Pärlor i Östergötland – Dag 4

Jas 39 Gripen på flygvapenmuseet i Malmslätt utanför Linköping.

Morgon på ytterligare en dag av vår semester. Sängen som består av ett nät av metall och en ca fem cm tjock madrass är förvånansvärt bekväm och sömnen är mycket god. Beror också kanske på att vi har nästan obegränsad tillgång till simhallen och det utnyttjar vi. Turistattraktionerna öppnar inte förrän senare så vi beslöt oss för att ta oss en titt på Vreta kloster.

Vreta kloster

Klostret grundades runt 1100 av kung Inge den äldre och hans drottning Helena. På 1160-talat blev det ett nunnekloster inom cistersienserorden. I samband med detta donerade Karl Sverkerson Vreta kungsgård, en för kungsgård ganska oansenlig träbyggnad. Klostret kom att utvecklas under de kommande fyra hundra åren. 1289 stod anläggningen färdig och invigdes av kung Magnus Ladulås. Gustav Vasa drog in katolska kyrkans egendomar till kronan i samband med reformationen. Så också Vreta kloster med en liten skillnad. Nunnorna fick bo kvar, men inte rekrytera nya medlemmar. Vasas katolsktroende svärmor flyttade till Vreta kloster liksom hans svägerska som bägge slutade sina dagar på klostret. I samband med Daniel Rantzaus härjingar i Östergötland passade han på att plundra även Vreta kloster men det brändes inte ner. Nunnor från andra kloster flyttade till Vreta och avslutade sin karriär där. När sista nunnan avled 1582 upphörde klostret. Kyrkan blev sockenkyrkan och klostrets stenar användes till andra byggen. I den vackra morgonen så tog vi en promenad genom de delvis rekonstruerade ruinerna. Tittade lite på en annan byggnad som såg ut att vara ett magasin och bakom det fanns något som nunnorna förmodligen hade känt igen. En humlegård. Bristen på svenskt humle är skriande nu när mikrobryggerierna poppar upp överallt. När vår lilla rundtur var över satte vi oss i bilen för att åka någon mil på vägen och nära åttahundra år i tiden.

Ledberg

Ledberg är en liten ort som ligger en knapp mil bort från Vreta kloster åt sydväst. Det var en mycket vacker väg vi färdades genom ett jordbrukslandskap som visade sig från sin allra vackraste sida. En rovfågel svepte över fälten i jakt på ett byte. Vi tittade och tittade på den och till slut fick vi också titta på vägen för att inte hamna på fälten. Vi tog oss över Svartån vid en stor krök och bara en liten bit på andra sidan ligger Ledberg. Gravhögen var inte svår att missa, eller kungshögen som den kallas, den högsta i Östergötland. Svartåns goda kommunikationer med Roxen och vidare till andra delar av landet är värt att notera. Den ligger också strategiskt mellan vadet över Svartån och Lillån och den ligger mellan Övre och Nedre Bosgården. Namn som härleds till en landskapsindelning innan Häradena kommit till. De är förknippade med den farmväxande kungamakten och förstärker bilden av att detta varit ett maktcentrum. Kopplingen till kungshögarna i Gamla Uppsala är slående. Tidsmässigt är de daterade till år 500-1000, medan Uppsalas högar är daterade till år 375-550. Eftersom Ledberg inte är utgrävt så vet vi inte mer än de mindre fynd som kommit till. Datering med C14 har visat på ca 800-1000 dvs. vikingatid med enstaka fynd visar på 500-600, dvs. vendeltid. Vi kan bara beundra kungshögen och ställa frågor som vi kanske aldrig kan få svar på. Ett svar kanske vi kan få. Östergötland är uppenbarligen underskattat i diskussionen om Sverige och dess maktcentrum. Vi har Uppsalaskolan om att där ligger Sveriges vagga medan Västgötaskolan har, på goda grunder, gjort anspråk på samma sak. Mitt i hamnar Östergötland med goda kommunikationer till Västergötland och goda kommunikationer norrut mot Mälaren och Uppsala och österut mot Östersjön. Skyltar på platsen anger också andra kungshögar, men mindre, i Kaga, några kilometer nedström mot Roxen. Vad vi heller inte ska glömma är de gravhögar som vi tittade på i Mölby för ett par dagar sedan. De är samtida och Mjölby ligger inte långt bort. Ledberg har mer att ge.

Det gäller inte bara kungshögen utan också på kyrkgården hundra meter bort. I vårt sökande efter runstenar har vi kommit till Ledbergsstenen. Förutom att den innehåller en runskrift, så har det ristats in en tecknad serie om Ragnarrök, den nordiska mytologins undergångs förklaring. Kanske det var sin tids domedagspredikan. Stenen står i alla fall på kyrkogården men det är inte den ursprungliga platsen. Stenen hittades inmurad i den gamla romaska kyrkan från 1100-talet när den nya kyrkan byggdes i mitten på 1800-talet. Stens ursprungliga läge är okänd men nu har den sin placering på kyrkogårdens norra ände. Solen har stigit en bit till på himlen och det såg ut att bli en skön dag. Vi fortsatte vår resa mot Malmslätt och vidare mot Linköping.

Gamla Linköping

Vi besökte Wadköping i Örebro under vår förra resa. Gamla Linköping verkade vara något liknande och det var det fast bättre. Linköping, liksom Örebro ville bevara en del av dem gamla staden när moderniseringen omstrukturerade de gamla städerna. I Linköping var det flygplanstillverkaren SAAB som började sin produktion av militärflygplan i mitten på 1930-talet som gjorde att staden växte. När det kalla kriget tog vid ökade takten om omvandlingen av staden. 1956 öppnade friluftsmuseet Gamla Linköping och det var hit som byggnader värda att bevara flyttades och det var här som vi nu kunde parkera. Det blev ett bra första intryck. Lite större än Wadköping och lite bättre organiserat. Kanske för att vi var här på sommaren och inte på vårvintern. Det var nästan inget öppet när vi klampade in så det blev till att ta oss till ett nyöppnat fik och sitta ner i trädgården och njuta av dagen. Lite sol och lite blåst. Kunde konstatera att det var mängder av småfåglar som huserade i runt kaffeborden och när någon gick, ja då blev det party för fåglarna som satte i sig allt som lämnats kvar, ner till minsta smula. De flög rakt in i diskvagnarna och plockade till sig vad de ville, bara inte någon människa var i närheten. Efter att ha fikat färdigt och njutit en stund märker vi hur de små bodarna och museerna börjar sträcka på sig för att öppna sina dörrar. Över det trevliga trekantiga torget gick vi in på polismuseet och tittade innan vi fortsatte runt torget. In på en gård och tittade på ett mässingsmuseum och så var där ett repslageri. I ett hörn stod några ungdomar och sommarjobbade med att spela fiol för besökarna. Väl inne på repslageriet kunde den yngre generationen tigga till sig en bit snöre för att ersätta skosnöret som gått av för många gånger. Sedan blev det till att slå rep. En liten tamp av nyslagen sisal fick vi med oss. Vi hann med och titta in i några affärer innan det var dags att hitta ett ställe att få lite mat på.

Flygvapenmuseet

Bilen rullade tillbaka mot Malmslätt och Flygvapenmuseet. Väl där gick vi in och kunde konstatera att det var fritt inträde. Vi kunde också konstatera att det var gott om utländska språk, vilket innebär att detta var en turistattraktion av ett internationellt snitt. Den yngre generationen försvann upp på loftet där en förstående kurator hade ordnat med ett lekland för barn i luftteknikens tecken vilket erbjöd den äldre generationen att se på de utställda samlingarna.

Platsen för det statliga museet är väl vald. Det var här på den gamla östgötska exercisplatsen Malmen, som baron Cederström, som första svensk med flygdiplom gjorde en flyguppvisning. 1910. Han hade köpt ett flygplan i Frankrike och tog med sig det hem. Två år senare grundade han en flygskola på platsen. Första världskriget hade gett de nya flygmaskinerna ett uppsving. Den tekniska utvecklingen under kriget hade drivit fram bättre och pålitligare flygplan med starkare och lättare motorer. Det svenska flygvapnet kom att bildas i samband med 1926 års stora försvarsbeslut, det ska kallade nedrustningsbeslutet. Det låg i linje med en internationell rörelse att det första världskriget skulle var kriget som avslutade alla krig.

Vi skulle kunna säga att det är här som det svenska flygets vagga ligger. Kanske är det också därför som SAAB etablerades i staden. Sverige behövde flygplan och inför andra världskriget märktes orosmolnen och det var svårt för Sverige att få köpa nödvändiga flyplan från tillverkare utomlands. Till slut lyckade man i alla fall få köpa det olycksdrabbade planet Caproni från Italien. Det fick byggas om av svenska snickare när det kom hit. SAAB kom att plocka fram flera olika modeller före och under kriget. Det var när SAAB byggdes ut som Linköping som stad växte. Det var många flygmaskiner i utställningen och inte helt enkelt att följa den. Även om det är stora lokaler, riktigt stora lokaler så är flygplan också stora. Det började med biplanen från flygets ungdom och ett namn som sticker ut var Fokker. Sedan kommer vi in tiden för andra världskriget och där fanns Caproniplanet. Där fanns också SAABs B17 från 1941, samma plan som vi sett tidigare på Danmarks tekniska museum. Det fanns flera av SAAB propellerplan från kriget och den direkta efterkrigstiden innan den tidiga jet eran inleddes. Där var museet lite tunt. JAS 39 Gripen stod utställd och en mindre version av Draken. Saknades gjorde Tunna, Lansen och Viggen, de hade vi visserligen sett på Aeroseum men vi skulle velat se dem här. Lite tråkigt men det var många och fina plan som vi kunde se. Det var dags att gå ner i källaren och titta på en annan del av den svenska flygvapen historien.

DC 3:an

Där fanns vraket av den DC3 som 1952 utförde signalspaning i Östersjön på en rysk flottövning och på nya radarinstallationer som satts upp på den estniska kusten. Sovjetunionen valde att skuta ner det svenska spionplanet som sjönk till havets botten. Där blev det liggande till 2004 då den kunde lyftas upp och bärgas. Av planets åtta besättningsmedlemmar återfanns kropparna efter fyra man och de övrigas öde är fortfarande okänt. Vraket ligger i dag i en monter under flygvapenmuseet likt sin tids Vasa. Utställningen är välgjord och mycket informativ, helt i den moderna tidens anda. Andra länder spionerar med vi hämtar information. Lite hur man väljer att se på saken. Idag vet vi att Sverige var högst aktiva när det gäller att hämta kunskap från andra sidan Östersjön, så neutrala vi sa att vi var. Uppgifterna sålde vi till USA och Storbritannien i utbyte mot teknik. DC 3:an var fullproppad med avlyssningsutrustning och så har det fortsatt. Sverige fortsatte sitt kunskapsinhämtande och bl.a. köptes det på slutet på 1960-talet in Caraveller från SAS som gjordes om till signalspaningsplan. Ett av dessa kunde vi se utanför byggnaden. Den senaste versionen är ett gråmålat SAAB 340 med en speciell radar sittandes på planets rygg och även den fick vi se, under tre sekunder när den gick ner för landning, snack om lite tur! Vi hann med att titta på de övriga planen ute på gården och stå i vinddraget från en jetmotor som simulerat av en fläkt mellan byggnaderna. Mat fick i också i oss innan det var läge att dra oss vidare in mot staden Linköping.

Linköping

De historiska attraktionerna ligger väl samlat i Linköping. Lyckades hitta en parkeringsplats med turisttaxa mitt i smeten och så glömde vi bilen för en stund. Staden grundades någon gång för länge sedan. Det har hittats lämningar från så långt tillbaka som äldre järnåldern. Första gången vi mer konkret hör talas om orten är när Katolska kyrka listar svenska stift 1104. Det gör det hela lite mer spännande eftersom kyrkan växer i takt och symbios med kungamakten och Östergötland, delen mot Vätten, är gamla maktbygder. Linköping blev centrum i den kyrkliga sfären av makten. Den första romanska domkyrkan är från 1100-talet, och det första kyrkomötet i Sverige hölls här 1153. Noterbart är närheten till Vreta kloster. De gamla maktbygderna bekräftas av att kung Valdemar Birgersson kröntes här 1251. Kung Magnus Ladulås som vi mött några gånger under resan anses har grundat staden Linköping men det finns inget dokument kvar. Staden byggdes runt domkyrkan och biskopsgården. Riktigt i hetluften hamnar Linköping i samband med slaget vid Stångebro 1598 när Sigismund förlorar sin svenska kungakrona till farbror Karl IX.

Militären återkom i större skala till Linköping när det blev garnisonsstad runt förra sekelskiftet. Tre regementen placerades i Linköpingsgarnison och de kunde använda den gamla övningsplatsen vid Malmslätt, där knektar drillats sedan mitten på 1500-talet. En plats som vi precis kommit ifrån. Industrin tog fart inför andra världskriget när Saab byggde ut sin flygproduktion. En industri som lever kvar in i våra dagar. 1975 kom Linköpings universitet till och är idag landets femte största universitet efter Stockholm, Lund, Göteborg och Uppsala. Det blev raskt avmarsch till den första byggnaden som låg närmast.

Linköpings slott

Slottet är intimt förknippad med makt och kyrkan. Det var från början biskopssätet, biskopsgården och den byggdes av Sverkerätten som hade sin maktbas i Linköpingsområdet. Gustav Vasa tog över gården från biskop Brask, som förlorade den när han ställde sig på danskarnas sida, när Vasa gjorde sitt uppror. Katolikerna kom aldrig att få tillbaka slottet som under Vasas tid byggdes ut till just ett slott. Sönerna Johan III och Karl IX byggde ut och om slottet och det var Karl IX som byggde klart renässansslottet. Det var också här som rättegången mot Sigismunds sympatisörer hölls och dömdes till döden i vad som kommit att kallas Linköpings blodbad. 1700 brann staden ner men slottet klarade sig. Slottet var lika förfallet som Linköping var långt ifrån maktens centrum som under stormakten inte stannade till på Östgötaslätten. Den förfallna byggnaden blev åter fängelse, men denna gången utan blodbad. Slottet har under det senaste 200 åren byggts om efter rådande trender, som renässansslott och som nyklassiskt. Idag huserar en flygeln ett museum och den andra är landshövdingens privata och offentliga reseidens, lite som residenset i Göteborg. Inte långt från slottet, inom synavstånd och alldeles framför stadshuset finns en markering i trottoaren. Det är minnesmärket över Linköpingsblodbad.

Linköpings blodbad

De rådsherrar som ställt sig på kung Sigismunds sida mot farbrodern hertig Karl, togs tillfånga efter slaget vid Stångebro på hösten 1598, hölls fängslade på Linköpings slott. I mars 1600 var det klart för den mer eller mindre summariska rättegången. Hertig Karl, blivande Karl IX som vi sett tidigare i domkyrkan i Strängnäs, kom med anklagelserna och domen blev den väntade. De dömda, nio av tretton, dömdes till att minst huvud och gård. Två dömdes till fängelse och två frikändes. Där fick de sitta medan galgen spikades upp utanför. Det är nu som vår skylt kommer in i historien, den på trottoaren. I de beskrivningar som finns pratas om att de avrättades på stora torget. På 1830-talet så kom den platsen upp som en möjlig avrättningsplats. Den är synlig från slottet, vilket INTE stora torget är. Där med så har denna plats utanför stadshuset blivit en turistattraktion i sig och den historien lever. Avrättningen skedde så vitt vi vet på stora torget. Under inledningen på 1600-talet så gick det att se torget från slottet. Den falska historien hr blivit en egen historia!

Fem av de dödsdömda avrättades på torget. Två bekände sina synder och bad om förlåtelse på knä framför rådet och en man slapp galgen när de fem första blivit avrättade. Det är i kyrkan man får förlåtelse och dit var vi nu på väg!

Linköpings domkyrka

Är kyrkan klar eller är det ett pågående byggnadsverk? Konstig fråga kanske men när man läser på om domkyrkan slås man några saker. Den gamla träkyrkan från 1000-talet ersattes med en stenkyrka på 1100-talet och så tyckte Birger Jarl att den var för liten och förlängde den. Biskop Lars i slutet på 1200-talet började bygga en ny kyrka utanför den gamla, så att den kunde fungera under tiden som den nya byggdes. Några stilbyten hans med under tidens gång, när olika farbröder skulle sätta sin prägel på domkyrkan i Linköping. Runt 1500 anses kyrkan vara klar. Sedan följde ett par bränder som skadade byggnaden och så brände linköpingsborna själva ner kyrkan när danskarna kom 1567. Då ryckte den kunglige byggherren Johan III in och lagade taket som var borta. 1600- och 1700-talen utgjorde ingen skillnad det verkar ha varit byggnadsställningar runt kyrkan hela tiden. I början på 1800-talet gjordes en totalrenovering och det gamla slängdes ut och in med nytt och dåliga grejor och så reparerades det lite bland, och så lite om- och tillbyggnader. Vi såg inga byggnadsställningar så det verkade vara lite stilla på den fronten och har kanske så varit de senaste 30 åren.

Vi gick in i kyrkan och det första som slår oss är att det är ljus kyrka med härligt ljusinsläpp. Påhejat av en vacker sol på en klar himmel. Det andra som slår oss är hur relativt spartansk den är. Nu jämför vi inte med sockenkyrkan i Högby eller något liknande, för då är den överflödig, utan med andra domkyrkor som vi sett. Tänker främst på Nidarosdomen, Strängnäs, Uppsala och Skara. Lite av känslan från Mariakyrkan i Stralsund kommer tillbaka. Bänkarna upptog bra mittgången medan sidorna var öppna och nästa bara. Här fanns andra kyrkors mörka instängdhet inte vid väggarna. Kapellen runt altaret som inte sällan innehåller rika och utsmyckade gravar var ganska få, återhållsamma och användes mest till bönerum för besökare, även om Östergötlands förste landshövding från sekelskiftet 15-1600-talet har sin sista vila här.

Stora torget

Det var tydligen Stora torget som var platsen för Linköpings blodbad och det är nu vi är här och det var nu vi gick dit. En ganska kort bit och så hamnade vi på ett avlångt torg som ser ut som många andra torg i svenska landsortstäder. Där ligger hotell, banker, restauranger och affärer. En gata går igenom en liten del av ena ända för att släppa fram kollektivtrafiken och så finns det en fontän med en staty. Den vanliga uppsättningen. Skillnaden är att här har det skett avrättningar av politiska motståndare. När vi tittat klart så återstod en sak, att åka och titta på platsen där slaget stod som ledde fram till Linköpings blodbad.

Slaget vid Stångebro

Så gav vi oss ut i rusningstrafiken i Linköping för att hitta en väg över Stångån. Det blev järnvägsbron som slussade oss över till rätt sida och knappt hann vi över innan det var dags att svänga vänster. Det var inte långt kvar innan vi svängde vänster igen in på parkeringen till Linköpings Hockeyklubb hemmaarena. Den gamla Stångbrohallen finns kvar och fungerar som annex till den nya evenemangshallen Saab Arena. Parkerade och konstaterade att det ligger ett par fotbollsplaner, gröna och sköna bredvid parkeringen. Det utkämpas många kamper i området, helt annorlunda än den kamp som stod här för över 400 år sedan.

Hertig Karl, yngste son till Gustav Vasa, hade styrt Sverige medan kungen, hans brorson Sigismund, var upptagen med att vara kung i Polen. Hertigen manövrerade med riksråden och tog över mer av makten i landet. Karl hade utvecklat sitt hertigdöme och byggt upp en mycket stark ekonomi och hade resurser i kampen mot brorsonen. Det kommer till ett öppet uppror och Karl får varken adeln eller prästerna med sig men lyckas alliera sig med bönderna. Situationen blir akut och Sigismund tvingas skicka trupper till Sverige. Soldaterna landar vid slottet Stegeborg där de ganska enkelt slår Karls otränade bondehär. Sigismund flyttar sig till Linköping och Karl följer efter. Där kommer härarna att drabba samman vid Stångebro, den dimmiga morgon den 25 september 1598. Hertigen besegrar denna gång borsonen som drar sig tillbaka till Stegeborg och därifrån lämnar han Sverige för att aldrig återkomma. Polen ger inte upp sina anspråk på den svenska tronen förrän långt senare under historien.

Det var inte hertig Karl och hans blodbad, som vi besökt lite tidigare idag som var det som intresserade oss just nu. Promenerade över ett par gräskullar för att först titta på det nya monumentet som består av två betongmurar som står mot varandra upp stödda av stålbalkar. En symbol för det slag som stod här. Vi fortsatte ner mot ån där det äldre monumentet, i form av en stenobelisk stod och berättade om dåden som utspelade sig här. Inget om de döda som är priset när två man slåss om makten i riket. För vår del fanns det ingen anledning att slåss utan det var återfärd till Ljungsbro för att vila inför nästa etapp av vår resa.