Hagbards galge – ett bronsåldersmonument i Asige.
Vaknade lite mer pigga än kvällen innan och så började alla de vanliga bestyren. Göra sig i ordning, masa sig iväg till ytterligare en väl tilltagen hotellfrukost. Tillbaka upp på rummet, pack ner allting på sin rätt plats (lite huller om buller i de väskor som fanns tillgängliga. Kånka ner allting till foajén. Hämta bilen, leka expert på stuveriarbete. När allt detta var klart var det dags att börja pricka av hela listan med halländska sevärdheter som vi plockat ihop. Högst upp stod det ost!
Kvibille (mer än bara ost)
Nu var det inte produkten vi var på jakt efter utan orten där den kända osten tillverkas, eller har tagit sitt namn ifrån. Kvibille. Det är svårt att komma ifrån men Kville känns som en förort till Halmstad. Det är visserligen 15 km mellan orterna och det är mycket åker och äng emellan men,…Vi tog oss dit och när vi kom in i samhället kunde vi se mejeriet som startades 1914. Idag ingår i en stor mejerikoncern. Namnet Kvibille lever kvar i mejerivärlden då det är ett varumärke för ostar. Mejeriet är en modern historia jämfört med de lämningar som finns på orten. En orsak till att vi började dagens turistande här, är att en allförening på orten har gjort i ordning en hemsida och berättar om de olika intressanta platser som finns på denna lilla ort, idag knappt tusen invånare. Det var för mycket för att titta på allting utan vi valde ut några punkter som intresserade oss mest. Först ut var kungshögen. Vi har tittat på kungshögar förut och de vittnar om en spännande historia. Vi har besökt, Gamla Uppsala, Mjölby och Ledberg i Östergötland och Flistad i Västergötland. I och för sig inte mycket till vittnesmål då det finns få om inga skriftliga källor och mycket ger en bra grogrund för fantasin.
Till slut hittade vi en lite plätt där vi kunde gömma bilen den tid det skulle ta oss att gå en skogspromenad och titta på högen. Ackompanjerade av en ilsken motorsåg började vi vår vandring uppåt på välskyltade stigar. Det var en hel del uppför och det märktes på flåset. För graven hade placerats här, under bronsåldern, för ca 3000 år sedan. Den är 4 m hög, vilket kanske inte är så mycket i jämförelse, men 30 m i diameter. Höjden förstärks av positionen i landskapet. Vi hoppade likt bergsgetter upp på de sista avsatserna innan vi kom in mitt i högen. En, som det står i informationen, ”brutal” utgrävning i slutet på 1700-talet verkar ha spräckt kungshögen i två delar och det var i det gapet som vi kom in i högen. Tack och lov fanns det en bänk och vi satte oss och vilade och tankarna kring den mäktiga kungshögen började fara iväg, i samma riktning som de alltid gör vid sådana här tillfällen. Vem har makten att beordra detta efter sin död? Vad grundas den makten på? Varför här? Den senare frågan är svårare att svara på men faktum kvarstår, Kvibille är gammalt. På 1300-talet får vi de första skriftliga källorna om orten och den finns med hela tiden i böckerna.
Vi noterade en vändning i vädret, från kalt och soligt så började de blåsa. Trädtopparnas rörelser vittnade om att det var något på gång och vi valde att gå tillbaka till bilen. Kanske var det en storm på gång.
Inte långt ifrån Kungshögen ligger avrättningsplatsen. Fortfarande med en ilsken motorsåg vars sågljud bröt den halländska påskfriden. Påskfrid eller inte avrättningsplatsen är ett makabert ställe. Den ligger precis i kanten av en privat tomt men en tydligt markerad stig tar dig den korta sträckan från vägen till platsen. Det var närheten till Tingshuset som gjorde att den lilla orten hade en avrättningsplats. Jämför gärna med Tingshuset i Wira bruk i Uppland. Det är oklart när tingshuset kom till, men det var illa medfaret redan under Karl XII:s krig. Efter avkunnad dom, dödsdom, så fördes brottslingen genom byn, via värdshuset för en sup hit till avrättningsplatsen. Förmodligen fick den dömde lägga sig ner på knä och lägga huvudet på huggkubben så att halsen blottade. Skarprättaren gjorde en snabb rörelse och rättvisa var skipad, enligt den tiden sed. En örfil på svärmodern och lite okvädningsord kunde räcka för att mista livet.
Kroppen kastades ner i en grav vid galgbacken, så det var kanske mer än en osalig ande som svävade runt oss när vi tittade på den makabra platsen. Dags att gå till bilen och ta oss vidare till nästa plats, kyrkan. Det var kanske där som de osaliga kan få ro.
Det var inte långt och vi parkerade utanför det som skulle kunna ha varit platsen för det gamla tingshuset, praktiskt beläget mellan gästgiveriet och kyrkan. Vi gick bort till kyrkan som för dagen var inplastad av byggnadsställningar med väderskydd. Det var inte kyrkan som var huvudattraktionen denna gången. Det var en av Hallands fyra bevarade runstenar, och ska vi kanske säga kända. Stenen som vi hittade i murad i kyrkans södra grundmur är från ca 1100-talet, ungefär Texten visar på människor med namn som härstammar ur de gamla asagudarna men texten talar om att gud hjälpe hans själ. Det är en tydlig indikation på att kristendomen har slagit igenom samtidigt som den gamla kulturen lever kvar. Eve och Torgöt lade sten över Torlak. Eve skulle vi kanske kunna härleda till Eva från Bibelns syndafall men Tor är en direkt hänvisning till den gamla asaguden. Lak som slutled handlar om strid och Göt som slutled, på Götaland.
Tittade vi bort i väster så kunde vi själva se förklaringen till den ny iskalla och kraftig tilltagna blåsten. Lite vatten började komma över oss. Det var inte aktuellt med ett nytt dop här på kyrkogården, men väl ett riktigt oväder. I väster var det en svart vägg som drog in från Kattegatt, för så långt från havet är vi inte, endast 8 km. Snabbt blev en bil som gick att dra på värmen i vårt väderskydd och när vi ändå var där passade vi på att köra till nästa turistmål. Kyrkan som vi inte tittade på är från lite senare datum, men man tror att den äldsta kyrkan fanns här redan på 950-talet. Intressant, för när vi pratar om Sveriges kristnande så ska vi kanske inte ta med Halland och Skåne utan titta på dem mer som en dal av det danska kristnandet, som gissningsvis var lite tidigare än den svenska, med tanke på Danmarks närhet till kontinenten och Harald blåtands kristnande av danerna. Den finns beskriven på Jellingestenen som vi besökte tidigare.
Ugglarp
Tappert gav vi oss i kast med vädrens element. Det blev mörkare på himlen som om syndafloden var på gång. Vi tog oss via de halländska småvägarna, över gårdsplaner och runt träddungar. Förbi åkrar och ängar de 20 km till Ugglarp. Det var där som trollkarlen och ”ficktjuven” Svedino, ett alias för Lennart Svedfelt, äntligen kunde inviga Skandinaviens första bilmuseum. Vi har tidigare besökt, Saabmuseet i Trollhättan, Volvomuseet i Göteborg, Motormuseet i Motala och Danmarks tekniska museum i Helsingör. Dessutom varit på några motorträffar på sommaren där Råda säteri är en av de främsta. Svedino reste runt och uppträdde i folkparker och passade på, att under Andra världskriget, köpa gamla bilar. Han insåg redan då att det kunde finnas ett värde i gamla bilar. Hans stora problem var att hitta någonstans att ställa bilarna. Det var kanske inte gratis att hitta bra ställen i Stockholm som han kom ifrån. Fordonen parkerades i olika stall och lador runt om i Sverige. Efter kriget kunde samlingen samlas på Skansen och sedan följde en tid där bilarna började betala tillbaka bl.a. vid olika filminspelningar. I slutet på 1950-talet så hittade Svedino tomten i Ugglarp och där kunde ett par byggnader byggas och bilarna samlas ihop och få ett permanent hem. Där har de nu stått i 60 år. Det har fått sällskap av fler bilar i fler byggnader och givetvis, så har det kommit till ett par hallar för flygplan också. Den senaste utbyggnaden skedde 1980.
När vi kom fram hade vi definitivt kört in i ovädrets gråa filt som lägrade sig över allting. Det isande regnet hade ersatts med snöglopp och ännu kallare vind. Vi flydde in i museet och betalde vår entré till mannen i luckan. Tittade runt lite i shopen, men inga magneter har det blivit på den här resan. Bilarna stod packade i rader längs väggarna och ett visst försök hade gjorts att sätta belysning på fordonen. Detta är långt ifrån den hel stylade utställningen på Volvomuseet och den närmast överfulla och lätt kaotiska, men ljusa utställningen i Motala. Detta är en mörk anläggning. Det blev inte bättre av att mörkret utomhus och ett smattrande på plåttaket som förkunnade att en hagelstorm härjade fritt på andra sidan den tunna metall skivan. Mörkt eller inte, det var bättre att vara inomhus, och det var vi.
Tante Ju
Kanske är vi lite ovana men det gick snabbt att vänja säga och så kunde vi titta på motorfordonen i hallarna. Det var en ljus passage som sedan ledde oss över till flyghangaren, eller flyghallen. Det första som lår en är en Tante Ju, eller en Junkers 52. Den är specifik eftersom den har tre motorer och är byggd av korrigerad plåt. 400 maskiner byggdes och såldes som passagerarplan, bl.a. till Sverige. Detta var i flygets barndom. Hitlers regim såg snabbt möjligheterna och gjorde om planet till ett bombplan. Den skickade med Condorlegionen till spanska inbördeskriget. Flygplansmodellen var med i den första terrorbombningen av civila i Guernica. Tante Ju var ingen höjdare som bombplan, hon var för långsam och istället gjordes planet om till transportplan. Där gjorde hon mer nytta. Junkers 52 fick betala priset för Görings övermod när han lovade att försörja Stalingrad från luften. Planet var för långsamt, trots en bra lastkapacitet och sköts ner av sovjetiskt luftvärn och jaktflyg. Som passagerarplan fortsatte modellen att produceras i Spanien fram till 1952.
Här fanns fler flygplan av intresse. En amerikansk starfiighter från mitten av 1960-talet med danska flygvapnets beteckningar, en påminnelse om att Halland varit danskt. Nästan samtliga svenska jetflygplan, både svenskbyggda och importerade fanns här, dock inte Gripen. Den fick i stället se på flygvapen museet i Linköping.
Mer bilar fanns det när vi vandrade vidare. I en välpackad sal fanns det flera T-Fordar och de är rariteter. Här fanns mycket mer av fordon från den äldsta motorfordonstiden. Fler salar fanns, men vi började bli lite trötta. Särskilt ett fordon stod ut något och det var Tidaholms buss från 1915. Lätt att glömma bort fordonen från Tidaholm när vi pratar om svenska bilar. Volvo, Saab, Tjorven (Byggdes på DAF drivlina på Kalmar mekaniska verkstad mellan 1968-1971 och användes främst av postens brevbärare) och Koenigsegg är kanske de man snabbast kommer på.
Vi tog oss ut till ett vinterlandskap, som en tidig blöt höst, och skrapade bort snön från bilen innan vi for iväg. Det gick att se att det värsta ovädret var på väg att försvinna och vi tog sikte på nästa stopp på vår halländska resa, glass i Slöinge!
Slöinge
Här har vi varit förut, och nu var vi tillbaka. Det var annorlunda nu och avdelningarna var delade på för att kunna kontrollera antalet besökare och säkerställa att det var tillräckligt med socialdistansering. Nu var det lugnt, det var inte många som handlade denna kyligt kalla annandag påsk. Vi skulle hem så det var inget svårt val. Plocka med oss kylväskan in i affären och packa den med en lockande andra sortering och när kylväskan var full var besöket slut, och full blev den. Vi lärde oss förra sommaren när vi besökte Källby att en kylväska håller kylan längre om man hjälper till och isolerar locket med en sitt dyna. När det var klart var vi på väg mot en mycket gammal turist attraktion.
Hagbards galge
Vi gav oss återigen ut på de små halländska bondvägarna. Från Slöinge var det ingen lång bit till Asige, en småort om ca 70 själar. Namnet Asige påstås komma från Asarnas eke och kan därmed antyda en offerlund. Vi passerade Asige och kom fram till de fyra bautastenar som kallas för Hagbards galge. Namnet kommer från en sägnen som finns överallt i norden, och liknar en Romeo och Julia saga. Den kan vi lämna därhän. Parkerade på en liten extra bred väg och väntade tålmodigt i bilen för att gruppen framför oss skulle bli klara vid texttavlan. Bättre att sitta i bilen än vara ute i snålblåsten, även om solen börjat titta fram. Socialdistanseringen gäller fortfarande, Coronan är inte över än.
Vi läste på och det som vi kommit fram till är att ingen egentligen vet. Kopplingarna till omkringliggande gravfält och de stenar som finns vid kyrkan i Asige, presenteras inte ordentligt. Trots att platsen varit en turistattraktion sedan 1700-talet, så verkar hela området inte vara kartlagt av arkeologiska studier. Kanske bronsåldern inte är tillräckligt attraktiv och sedan är det svårigheterna med skrivna källor som komplement. I populärvetenskapliga texter är fältet fritt för spekulationer. En processionsväg med resta bautastenar, kanske likt den vid Rösaring vid Mälaren eller, ett monument i Stonehenge klass. Där finns det stenar resta i Steneheds gravfält i Bohuslän där forskningen kanske kommit lite längre. OM, säger OM, monument där är vad man gissar, men man vet inte säkert, så är det något som liknar Stonehenge i vissa delar, men otroligt mycket mindre. Stonehenge om vi gör den lilla utflykten, så visades på TV-för några månader sedan ett program om en etablerade arkeolog som hittat de första stenarnas ursprungliga plats i en mosse i Wales. De flyttades senare från Wales till södra England, ca 25 mil bort. Vilken prestation! Varför, arkeologen kunde föra i belägg att det kan röra sig om två olika grupper, där den ena flyttar sitt fokus i bosättningarna och då tar med sig sina heliga monument. Just i Wales kunde vi lära oss att, det fanns fler, och ännu outforskade monument av Stonehenge karaktär.
De fyra bautastenarna är i sig inte så imponerade. De står där rätt upp och ner i marken. Likt, Balderspinnen i Norge, men inte lika höga och smala, utan mer som förstorad runsten. Kanske hänger det ihop, inget vet, inte minst skribenten. Likheterna upphör inte här med runstenarna för Hagbards galge är ristade, men med hällristningar. Där går dessa att tidsbestämma. De står par om par med ca 20 meters mellan rum. Tyvärr är kunskapen om Bronsåldern alldeles för lite och här finns det mycket mer att lära så det är svårare att läsa det som finns kvar och se hur det ska förstås. Vi nöjer oss med att ha besökt platsen och pallar oss i väg till den klimatmässigt, för dagen, behagligare bilen. Det ska bli ett stopp till på vägen hem.
Axtorna
Trettio minuter skulle det ta att ta oss från Hagbards avrättningsplats till en annan plats med ond bråd död, för över 450 år sedan. 1500 svensk bonddrängar och knektar dog och troligtvis fler ännu fler danskar. Taktiskt var det en dansk seger men strategiskt så var det oavgjort. Varbergs fästning hade under sommaren 1565 bytt ägare ett par gånger. Danskarnas försök att ta tillbaka fästningen på hösten gick inte och nu var det i slutet på fältsäsongen. De var på väg till Halmstad för att söka vinter kvarter. Danskarna var vid den här tiden Nordens ledande land. Kalmarunionens upplösning när Gustav Vasa tog makten i Sverige, med Hansans hjälp, valde en försiktig utrikespolitik. Han satsade på att stärka sin makt i riket och bygga upp resurser. Han avled 1560 och Erik XIV tog över. Han hade andra planer på det utrikespolitiska området. Även Danmark hade fått en ny monark 1559, Fredrik II. De båda herrarna var inspirerade av Machiavellis Renässans fursten och de var också, båda äregiriga.
Det var inget vi tänkte på när vi kom på den gamla landsvägen från söder, inte samma väg som danskarna kom, de kom upp via Axtorna, medan vi kom den moderne vägen från Vessige. Den var inte svår att hitta, minnesstenen, där den står vid vägkanten. Bilen stannades, parkerades och stenen betittades. Den påstås stå på den plats där slaget stod. Slaget vid Fyllebro som vi tittat påför några dagar sedan hade otroligt fina kartor men här var det värre. Det var svårt att få en uppfattning om vad som var vad i terrängen. I alla fall här. Senare har vi läst oss till att vi kanske befann oss i närheten av den danska stridsledningen.
Danskarna hade vänt om på väg mot Halmstad. Svenskarna var aggressiva och ville ha till en strid på hösten. Hästesko har tydliga order, från en allt mer sinnessjuk kung, vars bana slutade på Örbyhus i Uppland, att få till ett slag med danskarna. Svenskarna så till att stänga inne danskan mellan Ätran och havet genom att förstöra alla broar, samtidigt som höstregnen gjorde vadställena omöjliga att använda. Danskarna hade fått nys om att det fanns en övergång något norrut och det var det de var på väg. Därav att de marscherade norrut och kanske rakt in i den fälla som svenskarna ställt upp. Vid Axtorna såg den svenska hären komma marscherande och de ställde ovilliga upp i slagordning. Svenskarna som, med en numerärt starkare här fick ingen tid till eftertanke utan Hästesko lät sina fänikor marschera upp i slagordning på de höstblöta fälten och inom några minuter var dessa förvandlade till en riktig blöt och halkig lervälling. De båda arméerna blev stående mot varandra.
I efterhand har vi försökt att tolka de kartor som vi till slut hittade över slagfältet och översätta dem till terrängen. Vi tog bilen och körde in på en liten grusväg där det fanns markeringar om att här var slagfältet. Vi passade på att fortsätta vägen längre söderut, passerade en liten bäck med en gammal skvaltkvarn. När en öppen grind antydde att nu var vi inne på nästa jordbruk så vände vi och tog oss tillbaka till utsiktsplatsen. Tyvärr var de båda skyltarna, men kartor och slagordningen, så nötta av tidens tand att det inte gick att tyda dem. Lite synd, men med hjälp av kartor och beskrivningar som hittats senare så tror vi på följande.
Det verkar som om slagfältet begränsades i väster av vägen som kommit på. Nu stod vi på en lite höjd och blickade norrut, mot den plats där svenskarna stod på de leriga åkrarna. Den lilla höjden tror vi att vi identifierat som den plats som låg mellan härarna. Källorna beskriver tydligt att danskarna var uppställda bakom en bäckravin. Samma ravin där vi hittat skvaltkvarnen. Det var ett bra skydd. Danskarna var inte alls intresserade av strid men det hade inget val. Till skillnad från slaget vid Fyllebro, så väntade de, på svenskarnas initiativ. Det kom. Stridsledningen insåg att för att deras bättre artilleri skulle bära ordentligt så behövde de ett bättra läge. Ledningen beslöt att inta den lilla kullen, mellan härarna. Om det var där vi stod eller om det var den lilla kulle där Axtorna stenen stod så kan det har varit samma sak men på olika ställen. Den svenska manövern lyckades.
Under tiden hade kavalleriet inlett sina strider och det verkar ha varit en ganska lätt match för den danska sidan som skingrade de svenska hästkarlarna. I centern hos fotfolket, var det annorlunda. Det svenska artilleriet hade nu fått sina pjäser att bära och danskarna, på andra sidan bäcken började dra sig tillbaka för att undvika beskjutningen som var svår. Det svenska fotfolket uppfattade detta som en reträtt och beslutade för att anfalla, ner för ravinen över bäcken och upp för ravinen. Ett svårt läge men det gick bra, även om det vara svåra strider. Sent upptäcker svenskarna att de håller på att gå i en fälla. De kan inte skydda sin flank och den är öppen för det danska kavalleriet. Attacken fördröjs av att svenskarna lyckats samla sitt kavalleri och går till anfall, ett misslyckat sådant. De danska hästarna är klara för andra uppdrag. Den danska ledningen beslutar sig för att ta itu med plågoriset, det svenska artilleriet. Reden i det här skedet har de vräkt över 2000 kulor över danskarna och gjort stor skada. Det danska hästfolket rider rakt in i den svenska artillerielden under stora förluster men når fram till kullen och artilleristerna lämnar sina pjäser och flyr. Där med är slaget i praktiken över. Allt skedde för ca 450 år sedan på markerna runt omkring oss. Då fanns det en krutdimma som gjorde sikten nästan obefintlig, det märkte vi när de sköt med de gamla krutet på Oscar II fort. Vi hade en bra utsikt i ett soligt men kallt väder.
Lång väg hem
Det fanns en del att tänka på när fordonets nos sökte sig norrut. Svenskarna hade förlorat men kriget fortsatte. Kung Erik avsattes av sina bröder och Johan blev ny kung i Sverige. Kriget fortsatte att rasa i ytterligare fem år. I efterhand så gällde det kanske mest om makten i Norden. Att detta var viktigt märks av att andra kungar i Europa blandar sig politiken för den ena eller andra sidan, allt för att ingen ska bli för stark. Freden i Stettin gjorde definitivt slut på Kalmarunionen och Danmarks nominella överhöghet i Norden. Svenskarna tvingade till Älvsborgs första lösen och avstod anspråk på de danska landskapen. Fyrtioen år senare var det dags igen, då Kalmarkriget startade.
Den stora leden förde oss snabbare hemåt bland helgtrafiken. Efter fyra dagar på väg så behövdes kylskåpet kompletteras och sedan var det hemmet och all uppackning som väntade innan det skulle gå att ta igen sig lite.
