Dagen började bra och vi sov ganska länge. Tack och lov börjar kroppen att slappna av efter en lång arbetsvinter. Vi hämtade vår frukost och kaffe från den provisoriska frukost matsalen och tog med oss grejerna till rummet. Det var lite trevligare att sitta där och börja dagen på det sättet.
Nya Svinesund och gamla Svinesund
Det är nu vi är här och det bytte idag att vi åkte till Norge, igen… Det var så nära att vi inte kunde låta bli och åka över den nya Svinesundsbron över Idefjorden. Bron är 704 m lång och invigdes 2005. Detta är EU:s yttre gräns så det finns hela anläggningar på båda sidor som rör tullklarering, av lastbilar men också stickprov på bilar och bussar. Det fick vi uppleva när vi tog vår påskresa till Oslo för ett år sedan. Vi svängde snabbt av åt höger och passerade tullhuset som vi kördes in i och fick visa upp våra pass för minutiöst kontrollerande norrmän. Vi fortsatte sedan norrut och kom fram till det gamla Svinesund och det som idag är den gamla Svinesundsbron.
Den började byggas den 1 april 1939 och bygget stannade av ett år senare i samband med att Tysklands ockuperade Norge. Efter en överenskommelse så återupptogs arbetena på bron efter ett kortare uppehåll. Det blev ett längre uppehåll i byggandet efter en sprängning på den svenska sidan 1942, oklar tom det var sabotage eller en olycka. Det skulle dröja till 1945 innan arbetena återupptogs på den 420 m långa bron. 15 juni 2946 kunde bron äntligen invigas.
Bron löste transportbekymren mellan de båda länderna, där det tidigare gått en färja över Idefjorden. Det byggdes upp affärsverksamhet på båda sidor gränsen för gränshandel och det har funnit många fina bilder från övergången. Det är snart 20 år sedan den nya bron kom till och det har blivit ett mycket ödsligare ställe, med mindre trafik, något vi själva kunde se denna påskdag i april. Bron var smal att köra över men det fanns möjlighet för cyklister och gångtrafikanter att säkert ta sig över på trottoarerna som kantade bilvägen.
Det var slingrande vägar som mötte oss när vi återkom till fädernes jorden och vi tog sikte på ett litet samhälle som verkade ligga lite bakvattnet. Tittar vi på kartan över området så gör Norge ett språng söderut, öster om Bohuslän. Grannlandet går flera mil söder ut och bildar en liten kil in i Sverige. Inte så konstigt egentligen, när Idefjorden svänger söderut och ger en naturlig gräns mellan de båda länderna. Vi tog de slingrande små vägarna i nordöstra delen av landskapet och nådde fram fram till Idefjordens strand med en god utsikt över Norge. Vi hade kommit till Krokstrand.
Krokstrand
”men kajerna är lagda med sten från Bohuslän” sjöng Evert Taube i sin Balladen om Ernst George Johansson. Kanske var det från Krokstrand som knotten, de små fyrkantiga kuberna av granit, som skeppats till Buenos Aires kajer, som Evert sjöng om. Omöjligt är det inte, här ifrån skeppades det till just Argentina.
Det var under industrialismen genombrott som behovet av sten och granit ökade markant. Vi har sett stenbrott i Karlskrona som skeppade till Tyskland och även på besök i Varberg har vi noterat att det funnits stenbrott. Bohus-Malmön är ett annat sådan ställe. Den bästa graniten hittades i norra Bohuslän och i Idefjorden var fjällen runt Krokstrand av bästa kvalitet, men också korta avstånd från brytplatserna till utskeppningshamnen som låg djupt inne i den segelbara Idefjorden. Själv hamnplanen, varifrån all sten skeppats ut var lätt att hitta och det var där som vi stannade till för att orientera oss i byn. Det var mycket som verkade bekant. Det fanns klara likheter med textilarbetarbostäderna i Tollered och sågverksarbetarnas lägenheter i Marieberg. Likheterna med Jonsered var få, men det beror kanske på att där är det en annan filosofi som ligger bakom hur bostäderna utformades. Robert Owens tankar om att en arbetare som har det bra också jobbade bra. Arbetarbostäderna på Oljeön i Bergslagen var kanske inte så annorlunda men det isolerade läget på ön gjorde att det inte låg i en liknade miljö som här i Krokstrand.
Det var inte stort samhälle nere vid vattnet. Vi tog oss ett hundratal meter bort mot berget där ett kraftigt hugg i berget markerade att det huggits sten. Vädret var ingen höjdare och skyltarna hade sett bättre dagar, men vi var glad för det fick se och kunde läsa oss till. Vi hade fått tag i en kort och började orientera oss, där låg Konsum, där borta ligger det så omskrivna Folket hus. Ungkarlsbarackerna och så ett missionshus. Idrottsplatsen hade vi sett på vägen in. Det som möjligtvis saknades var ordenshuset, annars var folkrörelserna alla delar intakta.
Krokstrands framväxt stämmer väl i tiden med folkrörelserna uppgång och kanske också fall. 1872 började brytningen och med norska pengar så kom den stora expansionen under 1880-talet och flera nya hyreskasern kom till. Några av dem står kvar att beskåda. Befolkningen ökade markant på kort tid.
Väl tillbaka till den ganska illa parkerade bilen kunde vi återigen blicka ut över hamnplanen och vissa fanns det en gammal handdriven kran, rostig och dan. Sist en sådan beskådades så var det i Rochefort i Frankrike. Informationstavlorna beskrev lastningen av båtar. När ångvisslan ljud betydde det att det fanas jobb och inkomster. Stenen som förvarades i högar skulle lastas i speciella behållare som sedan hissades ombord och tömdes ner i lastutrymmet, 180 stenar i varje omgång. Varje sten vägde ca 2,5 kg. Det blev mycket vikt att lyfta och kasta ner i behållarna, 450 kg per gång. Vi stackars bortklemade datorknackare skulle inte klara oss länge på sådant arbete.
En sista titt ut över Idefjorden och Norge på andra sida så satte vi oss i bilen och började köra längs den ena bygatan upp mot höjderna ovanför Krokstrand.
Hällristningarna vid Jörlov och Massleberg
Vi körde och vi körde på de krokiga vägarna som inte var avsett för annat än de människor som bor i området. Tack för att en besättningen vet hur man läser en GPF och att bilen har en display för föraren att titta på, ibland. Vi var på väg in i ett mycket fornrikt område. En gravfält passerades, skyltar till en hällristning men vi var på väg till Jörlov. Körde in på gårdsplan och parkerade i vändslingan av ett uppkört hjulspår förstärkt av lite grus. Minnet från att vi fastnade i lergräset för ett par dagar sedan syns fortfarande på all lera som finns lite var stans på bilen och vädret var typiskt för att det skulle gå att fastna, Hoppades starkt på att vår lilla utflykt skulle gå gårdsfolket förbi den lilla tid som vi tänkte vara här. Det är trots allt ett skyltat fornminne.
Tog oss över gräset längs ladugården och in på nästa gräsplätt via en grind som ska förhindra att djur kan ta sig igenom. Den smällde igen bakom oss när vi började gå ner för branten mot de skyltar som placerats bredvid hällarna som var ristade med olika bilder.
Jörlov, kunde vi läsa på skyltarna, kan härledas ut Jarlshof och då är vi på väg mot maktcentra. Om det var det redan på bronsåldern är svårt att veta men under senare tid så verkar det ha varit så. Platsen är som alltid mycket väl vald geografiskt. En bördig dal breder ut sig fem tio meter nedanför branten där vi står. Det är berg och lätt försvarat, nära till Idefjorden, men ändå så långt bort att det ger ett skydd mot inkräktare. Det var ristat på ett knappt tio tal olika hällar som var frilagda i barnens pulka backa. En snowracer stod strategiskt placerad på en av hällarna i väntan på nästa års säsong. Om inte det mycket diska vädret ger vika för klart och lägre temperatur då kanske det går att åka på frosten. Inte särskilt troligt, men möjligt. Ristningarna är inte särskilt väl dokumenterade och förklarade som vi världsarvet utan nu fick vi själva använda vår kunskap och den lilla information som fanns. Det var skeppsbilder och skålgropar som lyftets fram av just dessa bilder och att det ristades på viktiga platser. Vi har tidigare läst och sett att det främst i kustbandet som det ristats men här verkar vi vara ganska långt ifrån de gamla vattenvägarna. Det ger ett nytt perspektiv på vad vi ser. Vi kan inte veta hur mycket bilder det finns, det mesta här ligger under gräsmattan. Annars verkar det som om det bara är få jämfört med vad vi sett tidigare. Det var intressant att se även denna sida av ristningarna.
Om det var ett litet område här så var nästa stopp ännu färre och kanske ännu mer intressant. Bilen förde oss nån knapp kilometer tillbaka mot den obetydligt större vägen och vid skylten om hällristningar stannade vi till. Detta är Massleberg och vi tog oss på en hal stig uppför den ganska branta backen till en häll mitt inne bland skogssly. Den var iordninggjord med en ganska plan ytan nedanför en mycket blöt hällen. Över hällen rann det konstant vatten, denna våta dag, även om det inte regnade just nu. Det var ingen stor ristning, vad vi kunde se men vi vet heller inte vad som fanns under växtligheten, kanske en gånger två meter. Ristningar var inte i målade utan nu kom en av finesserna med att ha rinnande vatten över hällen fram, det var så vi kunde se vad någon människa för så många år sedan hade gjort, ristat på hällen. Det var vi som fick upptäcka bilderna själva, de blev tydliga av det rinnande vattnet. Upptäcka, tolka, förklara och förstå fick vi göra själva och det gick bra och var intressant. Tack ock lov att vi sett så mycket ristningar och läst en del om vad det är, det gav ett mervärde till besöket. Sedan var det dags att försöka ta sig ner för backen och det var halt och utmanande men gick bra, klafsande i naturen som var genomblöt.
Väl i bilen så var det dags att åka mot nästa historiska sevärdhet, men vi kunde snabbt konstatera att det var ett stort gravfält som låg längs vägen i en beteshage. Det gick tydligt att se alla platta gravkullar som stack upp från marken. Vi stannade inte till, vi hade ett annat gravfält i tankarna.
Skee kyrka
Kyrkan har dykt upp som en sevärdhet. Den är norsk från 1100-talet. Kanske inte helt olik Partille kyrka, till sin exteriör vilket skulle kunna förklaras med att de samtida. Klocktornet från senare delen av 1600-talet ligger separat, på andra sidan av vägen. Interiört är det också en sevärdhet. Vi körde naturligtvis fel, trots GPF, och kom förbi kyrkan. Det var inte meningen från början men nu fick vi i alla fall se den från vägen. Vi letade vidare efter vårt nästa resmål.
Dårskilds högar
Kan GPS:en ha fel. Svaret är JA, det kan den, det är enda förklaringen till att vi var på väg att köra in på en gårdsplan för att se en av Bohusläns mäktigaste gravfält. Det som stoppades oss var den totala avsaknaden av skyltar av något slag. Vi stannande till och grupperade om, tog till lite logik och försökte räkna ut VAR det skulle kunna finnas skyltar. Vi gjorde ett försök och valde en väg som det skulle kunna vara. Vi hade tur för här fanns det gott om skyltar.
Svängde av från den lilla asfalterade vägen till den enfiliga grusade vägen och så tog vi oss försiktigt och manövrerade oss förbi gropar på vägen som gick mellan skogen och åkern. Vi kommer fram till något som skulle kunna tolkas som en parkeringsplats och där gör vi oss av med bilen, en liten stund. Första stoppet blir att titta på informationen som finns på ett par skyltar och det är inte mycket. Vi vet väldigt lite om platsen men en sak är säker, det finns en legend om Dåsskilds högar.
En gång för länge sedan regerade i området och hans namn var Dårskild. Han och hans män stupade i en strid som stod på platsen, längs den lilla ås som vi kunde se. Den var inte höga, några meter men inte mycket mer, men tydlig. Detta är alltså det tredje gravfältet i området som har en legend som är ungefär samma, Hornborgs slottsruin och Greby gravfält som vi båda besökte igår. Vi tar myten med en nypa salt.
Vad vi vet om platsen är att den är outgrävd så vi vet inte vad som faktiskt finns i gravarna som finns i området. Gravkullarna är markerade och det finns rester av ett par stenrösen. Det som riktigt sticker ut är de många domarringarna, tio till antalet. Från början trodde man att det var gamla tingsplatser men forskning och utgrävningar har visat att domarringarna, namnet till trots är begravningsplatser. När vi läst klart på skyltarna så tog vi oss ut över området, via en hålväg. Detta är gamla vägar som pressats ner i marken likt ett hål av alla som passerat längs sträckan. Vi såg en hålväg i Skänninge för att antal år sedan.
Det är mäktigt att titta på området som ligger på en gammal moränås, från senaste istiden, gravplatsen ligger i sluttningen och när den tar slut tar en vidsträckt åker över och man kan se nästen en kilometer till ett boningshus som skymtar i diset på andra sidan. En titt på Riksantikvarieämbetets fornminneskarta visar på ett av det mest forminnestäta områden som i alla fall jag sett på våra resor. Men vi hinner inte en skrapa på ytan. Klockan har lierat sig med våra magar och skriker efter mat, så vi fick kapitulera och överleva även denna historiska plats. Det var dags att ta en titt på Strömstad.
Strömstad
I samband med freden i Roskilde 1658, tillföll Bohuslän den svenska kronan. Handeln i området sköttes från Fredrikshald, norr om gränsen och det gillade inte svenskarna som därmed gick mist om goda skatteintäkter. Det bildades ett samhälle vi Strömmen och 1667 fick det köpingsrättigheter som en lydköping under Göteborg, Marstrand och Uddevalla. Stadsprivilegierna är oklart när de kom till men 1672 kallas staden för Strömstad.
Karl XII bodde och styrde Sverige från Strömstad innan det misslyckade anfallet på Norge 1718. Som gränsstad hamnade den i skottgluggen mellan danskar, norska och svenskar. Fler allvarliga försök gjorde för att inta staden, bl.a. av dansken Tordenskjöld, men de misslyckades. Däremot 1788 kunde norska trupper ockupera Strömstad under en kortare period. Det var samma invasion som vi bekantade oss med i Kvistum i början på vår resa.
Strömstads stora uppsving kom med Sillperiodena under 1700-talet. Befolkningen ökade och början av 1800-talet hade den stigt till över tusen personer. Krigståg från en norsk flotta slogs tillbaka men Strömstad har ändå kommit att hamna i frontlinjen för flera krig. 1905, kriget mellan Sverige och Norge som aldrig bröt ut, gällande unionsupplösningen. Första världskriget när Sverige besatte staden med trupp och flotta för att skydda sina intressen. Framför allt är det ändå andra världskriget som satt sina spår där staden bokstavligt talat låg i frontlinjen mot den tyska ockupationsmakten. Svenskarna sköt ner ett tyska krigsplan, till skillnad mot Blekinge där det var tvärt om, en plats som vi besökt tidigare.
Sent under 1700-talet började baden och hälsobrunnar bli en del av stadens signum. Oscar II:s vurm för västkusten och inte minst Marstrand var en del som hjälpte till. Uppsvinget för Stenindustrin, inte minst via Krokstrand och naturligtvis fisket. Idag är det turismen som är huvudnäringen, badturismen, båtturismen och inte minst handelsturismen från norrmännen. Det vi sett i Nordby. Systemet eller systembolagen i Strömstad märker tydligt av denna besöksgrenen.
Bilen parkerades och sökandet efter ett öppet matställe inledes. Vi hittade något som verkade bra vid Norra hamnen. Vi gick in och satte oss, beställde röding och kunde sedan konstatera att Kosterbåtarna skymde vår utsikt, en stund i alla fall, sedan avgick den mot ögruppen utanför stan.
Maten var god, och påminde en hel del om gårdagen. När vi var klara tog vi en promenad runt Laholmen och kom förbi kallbadhuset där några friskusar, i alldeles för lite kläder kastade sig ut från ett hopptorn ner i det iskalla västerhavet. Vi passerade monumentet som firade segern över Tordenskjöld 171 och sedan tog vi oss tid till att titta på ejdrarnas parningslekar. De fåtaliga honorna var flitigt uppvaktade av det flertalet hanar. Vi hade kommit fram till Södra hamnen och såg Strömstad station innan det var dags att gena genom bebyggelsen på den lilla åsen för att nå bilen som var parkerad vid Strömsån.
Saltö
En tanke med resan och så som vi känner Bohuslän är klipporna och havet. Av det har det blivit ingenting på den här resan. Vi har rört oss i inlandet, det lite mer obekanta Bohuslän, men ändå en del av det nordligaste landskapet på den svenska västkusten. I ett litet infall att råda bot på det så tog vi sikta på Saltö naturreservat. Vi hade tiden, även om vi varit sena till lunchen så fanns det tid. Vägen förde oss längs havsvikarna som mer såg ut som insjöar och när på kört tillräckligt långt söderut var det dags att svänga av mot väster och havet. Det var en smal och krokig väg som ledde oss över broar med bara en fil som ljusreglerades, genom små kustsamhällen, och över flera öar, förbi Tjärnö Marinlaboratorium och slutligen över till Saltön, Vi stannade till vi naturreservatet och konstaterade att det myckna resandet och alla intryck som fått, började ta ut sin rätt. Vi tittade på entrén och så gick vi tillbaka till bilen igen. Det var kyligt men inte mer än att vi kunde ta oss upp till sevärdheten Västra bryggan. Här kunde vi fotografera det vackra bilder där den härdad graniten möter det krävande salta havet. Sydkoster skymtade en bit bort men vi drevs tillbaka in i bilen bara för att konstatera att vi stannat på ett motsvarande ställe i Blekinge, sista vändplanen med en brygga, både på Tjurkö och Hasselö vid två olika resor. Det blev inte den fina upplevelsen vid Västerhavet som vi hade önskat men vi fick i alla fall se det vidsträckta vattnet. Det kommer fler gånger. Ett besök finns kvar på dagens lista och det blev till att köra hela vägen tillbaka till Strömstad innan GPS tog sikte på Blomsholm.
Blomsholm
Vi kom fram och vi parkerade på den otroligt historiska plats. Här finns minnen från hur många tusen år av mänsklig aktivitet som helst. Vi började med att välja bort sakar, Blomsholm själv, som är en gård eller ett säteri som grundades av en tysk vid namn Blume. Det skedde under den svenska stormaktstiden i slutet på 1600-talet. Vi kan dra parallellen med Skokloster som är ett slott från den svenska stormaktstiden. Vi valde bort statarlängorna från 1800-talet vilket skulle kunna vara mycket intressant men inte idag.
Vi började med att läsa på skyltarna och stannade till vid att reflektera lite över Karl XII närvaro eller i alla fall hans soldater på platsen. I Hova hade vi stött på kyrkan där Karl XII:s liktåg passerade på vägen från Fredrikshald till Stockholm. Enligt de ganska fåtalig uppgifter som finns så passerades också Uddevalla och Vänersborg. Det skulle därför inte vara otroligt att kungens lik skulle ha passerat Blomsholm. Här hade hären, enligt uppgift ett fältsjukhus för sårade soldater och här, enligt uppgift, begravdes också soldater som dog under fältskärens arbete. Det finns inget nämnt om att kungen varit på platsen och en titt på kartan visar även om den moderna vägen går direkt förbi Blomsholm så kanske den dåtida stora vägen gick igenom Vassbotten, en väg som körde för att par dagar sedan och även på vår resa till Norge.
Det som verkligen förknippar Karl XII med platsen är att här passerade 12 fartyg som kungen villa ha från västerhavet till det inre av Idefjorden. De släpade helt enkelt över land för att dyka upp som en överraskning för fienden. Vilket mastodontartade.
Så gick vi över den första åkern till den mycket stora skeppssättningen. Skeppssättningen är den största i Bohuslän, med sina 41 m och 49 stenar. Lite hur man räknar så är det den, 11:e i längd och den femta räknat till antalet stenar. Störst är Ale stenar, som vi besökt men inte på någon av våra resor. Högt upp på listan finner vi även Anundshög utanför Västerås och Ranes stenar i Askeberga. Vi besökte en mindre skeppssättning i södra Östergötland, vid Gumhem. Den absolut största skeppssättningen som vi sett är Jellinge i Danmark som är ca 360 meter, vilket är ca 9 gånger större än den skeppssättning som vi kommit till nu. Det är stort när man står mitt ibland stenarna ute på ett öppet fält. Skeppssättningen är ganska tät, vilket kanske inte alltid är fallet. Ganska många stenar på den längden som den har.
När vi var klara tog vi oss upp mot bäcken igen och kunde se vad som troligtvis var en gammal kvarnbyggnad. Den är av nyare snitt men här har man utnyttja vattenkraften sedan 1300-talet. Redan på 1620-talet grundades en gård här, den som Blume senare tog över och utvecklade, och en viktig inkomstkälla var vattenkraften i ån. Kvarn och såg drevs av vattnets forsande. Backen vi befann oss i var hyfsad höjd på och det borde gå att få ut lite energi ur denna ån. Det var kanske inte i Dalarna där arbetet var beroende på hur mycket vatten det rann i ån. Det var också genom denna fors om karolinerna, för hand, drog upp tolv krigsfartyg. Ett av dessa fastnade just här i forsen.
Tog oss över vägen och in gravfältet från sten- och bronsåldern. Vi hälsades välkomna av några bautastenar eller runstenar utan runor och fortsatte på stigen för att kunna se på så många av gravarna som möjligt. Vi fick se en domarring, vilket är den största i Bohuslän. Den är lit otydlig med sina stora bumlingar till stenar och passade bra in med sin gråa färg på sten och mossa, och det gråa vädret som ännu inte drivit fram våren och sommarens gröna dräkt.
Vi kom fram till de båda storhögarna som ligger längst upp i backen i den ek bevuxna hagen. De ligger där de ska enligt traditionen från den romerska järnålder, stora och med en vidunderlig utsikt. Kanske inte med dagens alla träd men en gissning är att det är stormansgravar eftersom de är samtida med andra mindre gravar i området.
Vi tog oss igenom den vackra hagen som på ett påtagligt sätt påminde om Greby gravfält som vi besökte igår. Väl vid bilen var det skönt att komma in i värmen och sedan ta oss till hotellet. En snabb tur till köpcentret innan dagen var till ända.