Köpenhamns huvudbangård.
Höstrusket står som spön i backen och det är dags att komma på en bra present till en ojämn födelsedag. Det har varit ett år med mycket resor och det var kanske inte konstigt att det blev en resa i present. Nu har det varit mycket mil i bil och denna gång fick det bli en tur på tåget. En lagom tur är den huvudstad som ligger närmast hemmet, nej inte Stockholm, för både Köpenhamn och Oslo ligger närmare. Inte i tid men i mil. Den danska huvudstaden ligger tre mil närmare än Oslo, om man slipper den långa omvägen över Malmö och bron utan kan ta färjan över sundet vid Helsingborg. En resa vi gjort några gånger nu. Eftersom det var tåget denna gången så var det tvunget att åka den längre vägen. Om det är den eller om det är ett mindre bra spår längs västkusten så går det faktiskt fortare att åka med snabbtåg till Stockholm som är 20 mil längre än det kortare hoppet söderut.
Steg ett var att ta oss till centrala stan för att ta hamna på rätt färdmedel. Det tog sin lilla tid det också men å andra sidan så skulle det vara samma om vi hade åkt till den svenska huvudstaden. Nu är västkustens huvudstad en huvudattraktion i sig men den håller på att möbleras om. Om det inte är uppgrävd gata mitt i vägen så är det en byggarbetsplats eller en trafikomläggning. Tio år av oavbruten ekonomiskt framgång fortsätter på västkusten när dessa mångmiljardprojekt skapar förutsättningar för kommande generationer att utveckla och ta ansvar för stadens pärla. Visst ska det bli skönt när vi på ett enkelt sätt kan ta oss med tåg under jord till de knutpunkter kan ta oss vidare i vår härliga stad.
Nu är det lite annorlunda. Vi tar bussen och hamnar mitt i byggsmeten i centrala stan. En kortare promenad gör att vi kommer till spårtrafiken. Biljetterna gäller på förmiddagståget så vi passar på att ta en fika innan vi går ombord på tåget.
Öresundståg
Det finns två operatörer som kör sträckan längs den svenska västkusten SJ och Öresundståg. Vi valde att boka biljetter med de senare. Öresundsbron invigdes 2000 så var det både en bil och en järnvägsförbindelse. Flera länstrafikbolag i Sverige gick samman, från Kalmar i öster, via Blekinge och Skåne i söder till Göteborg i väster för att bedriva tågtrafiken, från Sverige till Helsingör i Danmark. Intressant nog slutar inte linjen i Köpenhamn utan vid färjeförbindelsen över till Sverige i Helsingör, fem mil norr om danska huvudstaden. Idag är det Transdev som har kontraktet att köra Öresundstågen. Trafikhuvudmannen samarbetar med SJ i fråga om biljetter så vi hamnade på ett SJ snabbtåg. Vi letade rätt på rätt perrong, rätt spår, rätt tåg, rätt vagn och rätt sittplatser och rätt vad det var så åkte det fullsatta tåget.
Resan söderut gick snabbt, väldigt fort kändes det som och en halvtimma efter start var vi Varberg. Det är inte mer än ca en månad sedan som det blev klart att Trafikverket och Varberg kommun äntligen kommit överens om att bygga en tunnel under staden för minst fyra miljarder kronor. Det kommer att öka hastigheten och minska restiden längs den svenska västkusten till södra Sverige med ytterligare några minuter. Nu fick vi passera längs det gamla spåret söderut från staden. Det passerar genom rekreationsområden söder om Varberg mot Apelviken. Att det äntligen har gått att få till en överenskommelse mellan Varbergs envisa kommun och Trafikverket var på tiden. Det har dragit ut årtionden men kommunen fick igenom sin vilja. En tunnel under staden ger en centralt belägen station och samtidigt frigör det mark som kan användas till att utveckla staden vid Kattegatt.
En dryg timma på rälsen tog det att nå Hallands huvudstad, den gamla dansk staden Halmstad. Den har v besökt många gånger men aldrig turistat i, egentligen. Det är något att göra under rubriken Hallands hembygd. Senaste gången som vi var här passade vi på att se Halmstads Bastion. Det gjorde vi en kall vinterdag när vi var på besök med den yngre generationen för att spela handboll. Det gick inget bra den gången.
Hallandsås tunneln
När vi lämnar Hallands stora metropol och i hög hastighet, drar vi söderut så närmar vi oss väldigt fort en av Sveriges största byggskandaler i modern tid, tunneln genom Hallandsåsen.
1992 började arbetena med att borra de 8,7 km långa tunnlarna genom Hallandsåsen. Sju år tidigare hade byggprocessen påbörjats och det beräknades ta fem år att färdigställa spåren som skulle spara tio minuter i restid. Planeringsarbete hade inte skötts ordentligt och de svårigheter som var kända, underskattades grovt av byggherren och entreprenören. Det tog 13 meter innan borren fick parkeras. Det var känt att det var ett sprickbenäget berg men det hade inte gjorts så noggranna undersökningar som hade behövts. Byggherren skrev över detta ansvar på entreprenören och det blev inga borrningar. Tyvärr. Nästa stora problem som underskattades var läckaget av grundvatten. Försöken att spränga sig igenom berget var också svårt då det läckte bra mycket mer vatten än vad som var planerat och det gjorde det ytterligare svårare. Tunnelbyggarna var tvungna att lägga mycket tid och kraft på att täta berget. Till slut fick entreprenören kasta in handduken och ge upp.
En ny entreprenör handlades upp, en som visste hur illa berget i Hallandsåsen var efter att ha byggt färskvatten tunnlar genom berget tidigare. För att klara att bygga så användes en kemikalie som skulle täta berget och stoppa läckaget, Rhoca-Gil. Det visade sig vara giftigt och människor som arbetade med medlet fick skador, fiskar dog i bäckarna och grundvattnet blev förgiftat. Arbetet stoppades och sedan följde sju år av rättsprocesser. Till slut kunde arbete kunna återupptas 2005 och då hade det investerats i en ny typ av borr som skulle klara det mycket besvärliga berget. Det tog tio år innan tunneln kunde invigas 2014. 40 år efter att den första planeringen inleddes. Det tog oss tre minuter innan vi var ute på den nordskånska slätten och kunde titta tillbaka på något som kostat oss ca 11 miljarder skattekronor. Det är 11 gånger mer än beräknat.
I samma goda fart fortsätter mot sundets pärla Helsingborg som vi hälsade på för några semesterresor sedan och som vi passerade på väg hem från Bordeaux så sent som i somras. Nu stannade tåget till som hastigast och fortsatte sedan hastig mot lärdomsstaden Lund som skulle bli vår avstigningsststion. Det var dags att byta från SJ till Öresundståg.
Öresundsbron
Det var endast tio minuter mellan tågen men det fungerade fint. Rulltrappor är en mycket bra uppfinning, om de fungerar och det gjorde de. Det var gott om folk på perrongen och det berodde på att många skulle till Malmö eller Köpenhamn eller så skulle de någon annans stans. Vi räknade till 20 avgångar från Lunds central på 60 minuter vilket kanske gör stationen till en av de mest trafikerade i Sverige. Vi kastade oss ombord på tåget för att roffa åt oss bra sittplatser. Det fick vi i en tyst avdelning så det blev en andäktig stämning när vi i de tilltagande solen gav oss vidare mot Malmö och ett av de största byggprojekten i Sverige någonsin, Öresundsbron.
Det är en gammal dröm att förena de danska kärnområdena Själland och Skåne, även om det senare landskapet tillhör Sverige. De första tankarna cirkulerade på 1800-talet och på 1930-talet var de första seriösa försöken sina första trevande försök. 1973 kunde så regeringarna i Stockholm och Köpenhamn skriva på ett ett avtal. Fem år senare så hade den ekonomiska lågkonjunkturen tagit död på förslaget. Det skulle dröja till 1991 innan det var dags för ett nytt försök. Då hade danskarna 1986 bestämt sig för att bygga broar över Stora Bält. Då fanns ett större intresse av att se till att det gick att ta sig utan färjor från Sverige via Danmark till Tyskland. 1995 började Öresundsbron att byggas efter en lång politisk strid, inte minst vad gäller farhågor om negativa miljöpåverkan. I efterhand hade det visat sig att den intensiva debatten och alla ansträngningar som gjordes för att undvika miljöproblem har haft effekt och till och med överträffat förväntningarna.
1998 stod Stora Bält bron klar och ytterligare två år senare kunde kronprinsessan av Sverige och Danmarks kronprins mötas på mitten och öppna förbindelsen. Den gamla devisen om att vatten förenar hade sedan länge ersatts med en motsats, det är land som förenar och nu var de båda länderna förenade. Att förbindelsen kom att gå mellan Malmö och Köpenhamn och inte mellan Helsingborg – Helsingör, beror dels på de geologiska förhållanden och att man vill bygga ihop Danmarks viktigaste stad med Sverige tredje största stad.
Tåget vi åkte med var ett av de nya fräscha tåg som beställdes till invigningen 2000 och nu har det 19 år på nacken och det är klart, den tekniska utvecklingen går framåt. Vi funderade också i banorna av att det som en gång var tänkt att fungera som ett regiontåg, kanske har fått en annan funktion också, den att ta människor till Kastrup. Har själv gjort den resan från hemstaden till flyghamnen för vidare transport till Nairobi den gången. Mycket praktiskt att bara stanna till på stationen och ta hissen upp till incheckningen.
Tunnlar och broar var passerade när vi drar in på Själlands plattland. När tåget går några meter över marken så har vi en enorm utsikt över landskapet, ständigt avbrutet av höga hus som bryter upp horisonten med ojämna mellanrum. Det ser ut som om Köpenhamn växer mot bron och Sverige vilket kanske inte är så konstigt. Det är mycket moderna stadsdelar som växer fram längs järnbanan som kan ta människor till stora områden på en kort tid. Husen är höga och av glas och betong och de är inte för människor som vill bo här, de är till för människor som vill arbeta att spendera sin lön någonstans. Så rullar vi vidare till de lite äldre delarna av det danska järnbanenätet. Vi var framme vid Köpenhamns Huvudbangård.
Frk Barnes källare
Allt var planlagt. Vi visste exakt vad vi skulle göra och vi gjorde det! Promenad på Istedgade till Helgolandsgade och så var vi på hotellet, knappt tio minuter efter att vi lämnat tåget. Checkade in och lämnade väskorna på rummet och så var det dags för en försenad lunch, eller frukost som danskarna säger. Hade sett ut en restaurang mer eller mindre tvärs över gatan och dit gick vi, Frk Barnes källare.
Frk Barnes var en danska om under senare delen av 1800-talet hade det mycket gott ställt. Hon valde att använda en del av sina pengar för att driva pensionat för ensamma flickor. Redan på den här tiden lockades unga kvinnor till huvudstaden i hopp om ett bättre liv. En förhoppning som grusades i prostitution när pengarna var slut. Frk Barnes försökte att ge kvinnorna ett bättre alternativ och med mycket överkomliga priser bedrev hon pensionat. Det är till hennes minne som restaurangen har fått namnet Frk Barnes källare.
Vad ska man äta till lunch i Danmark en fredag i januari? Rätt gissat, smörrebröd. Det är i i princip det enda som serveras vid den här tiden och vi skulle inte bli besvikna. Det fanns plats åt oss, även om det är ett populärt ställe, så klämde servitrisen in oss. Vi började med att beställa fläder- och äpplemust och så kastade vi oss över mackmenyn. Det fanns mycket och allt fick snålvattnet att rinna ner på hakan och vidare ner på bröstet. Det fick bli en ägg och räkor och en med stekt flundra. En macka räckte även om servitrisen tycke att vi borde äta två var, men det gick inte. Efter att ha återfått krafterna var det dags att börja slita ner huvudstadens trottoarer. Vi siktade in oss på ett nytt köpcentrum knappt två kilometer bort.
Fisktorget
Det som på kartan var en rak linje blev inte det i verkligheten. Som alla orienterare vet så stämmer inte kartan och verkligheten så gäller kartan. Skosulorna håller inte med de slets hårt när vi vandrade i stort sett hela Istedgade till Enghave plads. För att komma rätt vandrade vi Dybbölgade hela vägen ner till Dybbölstation. Dybböl efter platsen för ett slag mot Tyskland på södra Jylland under det dansk-tyska kriget 1864. En plats som vi besökte för några år sedan. Sedan var det inte långt till vårt mål. Danmarks tredje största köpcentrum stod klar samma år som Öresundsbron invigdes och byggdes på den plats där den fiskmarknaden legat i ett område som präglas av moderna hus i betong och glas där det ena kontorsblocket avlöser det andra.
Första stopp blev en sittgrupp där det kunde laddas telefoner och där det gick att gå i strid i artificiella gym med danskfångade cyberfabler. Sedan gick vi och tittade på affärerna. Det var i princip samma utbud som hemma men vi fastnade för en affär som hade mellandagsrea.; Bodum. Det är vacker dansk design och de har tunna glas. Vi har i flera år letat efter en tillbringare som får plats i kylskåpet, som är vacker och funktionell. Efter flera misslyckade försök att hitta rätt så fanns det en möjlighet här. Priset var inte avskräckande, detta efter 60% rea pris. Så, tvärt emot vad vi tänkt så kom lite glas och plast med i packningen. Fika stod på programmet och så hade klockan tickat iväg till en notering som sa att det var dags att gå till hotellet. Vi var lite noggrannare denna gången och gick en genare väg. Den förde oss förbi Ködbyn, det gamla slakteriområdet i stan och vidare till Halmtorget. Området omfattas av ett omfattande stadsrenoveringsprogram där Köpenhamn satsar på att förnya staden och området vi passerade mellan Dybbölstation och Huvudbangården ska byggas över.
Istedgade
Istedgade sträcker sig stationen åt sydväst en dryg kilometer. Gatan fick sitt officiella namn 1859 efter slaget vid Isted hed som stod mellan danska armén och en styrka från Schleswig-Holstein. Isted heter idag Idstedt och ligger i norra Tyskland 20-25 söder om Flensburg. Sakta bebyggdes gatan och först var husen vid gasverket och 1900 hade gatan nått sin slutpunkt vi Enghave plads. Redan från början var gatan känd för sina slakteributiker, kanske inte så konstigt med tanke på att slakthusområdet ligger ett par kvarter bort, och sitt nöjesliv. Det var det senare vi var på väg att utforska lite mer. Nej, inte sexbutikerna och strippklubbarna som fortfarande är frekventa i längs den östra delen av gatan, utan den uppsjö av restauranger som har sin lokaler i källarlokaler, i gatuplan och en trappa upp. Det gick också att se öppen gatuprostitution vid Mariakyrkan medan narkotika försäljningen lyste med sin frånvaro, i alla fall när vi passerade. Istedgade har varit en plats för de mindre bemedlade i samhället och det har synts. En affärslokal erbjöds för 15 000 DDK i månaden och det är inte så himla farlig på ett ställe där det rör sig så mycket människor. Det är ca 700 DDK på vardagarna om dagen i inkomster för att betala hyra och det var inte avskräckande.
Något hände med gatan kunde vi se tidigare idag och nu såg vi det igen. Den ”gamla” Istedgade i öster är kvar men ju längre västerut vi kom så skiftade gatan sakta karaktär. Det blev lite prydligare, affärerna var för vanliga människors dagliga behov och det blev färre nöjeslokaler. Restaurangerna gick upp ett snäpp till lite mer finare ställen. Det ”nya” Istedgade kommer ur dess tidigare, relativa fattigdom. Det var många studenter som bodde längs gatan och nu när de är klar med sina studier återvänder de till Istedgade och hela stadsdelen Vesterbro, för att bilda familj och bosätta sig. Hit har också invandrargrupper flyttat och startat affärer. Vi fortsatte vår promenad längs denna så intressanta gata och kom till kvällens överraskning. Restaurangerna är välbesatta och vi hade inte bokat bord. Servitrisen lyckade hitta två platser till oss och vi fick maximalt två timmar på oss att äta och åt gjorde vi. Det är inte ofta vi går på sushi restaurang men den delen av familjen som älskar sushi, den hade födelsedag. När vi var proppmätta återvände vi till hotellkvarteren vid stationen. Inte ens de löjligt mjuka sängarna kunde hindra oss från att sova gott.
Dag 1 – Öresundståg – Hallandsåstunneln – Öresundsbron – Frk Barnes källare – Fisktorget – Istedgade
Dag 2 – Vesterbro – Ströget – Rosenborg slott – Nörreport – Torvehallarne – Vår Frue Kirke – Öl och Bröd
Dag 3 – Glyptoteket – Gränskontroll