Södra Östersjön – Dag 4

Det vackra tegelröda Malbork. Här har historien stannat till mer än en gång och här är marken historisk. Här har den svenska armén marscherat förbi, den franska, den tyska, den ryska och flera andra. Här har tyska orden huserat liksom polska kungar. Marlbork är historia.

Marlbork – Marienburg

Vi lämnade vårt nattläger på den norra kusten och styrde den silverfärgade bilens nos söder ut. Passerande Gdynia och Gdansk och fortsatte på den nyanlagda, otroligt fina och estetisk tilltalande motorvägen mot Warszawa. Nu blev det inte så många mil utan vid första bästa avfart tog vi vägen öster ut. Skyltarna pratade om Marlbork och Kaliningrad. Det var drygt åtta mil till ryska enklaven och den historiska tarmen slet hårt i östlig riktning, att nå Ryssland. Detta land som så förknippas med den svenska stormaktstiden och dess katastrofala följder. Kaliningrad som en gång hetat Königsberg och varit det kejserliga Tysklands östliga bastion. I sanning åkte vi över historiska nejder. Åkte och åkte, kanske är att ta i, snarare skumpade vi fram på den kullerstensbelagda polska landsvägen. Vägskyltarna avslöjade att resan utan njurbälte närmade sig dess mål, Marlbork och borgen där. Spänning och pirret i magen ökade. Så dök den upp, den klart tegelröda borgen vid floden Nogat, som är en arm av den större floden Wisla. Nogat utgjorde på sin tid gränsen mellan Fristaden Danzig och Ostpreussen. Det hade stor betydelse på 1930-talet.

Borgen var på håll lika vacker som den varit på de bilder som noga studerats innan avresan. Efter en del rattande längs den lilla stadens nyasfalterade gator svängde vi in på uppfartsvägen till slottet. Hela tiden utsattes vi för marknadsekonomins mördande konkurens, vilken parkering skulle vi välja, och betala en mindre summa för att bli av med bilen på. Det var svårt att välja och därför fortsatte vi närmare och närmare borgens entré. Vi fortsatte en liten bit bortanför huvudentrén och där fanns en parkering på ett mycket behagligt gångavstånd i sommarvärmen. Bilen hamnde inte i skuggan men vi gillade parkeringen och den var bevakad. Nu gällde de att klara av de formella bitarna, parkeringsavgift, inträde och en audioguide. De var snabbt avklarade. Vi följde audioguidens föreslagna väg genom borgen. Den första borggården var de polska kungarnas gamla resident och sedan fortsatte vi in på inre borggården som var klostret där riddarorden huserat.

Marlbork eller Marienburg på tyska, grundades 1274 av den tyska riddarorden. Orden hade grundats under det tredje korståget till det heliga landet och efter att riddarordnarna kastas ut därifrån försökte den tyska orden sig på en ny mission, att med våld kristna Ungern. Det gick inte lysande och istället fick de en möjlighet till nya områden i Preussen. Orden hade varierande farmgångar men blev med tiden mycket mäktig. Storhetstiden hade den runt 1400. Orden kom i konflikt med det Polsk-litauiska riket och led ett förödande nederlag i Tannenberg 1410. 1454 fick orden erkänna de polska kungarnas överhöghet efter ett 13 år långt krig. Från 1466 fram till Polens första delning 1772 var slottet Marlbork de polska kungarnas resident. Slottet kom efter delningen i Preussen och Tysklands ägo. Röda armén intog borgen under sin offensiv 1945 där tyska trupper förskansat sig och bjöd otroligt hårt motstånd. Den vackra medeltidsborgen var i det närmaste en grushög av tegel efter de mycket våldsamma striderna. Polen fick överta ansvaret för borgen efter krigslutet och polackerna har gjort ett fantastiskt arbete att restaurera Marlbork till sin forna glans. Ur ett svenskt perspektiv så intog svenska trupper borgen under det trettioåriga kriget och under Karl X Gustavs polska fälttåg 1656-60 ockuperades borgen. Det var onekligen historiska nejder vi befann oss i.

Vi passerade runt i de angivna rummen och tittade på de olika funktioner som klostret innehöll. Stora rådssalen, köket, kyrkan och andra rum. Kyrkan är inte i ordning ställd. Taket och väggarna är lagade efter Andra världskrigets beskjutningar och den fråga man ställer är om kyrkan ska renoveras till sitt ursprung eller om den ska sparas i sitt nuvarande skick för att påminna oss om slakten i mitten på 1900-talet.

I en sal visades alla celebriteter som besökt slottet i Marlbork. Här finns svenskarna, Karl X Gustav och Karl XII. Tyska besökare leddes av Adolf Hitler som besökt slottet ett flertal gånger. Konstskatter som samlats ihop dels bland ruinerna av slottet och dels på andra ställen för att kunna visa byggnaden i dess en gång så forna prakt. Ett par större salar ägnades åt alla de olika vapen som under historiens gång hanterats i borgen, en katalog över människans strävan att på ett plågsamt sätt ta livet av varandra. Tio gudsbud med regeln, Du skall icke döda, verkar riddarna lite praktiskt ha glömt bort. Det är mycket att ta in och bearbeta men vi fortsätter till det så kallade mellanslottet där de polska kungarna hade sitt resident och återigen promenerar vi runt i de olika salarna med sina olika funktioner och inredning. Återigen saknas en hel del inredning och det är många tomma rum men det ger ändå en uppfattning av hur det har sett ut. Praktfullt.

Värmen började ta ut sin rätt och det var dags att smita ner till restaurangen, belägen i den svala källaren. Vi åt god polsk mat som var lite annorlunda än vad vi är vana vid, men gott var det. Det var dags att lämna borgen och dess prakt bakom sig och bege sig åter till Östersjökusten. Tankarna fick sväva fritt och återigen hamnade de vid de fruktansvärda striderna som setts runt borgen 1945 och för all del alla de unga män som under de senaste 800 åren passerat borgen för vidare resa till slagfält och krig i detta hörn av världen. Någon stans måste ju unga män dö, så varför inte här?

Borgen var inte en bortkastad utflykt och det blev för mycket att ta in på en gång, tyvärr och kanske ska vi återkomma igen och kanske har vi läst på lite mer om tyska orden, kanske har vi läst på mer om den polska historien, kanske har vi läst på lite mer om den svenska tiden i Polen. Besök gärna Marlbork.

Det fanns mycket att bearbeta av alla de intryck som vi fått när vi åter satte oss i bilen för att färdas till nästa historiskt intressanta besöksmål. Vi valde bort de större vägarna och tack vare den nyinskaffade GPS-en kunde vi hitta rätt bland alla dessa små vägar som löpte längs allér, mellan enorma fält av gröda i olika stadier av mognad. Vi passerade den ena lilla polska byn efter den andra och till slut kom vi i alla fall ut på en lite större väg vars slutmål stämde med vårt – Gdansk.

Westerplatte – där andra världskriget startade

Det hade varit en lång resa på skumpiga polska kullerstensväger, kantade av svalkande alléer som gick genom den ena byn efter den andra i det vackra odlingslandskapet. Målet var den lilla halvön Westerplatte som skiljer Gdansk från havet. Halvön hade av Nationernas förbund erkänts som polskt transitområde i Fristaten Danzig. Polackerna fick rätt att stationera 88 man till sitt försvar. Under de vakande tyska ögonen var det svårt att bygga fortifikationer utan att det märktes. Från polskt håll var men beredd på att tyskarna ville ha området och förväntade sig en tysk attack när som helst. De lyckades att bygga fem så kallade vakthus som genom ett sinnrikt uttänkt system utgjorde ett sammanhållet försvarssystem där minst två vakthus eller bunkrar kunde hjälpas åt att ge eventuella anfaller en svårforcerad kors eld. Allt var så hemligt att inte ens soldaterna informerades om hur det såg ut, inte förrän kriget var ett faktum, så avslöjades konstruktionen och det höjde den polska moralen avsevärt.

Återigen kom det där pirret, att nå en plats som skrivit in sig i historien. Samtidigt gällde det att upprepa för sig själv att vara kall och se igenom det som monumenten vill att vi ska se. Genom det nästan kusligt öde och övergivna industriområdet, som sig skulle kunna vara ett historiskt besök, kom känslan av att vara fel. De tekniska manickerna som cirkulerar högt över våra huvuden och berättar var vi är via GPS, lotsade oss i alla fall till rätt ställe och där uppenbarade sig järnvägspåren och så järnvägsgrinden som var mycket trasigare än på bilderna som sett innan, men den gick att känna igen.Vi fortsatte genom grinden och in på området, vägen vi valde gick åt höger, åt vänster fanns en färjeterminal, och parkerade på en närbelägen p-plats. Trots att det började bli eftermiddag och dagen varit lång så spritte det i benen att få se denna plats, att få se var det Andra världskriget började, att få se startskottet påden moderna slakten av över 50 000 000 människor, en minoritet var militärer. Förväntningarna var stora. Vi kastade oss över den första bunkern som låg med utsikt över havet, den var moderniserad och kompletterad med modern betong. Vi hittade en karta över området där de olika ställena på halvön var utmärkta. Nästa monument var en betongplatta gjuten på marken, av ett snitt som för tankarna till kommunisttiden. Där fanns spår av en stridsvagn som kört fram och tillbaka över den nygjutna betongen att par gånger. Till slut lyckades vi tyda de förklarande skyltarna, de är en kortare sammanfattning på engelska. Det var ett monument över de tappra försvararna i form av en sovjetisk T-34 stridsvagn. Detta i ett försök att koppla ihop kommunismen med försvaret på Westerplatte. Idag symboliserar det mer kommunismen överkörning av Polen.

Promenaden fortsatte och vi kom fram till begravningsplatsen där flera av de stupade försvararna fått sin sista vila. Det var skönt att lämna den slösande solvärmen och komma in under trädens lummiga skugga. Nu var det inte av den orsaken som kepsen åkte av, det var för att respektera de stupades sista viloplats. Sista och sista. Det har gjorts försök att spåra soldaterna som stred här 1939 men alla har inte gått och få tag i, en del har helt enkelt försvunnit utan ett spår, kanske omkommit i tyskt fångläger, eller som partisaner, eller, ja orsakerna kan vara många. Några har grävts upp och flyttats hit för att bli en del av monumentet. Alla som ligger här stupade under slaget om Westerplatte. Vi fortsatte vår promenad.

Det var breda vägar av betong som ledde oss fram till de olika platserna. Nästa anhalt blev en sönderskjuten byggnad, själva centrala och manskapsbarracken på halvön. Byggnaden är lagad så mycket att det ska vara säkert att röra sig i den, inte mycket större än en ordinär villa, men annars mycket demolerad. I källaren finns några maskingevärs ställningar kvar som ett spår av polackernas uttänkta försvars taktik. Närheten till floden är slående och det är inte svårt att undra över varför inte tyskarna lyckades inta Westerplatte tidigare än de gjorde, och då gav polackerna ändå upp.I senare forskning över det tyska misslyckandet har flera faktorer lyfts fram. De flesta bygger på tysk inkompetens snarare än polsk framgång. Det utstuderade och genomtänkta polska försvaret är den största polska framgången tillsammans med högt motiverade polska soldater som vartefter de slår tillbaka de tyska anfallen får allt mer självförtroende. Att de senare överlevde beror på deras befälhavare, Major Henrik Schuarski, gav upp innan de blev utplånade. På den tyska sidan kom anfallen längs samma rutt varje gång och gjorde det lätt för försvararna. Den överlägsna tyska artillerielden var dålig ledd och endast ett av de polska försvarsverken krossades av det tunga tyska sjöartilleriet från slagskeppet Schleswig-Holstein. Inte heller Luftwaffes så effektiva Stukabombare kunde hjälpa till. Endast vakthus nummer två fick en direkt träff och alla där stupade. Den tyska ledningen hade heller ingen genomtänkt plan för hur det skulle inta Westerplatte, samtidigt som de inte förväntat sig ett så organiserat och motiverat polskt försvar. Inte heller var befälsordningen helt klar mellan armén och marinen. I vilket fall om helst så drog sig tyskarna tillbaka efter att ha misslyckats. De organiserade om sig och kom tillbaka efter två-tre dagar mer organiserade och förberedda och nu tvingade de polackerna på defensiven och till slut så gav de upp, vilket var klokt eftersom det räddade många människor från en onödig och för tidig död.

Vägen var verkligen bred och den ledde oss ut mot udden där havet och floden möts. Där har ett monument byggts upp på en konstgjord kulle. Monumentet är stort och högt och det har alla kommunisttidens klassiska kännetecken, sten, storslaget och kargt. Vi vandrade upp längs serpentinvägen och fick en fin utsikt över inloppet till Gdansks hamn. Det fanns en stor gräsplan nedanför och i bortre ändan var det skrivet med meterhöga vita bokstäver på polska. Senare fick vi reda på att det stod “Aldrig mer krig”.

Eftertänksamt vandrade vi tillbaka mot bilen. Vi hittade vakthus nummer ett, en mycket liten byggnad väl inbäddad i trädens grönska. Där har man samlat föremål som hänger samman med Westerplatte och striderna där, men även hur det var att leva som soldat i garnisonen. Vapen varvades med privata foton och berättelser, allt noga redogjort för, på polska. Nu var energin snart slut. Ett par timmar på platsen hade skapat många intryck och dagen hade varit lång. Det var dags att samla ihop allting och packa in dem i hjärna, placera sig bakom ratten, koppla in GPS:en och börja resan norrut mot baslägret. En erfarenhet rikare och ytterligare en påminnelse om krigets meningslösa dödande. Tyvärr, någonstans måste unga män dö och har var ett av de ställena.

Sopot

I det gamla pojkrummet fanns en för tiden hyfsad transistorradio. Sent på fredag eller lördag kvällarna spelades lite annorlunda popmusik, en del kom från det “hemska östblocket”. Särskilt minns jag en sångerska som vunnit eller deltagit i Sopotfestivalen. Sopotfestivalen på den polska Östersjökusten var östblockets motsvarighet till schlagerfestivalen, sades det. Då, på 1970-talet, var det Kalla kriget kallt och öst och väst kunde inte samsas inom Eurovisionens tävling. Idag är mer än hela Europa med och tävlingen har ett eget varumärke som ska vårdas och utvecklas. Sopot ligger i alla fall mellan Gdansk och Gdynia, och efter en lång dag på turistvägarna satte vi kurs mot Sopot.

Det var fredag eftermiddag och trafiken var otroligt långsam. Vi kröp fram i eftermiddagens rusningstrafik och försökte komma förbi de blockerade vägarbetena. Tack vare GPS:en visste vi vart vi skulle eller trodde oss veta vart vi skulle. Vi fick en glimt av havet innan vi återigen for inåt landet bakom stora hotellet. Igenom en park där bilar stod parkerade på det mest varierande sätt längs den smala gatan. I en lucka på behörigt avstånd från vårt mål tryckte vi in bilen i en parkeringsruta som var hälften så bred som bilen. Betalade vad vi trodde var rätt avgift, utifrån de polska skyltarna som vi inte riktigt förstod och hoppades på att turister har en alldeles särskild, lite mjukare, plats i lapplisornas annars så stenhårda hjärtan. Där lämnade vi vårt fordon och började gå mot själva centrum av Sopot, träpiren.

Man tror att det anlades en slavisk fästning på platsen där Sopot ligger under 600. De var i bruk i ca 300 år innan den brändes ner. Syftet var att försvara handeln från floden Vitula. Själva namnet kommer från det slaviska ordet för källa, och första gången som namnet hittas i skrifterna är i slutet på 1200-talet. Ca 200 år senare blir staden en del av det polska riket. I samband med Polens delningar mellan Ryssland, Tyskland och Österrike hamnar Sopot först i den ryska delen men efter Napoleonkrigen blir det ett tyskt område. Under det inledande årtionde byggs ett badhus och sanatorium som sakta får en viss framgång. Bl.a. byggdes en 60 meter lång pir ut i havet (I dag är den över 500 meter lång). Det blev järnvägen som 1870 medförde det riktigt stora uppsvinget för Sopot. Det var ett behagligt avstånd från Berlin och människor strömmade till. Bland gästerna som reste till Sopot fanns den tyske kejsaren själv. Även invånarna i Gdansk/Danzig hade upptäckt bad och nöjesmöjligheterna och runt sekelskiftet 1900 besöktes staden av ca 20 000 turister årligen, nästa dubbelt så många som de bofasta. 1945 kollapsade turismen totalt när badorten återfördes till Polen. Röda arméns framfart hade gjort att området rensats på tyskar. Sakta reste sig staden och i mitten på 1950-talet kunde den första internationella sångtävlingen hållas och i mitten på 1970-talet började badturismen utvecklas igen. Efter kommunismens fall har staden återigen gjort sig känd för sitt bad liv och sin turism. Det kallas ibland för Polens sommarhuvudstad och det är en stad för nöje, bad, kultur och fest.

Vi närmade oss piren och nästan snubblade över den polska televisionens kablar som låg tvärs över den breda och fina kombinerade cykel och gångbanan. De hade en direktsändning från något evenemang så här framför stora hotellet i Sopot. Allt fler souveniraffärer dök upp och det blev mer och mer turistfälla över området. Magarna talade tydligt om att det var dags att fylla på energiförrådet. Efter middagen betalade vi för att få gå igenom spärrarna och ut på piren. Under tiden som vi ätit hade det kommit en skur och luften var syrerik och behaglig. Vid horisonten ljusnade det innan det blev dags för solen att gå ned för dagen. Det var en fin pir, klassisk pir som gick långt ut i havet. Där, längst ut fanns en hamn för segelbåtar och en alldeles nybyggd del som påminde lite om ett oceangående fartyg från art-deco perioden. Efter att ha nått den yttersta spetsen så flanerade vi tillbaka och beundrade de stora hotellen som låg längs stranden. När vi landade igen tittade vi in på huvudgatan i Sopot som var välbesökt denna fredagskväll i juli. Tröttheten av den långa händelserika dagen tog ut sin rätt och vi valde att gå strandpromenaden norrut, genom den fina parken, förbi tennisbanorna och cykeluthyrningen innan vi slutligen hittade vår bil som klarat sig undan bogserarnas rovlystna blickar. Det återstod några mil innan det var läge att placera sig horisontalt mellan lakanen. Sopot var ett fint ställe, en sommarstad med mycket folk, liv och rörelse. Kanske inte riktigt vårt favoritställe men historien och kopplingen tillbaka till det gamla pojkrummet gjorde det värt att besöka stället. En badsemester skulle utan tvekan kunna hamna här.

Södra Östersjön – Dag 1 & 2 – Karlskrona

Södra Östersjön – Dag 3 – Gdynia – Rekowo Górne

Södra Östersjön – Dag 4 – Marlbork/Marienburg – Westerplatte – Sopot

Södra Östersjön – Dag 5 – Hel – Oliwa

Södra Östersjön – Dag 6 – Leninvarvet – Gdansk/Danzig

Södra Östersjön – Dag 7 – Greifswald

Södra Östersjön – Dag 8 – Peenemünde

Södra Östersjön – Dag 9 – Rügen – Stralsund

Södra Östersjön – Dag 10 – Rostock