Esso Nostalgimack utanför Järvsö
Bollstagården
Vi låg oss sov länge. Det var vi värda! Ankomsten var inte så sent ändå och det som mötte oss var en anläggning som definitivt sett bättre dagar. Ägaren satt själv i matsalen och tittade på TV. Han introducerade oss till platsen och det bed and Breakfast som stället fungera som. Han var svensk mästare i Nordisk kombination och medaljer och skidor hängde på väggen. Vi fick historier om byggdes skönhetsdrottning, välkänd över hela världen, sant, och hennes besök på gården. Likaså en bekant som varit en av Sveriges bästa tennisspelare, rankad som bäst topp två och även tränat en topp fem spelar i världen. Inget sensationellt. Lite så att vi tänkte på de berättelse som vi fick om medlemmar av det engelska kungahuset på en lodge i Masaii Mara för ett antal år sedan.
Stället var lite speciellt, det var som vi konstaterat ett ställe som hade sina fornstora dagar bakom sig. Men det fungerade. Det skulle behöva en ordentlig renovering, men skulle då förlora sin charm. För att förstå gården bättre så ligger den mitt emot slalombacken i Bollnäs. Skidstadion till vänster och ett par rejäla dammar mellan de båda. Vi gissade att det var där som det togs vatten till konstsnön. Detta var en vintersportanläggning som kompletterades med sommar öppet för rimliga priser. För vår del var det perfekt, mitt i Hälsingland och härifrån gör vi våra utflykter.
En annan fördel var att vår värd var mycket generös med att låna ut sin grejor och det fanns tillgång till ett kök. Gissningsvis var det mer tillför idrottande som låg här på läger med egen mat eller kanske ungdomsgrupper som ska åka slalom på ett lov. För att gå händelserna lite i förväg så var det något som inte riktigt stämde. Det fanns flera våningar ner i marken. Det fanns ganska många rum med typiska militära våningssängar. Allt liggande bakom rejäla skyddsrums dörrar. Lite efterforskning på nätet visade på att det rörde sig om civilförsvar och inget militärt. Men med den rådande situationen i världen så ska vi inte prata mycket mer om detta.
Vi var redo att ta oss an fler världsarvsgårdar i Hälsingland. Av den anledning kom vi återigen i samspråk med vår värd. Han berättade om deras egen hälsingegård och de dekorationsmålerier som fanns i den. Det skulle visa sig, att det är inget ovanligt, det finns ca 1200 hälsingegårdar och sju av dessa är upptagna på världsarvet, som representant för alla gårdar. Lägg sedan till de som brunnit ner, de som renoverats sönder och de som rivits eller byggs om. Kvar finns en bild av att det var ett rikt område med så mycket storbönder som kunde lägga så mycket resurser på att dekorera sin hus. Tittar vi på kartan så är det inget jättestort område. Hälsingland är med god vilja, nästa kvadratiskt och ca 12 gånger 17 mil. Det är avstånd men inga jätteavstånd, med norrländska mått mätt.
Träslottet
Trots att vi legat och gottat oss länge på morgonen var vi igång tidigt och första stoppet blev Träslottet. Detta är ett namn som följt med i många år och som varit synonymt med Hälsingland. Det är en hälsingegård, men den är inte med i världsarvet. En turist attraktion har den varit sedan 1964 då konsumentupplysaren Willy Maria Lundberg gjorde om Hans Anders-gården till Träslottet. Den har utvecklats under årens lopp och det senaste tillskottet är en parkanläggning. Vi tog en kort rundtur för att sedan fortsätta till det som vi har siktat in oss på världsarvsgårdarna. Igår på Erik-Anders gården, kunde vi lära oss att det fick inte ändras särskilt mycket, och definitivt inte utan tillstånd. Träslottet ingår inte i Världsarvet och kan därför använda sina lokaler mer fritt. De bevarar det som de vill visa upp och gör om det som inte passar in. Vi passade inte här längre och drog vidare.
Gästgivars
Vi kom till Gästgivars strax innan de skulle öppna. Gården var inte med i den första ansökan till världsarv, men kom med till den andra, den som fokuserade på det inte dekorationsmåleriet. Det som Gästgivars tillförde var schablon målning. Det är en avvägning mellan vad vi kan se och vad det kostar att vara med och underhålla världsarvet. Vi var inte intresserade av schablonera, inte efter att ha tittat på gården igår. Istället satte vi oss i skuggan under en av björkarna på gårdsplanen och bara njöt av den nya dagen och den sol som kommit för att värma oss. Gruppen som skulle gå den guidade turen samlades och guiden började med att berätta om gården, vilket vi lyssnade på. Sedan försvann de in i byggnaden. Gästgivars har en annan och viktig skillnad, det är den enda gården som varit gästgiveri och inte en bondgård.
I vår moderna tid med snabba motorfordon så ligger gården avsides från allfarvägarna. Men så kan vi inte tänka. De moderna, och här, ganska raka asfalterade vägarna rakt igenom landskapet, fanns inte på den tiden. Det var slingrande grusvägar som for från gård till gård, norrut genom landskapet. Vi fortsatte vår resan norrut och valde den äldre vägen, i alla fall till nästa påfart på riksväg 83. Nästa stopp skulle vara innan Järvsö.
Nostalgi macken i Lörstrand
Lörstrand är ett litet samhälle som tillhör Järsvö. Där finns en nostalgimack, denna gång på det gamla bensinbolaget ESSO. Det som blev Statoil och numera Cirkel K. De senare äger också Ingo mackarna. Den låg fullt synlig från vägen och var lätta att komma till i den sköna solen. Den var kanske inte lika välorganiserad jämfört med det mackar vi sett tidigare, men de hade lite mer grejor utomhus. Den siktade också in sig lite mer på senare år än de andra mackarna. Här kunde vi för första gången se en gammal hederliga sedelautomat. Den som man första matade tio kronors sedlar i sedan hundralappar. En tia räckte långt när soppan kostade strax under en krona litern. Det var kul att ha sett denna macken också.
Stenegården i Järvsö
Bilen kom fram till Järvsö, en ort som är känd för ett par tre saker, men främst för Lill-Babs, eller Barbro Svensson som hon hette. En av Sverige största underhållningsartister under de senaste 70 åren. Vi höll utkik efter världsarvsskyltar och efter att ha passerat centrum så stod de där och vi for efter dem, tog bron över Ljusnan och in på gårdens parkering. Den var stor och ganska välbesökt. Vi hade kommit till rätt ställe, men det var ingen världsarvsgård. Istället var det en nästan en hälsingegård som visades upp och världsarvsskyltarna refererade till att här fanns information om världsarvet. Bra sådan men det var förvirrande. Särskilt som det var en plats med ganska mycket aktiviteter, något som vi inte kommit att förknippa med UNESCO:s lista i denna delen av Sverige. Att det bara är nästan en hälsingegård beror på att den är lite för sentida jämfört med det som räknas in i världsarvet och som en klassisk hälsingegård. Men det är en gård och den ligger i Hälsingland.
På Stenegården finns en teater. Det är huserar Hälsinglands träteater och de hade en föreställning inbokade denna dag. Inte undra på att det var gott om bilar på parkeringen. Stenegården har en stor mängd kulturaktiviteter och det är verksamhet stora delar om året. Vi passade på att titta på en utställning om bygden, men hoppade över Lill-babs museet. Godisbutiken hade öppet, men ingen personal. Ta det du det du vill ha, räkna ihop och swisha detta nummer. Låter lite otroligt men det verkar fungera. Mat dags och vi oss in i restaurangen och gav oss på buffén som serverades denna sommarsöndag. Även denna gång kunde vi konstatera att det var värt att sitta ner och äta vällagad mat framför snabbmaten. Gott.
Det finns en världsarvsgård, inte långt ifrån Världsarvscentrum som Stenegården kallar sig. Det är Kristoffers men där måste man boka i förväg, och det hade vi inte gjort. Samma sak gäller med Bommars, som ligger längst norrut i Ljusdals kommun. Det hade vi heller inte gjort. Båda är privata hem så det finns ingen drop-in verksamhet. Kristoffers är dessutom ett aktiv jordbruk och där tar man inte emot besökare när verksamheten kräver alla personella resurser.
Bommars
Vi visste att vi inte skulle se mycket av Bommars gården i Letsebo. Det var ett bra mål för att komma lite längre norrut i Hälsingland och se lite mer av landskapet. Körde över Ljusnan och igenom bandyfästet Ljusdal och vidare norrut mot Letsbo. Bommars såg inte mycket ut för världen och det enda som skvallrade om att världen var här var skyltarna med världsarvet. Vad som inte var mycket för världen var Letsbo skola. Den såg allt annat än bra ut och efter en koll visade det sig att den ska rivas så fort det går att få tag i en entreprenör som kan göra jobbet. Det hade varit en trevlig resa norrut genom Hälsingland och vi ångrade den inte.
Hälsingland mot Ångermanland
Det var på vägen söderut som vi kom att reflektera lite över och jämföra lite mellan Hälsingland och Ångermanland. När vi rest norrut genom Hälsinglands inland så var det relativt platt. Visserligen var det en ordentlig flodbank men det var inte de massiva dalgångar som vi såg runt Ångermanälven. Vi reste mot bergen i norr och det var synligt för oss när de kröp närmare och de förstärkte känslan av ett platt odlingslandskap. I Ångermanland upplevde vi att det fanns åkrar och ängar mellan skogen, men här finns det skog mellan åkrarna och ängarna. Ändå, så är det skogen som la grunden till det Hälsingland som vi ser idag, liksom linet. Det var intressant att titta på omgivningen längs vägarna och jämföra med vad vi sett tidigare på resan. Bondgårdarna var, nästan alla, med storleken större boningshus och det var som stora faluröda rektangulära block som låg i landskapet. Siffran 1200 hälsingegårdar fanns i minnet och utmed denna vägen låg några av dessa. Utsidan på gårdarna är i många fall, upplevde vi på håll, nog så fina som världsarvsgårdarna om inte bättre. Kanske det i sin tur beror på att de tillhör aktiva jordbruk och att det gör att de lättare och med större motivation, kan hålla underhållet uppe. Det var verkligen en uppskattad tur att ta sig så här långt upp i landskapet och få titta på det. Klockan var denna gången välvilligt inställda mot oss och vi lade till ett stopp som inte var planerat. GPS:en ställdes om och den skvallrade för oss att vi skulle hinna innan stängningstiden.
Växbo lin
Vad är Hälsingland utan lin? Mycket bra frågan och faktum är att det anses som linet är grunden för de rikedomar som kunde bekosta hälsingegårdarnas skrytbyggen. I dagen moderna Sverige är linet, i alla fall i de dagliga kläderna ersatt med bomull och importers från länder med ett annat klimat. Linindustrin var i praktiken utslagen i landskapet. Men, det har börjat dyka upp igen. Ett sådant företag är Växbo lin som 1990 började om och satsade mitt ute i skogen. Där hittade vi deras fabrik och fabriksförsäljning.
Idag är vi mera miljömedvetna och mer intresserade av ett hållbart kretslopp och då håller linet på att få en renässans. Vi skulle inte handla någonting, det sa vi i Malung också, men det finns saker som vi mer eller mindre omedvetet har i bakhuvudet. Vi hittade en löpare i lin som passade i längd till vårt stora matbord och som dessutom hade rätt färgskala. I andra sorteringen där vi hittade den, var den inte gratis men det var onekligen ett fynd. Vi fick också med ett litet gäng med disktrasor i lin, sådana som går att återanvända, som är bra att ha som ge bort presenter.
Fabriken hade helgstängt, men den låg vägg i vägg med butiken så personalen släppte in oss ändå! Vi tackade och inte lyckades vi följa instruktionerna heller att inte gå över de röda linjerna. Vi kom kanske lite för nära maskinerna. De gick inte men det som höll på att vävas satt i från det att maskinen stängdes av i fredags eller före semestern, vilket som passar bäst. Att vi blev lite mer närgångna än det var tänkt var att vi tittade på maskinerna och jämförde dem med maskiner som vi sett tidigare på museer. Dels Rydals spinnerifabrik, dels remfabriken i Göteborg. Det är en sådan likartad process och så likartade maskiner, ända ner till åldern på dem. Det är gamla eller äldre maskiner, som fortfarande fungerar som väver linet till tyg. Linet de använder kommer inte från landskapet utan från norra Frankrike och Belgien, där de har linberedning i industriell skala.
Personalen berättade för oss att de har två nya maskiner på väg in. Även om det ”var bättre förr” så håller inte maskinerna i evigheter och Växbo verkar ha ambitionen att vara med i framtiden också och vara konkurrenskraftiga.
Vi var klara efter att ha tittat på denna del av Hälsinglands historia. Det var dags att handla, laga mat och så tog vi en simtur i utomhusbassängen så låg där och såg så härligt blå ut.
Ådalen 23 – dag 7 – Nu börjar resan söderut – Hemsö fästning – Hernö gin – Lotsstugan – Ådalen III
Ådalen 23 – dag 8 – Varm natt – Härnösands bilmuseum – Rådhuset – Härnösands domkyrka – Vila
Ådalen 23 – dag 11 – Ol-Anders i Alfta – De sista världsarvsgårdarna – Edsbyn
Ådalen 23 – dag 14 – Biltvätt – Linnes bröllopsstuga – Carl Larsson gården i Sundborn
Ådalen 23 – dag 16 – Ornässtugan – Raka vägen hem
