Det blev en lugn morgon denna första resdag på semestern, corona år 2. Från att från början ha varit en tre veckors nordlig odyssé som av coronan bantades till två veckor i södra Norrland för att slutligen bli en knapp vecka i Västmanland. Förberedelserna var klara och drygt hälften var packat. Den yngre generation skulle skickas iväg på sommarjobbet och så det blev en del skrotande innan allt var klart för att trycka på gasen och styra bilens nos mot dagens färdmål.
En schweizerost till E20
Huvudvägen mellan Sveriges två största städer är inte den snabbaste, det är andra leder. Den är dessutom inte i paritet med den vägstandard som dagens trafik behöver, så därför byggs det längs leden och det var bara att konstatera att det ser ut som schweizerost av byggarbeten. Vi passerade vägen på hemsterna förra året och en del arbeten var klara, ex vis sträckan mellan Alingsås och Vårgårda, medan andra håller på i år också och så har det kommit till nya. Det var bara att anpassa hastigheten till omgivningen och se till att alla som är ute och kör, men inte kan det, hålls på behörigt avstånd.
På de ställen där vägen redan nu har nått rätt standard så gick det att hålla god fart och kilometerna matade trippmätaren med information. Två timmar var första etappen på men det räckte inte riktigt till för att nå en plats där det gick att stanna på. Efter lite paus med go fika så kunde vi fortsätta. En tillfällig polisskylt med texten OLYCKA, såg ut att vara glömd av ordningsmakten men den hade ordning på sin grejer. Strax efter nästa krön står en bil med blinkande blåa ljus för att varna trafikanter får den nya? Volvobil som står lite till höger på vägbanan. Vänster framhjul har en vinkel som indikerar att något är trasigt i området. Av bromsspår och annat såg det ut som om föraren hade kört in i vajerräcket på vänster sida och slungats ut till sin nuvarande position och stannat. En alltför tydlig påminnelse om att fokusera på trafiken och att ta paus i rätt tid. Alla i bilen såg ut att ha klarat sig och de stod uppradat i kanten på vägen väl skyddade bakom polisbilen ganska provokativa, men ack så nödvändiga parkering. Vi gjorde själva ett nytt stopp igen, men de berodde mer på att vi behövde bekvämlighets inrättningar för att kunna fortsätta. Det skulle bli ytterligare ett snabbt stopp som var lite oplanerat. En butik som vi fått tips om, och som ligger på vägen.
Ebrix
Det var svårt att passera en butik som bara säljer LEGO. Vi har följt Legomaster från olika länder och fascinerats av vad de kan åstadkomma med lite olika plastbitar. Dessutom fyller en yngre släkting år om nån månad så det kan vara bar att vara förberedd. Här om någonstans borde det finns kul presenter. Det var ett bra tag sedan vi besökte en LEGO-butik i köpcentrat vid Londons OS arena, när vi var där på besök och kollade hur det såg ut. Här var det lite annorlunda. Affären låg i ett stort område med friliggande hus och parkeringsplatser framför varje butik.
Vi knallade in och det så ut som en vanlig svensk affär. Det fanns begagnat LEGO som såldes per hekto. Det såldes lösa bitar i mindre burkar och så var hyllorna fyllda av stora LEGO modeller. I ena hörna var det en större öppning och där fanns en avdelning som slog in paket. Affären är egentligen inte en affär utan ett lager som den allt mer utvecklade e-handeln har och så tar man in kunder och säljer över disk. Detta är som vi uppfattade det ett modernt business concept, för att använda nysvenska. Vi fick med oss ett paket i lagom storlek och så lastade vi in det i bilen och for iväg till dagens första turistbesök.
Ströbohög
Trafiken hade varit relativt intensivt, särskilt genom Örebro, men sedan lättade det något, torts att både E20 och E18 gick på samma asfalt. När vi med god fart närmade oss Köping var det inte svårt att se vart nästa paus och turistmål skulle vara. Högen är, enligt bedömningarna från yngre järnåldern och har en struktur som gör den besläktad med Uppsala högar. Kanske är det en kungshög, men ingen vet. Vad vi vet är att den ligger när den gamla kungsgården i Strö och att här gick vägen norrut mot Bergslagen. Jämför vi med de högar som vi tittat på tidigare så är högarna i Uppsala från den tidigare delen av yngre järnåldern, folkvandringstiden. Flistadhögen har inte daterats men en uppskattning säger samma tidsperiod som Ströbohög, yngre järnålder, 400-1050 e.kr. Kungshögarna i Mjölby har det inte hittats någon datering över. Området användes som gravfält under ca 1000 år så det kommer att bli en utmaning att kunna avgränsa en graven från den andra och därmed kunna datera högen. Högarna i Mjölby är de minsta av alla och Flistad ca hälften av Stöbohögen. I Ledberg utanför Linköping ligger också en imponerade hög. Den är senare än Uppsalas och dateras till någon gång mellan 500 och 1000, eller efter folkvandringstiden.
Vi gick inte upp på högen som var mäktig när man stod på marken. Utmaningen att ta sig ner utan att ramla var stor så vi avstod men tittade på andra och yngre som tog sig upp och ner. Särskilt intressant var det att titta på en lite flicka i floppatofflor. Hon tog sig inte ner med tofflorna på och kastade ner dem för branten och sedan fick pappa komma och rädda henne. Vi passade på att utnyttja de fina picknick borden, de som även fåglarna gillade, och ta en paus från resandet i värmen.
KUJ-banan
Precis bredvid Ströbohög ligger en cykelväg och den är spikrak. En snabb titt på informationstavlan avslöjar att det troligtvis är den gamla banvallen från Köping – Utterbergs Järnväg. Den invigdes 1866 för att förbättra transporterna från Bergslagen och till, gissar vi, utskeppningen i Köping. När banan var anlagd så upptäckte man att den inte hade samma spårvidd som de lok och vagnar som man beställt och så fick banan läggas om…
1880 förlängdes banan i nordvästlig riktning till Riddarhyttan för att öka kundunderlaget. Banan fortsatte sin verksamhet fram till bandöden efter andra världskriget. 1952 gick det sista persontåget och 1968 det sista godståget, därefter revs banan upp och ersatte med dagen cykelväg. Ett öde inte helt olikt Anten-Gräfsnäs bana.
Köping
Vi ställde siktet mot Köpings museum för att lära mer om staden. Museet grundades redan 1887 och inhystes i det gamla kronobränneriet. Vi parkerade inne på gården och det såg lite gammalt ut, förutom den enorma ståltrappa som säkert tjänade som nödutgång, något man kanske borde haft på 1700-talet men som säkert inte fanns då. Vi gick in och blev välkomnade till utställning. Köpings museum är litet och har inte så stora utställningslokaler, men det fanns i alla fall plats för lite nerslag i stadens historia och det gick tillbaka i tiden en del.
Köping har inte varit någon stor och viktig stad, namnet till trots. Den ligger nära både Västerås och Arboga. Sedan spåren av de första människorna i viken runt Köpingsån, och det är länge sedan har det bott människor på platsen. 1257 är de första skriftliga källorna ifrån och stadsprivilegierna är kände från 1349. Tidvis har staden växt till sig och gått framåt men ganska strax därefter gått tillbaka igen. Staden har en insjö hamn och det har fraktats varor på pråmar sedan länge. Noterbara framgångs perioder har varit när Köpingshus byggdes som fogdeborg men den förstördes av Engelbrekt under hans uppror. Drottning Kristina skänkte mark till staden som expanderade men föll snart tillbaka till en lugnare tempi. Frihetstiden medförde statlig stödd manufaktur, som inte överlevde. 1856 grundades Köpings Mekaniska Verkstad och den fortlever än idag och tio år senare kom järnvägen åt nordväst för att frakta ner malm från gruvor i Bergslagen. Året efter kom en bana till mot Arboga och Örebro. Tanken var att snabba upp transporterna mellan Stockholm och Göteborg, som tig tre dagar, genom att ångbåten på Mälaren kunde ta sig till Köping och sedan med järnväg till Örebro och ytterligare en järnväg till Vänern där det återigen blev ångbåt till Göteborg. Kanske inte fungerade helt som det var tänkt. Västra stambanan var under uppförande.
Idag finns fler tillverknings industrier, bl.a. Volvo Power train, De är den tidigare Köpings Mekaniska Verkstad som Volvo tog över och det är här som växellådorna till deras fordon tillverkas.
Ett namn som kom upp i utställningen, som stadens kanske största personlighet, utöver kemisten Carl Wilhelm Scheele var Agda Östlund.
Agda Östlund
Agda Östlund föddes i ett arbetarhem i Köping 1870. Politiskt engagemang uppmuntrades i hemmet men det var förmodligen ont om pengar för Agda började försörja sig som sömmerska vid 14 års ålder. När hon var 26 gifte hon med Anders Östlund och de flyttade till Stockholm. Två år senare fick de sin dotter. Då hade hon varit aktiv i den delen av folkrörelsen som arbetade med nykterhet. Hon gick med i Kvinnoklubben 1903 och började agitera för kvinnlig rösträtt. När den väl kom tillstånd blev en av två socialdemokratiska kvinnor som valdes in Riksdagens andra kammare. Totalt valdes det in fyra kvinnor i valet 1921. Agda var den första av kvinnorna som ställde sig upp och talade till kammaren. Hon stannade i riksdagen i 19 år och arbetade främst med frågor som rörde nykterhet, moderskap och fattigdom.
Bil- och teknikmuséet
Från ett museum till att annat. Köping har ett Bil och teknik museum och bilar alltid kul att se. Vi har varit på några stycken men det finns utrymme för mer, Volksvagnarna i Pålsboda, Ugglarp, Motala, Bosjökloster, SAAB i Trollhättan och Volvos eget museum. Sedan tillkommer naturligtvis veteranbils mötet på Råda säteri, även om det inte varit några möten i år.
Det visade sig vara en kort sträcka att gå ca fem minuter men bara fyra att köra bilen. Eftersom det var det snabbaste sättet så tog vi bilen. Vi skulle ju vidare sedan så… Skylten gick att hitta när vi sakta passerade förbi på gatan letandes efter entrén och en plats att gömma undan fordonet. Vi lyckades med båda. Alla var dock inte intresserade att se ännu fler bilar men entusiasterna gav sig INTE. Ganska snabba gick det att konstatera att detta bil museum är lite annorlunda än de andra. SAAB och Volvo visade upp sina egna modeller och det fanns nästan bara Volkswagen i Pålsboda. Ugglarp hade fokus på tidiga fordon och Motala hade fokus på kända personers bilar och för all delvälkända märken och modeller. Det som gjorde att Köping stack ut var att de hade fokus på lite äldre bilar av högstatus modell, den typ av fordon som man ser på Chasing Classic Cars på TV. Här fanns fem olika Rolls Roys, här fanns Pierce Arrow ett äldre lyxigt amerikanskt märke. Buggati var representerat och det var inte en gigantisk samling men bilarna var fina och dyra. Franska Nagant fanns också med. Brass cars är ett uttryck som fångats upp från TV och det betyder bilar som är lite äldre och där det finns gott om mässingsdetaljer, något som försvann med massproduktionen. Det fanns gott om blänkande mässing som blandades upp med skyltdockor i tidstypiska moderiktiga kläder för societeten, ty det är en utställning med societetsbilar. Det gjorde den värd att se på.
Köpings Mekaniska Verkstad och Volvo
I ena hörnet fanns en liten undanskymd vrå där historien om Köpings Mekaniska Verkstad berättades. Allt från tillverkningen av den första svarven som togs till Köping och la grunden för företaget, Hur de utvecklades till att göra kugghjul och vidare till att tillverka växellådor till ett nytt företag på den svenska västkusten, Volvo. Hur Volvo senare köpte upp företaget som blev en del i Volvo verksamhet. På ringlade snäva och smal spiral trapp tog man sig upp en våning och där kunde man se hur utvecklingen av växellådor hade varit, PV, Amazon, 140-modeller, 240-modeller, 850 modellen och så vidare men även försöken att tillverka framvagnar åt Volvo. Det var dags att fånga upp den fikande delen av besökarna och gå till nästa sevärdhet.
Köpingsån
Hade sett bilder innan vi åkte på Köpingsån och de fabriksbyggnader som låg kloss an mot den stenskodda åkanten. De låg ett knappt kvarter från museet och denna gången gick vi. Det var precis så rasande vackert som bilderna hade visat, om inte ännu vackre än i solslösande heta sommardag som befann oss i. Stilla flöt den mörka ån lite upplyst av en blå himmel som speglade sig i vattnet tillsammans med de vackert sommargröna som kantade ån uppströms. Som vanligt när man har roligt så går tiden och vi hade en del kvar innan vi kunde göra kväll.
Misslyckat restaurang besök
Så samlade vi ihop oss och drog oss till fordonet som stod i skuggan. Knappade i koordinaterna i GPS:n och så började vi sakta ta oss igenom stan för att ta oss ut på leden så att vi med god fart skulle kunna ta oss till den kommande veckans förläggning.
Det var lätt att hitta, med kartläsare och GPS till hotellet och vi körde in på gården och tog helt sonika en av de parkeringsplatserna som fanns. Gick med lagom raska och reströtta steg till receptionen och förklarade att vi var här. Andra våning utan hiss, var kanske inte idealet, men rummet var bra på hotell Arkad. Så vidtog det som det alltid gör när man anländer med full bil till ett tomt hotellrum, sakerna ska flyttas från det ena stället till det andra. Det tog lite tid och så kunde vi äntligen sträcka ut oss på sängarna för lite vila. Konstig, men gör inget på hela dagen utan att sitta still och köra och så är man så trött efteråt.
En del av tröttheten beror på värmen och en annan del av avsaknaden av mat. Det blev inget ordentligt med den delen på dagens resa, fler mellisar och mycket dricka. Vi tyckte att vi var värda en öl och käk på stan. Sagt och gjort efter vilan klädde vi upp oss och tog sikte på Pitchers i Västerås. Det skulle visa sig vara ett misstag, det blev ingen öl i den bägaren.
Vi vandrade dit och kom till uteserveringen, en perfekt plats en sådan här kväll. Av serveringspersonalen syntes ingen till så vi ställde oss snällt och väntade vid entrén, ett misstag skulle det visa sig. Nästa som kom in svepte förbi och ställde sig vid baren, en obemannade. Till slut dök det upp en ung man från gatan och gick bakom baren, svårt att säga om han var flanör med öl intresse eller personal. En till dök upp från gatan där han gick och rökte, svårt att bedöma om det var en flanör eller inte. De som gick före oss serverades först, men så var det kompisar till den som stod i baren. Vi fick nådigt framföra vårt ärende om att få äta, fick en meny och skickades ut bland borden.
När vi var klara och skulle beställa så syntes serveringen inte till igen. Vi väntade. De kom och ordnade med vatten till av deras kompisar som satt i en annan avdelning och sedan gick de igen. Att de hade kunder som ville beställa fick inte inskränka på deras tid. De kom tillbaka igen och nu ställde de sig på gatan och började prata med kompisar och när de var klart så tog killen upp sin mobiltelefon och började gå bort längs gatan, pratandes. Nu gick vi, vilket misslyckat restaurang besök. Pitchers borde skriva på sin hemsida att restaurangen endast är till för personalens kompisar. Och så många kunde de inte ha för det var väldigt glest i salongen.
Vi hittade en indisk restaurang och de blev glad att vi kom och ville se till att vi fick mat. På vägen till det misslyckade ställe noterade vi att servitrisen kompisar dök upp. Hon störtade ut, gav en kram och ett hej och fortsatte tillbaka till sina gäster. Tjugo sekunder tog det, och mobiltelefonen verkade ligga i personalskåpet. Så får men mer pengar i sin dagskassa i Coronatider.
Urbana ljud i natten
Vi var trötta efter att ha rest hela dagen och maten la sig som skön filt i botten på magen och vi kände oss till freds. Temperaturen hade sjunkit nån grad och det gick att öppna fönstren på för att få ner temperaturen ett par grader jämfört med inneklimatet. Skönt. Vi gör oss klara för att sova och då inser vi att hotellet ligger i stan. Unga män i snabba bilar gör sina rundor på gatorna och berättar likt brunstiga älgtjurar hur mycket hästkrafter de har i sina motorer för att locka till sig honorna. Det var inte Powermeet i stan men det lät nästan så. Lätt att glömma bort hur det låter i stan när man bor i förorten.
