Erik-Anders i Söderala är en av Hälsinggårdarna som ingår i världsarvet och som visas för allmänheten
Resdag
Så var det dags att ge sig ut på vägen igen och ta oss ännu en bit söderut. Det första var att packa ihop alla väskor och släpa ner den för den smala vingliga trappan. Det är en tuff trappa när det inte finns ett räcke och det som finns sitter i taket. Lyckades få ner allting till farstutrappan och sedan gå och hämta bilen. Det är plats brist så parkeringen ligger ett hundratal meter bort. Det gjorde inte så mycket vi var klart piggare efter att ha lyckats reglera temperaturen till det som var mer behagligt. Redan en kvart i fyra var det läge att fotografera solen. Inte så stor skillnad på kortet som togs fyra timmar tidigare men positionen på himlen var en annan. Det var en vacker morgon när de korta biten traskades för att hämta transportmedlet. Det kördes fram, packades, och så samlade vi ihop oss och så bar det iväg. Det var dags för fyrtio år gammalt nostalgi.
Midlanda
Sundsvalls-Timrås flygplats heter den idag, men då hette den Sundsvall-Härnösands flygplats. I folkmun kallades den för Midlanda. Det var i samband med invigningen 1944 som det utlystes en namntävling om vad den nya flygplatsen skulle heta. Midlanda vann men det blev inte de officiella namnet.
Flygplatsen byggdes på Skeppsholmen, mitt i Indalsälvens delta. Eftersom det är en ö så var det till att ta färjan över älven för att ta sig till flyget. Det var naturligtvis en olägenhet, men påstås det, så blev en kommunikationsminister fast på ön, eftersom det var problem med färjan. Efter det tog det inte många år innan det kom till en bro. Kan inte garantera historiens äkthet, men omöjligt är det inte. Den som berättade var med på den tiden, så man vet inte. Sedan dess har den expanderat och idag kan den ta emot flygmaskiner som är tillräckligt stora för att ta sig Kanarieöarna med charterresenärer. Flygplatsen har övertagits av kommunerna. Luftfartsverket tog 2009 fram en lista över flygplatser som var av sådant intresse att de skulle drivas av staten. Midlanda var inte en av dessa.
Det har hänt en del på 40 år sedan flygplatsen sågs senast. Den kom väldigt plötsligt på. Den nya sträckningen på E4 har tagit vägen över deltat och det gick att se direkt in på landningsbanan. Vi svängde av och tog oss fram så långt vi kunde för att få syn på en byggnad som väcker många minnen. Den stod kvar den röda barackliknade saken som tillhörde flygplatsbrandkåren. Där på gaveln satt en entrédörr och direkt till vänster låg mitt rum. Det var där som ”lumpen” som vapenfri tillbringades under 11 månader. Det var mer tid om man valde att inte göra tjänstevapen under det kalla kriget, när det var riktigt kallt på 1980-talet.
Det var på fälten som brandchefen skickade ut oss en ljum vårkväll för att lunta av gräset. Det tog sig och vi kämpade hårt men fick det inte riktigt under kontroll. Till slut tog vi fram vattenkanonen innan det var för sent och släckte ner branden. Det egentligen ingen fara. Det fanns begränsningslinjer runt det som eldades men det var en olustig känsla att försöka släcka och inte riktigt hinna med. Det var en del minen som dök, så här långt efteråt.
Timrå
Timrå är kanske mest känt för sitt ishockeylag i SHL. En spelare som avslutade sin karriär i Timrå IK var en av Abrahamsson tvillingarna, backbrodern Thommy. Han var då brandman och dök upp i vårt uppehållsrum då och då när det var platsbesök. Även om det fanns en flygplatsbrandkår som skulle göra de akuta insatserna vid händelse av ett flygplans haveri, så var det formellt brandkåren i Timrå som var ansvariga.
Vi behövde tanka och då fanns vår mack i den lilla orten. Den är känd sedan 1400-talet när församlingen bildades. Namnet skulle kunna stå för timmer och rå skulle kanske stå för det lokala namnet på en myr. Det var olika bruk som låg längs kusten som utnyttjade timret från inlandet som bildade stommen i de samhällen som idag är Timrå kommun., bl.a. Vivstavarv, där kryssningsfartyget Birger Jarl låg innan det flyttades till Lunde. Idag finns en del industri kvar men närheten till Sundsvall har gjort att många arbetspendlar till den större orten. Vi följde strömmen söderut på E4:an.
Hotell Knaust
I planeringen för en resa måste man välja vad man vill se och vad man kan och ska välja bort. Vi valde bort Sundsvall. Men, en sak ville vi se, det nästan mytomspunna Hotell Knaust i Sundsvall. Det var de så kallade träbaronernas samlingsplats, den affärsmän som gjort sig rika på att exportera den norrländska skogen och dess produkter ut i världen. I Arkitekturens pärlor finns framför allt trappan på hotellet med och vi ville se denna historiska plats.
Vi var ganska tidigt ute redan från början och lät GPS:en navigera oss in i stan. Vi hade inga skrupler, när det nästan var fritt från människor och bilar att ge oss in på det körbara gågatorna. Precis utanför entrén till hotellet fanns en på- och avstigningszon, parkering max 10 minuter. Den var tom tills vi kom. Ut ur bilen, ta med kameran och så in på hotellet. Trappan var magnifik att titta på när vi kom in och en bit rakt fram låg frukostmatsalen. Nu fattade vi varför det var nästan folktomt, alla verkade vara där. Det var den gamla punsch verandan och de serverade, påstås det 54 olika sorters punsch. När vi var i Karlshamn förra året fick vi lära oss allt om punschen.
Det är nu som den kvinnliga portiern kommer fram och kollar vilka vi är. Det blir inga valser, utan vi har tittat in för att titta på historien. Den förklaringen accepterades och vi var inte de första blev vi upplysta om. Vi fick även titta in i ett annat rum som bevarats sedan storhetstiden. Portiern var stolt att få visa upp det renoverade hotellet och stolt över att föra traditionen vidare. Vidare var det dags för oss att fara. Ut på gågatan igen och konstaterade att det ännu inte gått tio minuter eller kanske ungefär tio.
E4 har byggts förbi Sundsvall genom en bro som går på höga pelare över hamnen som ligger i Sundsvallsfjärden där Selångersån rinner ut från det inre av landet. Det är tull på den bron för att finansiera bygget, ungefär som i Norge, fattade vi det. Nu blev det ingen bompeng för vår resa genom stan hade tagit oss förbi betalstationen. Så var vi ute på E4:an igen.
Gulfmacken i Bergsjö
Tidigare har vi besökt en BP station i Hagla och Shellstation i Sollebrunn. Vi passerade förbi Cartex macken på Kilen för några dagar sedan. Nu var det dags för en Gulf station. Det blev lite extra nostalgi eftersom en av oss mer eller mindre växte upp på en mack, Gulf. Vi har sett minnes saker på släktträffar och nu hamnade vi en nostalgimack i Bergsjö i norra Hälsingland.
Det är tre kompisar som byggt var sin nostalgimack men det var denna som låg längs vår körväg. Det var nästan så att vi körde förbi den. Macken låg inte längs vägen som vi trodde utan några meter in på en avfartsväg mellan träden mot en gård. Det gick inte att vara besvikna på vad de hade lyckats med här. En 50-tals jänkare fanns framför tappen och en Volvolastbil från samma tidsperiod. Där fanns naturligtvis ett litet stationshus med rätt prylar på plats, alla Gulf märkta. En gammal traktor och en ramp där det gick att köra upp en bil och serva den undertill. Det var mer som det såg ut på den tiden, när drivmedel och verkstad hörde ihop och inte som nu när drivmedel och mat jobbar tillsammans. Givetvis är dagens fordon så mycket driftsäkrare och möjligheterna att få hjälp är idag stora jämfört med bara ett tjugotal år sedan. På 1970-talet, innan sedelautomaterna, så fick man gå till banken på dagtid, plocka upp kontanter och se till att man fick tankat före kl 18 då tappen stängde. Hade man tur så fanns det kanske en söndagsöppen tapp. Det gällde att planera.
Gränsfors yxbruk
Vår planering hade vi gjort så att vi skulle vara på Gränsfors bruk innan de stängde kl 13, denna lördag. Så vi la i ettans växel och tog oss vidare. Det var inte långt till bruket och vi hade klara marginaler på vår sida.
Vi rullade in på bruket och tog oss fram till parkeringen. Det var ingen produktion idag denna sommar lördag mitt i semestern, men det fanns andra delar som var öppna. Bruket hade en butik och den hade vi spanat in. Här sålde de, de handsmidda yxorna och alla tillbehör som behövdes för att hålla en bra yxa igång. Dessa går inte riktigt att jämföra med de som köps i vanliga affärer på köpcentra, de är klassen finare. Inte undra på det. Det var en gång i tiden när skogen som avverkades, avverkades med yxor. I Siljansfors hade vi sett informationstavlor om hur man skulle hugga för att undvika skador. Yxor behövdes och de behövdes i ”massor”. Turen var med oss och det gick att packa in en handsmidd yxa, med läder skydda, stämplad med brukets namn. Det var inte första sorteringen, men det gick inte att se vad som inte var helt korrekt på den.
Utanför affären hade det ordats med yxkastning. Tre banor alla med varsin dubbeleggad yxa. Kunde inte hålla tillbaka lusten att prova på varför inte falla för den frestelsen. Alla försöken slutade med att tavlan träffades och yxan satt kvar, nån i mitten men det räckte. Vidare till vedbacken där det låg yxor som man fick lov att klyva ved av de träbitar som låg utspridda på marken under björken. Det var intressant att testa på vad som krävs. Det var också roligt. Det blev kanske 20 eldningsbara vedpinnar. Att hugga sex kubikmeter eller 20 eller 30 för att klara familjens behov av ved till värme och matlagning under ett år, det är en helt annan sak och förmodligen inte lika roligt. De ynka 20 pinnarna gav ingen utdelningen på träningsklockan men kubikmeter av ved hade säkert gjort det.
Yxmuseet var nästa stopp. Här fanns historien om yxans historia och en utställning över Gränsfors yxor, samt olika typer av yxor och yxor från hela världen. För en oinvigd kändes en del olika typer av huggverktyg som hårklyverier men för de som jobbar med det så är det säkert en frågan om yrkeskunskap. Klockan hade vi koll på och det var dags för lite mat. Även här hade vi tur med att sikta in oss på turistattraktionens matservering. Det var gott med älgfärsbiffarna, och vi njöt av maten under parasollets skugga i den värmande solen. Dags att oss vidare söderut.
Söderhamn
Klockan var på vår sida, när vi tog oss fram på E4:an söderut. Det blev till att plocka fram några sevärdheter som stod på listan att titta på om det finns tid. När skyltarna kom upp på Söderhamn så svängde vi vänster. Siktet var inställt på Ulrika Eleonora kyrka. Den fanns med på en av de listor som vi hade sett innan, över Sveriges vackraste kyrkor. Efter lite letande hittade vi en bra parkeringsplats och kunde titta på på den mörkt röda putsade fasaden kontrasterande mot de koppar ärgade, ganska stora taken. När kyrkan invigs 1692 fick den namn efter Karl XI:s drottning som gjort stora donationer till byggandet av kyrkan. Från ett drönarperspektiv ser kyrkan ut som ett kors. Tornet ligger i mitt sektionen och så går det ut skepp i alla fyra väderstreck. Kyrkan ligger nästan i syd-nordlig riktning.
Den gamla kyrkan brändes ner 1721 när ryssarna härjade staden men det verkar som drottningens stenkyrka stod kvar. Det har inte gått att hitta några uppgifter om att kyrkan brändes eller skadades. Inte heller på Riksantikvarieämbetet. Vi gick ett varv runt den vackra kyrkan tittade på en av den svenska barockens stora arkitekters verk. Nicodemus Tessin d.y., är skaparen bakom flera av den svenska stormaktstiden pampigaste byggnader. Mest känd är han kanske för Stockholm slott. VI har besökt ytterligare några av hans verk tidigare på våra resor, Fredrik- och Trefaldighetskyrkan i Karlskrona samt Drottningholms slott.
Det fanns en byggnad till som intresserade oss. Oscarsborg. Det är ett utkikstorn som ligger på en av stadens berg. Det byggdes i slutet på 1800-talet. Det är en idag en symbol för Hälsingeorten. Vi kastade återigen en blick på klockan och insåg att det var läge att välja. Utkikstornet, som inte var öppet eller en av världsarvgårdarna som var öppen. Det blev det senare, så vi rullade iväg väster ut.
Hälsingegården Erik-Anders
Erik-Anders var med redan i det första försöket att få Hälsingegårdarna med på UNSECO:s världsarvslista. Den ansökan hade mer ett fokus på miljön och 1800-talets odlingslandskap. I den ansökan var kanske Asta by, där Erik-Anders ligger mer intressant. Då var det hela 15 gårdar med i ansökan. Det blev bakläxa för ansökan. Den ansågs in så unik inom europeisk träbyggnad att det helt ut kunde motivera ett världsarv. Den svenska delegationen åkte hem och arbetade igenom ansökan igen. Nu blev fokus på det som vi idag skulle kalla rent skryt.
Parkeringen låg på en äng en liten backe ner från byvägen i Asta. För att inte riskera något och det verkade blött i gräset, parkerade vi bilen med nosen utåt, om det skulle behövs bogsering. Så gick vi till informationen och den obligatoriska affären. Det var en kort tid kvar till en guidad visning och vi tog den. Efter att ha missat den på bortom Åa, så passade vi på när chansen kom.
Erik-Anders ägs av det par som bor i granngården. Där är den ena av parterna uppväxt och från den gården bedriver han ett snickeri. De stora gamla Hälsingegårdarna är ingen billig bostad och efter år av förfall var det tal om att riva Erik-Anders. Den som ser potentialen är grannarna som köper gården. De rustar upp den i samverkan med antikvarier och när de inreder gården så gör de de olika rummen till dokument av olika epoker i gårdens historia. Bl.a. har huset varit uppdelat i flera lägenheter, något som känns igen från barndomen med det gamla trähuset vid lekeplan. Det som är kronan i denna världsarvsjuvel är festsalen på andra våningen.
Vår guide gav närmast intrycket att vara förälskat i det gamla huset och berättade inlevelsefullt om huset och om ägarna och deras arbete. Bl.a. har ägaren som också är snickare, gjort många av möblerna i huset efter gamla förebilder. En del känns igen från mormor och morfars hem, där deras ungdoms inredningsstil finns bevarat. Men, tillbaka till festsalen. Den har endast används en gång! Det var ett bröllop. Det var endast en sådan stor fest som var fint nog att få arrangeras i salen. Dop räckte inte till. Detta är vad som ligger till grund världsarvet, den överdrivna lyxen som skulle manifestera den rikedom som bönderna hade skapat. Ofta var det linet som gjorde böndernas välstånd men på denna gården var det laxen i älven och skogen. Men det var snyggt och vackert och det är inte svårt att förstå varför inriktningen på den andra ansökan till världsarvet siktade in sig på dekorationsmåleriet.
Under tiden som vi var inne i festsalen öppnade någon kranarna från himmelen. Från takrännorna kom vattnet och sprutade rakt ut, snarare än droppade ner. Det var ett massivt regnande som förde tankarna till förra sommarens lilla ”minikrig” med regnet. Då kom det när vi var ur bilen och när det var uppehåll när vi körde. Nu kom det när vi var inomhus eller körde och det var uppehåll när vi var ute. Vi tacksamma till regnet för denna ändrade inställning till oss.
Efter vår tur på världsarvet en dryg halvtimme till vårt nästa boende. Det var inte fel att ha backat in på parkering för vi kom snabbt igång utan att slira i gräset och vi kom även upp för den lilla backen till byvägen.
Ådalen 23 – dag 7 – Nu börjar resan söderut – Hemsö fästning – Hernö gin – Lotsstugan – Ådalen III
Ådalen 23 – dag 8 – Varm natt – Härnösands bilmuseum – Rådhuset – Härnösands domkyrka – Vila
Ådalen 23 – dag 11 – Ol-Anders i Alfta – De sista världsarvsgårdarna – Edsbyn
Ådalen 23 – dag 14 – Biltvätt – Linnes bröllopsstuga – Carl Larsson gården i Sundborn
Ådalen 23 – dag 16 – Ornässtugan – Raka vägen hem
