Ålesund brann ner i början av 1900-talet och byggdes upp i jugendstil. Staden är en liten pärla med stilren arkitektur.
Det var inte tuppen som väckte oss men vi var uppe tidigt. Packade ihop allt i påsar, kassar och väskor och ställde oss i kö till frukosten. Stället där vi bodde var ett Bed & Breakfast och dit sökte sig många byggrallare. Det var nästan bara byggarbetskläder som stod i kön till maten, och de kom från många länder, inte minst Sverige och Lettland. Frukosten var det inget fel på och när den var klar packade vi det sista och kom i väg. Knappt fyra kilometer innan det var dags att tanka. Resan hittills har gått förvånansvärt bränslesnålt, lite drygt 4 dl per mil och då är det upp och ner i de norska bergen! Att tanka nu är ett sätt att se till att vi inte får något stopp när vi inte har tid med det. En lång dag i bilen med mycket vacker natur var tanken.
Det var vackert och vi fick stanna flera gånger, för att titta på en vattendamm som nästan var tömd, den såg intressant ut, utan vatten. För att titta på utsikten, vi njöt, för att vänta på en lotsbil som skulle ta oss förbi ett asfalteringsarbete på E39 som vi for fram på, för att vänta på en färja som skulle ta oss över fjorden. Vi passerade sju tunnlar i rad, långa tunnlar och fick som tack en bompeng på halsen. Det hände mycket på vägen och det var mycket vackert längs vägen att titta på. Nu var vi ute på öarna i kanten på den blå Atlanten och det var dags för det första planerade stoppet vi skulle titta på.
Slaget vi Rastaklev
Egil Ullsärk, är kanske inte namn vi känner igen från lektionerna om vikingarna. År 955, om vi ska tro Snorre och hans sagor, så hamnade den lokale och lojale storbonden mitt i en kamp mellan, kung Håkan den gode. Han var son till Harald Hårfagre och en av hans tjänstekvinnor. Motståndare var halvbroderns Erik Blodyx söner. Erika hade tidigare varit kung i Norge men fördrivits till England. Nu hade brorsbarnen kommit med 20 båtar och drygt 1000 man för att ta tillbaka kungamakten. Håkan den gode hade fått med sig nio båtar och ca 500 man till striden. Det är nu som Egil skriver in sig i historien. Han var en rådig herre och lät 10 av sina män ta med sig var sin fana och komma bakom fienden. De trodde att det var en många gånger större trupp som var på väg mot att anfalla i ryggen. De drog sig tillbaka till sina skepp. Dessa låg uppe på torra land eftersom de lagt till vid flod och nu var det ebb. Håkan den gode kunde vinna slaget oh behålla kungamakten. Allt om vi ska tro Snorre och han måste vi ta med en stor nypa salt. Det han säger får gälla tills vi kan hitta andra källor som kan bekräfta eller dementera det som Snorre säger.
Området var i alla fall fridfullt. Här har människor levet i flera tusen år. Kyrkan som ligger mitt i området där slaget skulle ha utspelats heter Frei och det är en intressant detalj. Kyrkan har namn efter den gamla asatrons gud för fruktbarhet. I övrig så blev inte Norge kristnat förrän 100 år senare, när Olav den helige kristnade Norge, det lärde vi oss i Nidarosdomen igår.
Resan fortsatte till nästa planerade stopp som låg knappt 5 km bort.
Kvalviks fortet
Tyska trupper intog Norge 1940. I takt med de allierade framgångarna och så började också insikten komma att Europa skulle komma att anfallas. De norska fjordarna var också idealiska platser att gömma tyska krigsfartyg, inte minst ubåtar. Fjordarna var också sårbara för brittiska marina enheter som kunde ta sig in och ställa till det. Tyskarna började bygga ut kustbatterier för att kunna kontroller infarterna till fjordarna.
Parkeringen låg vid en äng. Där fanns en skylt som berättade att på ängen hade det legat ett ryskt fångläger. Det var dessa fångar som byggde det kustfort som vi skulle besöka. Det var en tragisk berättelse vi fick läsa. Femtio fångar fick bo i dåliga baracker utan möjlighet till uppvärmning, Taggtråd och vakttorn med strålkastare omgärdade lägret. Förhållandena var så dåliga att fångarna flyttades till att annat läger för att sedan transporteras med båt till arbetsplatsen. Vägen från fånglägret mot Kvalviksfortet var kanske samma väg som fångarna vandrade varje dag till arbetet. Det var lite uppför innan vi kommer den bergsknalle där fortet ligger. När fortet började byggas 1943 så hade kriget tagit en liten annan vändning. I slutet på 1942 och början på 1943 hade de allierades framgångar satt grus i det tyska maskineriet. Kanske var det därför som de nu satsade på ett närförsvars område runt fortet på landsidan. Det lades ut minfält och byggdes ut infanteriställningar för att det skulle vara mycket svårt att angripa batterierna från landsidan. Tyskarna visste att utnyttja terrängen väl. Stigen ledde oss ner mot havet oh batteriet. Där låg stallbyggnaderna och ammunitionsbunkern, som var insprängd i berget. Den hade utgång åt två olika håll och hade förbindelse med befälsbunkern. Fortet är enligt de uppgifter som gick att läsa sig till det bäst bevarade nazistiska kustfortet i Norge. De hade tagit dit fyra belgiska kanoner och satt dessa i betongställningar. Två pansarvärnskanoner och två luftvärnskanoner. Taggtråd, över 500 minor och infanteriställningar byggdes ut runt den udde som är fortet. Utöver de ryska krigsfångarna hade tyskarna runt 100 man stationerade här. Det är en annorlunda känsla att befinna sig på en plats som var konstruerad för en enda sak, att skjuta för att döda. Det gick inte att få en klarhet i om fortet varit inblandat i strider. Det hann heller inte bli fullt utbyggt innan kriget tog slut. En inte allt för avancerad gissning är att luftvärnet säkert öppnat eld mot allierade plan som kom flygande in över Norge. Det blev till att vandra runt och titta på kanoner och manskapsbunkrar, skyttevärn och kanonkasuner innan det var dags att bege sig till nästa stad.
Kristiansund
Det var inte långt i Kristiansund. Det var kanske här som de först norrmännen bodde. Inlandsisen nådde inte ända ut till den norska kusten och man tror att människor övervintrade här och sedan sökte sig österut när isen drog sig undan. Dagens Kristiansund uppkom runt den lilla hamnen och utvecklade handel med klippfisk. Vi kom dit för att hitta något bra ställe att ha vår medhavda picknick på men det gick inte. Vi fick stå vi vägkanten, inte illa det heller. Vi ville vara mätta och klara innan det var dags för nästa turistattraktion.
Atlanterhavsvägen
Det var inte svårt att hitta skyltarna som visade vart vi skulle. Det första som vi nådde var nerfarten till en tunnel som skulle föra oss från Gomalandet till Sveggen, djupt under Bremsnesfjorden. Vi åkte ner i Atlanterhavstunneln. Den är 5,7 km lång och går ner 250 meter under havet ytan. Det gör den till en av de djupaste tunnlarna i världen, under havet. Det var en brant backe ner och en mastig stigning upp på andra sidan. Allt detta omak bara för att få stanna till och dra kredit kortet och bli 130 NOK fattigare. Det är intressant med de norska bompengarna och priset är kanske inte orimligt med tanke på att den togs i drift 2009 efter tre år byggtid. Det måste ha varit ett riktigt intressant projekt och det måste ha kostat många sköna slanter. Vi kom i alla fall säkert fram till Sveggen. Atlanterhavsvägen är en norsk turistväg som löper över sju öar i kanten på den blå Atlanten, dock långt norrut och inte i Argentina. Det är en vacker väg som slingrar sig fram över öarna som inte är platta utan ser ut som det Norge vi redan vant oss vid, bergiga. Vi stannade till strax innan vi skulle ut på den mest sceniska delen av vägen, tog lite kort, åt en glass och njöt av vädret, blåsigt, soligt och vackert i palettens alla blåa färger. Det gick att se ett fartyg som tuffade sig fram genom vågorna. Färden fortsatte och det var vackert. Den egendomligt böjda bron, ungefär halvvägs passerades och alla rastplatser med utsikt var upptagna av turister och sportfiskare. Dagsprogrammet var lite pressat så vi fortsatte. Det blev till att göra ett annat avkall. När vi såg skyltarna mot Molde fick vi välja den vägen istället för att ta oss ända till den södra spetsen på turistvägen. Vi kom till Molde och till fjordfärjan.
Båttur på Romsdalsfjorden
Det var inte i planerna att åka båt på fjordarna. Det fanns så mycket annat vackert att se. Trots detta så åkte vi ganska mycket båt, och det berodde på alla färjor som tog oss från en sida på fjorden till den andra. Vi hade kommit till E 39 och färjeläget vid Molde. Färjan över till Vestness skulle ta 35 minuter så det gällde att ta tillvara på tiden och njuta av fjordfärden. Vi kunde se långt. Med kikaren så kom vi husen och båtarna närmare och tankarna gick som många gånger under resan till vikingarna. Vatten förenade och lad delade. Det var här de kom seglande och det var här de bodde, på sluttningarna längs fjordarna. En intressant fråga är om de bondgårdar vi såg hade anor från den tiden? Förmodligen men inget vi vet. Vi tittade mot Atlanten som sakta öppnade sig långt bort och det såg lite konstigt ut i övergången mellan bergen och havet. Det verkade som om bergen sjönk ner bakom vattnet så vår gissning var att jorden krökning som spelade oss ett optiskt skratt. Inte undra på att människorna förr trodde att de skulle ramla över kanten om de kom för långt bort. Vi anlände till Vestness och tog E 39:an mot Ålesund. Tanken från början var att köra runt de små öarna och njuta av fjordar och vikar och berg men tiden räckte inte till, vi ville se Ålesund också.
Ålesund
Staden ligger strategiskt på några små öar i kustbandet, inte de yttersta utan de lite längre in och staden blir lite mer skyddad så här lite i lä. Det ser ut som staden ligger på en lång pir som sticker ut i havet. Vi körde och körde. Vårt hotell skulle ligga mitt i smeten, nästan längst bort. Det blev till att kryssa förbi kryssningshamnen där Costa Pacifica låg med italienska turister. Ett systerfartyg till Costa Concordia som 2012 gick på grund på ön Giglio med förlust av 32 människoliv. Denna båt flöt och stack till sjöss någon timma efter att vi kommit. Tror inte att det breodde på att vi kommit dit. Vi tog oss fram till hotellet och checkade in. Visserligen hade vi läst att alla hotell varit fullbokade i Ålesund denna sommar men att se det på riktigt när personalen på ett av flera Scandic hotell erbjuder extra sängar i ett konferensrum, var lite overkligt.
Hotell Ålesund låg med gaveln mot vattnet och alla rum hade en liten trekantig glasalkov som stack ut utanför fasaden. På så vis kunde alla rummen på hotellet får havsutsikt. Vi installerade oss och gick ut för att göra staden. Stadsprivilegierna kom sent på 1848 och drygt femtio år senare brann trästaden ner till grunden under en hektisk januari natt. Branden närdes av stormvindar som lämnade staden öde och över 10 000 människor utan tak över huvudet. En som ställde upp med hjälp var den tyske kejsaren Wilhelm som skickade fyra fartyg med förnödenheter till det område som han brukade semestra i. Det var tyska arkitekter till sammans med norska som planerade och byggde upp den nya staden. Det blev en stad i tegel och betong och en arkitektur i jugendstil. Mellan 1905 och 107 byggdes staden upp och med dess tidstypiska stil så är det ett givet mål för kryssningsfartyg i närheten. Vi vandrade runt och tittade på det fina. Valde bort det 418 trappstegen upp till utsiktstoppen. Inte så mycket för att det är uppför utan för att vi måste gå nedför också. En godmiddag avslutade besöket innan det var dags att krypa ner i sängen för att vila inför en lång etapp i morgon. Det gäller att vara på topp när Trollstigen ska besegras.
Paa tur i Noreg – Dag 1 – Steneheds gravfält – Blå-gröna vägen – Olsborg – Naverstads gravfält – Älgafallet – Fredrikstens fästning – Höytorps Fästning – Eidsvoll – Eidsvolls Jernverk
Paa tur i Noreg – Dag 6 – Åndalsnes – Trollstigen – Geiranger – Jotunheimen – Urnes stavkyrka