Göteborgsattraktioner – Dag 12 – Remfabriken

Det är en grå söndag mitt i februari och kanske ska vi ta oss i kragen och komma ut en sväng. Göteborg och dess turisattraktioner har länge stått på listan över möjliga resmål och för att ha en liten idé om vad som skulle kunna göras, så söktes det på nätet. Hittade tre olika besöksmål som alla låg inom lagom promenad avstånd från varandra. Sagt och gjort och så åkte vi på en utflykt. För att hitta en bra p-plats valde vi att sikta in oss på Levgrens äng, eller i alla fall under den. Sedan mer än sextio år hittar vi Ullevi arena på platsen och under gräsmattan hittar vi det p-hus som vi lämnade bilen i. Vi trasslade oss ut ur underjorden och kom upp vid Mölndalsån och kunde se Stora Katrinelund bakom alla kala träd uppe på sin lilla kulle i kanten på Burgårdsparken.

Mölndalsån

Vi tog oss över Mölndalsån som länge varit en viktig kanal för transporter inom Göteborg. Så sent på som på 1950-talet, slutade den som allmän farled. Trettio år tidigare hade upphört att vara flottningsled från inlandet vid Mölndal till Göta älv. Passagerartrafik på ån började redan på 1670-talet då människor och varor roddes från Göteborg till Mölndal. Trafiken togs över av ångslupar innan den verksamheten övertogs av spårvagnarna 1907, när den nya banan söderut invigdes. Det är möjligt att med Paddanbåtar ta sig från Göta älv och vallgravarna via slussen vid Trädgårdsföreningen, Fattighusån till Ullevi och vidare på Mölndalsån till Liseberg. Det är inga fasta turer men det går att hyra båtarna för en sådan resa. Ingen risk idag, när vattenflödena är rekord höga och det blåser bra. För två månader sedan hade vi kunnat få syn på båtarna som trafikerar traden med människor sugna på jul på Liseberg då de kör Julpaddan. Visserligen var vädret förvillande likt jul, grått, regn, blåst och plusgrader men vi var på väg in i värmen.

Remfabriken

Den nuvarande byggnaden i tegel uppfördes 1901. Då var fabriken en av ett tiotal som fanns etablerade längs Mölndalsån. Redan 1891 hade fabriken startat sin verksamhet i en lite träbyggnad men den brann ner. Snabbt byggdes en ny fabrik av tegel på samma plats. Det gick bra för remtillverkarna. Maskinerna, importerade från England drevs av en ångmaskin som drev en snurrande axel som leddes in i fabriken. Remmar spändes fast i drivaxeln och sedan i maskinens drivaxel och så fick maskinen kraft till sitt arbete. Det var den här typen av remmar som fabriken tillverkade. Verksamhet gick bra. 1905 byggdes tillverkningen ut och åtta år senare vara det dags igen. Nu passade man också på att dra in elektricitet för att driva maskinerna. Eftersom vävstolarna inte hade en elmotor som löste man elektrifieringen genom att montera in en elektrisk motor som drev del gamla axeln, via en drivrem. Det gällde att använda företagets produkter.

Gårdas placering i geografin som en sida av Mölndalsåns dalgång, den östra, lämpade sig för trafik söderut mot Halland och Skåne. Den stora trafikleden var dock genom stan och söderut genom Mölndal, väster om Mölndalsån. En sträckning som faktisk sitter i minnet från en svunnen ungdoms. Tågtrafiken hade den västra sidan. När E6:an byggdes ut mellan Göteborg och Kungälv, norr om stan, och sedan när Tingstadstunneln var klar 1968 var det dags att fortsätta utbyggnaden av motorvägen söderut. Järnvägen, eller Västkustbanan, som vi åkte på till Köpenhamn för ett tag sedan, där beslutades att bygga ut den till dubbelspår, ett arbete som fortfarande på går. Sträckningen mellan Göteborg och Mölndal grävdes ner i en tunnel från Olskroken till Almedal. Därmed fick man mark över i Gårda att bygga en motorväg. Då hade det egentligen inte investerats någonting i fabriken sedan 1930-talet. Behovet av remmar minskade i takt med att kraftförsörjningen allt mer gick över till el och elmotorer. Fabriken hängde sig kvar. Även om man hittat mark att bygga motorvägen på så passade man på att riva det gamla Gårda. Fabrikerna och de Göteborgs typiska landshövdingehusen. Remfabriken klarade sig nu också. Vad den inte klarade var industrikrisen på 1970-talet. I november 1977 lades fabriken ner och arbetarna gick hem.

 

Gårda

Vi befann oss i stadsdelen Gårda. Om den har det sagts mycket nostalgiskt, inte mist därför att den
till stora delar har rivits. Stora Gårda är en herrgård som funnits sedan 1500-talet. Det är den som har gett namn åt stadsdelen Gårda eftersom marken tillhörde herrgården. Byggnaden finns kvar idag och ligger upp på berget i Skår. En notis i sammanhanget är att Le Corbusier besökt Stora Gårda 1936. Vi besökte Le Corbusiers hus i Nantes i somras.

En annan storhet från Gårda är den gamla fotbollshjälten Gunnar Gren. Gren är inte född i Gårda utan är majpojk, född i Majorna men han spelade sin första allsvenska match för Gårda BK som låg i landets högsta fotbollsserie, 1935-1943. 2018 vann laget division 4A och spelar nu i division 3 Nordvästra Götaland, den kommande säsongen.  

Gårda är uppdelat i norra och södra Gårda och gränsen räknas som Ullevigatan som går förbi brandstationen och Energiverkets hus. Här i södra Gårda har det funnits industrier, som några med lite minne av historia, kommer ihåg. Totemens som tillverkade Tomteskur. Apotekarnas vattenfabrik som smaksatte vatten med kolsyra, till exempel sockerdricka. Fabriken köptes upp av Pripps 1950 och lades ner strax innan Remfabriken. Idag är det Carlsberg som äger märket. Frågan är om det är Apotekarens vattenfabrik i Göteborg eller Apotekarnes i Stockholm som gett namn åt läsken. Troligtvis de senare. Även det varumärket ägs av Carlsberg. Det var Carlsbergs grundares Glyptotek som vi besökte i Köpenhamn för en tid sedan. Sedan fanns ju Göteborgs Remfabrik.

Arbetslivsmuseum

Så var vi framme vid byggnaden med det för Göteborg så vanliga gula teglet. Ett ”viktigt karaktärsdrag” som det går att läsa i arkitektur sammanhang. Det var en byggnad med en egen karaktär som vi tog oss in i. Vi gick in genom porttunnel och till höger in i själva byggnaden. Där kom vi in i ett trapphus och så fortsatte vi rakt in genom en dörr till bottenvåningen av Remfabriken. Det var som att stiga in i en fabrik från en annan tid. Stora men lite smutsiga fönster stängde ute en del av vinters svaga ljus. Det var mörka gjutjärns maskiner som var uppställda i en trång sal och det var ett grovt trägolv som mörknat med åren och så denna känsla av gammal maskinolja som läkt ut från smörjning av maskinerna rörelser under åren.

Vi välkomnades av en av ställets guider och så gav vi oss in bland maskinerna. Nedersta våningen är den del av museet där det kommit maskiner från spetsmuseet i Gingri i Fristad norr om Borås. De fanns lite små maskiner lite här och där och vi tittade på dessa mekaniska datorer som vi kanske ska beskriva dem. Maskinerna utförde rörelser som idag bara en dator skulle kunna hålla ordning på och i andra ända km det ut snören eller band. Vi gav oss djupare in i byggnaden kom till slutet där det låg en gammal metall verkstad, vi trodde att det var här som maskiner reparerades, vilket inte verkade helt ologiskt. Sakta gick vi tillbaka och träffade på en av guiderna som körde igång en av de små maskinerna som tillverkade någons sorts spets. Maskinen dunkade igång och det var ett bullrigt ljud och vi kunde bara gissa hur det varit att jobba här när alla maskiner stod och dundrade i sitt mekaniska slammer. Maskinen hade en annan liten godbit att bjuda på.

Jacquardmaskin

Det var en Jacquardmaskin och de är intressanta. Maskinerna styrs med hålkort och uppfanns Joseph-Marie Jacquard, eller kanske vi ska säga att han utvecklade den och den räknas som klar 1805. Redan 1725 hade det funnits en vävstol som kunde styras med hålkort, uppfunnen av en fransman och den utvecklades av en annan fransman. Det stora problemet, det som Jacquard löste var att få varptrådarna att lyfta individuellt så att det blev automatiserat att få dessa fantastiska mönster. Det är synd att påstå att de franska vävarna välkomnade nymodigheten, tvärt om men utvecklingen fortsatte. Sju år efter att Jacquard fått sitt patent fanns det ca 11 000 Jacquarvävstolar i Frankrike. Imponerande egentligen med tanke på att detta var mitt under Napoleons krigs era i Europa. Detta var alltså första gången som jag kan komma ihåg som jag sett en vävstol av den här typen i drift på detta sättet. Hålkorten var inte helt olika de hålremsor som gymnasieeleven sprang omkring med på 1970-talet när vi fick lov att pilla på de första datorerna. Generationen innan ABC80, som kanske var den första moderna datorn för skolelever.

Nästa steg var en överraskning, en gemensam före detta arbetskamrat som gick i pension för inte så många år sedan. Tyvärr har åren inte varit nådig mot personen och när vi hälsade glatt så var det tveksamt om han kom ihåg oss. Det är en tyngre bit i livet att det går så här. När museet är öppet på helgerna så behövs de guider och vår vän var en av dessa. Vi togs i med från den nedersta våningen och upp i det smala trapphuset och dess ganska nedgånga trappsteg. Rakt fram när vi kom upp fanns kontoret. Dörren var öppen men det fanns avspärrningar. Dessa flyttades raskt åt sidan och det blev till att på nära håll studera fabrikskontoret. Den gamla räknemaskinen i murrigt grön kändes igen från morfars kontor, så den var gammal. Kontoret stod i princip orört sedan 1977 och det mest slående var den totala avsaknaden av digitala kontorsmaskiner, strömsladden satt i och det fann en, svart bakelit telefon av standard design, ack så välkänd av oss lite äldre. Det fanns en porttelefon vid fönstret. Den fick arbetarna ringa i och be kontoret att öppna dörren om de kom så sent att fakiren hade låst sina dörrar. Det gjordes kl 7 på morgonen när produktionen startade. Löneavdrag och hände det ett par gånger så behövde man inte komma morgonen efter.

Vävsalen

Den andra våningen var vävsalen. Salen var oväntat ljus och kanske det är för att vi kommer upp en våning och det helt enkelt blir lite ljusare högre upp. Det var också mindre maskiner direkt innanför dörren och vilket skapade en lite öppnare yta. Det var här som modellen av det gamla Gårda var placerad. Det var i denna salen som remmarna vävdes. Intressant nog fanns det skyltar uppsatta på väggarna som klart informerade och varnade arbetarna för att arbeta med maskiner som var i drift. Idag bygger vi in alla sådana farligheter och ser till att vi inte kommer åt dem, på den tiden räknade man med att det skulle räcka med att varna. Tyvärr brukar sådana skyltar inte sättas upp utan anledning.

Vävstolarna stod på rad i byggnaden, de såg ungefär lika dana ut och så det var en hel del som producerades. Det var gamla grejer. Moderna brukar vara i plåt med någon neutral industrifärg i grått eller grönt. Här var det den råa svartmålade gjutjärnet som dominerade den bruna mörka färgskalan. Maskinerna drevs av remmar, men vid en stöd vägg mitt i rummet stod en gammal elmotor med en svartlackade metallkåpa. När anläggningen elektrifierades så sattes det in EN elmotor som drev drivaxlarna som med via remmar drev vävstolarna. Kanske det var en principfråga, att remfabriken hade remdrift, eller så var det för dyrt att byta ut maskinparken. På visningen som skulle börja en stund senare så skulle så skulle en maskin sättas igång, men vi hade en privat guide med oss så vi fortsatte upp till nästa våning och nästa sal.

 

Varpsalen

Vi möts av en lucka i golvet, visserligen är tanklocket på men den fanns där. Kroken i repet hängde över den. Nej det var ingen fallucka eller andra morbida anordningar, det var här som insatsvarorna hissades upp till den tredje och översta våningen. Remfabriken var uppbyggd så att varpsalen låg överst och sedan vävsalen och så slutmonteringen, den som idag innehåller spetstillverkningen. Just varpen är något som oftast visas på film, av någon anledning. Vi gick hela vägen bort till andra ändan och tittade på de gamla maskinerna. Vi kom att prata om någonting och då sa guiden att Valborg är här.

 

Valborg

Valborg kom när guiden ropade på henne. Gumman må ha varit vithårig och liten men det var en stor människa detta lilla nittioåriga energiknippe. Det första hon upptäckte var att varpen satt fast i en maskin på fel sätt och hon blev upprörd, för så ska det inte vara! Hon gick iväg till sitt gamla skåp som stod kvar där hon lämnade det för 42 år sedan för att hämta sin sax och rätta till felaktigheten. Hon var upprörd när hennes sax var borta. Vi hittade en modernare variant och hon tog det orange plastverktyget och gick loss på varptråden som snott i sig i en vals. Inget som helst förståelse för att detta var ett museum och att man ska se men inte röra. Vi kunde bara stå och se på hur hon var tillbaka på sin arbetsplats igen. Sedan fick vi prata lite med henne.

Hon hade börjat på Remfabriken i mitten på 1960-talet, utbildad sömmerska som hon var. Hon kom från en bondsläkt uppåt Västergötland, men hur hon kommit till Göteborg och fabriken berättade hon aldrig. Hon kom att stanna på fabriken till sista arbetsdagen. Valborg avslöjade att det var kommunen som låg bakom detta och att Remfabriken skulle lagts ner två år tidigare, men att de fick fortsätta så länge eftersom det fanns så mycket varp kvar i stolarna. ”Vi packade in allt vi kunde” sa hon med ett stort leende ”och så fortsatte vi två år till!”. Hon berättade också att hon slagit till en av de kommunala tjänstemän som varit på platsen. Hon sprang i kapp honom och slog honom i ryggen och sa till honom, ”Nu lyssnar du på mig”. Sedan fortsatte hon, ”Det var ingen som såg att jag slog honom så han behövde inte skämmas.” Valborg och alla andra som jobbade på fabriken lämnade en huset den 11 november 1977. Fabriken stängdes och sedan stod den kvar. Den monterades inte ner eller flyttades, den bara stängdes. Här skulle historien om Valborg och Remfabriken kunnat sluta men det gjorde den inte! Det tog ett tag och så blev det ett arbetslivsmuseum. Då skulle maskinerna sättas igång igen för museiändamål. Dom kom valborg tillbaka och var med och spände upp varparna till maskinerna igen.

Tur var det för under tiden som vi prata hade visningen börjat och en av vävstolarna på andra våningen hade satts igång. Huset skakade lite lätt och bullret fortplantade sig. Vi kunde nog inte ens föreställa oss hur det var när alla maskiner var igång samtidigt och bullret förmodligen var öronbedövande. Vi tackade Valborg och gick tillbaka till sitt sällskap. Vi gick tillbaka till första våningen och sa adjö till vår vän och arbetskamrat som fungerat som vår guide i museet. Det var dags att gå vidare. Det var en lite men behaglig promenad till Göteborgs Spårvagns museum.

 

 

Göteborgs sidan

Göteborgsattraktioner – Dag 1 – Aeroseum

Göteborgsattraktioner – Dag 2 – Göteborgs stadsmuseum

Göteborgsattraktioner – Dag 3 – Residenset

Göteborgsattraktioner – Dag 4 – Färjenäs och Karl IX:s Göteborg

Göteborgsattraktioner – Dag 5 – Ragnhildsholmen

Göteborgsattraktioner – Dag 6 – Volvomuseet

Göteborgsattraktioner – Dag 7 – Stora Katrinelund

Göteborgsattraktioner – Dag 8 – Hisingsbron

Göteborgsattraktioner – Dag 9 – Fredrikhamns skans

Göteborgsattraktioner – Dag 10 – Drottning Hackas grav

Göteborgsattraktioner – Dag 11 – Oscar II fort

Göteborgsattraktioner – Dag 12 – Remfabriken

Göteborgsattraktioner – Dag 13 – Göteborgs spårvagnsmuseum

Göteborgsattraktioner – Dag 14 – Kortedala museum ”Två rum och kök”

Göteborgsattraktioner – Dag 15 – Botaniska trädgården

Göteborgsattraktioner – Dag 16 – Saltholmen

Göteborgsattraktioner – Dag 17 – Kvibergs kyrkogård