Anten runt – Dag 1

Sommar och sommartradition att göra en resa med en äldre generation. Valet föll på att resa runt sjön Anten i Västergötland. Första dagen blev en resa med museijärnvägen mellan Anten och Gräfsnäs.

Beställningen hade kommit i god tid, flera veckor i förväg. ”Det var så roligt att resa längs Säveån förra året så vi vill göra en resa i år igen”. Det blir det, meddelade vi och så gjorde vi upp om ett datum där årets resa skulle börja. Det var inte lätt för de svenska pensionärerna är mycket upptagna. Inget som om vart vi skulle, eller när vi skulle börja. Några dagar innan så fick den äldsta generationen ett telefonsamtal. Vi kommer på söndag kl 9.30 och hämtar er. Fortfarande inget besked om vart vi skulle.

Så var den varma sommardagen här, när resan skulle börja. Lite för tidigt anlände vi till uppsamlingsplatsen och två välansade pensionärer med sköna sommarkläder och vackra sommarhattar på huvudet hälsade glatt på oss. Dagen till ära hade den yngre generationen pressats till ett deltagande. Rullatorn packades in och bilen fylldes med resten av alla pinaler och så stängdes dörrarna, bilbältena fästes och vi rullade mot vårt första etappmål. Vi var medvetna om vad vart vi skulle. Det var kanske inte den mesta avancerade tanke verksamheten som behövdes för att räkna ut att vi var på väg mot Västergötland eftersom vi tog E20 åt det hållet och vi följde Säveån som vi reste längs förra året. I Alingsås stannade vi till för att tanka och fördriva lite tid, eftersom vi var lite för tidiga. Vi körde ”fel” och skulle vända i en rondell och då ”körde vi fel igen” under klar irritation, allt för att dölja vart vi skulle. När vi kommer fram till Brobacken norr om potatisstaden så klarnade det. “Vi ska åka tåg mellan Anten och Gräfsnäs”. Kanske inte så svårt att räkna ut när det står stora bruna skyltar. Äntligen hade vårt resmål avslöjats.

 

Västgötabanan

1893 beslutades att bygga en smalspårig järnväg från Göteborg till Skara. Detta som ett komplement till västra stambanan som byggdes på 1850-talet. Det var ett privat initiativ och banan började vi Lilla bommen för att senare flyttas till dagens centralstation. Sträckningen gick från Göteborg mot Lärjeåns dalgång. Första delen, mellan staden och Hjällbo är idag Angeredsbanan och där körs spårvagnarna i lokaltrafiken. Banan passerar orter som Olofstorp och Gråbo, tar vägen norr om Mjörn och passerar Björboholm, Sjövik och Brobacka innan den kom fram till Anten, där vi skulle stanna till. Sedan fortsatte tågspåren förbi Gräfsnäs till Sollebrunn, Nossebro, Vara och slutmålet i Skara. Noterbart är att det är inte mer än sju mil mellan Sollebrunn och Skara.

Samhällen som Björboholm, Sjövik och Anten utvecklades när de blev stationssamhällen på linjen och Göteborgare under sommaren skapade sommarnöjen på orterna. Järnvägsbolaget köpte upp mark och byggde semesterattraktioner för att öka resandet. I mitten på 1900-talet fördes banan över från privat ägo till statens järnvägar. Verksamheten fortsatte men i början på 1960-talet ställdes godstrafiken in när konkursen med lastbilar blev för svår och i slutet på 1960-talet även persontrafiken då konkursen med privatbilismen blev för svår. Idag ligger områdena inom Göteborgs lokaltrafik område och expressbussar tar resenärer på mindre än timme in till centrum. På 1970-talet revs rälsen på banan, förutom en sträckning utanför Skara och sträcka Anten – Gräfsnäs. Sträckan från Hjällbo till Sjövik är omgjord till en fantastiks trevlig cykelbana. Mycket svett har gått åt för att ta sig fram den vägen!

 

Anten

Det blev en station strax söder om själva sjön Anten. I samband med nedläggningen av banan bildades en förening av några entusiaster. De lyckades skrapa ihop medel till att köpa in några lok och lite vagnar för att bevara en del av nostalgin runt gamla tåg. 1970 kunde förening förhandla fram att spara en bit av banan för att kunna köra museietåg. Föreningen antog nu också sitt nuvarande namn, Anten-Gräfsnäs järnväg (AGJ). De köpte också upp mycket material av staten. Sedan 2010 är anläggningen klassad som byggnadsminne. Vi svängde in på parkeringen och noterade att trots att det var gott om tid kvar till avgång så var det ganska mycket människor denna soliga och varma sommardag. Vi gjorde oss ingen jätte brådska men en av medlemmarna i sällskapet gick genast iväg till den tidstypiska gamla stationsbyggnaden och betalade vår avgift för att få åka med. Biljetterna såg precis ut som de som vi köpte på Wadstena – Fogelsta järnväg som vi åkte rälsbuss med förra året. Klassiska SJ-biljetter i hårdpapp och årtalet 1958 tryckta i biljetten.  Sedan blev det till att sitta i skuggan och njuta av dagen. Tågstallarna kollades in och där fanns lite allmänt gamla grejor att titta på. Det var dags att gå ombord.

 

Tågresan

Så kom tåget äntligen iväg. Det luktade som det skulle om de gamla vagnarna, en välkänd lukt. Vi hade hoppats att det skulle ryka om tåget och lukta vedeldning lång väg, men så blev det inte. För att inte ta några risker användes ett diesellok. Det fanns ingen anledning att riskera att gnistor från eldningen satte fyr på den snustorra marken. Järnvägsbommarna gick ner och tåget ökade farten något när det sakta rullade norrut på den 12 km långa banan till Gräfsnäs slott. Sjön Anten öppnade upp sig och det såg så trevlig ut med en sommarsjö badandes i solljus och med badande människor. Vattenståndet såg ut att vara lite lågt och med tanke på hur våra kommuner har bett oss spara på vatten de senaste veckorna så var det kanske inget annat att vänta. Vi rullade förbi gamla patricier villor och kunde själva se att det inte var en myt att människor sökte sommarnöjen längs banan. Halvvägs stannade tåget till. Det hade passerat en station med vattenpåfylling av ångloken så det var inte därför. Det var ingen annan station heller. De två konduktörerna hoppade ut och gick runt tågets vagnar för att se om några bromsar låg på. Ytterligare en faktor som kan orsaka att gnistor hoppar ut i naturen och sätter fart på en skogsbrand. Med tanke på hur många skogsbränder det är runt om i vårt land just nu så var det en klok åtgärd. Till slut kunde lokföraren få klartecken och vi kunde fortsätta vår färd. Ett annat bekymmer som finns så här varma dagar är solkurvor. Metall expanderar i värmen och så även järnvägsrälsen. Vill det sig illa så kan det bli så att, när rälsen blir längre och inte har någon stans att ta vägen så buktar den ut åt ena sidan. Det kallas för skolkurva. 1970 skedde en svår olycka i Kåhög där ett tåg välte i kohagen på grund av en solkurva. Själv var jag inte gammal och gick på badbarna. Det enda vi märkte av olyckan var att det blev tyst när tågtrafiken på den redan då starkt trafikerade västra stambanan inte syntes eller hördes. På kvällen tvingade vi pappa att köra oss från hemmet den dryga kilometern till olycksplatsen, en bild som sitter kvar på näthinnan.

Det blev mycket trevligt prat i den öppna salongen i de för oss små bänkarna. Det är uppenbart att utrymmet som varje människa behöver är större nu än när vagnarna byggdes för en hel evighets sedan. När vi tittat oss mätta på allting och tåget började föra oss in i en skuggigare del av sträckan som skvallrade om att vi närmade oss Gräfsnäs slottspark, som var det dags att förbereda avstigningen. När tåget stannat vid stationen hjälptes vi åt att få ut alla picknickkorgar, rullatorn och se till att alla generationer kunde ta sig ner från vagnen. De var byggda på en tid då ordet handikapp anpassning inte var uppfunnen, men med gemensamma krafter gick det säker tillväga. Det är trots allt gott om krut i våra pensionärer. Nu kom nästa attraktion. Loket skulle vändas. Det kopplades loss och kördes fram på banan. Sedan lades växlarna om och loket  backade in på ett litet stickspår som slutade på gräsmattan vid stationshuset. Under tiden som loket rangerades passade konduktören på att informera alla resenärer om vilka handsignaler som användes vid järnvägen och tillsamman så gjorde vi de signaler som krävdes för att lotsa loket in på vändskivan. Tre personer ur besättningen drev för handkraft runt loket och sedan backade det tillbaka samma väg som det kom in. Återigen lades växlar om och på ett annat spår körde det förbi vagnarna och sedan växlades det tillbaka och vagnarna kopplades på. Tåget gjordes klart för återfärden till Anten. Själva gjorde vi oss klara för promenaden till Gräfsnäs slottspark.

 

Gräfsnäs slott

Det var svalt och skönt under de stora träden som likt jättelika parasoll skuggade de natursköna stigarna. En löpare skickades i förväg för att leta efter ett picknick bord. Efter tre hundra meter hittades en flat sten som lagts som bord och med lite mindre men flata stenar till till bänkar. Den låg alldeles bredvid ett litet vattenhjul som i den torra sommaren blivit arbetslös. Resten av sällskapet anslöt och ur väskor dukades dagens godsaker upp. Drickor, väl kylda. Sommarsandwich som gav en lagom mättnad och lite gofika till efterrätt. Där satt vi i skuggan och mycket tacksamma över att myggen, liksom regnet lyste med sin frånvaro. Det var mycket trevligt att ta det så lugnt en sådan skön dag. Vi hade medvetet valt att åka tillbaka med nästa tur. Det blev ca 1,5 h i parken och det kändes lagom. Det är tröttande att vara ute och resa som vi gör och det är bättre att ta det lugnt och ta fler tillfällen på oss. Efter att maten minskat något var det dags för halva truppen att gå och titta på Gräfsnäs slotts ruin.

Vi besökte Stynaborg på vår förra sommarresa. Det byggdes som ett skydd för vägen mellan de svenska orterna Jönköping och Lödöse. Kanske var det så att Gräfsnäs också etablerades som ett skydd för handelsvägen. Det är lite mindre än 25 km på dagens moderna väg till slutstationen Lödöse. Inte otänkbart med andra ord. Tänker vi att Bohus fästning var ett starkt danskt tillhåll och att den ligger ganska nära Lödöse så. Vad vi i alla fall tror oss veta är att det är delar av den svenska höll till här, vilket skulle öka vikten av platsen. Gustav Vasas svärfar huserade på Gräfsnäs slott efter att byggnaden blev flyttad från ön Loholmen till udden i norra delen av Anten på fastlandet. Vasas hustru Margareta Leijonhufvud föddes på Gräfsnäs eller inte, finns inga bevis för men heller inga bevis som säger emot, även om ett slott i Närke gör anspråk på samma sak.

Slottet började byggas av Leijonhufvud men det först under gref Ebbas hårda regim som slottet blev klart, första gången. Ebba Månsdotter Lilliehöök af Kolbäck föddes på Uploo gård, 6-7 km fågelvägen från Gräfsnäs 1529. Det var Ebbas svärfar som förde in Loholm som det kallas i släkten. Erik Abrahamsson Leijonhufvud ställde sig först mot danskarna och sedan ändrade han sig och hjälpte den danske kungen Kristian II att bli unionskung. Det hjälpte honom inte mycket när han var en av de första ur den svenska högadeln som halshöggs i det som kommit att kallas Stockholms blodbad. Sonen Sten övertog godset senare och det var han som gifte sig med Ebba Månsdotter. Sten deltog i västgötaherrarna uppror mot Gustav Vasa men klarade sig helskinnad undan, vilket inte alla gjorde. Kungen var trots allt gift med Stens syster, så han blev dubbad till riddare istället. Olika falla ödets lotter. Det var Sten som valde att flytta borgen från Loholmen till fastlandet. För att lyckas få till sig den mark som han behövde för att det skulle bli en bra försvarsborg så pratade han med sin svåger kungen när han kom på genomresa och så var det klart att bönderna fick lova att byta bort sina fäderneärvda gårdar mot likvärdiga. Det var dags att bygga Gräfsnäs slott. Det blev hustrun Ebba, gref Ebba som hon kallades som förde en hårdregim mot bönder och dagsverkare som skulle bygga slott och försvarsanläggning. Hon sattes senare i häkte av sina barns kusin, Karl IX. Ebbas son Axel som tog över slottet. Han var riksråd hos Johan III och stödde arbetade för motverka hertig Karls maktanspråk. I den senare kampen mellan hertig Karl och kung Sigismund stod Axel på Sigismunds sida. Han fick försvara sig på Gräfsnäs när hertigens folk kom och belägrade slottet. Axel var också ökänd för sitt sätt att styra bönderna. Han gick i sin mors fotspår och till och med överträffade henne. Lik staplades runt hans framfart. När hertigen kom passade bönderna på att ställa sig på hertigens sida och Axel tvingades fly och anslöt sig till Sigismund. Detta är intressant för i slagen vid Stegeborg och Stångbro så var det just bönderna som var Karls allierade i kampen om makten. Senare skulle Karl och Axel försonas mot ett löfte om att Axel inte skulle hämnas på de som varit emot honom. Det gjorde han inte, på ett tag men sedan var han igång igen och plägade bönder. Det var då som mamma Ebba sattes i häkte och Gräfsnäs övergick till Axels bror Mauritz som stod kungen närmare. Även han var hård men bönderna märkte trots allt en liten lättnad. När Mauritz dog tog Axels son Axel över slottet och det var hit som frälsemän flydde undan danskarnas härjningar under Kalmarkriget. Vi träffade på spåren av danskarna tidigare när vi var på Nääs slott förra året. Det är det fyra mil landvägen men det går mycket enkelt att resa med båt på sjöarna, Anten, Mjörn och Sävelången som nästa helt är sammanbundna. Danskarna intog slottet och frälsemännen fick möta sin frälsare i himmelen.

Gräfsnäs byggdes upp igen. 1634 så brann slottet. Nu var det släkten Lewnehaupt, en förtyskning av Leijonhufvud som stod som ägare. Det dröjde till 1645 innan det var återuppbyggt, i slutat av 30-åriga kriget. I början på 1700-talet gick slottet ur släktens ägo och 1734, hundra år efter den första branden, var det dags igen. Slottet hade lämnat högadeln och det var borgerskapets och handels rikedomar som banade väg för de nya ägarna. Slottet byggdes ut i en romantisk stil och en engelsk park anlades på halvön i Anten. Gräfsnäs räknandes som ett av de vackraste slotten i Västergötland i början på 1800-talet. Ägorna styckades upp strax innan branden 1834, exakt hundra år efter den förra branden och 200 år efter den första. Denna gången byggdes slottet inte upp utan sakta fick det förfalla. Ett försök att hejda förfallet gjorde 1992-95 av ägaren Alingsås kommun.

Vi gick över den gamla vallgraven på en nyslagen träbro, som inte alls var olik en gammal vindbrygga. Satt oss och tittade på teglet och på spåren av försvarsanläggningarna som fortfarande finns kvar i terrängen. Vi tittade på de stora träden som för tankarna till en tropisk regnskog. Den mäktiga eken och de höga askarna som förde tankarna till Östergötland och Högby där just ek och ask bildar ramen för Högbystenen. Efter att ha tittat klart drog vi oss tillbaka till picknickplatsen, hämtade upp våra saker och tog oss upp till Gräfsnäs slottsparks station.

 

Rälsbuss

Järnvägens genomslag under senare delen av 1800-talet innebar att förutsättningarna för kommunikation förändrades i världen. Det gick att ta sig fram över längre sträckor, ganska bekvämt och ganska billigt. Ångloken stod för energin till detta. Eldningen av loken kom att bli ganska dyrt och i takt med att förbränningsmotorerna blev mindre, billigare och pålitligare så började man bygga tågvagnar med inbyggda motorer. Bränslekostnaden kunde halveras. Sverige hade ganska gott om järnvägar, vilket inte minst den bana som vi ska åka på nu visar. Under 1930-tlaet blev det vanligare att rälsbussar gjorde sitt intåg på de svenska järnvägarna. De blev konkurrenskraftiga särskilt på kortare sträckor. 1939 tog SJ över många, hårt ekonomiskt ansatta banor, och kunde satsa på att de i drift billigare rälsbussarna. Det var därför som vi valde en tidigare återförd till Anten, för att få åka rälsbuss.

En viss oro hade det varit på ditresan för tåget var välbesatt och rälsbussarna är mindre. På vår fråga hade konduktören svarat att det skulle inte bli några problem eftersom de flesta kommer att åka tillbaka senare. För oss skulle turen bli en av höjdpunkterna. 1950 ungefär så började en av den äldsta generationen att pendla med rälsbuss från hemmet i Malmbäck till skolan i Nässjö. Det var dessa minnena från en tid nästa 70 år tillbaka i tiden som skulle återupplevas. Visserligen var rälsbussen från 1958 men så stor skillnad var det inte. Även den andre delen av den äldsta generationen hade pendlat med rälsbuss mellan Kåhög och Göteborg under skoltiden. Tiden som förflutit har gjort det svårare att klättra på stegen upp till bussen och rullatorn och picknickkorgarna hivades upp. Det gick bra att komma upp för alla. Rullatorn ställdes i förarkabinen som passerades på väg till kupén och återigen ockuperade gänget mer sittplatser än vi behövde. Vi var som sagt inte av normalkroppsbyggnad för 1950-talet. Sedan kommer föraren och vi hinner fråga om det är OK att rullatorn står där den står och han säger nej, det är det inte. Genast är vi på väg upp för att flytta den till en bättre plats men då går det bra att den står där eftersom han förstår problemet. Något vi var tacksamma för.

Så gör vi resan tillbaka i rälsbussen. Njuter av den tiden vi har. Framme vid Anten blir det en glassfika och så är det dags för återfärden. Det blir en liten annan väg än den vi kom. Nu följs den gamla banvallen på den nya vägen och vi passerar, Mjörn, Sjövik och Björboholm innan vi kommer fram till Gråbo. Därifrån tar vi oss vidare till den stora leden som för oss hem. En händelserik och givande dag på vår resa runt sjön Anten.