning i dagsverken. Det finns fler bohuslänska vagnar i Sörmland men de säljer inte sitt rullande materiel.
Kanske inte så konstig. ÖSLJ har funnits sedan 1950-talet och tog säkert tillvara de den gamla materielen som inte längre fyllde någon funktion, när ett normalspår drogs fram till fabriken. Då hade de i 50 år lastat om varorna från smalspåret till Bohusbanan som låg knappt 20 meter bort. Det var mycket enklare att göra så när normalspåret drogs fram 1905 än att fortsätta ner till vattnet. Där är vi idag. Det finns fler vagnar i Munkedal och föreningen har renoverat och använder dessa till att köra intresserade på sommaren, runt jul och på påsk. Det blev ingen tur på banan idag utan när vi tittat klart så tackade vi för oss och åkte vidare. Vi har åkt smalspårig järnväg ett par gånger men det var 891 mm och inte 600 som här och i Sörmland. Det var dels i Anten och dels i Vadstena.
KVIRR
KVIRR står för Konstvandring i Ranrike. Det är en förening som bildades 1995 av konstnärer i de fem nordligaste kommunerna i Bohuslän det som var det gamla Ranrike. Namnet är känt från folkvandringstiden runt 550 som ett litet kungadöme. Det gick senare upp i den norska statsbildningen.
Redan året efter kom den första konstutställning under påsken den som vi i dagligt tal kallar för Kvirr. Har varit och besökt Kvirr en gång tidigare och det måste ha varit säkert 20 år sedan. Nu var det dags igen. Vi hade plockat ut några konstnärer i Munkedal som vi kunde tänka oss att titta på och så bar det iväg till den första. Det blev bom. Han var inte med i utställningen. Något stukade försökte vi med nästa, en bild- och fotokonstnär en bit utanför centralorten, längs några slingrade grusvägar. De gula vimplarna visade oss vägen när GPS:en fört oss till rätt område.
Ibland vet man från början att det här blir inte bra. Det kan bara bli fel och ändå gör man det, mot bättre vetande. Det har regnat och parkeringen utanför ateljén var en gräsplätt i lätt nedförsbacke. Det är vår, solen har ännu inte torkat upp marken och ÄNDÅ ställer man bilen, en framhjulsdriven sådan, med nos fram, längst ner på den numera gröna växtligheten. Det kan bara bli fel, och det blev det.
Men innan vi skulle upptäcka klanteriet så gick vi in och besökte konstnärinnan. Det var fina grejor hon visade upp. Halssmycken och örhängen som hängde ihop, målningar, fotografier och glas etsningar som var riktigt intressanta. Tyckte kanske att motiven och storleken inte riktigt nåde dit som vore det som jag ville se, men intressanta. I övrigt, trevlig ateljé, fina motiv men för min smak lite för kalla färger.
Ett besök i uterummet som var byggt som ett växthus och därmed var det ett behagligt klimat. Ytterligare fina tavlor att titta på, och lite samspråk med grannarna som ställde upp med markservice när konstnärinnan var upptagen. Trevligt.
Då var det dags att försöka ta sig vidare och det gick naturligtvis inte! Hjulen bara snurrade i leran, blötan och gräset och egentlige fattade jag det redan när bilen ställdes där. Försökte gunga loss den och det gick lite men inte mycket. Försökte rulla fram och få fart i det lille motlutet, lite men definitivt inte tillräcklig och marken blev halare. Försökte byta spår och och det hjälpte lite, men snart var det inte mer plats kvar att spela på. Räddningen blev sambon som ställde sig och knuffade det där lilla som behövdes för att övertyga bilen om att röra sig i den riktningen som VI önskade. Fortsatte med att hitta fastare lera att få grepp och med förenade krafter fick vi bilen bakåt upp på lite grus som gav ett fäste som räckte till. Bilen såg ut som om den deltagit en folkracetävling för gyttjebadande fordon efter allt gasande och spinnande. Sambo var nära att få en lerinpackning när vi ända var i farten, men tack och lov så klarade hon sig.
Vi pustade ut och rullade iväg en dagens lunch. Med oss hade vi nu en Kvirr karta och det blev mycket lättare att se vilka konstnärer som faktiskt var med och hade utställningar. Inga fler bom körningar hoppades vi.
Gamla bruket
Efter att ha fyllt på vårt bränsle, inte bilens, så var vi redo att ge oss i kast med det gamla bruket. GPS:en ledde oss till något som hette det gamla brukets våffelstuga. Ett bra mål så gott som något. Efter att ha kört igenom Munkedal närmade vi oss bruket och det är bara att konstatera att det var väldigt likt Grycksbo bruk som vi tittade på förra sommaren. Den nya fabriken, alltså. Av det gamla fanns det inte mycket kvar av. På gott och ont. Utvecklingen behöver gå framåt och allt gammalt kan inte bevaras. Men lite här och var för att ge en bild av den tid som lagt grunden för vårt välstånd som vi lever av idag. Våffelstugan var inte oväntat stängd och det gamla bruket såg mer ut som en hembygdsgård.
Vi tog oss vidare upp för den ganska branta backen som gick längs med Munkedalsälven där vårvattnet forsade fram. Området har gamla anor och här har legat kvarnar och sågar sedan 1500-talet för att nyttja kraften i älven. Det finns inte mycket lämningar kvar och vädret gjort processen kort med några längre utflykter utanför fordonet. Den gamla spiksmedjan hade vi passerat och kom upp till en välvd gammal stenbro som gick över till Munkedals herrgård. Den är daterade till ”gammalt datum” men finns på kartor från 1700-talet och här gick den gamla häradsvägen gick fram här och vidare över herrgården.
Munkedals herrgård
Redan tidigt på 1230-talet grundades ett kloster i området på den norske kungens order. Området tillhörde Norge på denna tiden. Det som idag är herrgården eller dess företrädare hamnade i munkarnas ägo i samband med digerdöden, som ett sätt att försäkra sig om guds välvilja när jordelivet var över.
Efter freden i Roskilde 1658 tillföll området den svenska kronan och herrgården tillföll kronan. Regeringsrådet Staake köpte loss egendomen tio år senare. Det var i början av 1800-talet som industrialiseringen tog fart och det som är kvar ser vi i det moderna pappersbruket.
Som vi har lite för vana att göra så fortsatte vi vägen framåt, istället för att ta oss till nästa besöksplats och denna gången gav det riktig utdelning – en snubbeltråd!
Kraftkanalen
Vi kom fram till norra delen av Önnebacka. När vi skulle köra ut över bron öven en nybyggd kanal fanns det skyltar vid vägkanten och vi stannade för att titta till dessa. Här berättades historien om Laurell. Han fann att det skulle gå att bygga en kanal från Björid där ett dämme skulle anläggas i Munkedalsälven och sedan skulle kanalen ledas till det nya pappersbruket. Herrgården köptes in och kanalen började byggas samtidigt med fabriken i början på 1870-talet. Inte helt olikt samma funktion som vi sett vid Jonsereds fabriker.
Kraftstationen gav ca 2 MW och fabriken beslutade för några år sedan att bygga ut anläggningen från 2 till 6 MW för att säkra lokalt producerad el-kraft. 2021 stod den nya anläggningen klar och det var den nya kanalen som vi stod och tittade på. Den ser fortfarande ny ut. De har förmodligen skrattat hela vägen till banken under de år som elpriserna har rusat i höjden.
Vi körde på den nya vägen som gick längs kanalen, om än ganska många meter under vatten ytan, till vändplanen vid dämmet i Björid. Väl där vände vi och tog oss till baka till det gamla bruket.
Milstenarna
I den branta backen ner till bruket stod det flera milstenar uppställde. Inte ens vädret kunde hindra oss att stanna till och lära oss lite mer. Milstenarna började resas under den svenska stormaktstiden. Efter ett påbud av drottning Kristina. Vägar började mätas upp, en svensk mil. En svensk mil motsvara ca 10,7 km i det metriska systemet. Det gjorde hjälp av snören eller kanske rep och varje mil blev kanske inte lika långa, men det var mycket bättre än ingenting. Värdshus registrerades och allt kontrollerades av stormakten. Det blev häradens ansvar att bekosta de stenar som skulle sättas upp. Samma princip som våra gröna eller blå avståndsskyltar på våra moderna vägar.
Det var inte bara avståndsstenar som sattes upp. Vägarna måste underhållas och till det sattes väghållningsstenar. Det var markägarnas ansvar, proportionellt hur mycket mark de hade längs vägen. Det var allas ansvar vilket vi kanske ska tolka som att adeln inte kunde smita undan detta ansvar. Idag finns det lite stenar här och var som renoverats och rustas upp för att bevaras. Annars föll de ganska snabbt i standard och glömska när det statliga tog över 1934. Kylan började bita och vi var på väg till en annan rad med gamla sten, mycket äldre stenar än dessa mil- och väghållningsstenar.
Stenehed
Det var på vår semester resa för åtta år sedan som vi kom farande på samma väg som vi nu kör, den gamla E6:an genom Bohuslän. Då var vi på väg mot Norge och vi kunde konstra då som nu att när vi passerade Dingle så var det en plats som saknade pengar, lätt förfallet medan det i Hällevadsholm fanns pengar, här har det renoverats. Precis som förra gången så hade vi siktet inställt på en arkeologisk plats av europeiska mått, som är så okänd. Stenehed. Då som nu for vi upp genom villaområdet upp till platsen för järnåldersgravarna och de nio bautastenarna. Vi tog en sväng förbi platsen men hittade inget av intresse och vände tillbaka. Regnet var på sakta på väg men vi trotsade vädrets makter och gick fram till de gamla stenarna. De är inte lika imponerande som Stonehenge som på ett sätt är deras närmaste släkting om man ska tro på gissningarna. Platsen är inte utgrävd så vi vet regeringsfientlig om dessa nio stenar som inte står i en rak rad utan med en lätt böjning. För över 40 år sedan gjorde en astronom en undersökning av stenarna och deras förhållande till sommar- och vintersolstånden. Jo, det fanns en punkt på sommaren som skulle via var solen gick upp på årets längsta dag, det skulle kunna vara en astronomisk kalender. Där ligger kopplingen till Stonehenge. Eller varför inte Carnac i Bretange med sina otroliga mängder av bautastenar?
Tar vi oss en titt utöver landskapet och ser om vi kan sätta in platsen i en geografi, så befinner vi oss inte oväntat på en lokal högpunkt, även om det ligger en bergknalle direkt i väster. Vi har inte lärt oss mer av bautastenarna sedan sist och det är inte ofta som vi kommer tillbaka till samma plats igen. Samtidigt har många tankar under året vandrat iväg hit. Fantasin kittlas men ska det komma fram något mer och något nytt, så behövs en arkeologisk utgrävning. Å andra sidan, det har byggs flera hus i direkt närhet till bautastenarna så risken är uppenbar att mycket redan är borta av det man vill hitta för att kunna sätta in området i ett sammanhang. Dags att åka till moderna tillverkare av det som arkeologerna älskar att hitta i sina utgrävning, krukor och krukskärvor, vi var på väg till ett krukmakeri.
Krukmakeriet Solhem
Vi valde den gamla vägen, den var hela två minuter längre men vi hade den tiden och kunde njuta av det inre av Bohuslän medan vi smälte Stenehed, en gång till.
Kvirr består inte bara av konstnärer utan också konsthantverkare och där ingår våra drejande vänner. Krukmakeriet i Solhem är kanske inte ett hantverk, det är snarare en semi industriell verksamhet. Konsthantverket består i skapandet av fat, koppar, skålar och allt annat som det går att dreja fram. Sedan produceras dessa modeller i större antal för att återigen undergå en konstnärlig behandling när de ska målas eller glaseras. Krukmakeriet gör olika serier, inte sällan i samma form men med olika färger. Det var fint, inte tu tal om saken och vi fundera allvarligt på att passa på att köpa en bröllopspresent, men lugnade oss.
Istället gick vi till byggnad en bit bort som satt ihop med ett tält. De tog inträde, vi betalade och gick in. Det är platsen för Kvirrs vernissage som skedde igår kväll. En samlingsplats för alla konstnärer som var med i årets konstupplaga. Det gick att få en bild av vad vi kunde vänta oss när vi kom till de olika konstnärerna. Konstnären vi besökte i morse var en av de få som hade en lite röd prick bredvid ett av sina alster. Det var med andra ord sålt! Kul.
Vi gick igenom de två våningarna och det är som allt när det är många utställare, blandat, den del bra, annat riktigt bra och så fanns det sådant som man satta upp på listan att det inte är värt att åka den vågen i påsk.
Radioantennerna i Tanumshede
Vi vald återigen att fortsätta på den gamla vägen. Det är lite trafik och ett behagligt tempo och vi har inte bråttom. Vi såg dem när vi besökte Vitlycke museum för många år sedan och nu såg vi dem igen, Radioantennerna. De är stora, de är flera och de är vita och de syns. Det är nu vi är här så vi körde snabbt in på en avtagsväg som verkade kunna leda till mastodonterna och det gjorde vägen.
Vi kom fram till basen på de över 30 meter i diameter stora diskarna men de var placerade innanför ett staket som normalt omgärdar ett industriområde.
Precis som Grimerton i Halland så hade de en relativt kort historia, ca 30 år. De stod klara 1971 och skötte telekommunikation via satellit till hela Norden. Under sin storhetstid på 1980/90-talen arbetade ca 30 personer dygnet runt att sköta datatrafiken. Anläggningen lades ner 2002 efter att fiberkablar börjat läggas ner på havens bottnar. Konkurrensen blev för svår mot den nya tekniken, precis som för Grimeton.
Vi var klara att ta oss till Nordby och vår basplats för årets påskresa.