Mitt i kompassen
Västerås
Vi vaknade upp i en av Sveriges äldsta städer. Den första notering som man känner till så fanns det en stad här 990. Enligt samma uppgift skulle Skara vara från 988, dvs, två innan Västerås. Sigtuna är inte ens nämnt i det sammanhanget och den är definitivt äldre. Redan på 970-talet pekades den ut som stad. På en lista över Sveriges tio äldsta städet finns inte ens Västerås med, vilket är mer än märkligt. Det är omöjligt att säga vilken stad som är äldre än den andra, vi saknar helt enkelt för mycket skriftlig dokumentation om vad som hände vi den här tiden.
Vad vi vet är att som nästan alltid med städer, som ligger så strategiskt placerade som Västerås vid Svartåns mynning vid Mälaren så har människor bott här länge. Vi var i Köping igår och såg den gamla kungshögen och vi vet att det inte är en hel mil till den gamla Anundshögen i Badelunda, nordöst om staden. En plats som finns med under de kommande dagarna.
Landhöjningen har gjort att det som idag är Västerås låg under vatten men sakta har den rest sig ut innanhavet. Vi har spår från bronsåldern. Tyvärr finns är ganska mycket av de gamla arkeologiska spåren borta. De försvann under 1950-60-talen när den gamla medeltida stadens gatumönster skulle ersättas med en modern stad som skulle ta Västerås in i framtiden. Rivningsivern slog särskilt hårt mot staden.
Västerås hette från början Aros, vilket helt enkelt betyder åmynning, ett annat ord är Äs. Det hette nuvarande Uppsala också så Västerås fick namnet västra Aros och Uppsala, Östra Aros för att skilja dem åt. Under ett årtusende har uttalet och stavningen av stadens namn kommit att ändras, inte minst av konsonant förskjutningar så till slut blev det Västerås. Notera Aros blev ÅS i den processen och Aros som åmynning blev ÄS i en annan process.
Det är under medeltiden som Västerås börjar ta sin plats i den politiska hetluften. Här finns i slutet av 1000-talet, både en kungsfogde och en biskop. Under 1100-talet började Västerås slott byggas och 1244 kommer ett dominikanerkloster i stan. Vi har stött på Dominikanerkloster tidigare på våra resor, Tallinn, Skänninge, Strängnäs och Sigtuna. Detta samtidigt som Västerås blir den viktigaste hamnen för utskeppning av malm från Bergslagen. Det är i sig en rikedom och det drar till sig människor med maktambitioner som vill lägga vantarna på de rikedomar som finns. Det har krigats runt och om Västerås. Sten Sture belägrade staden ca 1501 och danskarna kom 1520 och utanför staden stod ett slag mellan Gustav Vasas dalkarlar och danskarna, seger för upprorsmakaren. Västerås var också det första målet för Engelbrekts uppror då den danska fogden på Västerås slott gått hårt fram mot bergslagens män.
Under Gustav Vasas regering fortsatte Västerås att vara en viktig hamnstad, kanske den främsta. Till den tidigare exporten av järn och koppar kom även silvret från Sala. Slottet byggdes ut och här skulle senare Vasas son Erik XIV sitta fången i ett år. Erik dog senare, troligen av förgiftad ärtsoppa på Örbyhus, som vi besökt tidigare.
Efter Vasatiden går andra städer om Västerås i betydelse. Stormaktstiden ser de sista kungligheterna som bott på slottet flytta därifrån. Sakta blir det en småstad. Det är först under industrialiseringen i slutet av 1800-talet som Västerås återigen börjar växa i betydelse.
Svalt och klart
Det var lite svalare när vi vaknade på morgonen. Fönstren hade ställts på vid gavel för att ge natt temperaturen möjlighet att kyla ner något av den varma goa sommarens värme till lite mer behagliga sovtemperatur. Detta samtidigt som en det var en underbar klarblå himmel och sen sol som just nu lyste från ett annat håll och vi slapp den rakt in i sovrummet. När vi var klar att ge oss i väg på dagens exkursioner såg vi till att stänga alla fönster och noga dra för alla gardiner och persienner för att se om vi kunde stänga ute lite av värmen som skulle gassa på fönstren under dagen. Det skulle visa sig bra att komma iväg lite tidigare för att dra nytta av morgon svalkan under stadspromenaden.
Kyrkbacken
Vi hade plottrat ut en kurs för dagens promenad men vid lite eftertanke så valde vi att gå den baklänges. Vi gick på stenlagda gator och höll oss så mycket det gick i skuggan. Det skulle bli varmt och det skulle bli en bra promenad så det gällde att hushålla på krafterna från början. Första stoppet var kyrkbacken.
Kyrkbacken är idag ett område i Västerås där det finns gatumönstret från 1600-talet kvar och det är lite som att åka tillbaka i tiden när man går omkring i område. Det som bor där är måna om sitt område, det märks. Det finns många hus från 1700-talet bevarade men det byggs också nya hus. De byggs, liksom renoveringarna, i en äldre stil och man man måste titta ett par gånger för att se skillnaden. Vi gick förbi en man som skulle parkera sin bil i ett garage inne i området och det var nära nog millimeter precision, men när garageporten åkte ner såg det inte ut som man kunde tänka sig utan det så mer ut som en gammal port. Snygg anpassning. Det var lite backigt, husen var mycket ojämna, mycket gammalt trä och en hel del i Falurött.
Gatorna gick som sagt i ett gammalt och för oss moderna människor ett mycket irrationellt mönster. Namnen på gatorna skvallrar om närheten till en av Sveriges första gymnasier, Rudebeckianska. Djäknegaten, Rektorsgatan och Skolgatan. På husens fasader fanns det små skyltar som talade om vilka som tidigare ägt och bott på tomterna. bl.a. Mats Läkare från 1570-talet. Det gav en klang åt en annan tid och yrken som vi numera känner från historieböckerna står skrivna på fasaderna. Till slut kom vi ut ur denna labyrint av kullerstensbelagda gator och gränder.
Mannen med hunden
En man med en hund kom gående och hunden ville hälsa. Det fick han gärna och mannen förklarade att hunden visste att de var på väg hem och han gjorde allt för att dra ut på tiden. Vi fick en lite pratstund och lite mer historia kring hur det var att bo i området. Det prisades högt. Hunden ställde sig nu vid ett källarfönster och tittade in. Här bor hans kompis förklarade mannen och vi skrattade, sa adjö och gick vidare.
Rudebeckianska gymnasiet
Skola har et funnit vid domkyrkan i Västerås sedan 11-1200-talet. Men det var när Gustav II Adolf behövde mer tjänstemän och utbildade tjänstemän till den svenska stormaktens administration som han utfärdade ett privilegiebrev till biskopen i Västerås att starta ett gymnasium Johannes Rudbeckius och hans hustru Malin grundade det som idag är Redbeckianska gymnasiet, Västerås största med ca 1300 elever.
Det är verkligen pampiga byggnader man kan se och en otrolig kontrast till Kyrkbackens låga slingriga planlösning till de enormt stabila husen i klassisk grekisk stil som bara ligger på andra sidan vägen från bostäderna. Värmen blev allt mer påtaglig och vi hade lärt oss att inte ha för bråttom. Bredvid gymnasiet fanns en liten park med stora skyggande träd och några parkbänkar som inte var nerkladdade med växtsaft eller fågelskit. Det blev en liten paus och vi vilade oss något innan det var dags för nästa anhalt på dagens promenad.
Västerås domkyrkan
Den ser på det hela taget ut som flera andra domkyrkor som vi sett. I rött tegel stekte den sig i solskenet och det var en kontrast att komma från dagens tidiga värme in i den svalare stenkatedralen.
Domkyrkan har en gedigen bakgrund, liksom grundläggning och Västerås finns belagd som stiftsstad från 1164. Vi vet inte när den första kyrkan fanns på platsen. Vad vi vet är att domkyrkan invigdes 1271, men när började bygget? Det är definitivt inte en kyrka i original från 1200-talet. Domkyrkan renoverades och byggdes om ett antal gånger redan innan Gustav Vasa blev kung. Därefter har det fortsatt, första efter branden i slutet på 1600-talet men det är framför allt tre ombyggnader, under den hundra åren mellan 1860 och 1960 som präglar utseendet. Inte mist tornet som är en av Sveriges ca 20 högsta byggnader. Men, det måste sägas, att explosionen av skyskrapor i de stora städerna skickar de 92 meterna på tornet allt längre ner på listan.
Domkyrkans interiör
Började febrilt leta efter souvenirer men det fanns inte det vi sökte så vi tog oss vidare in i kyrkorummet. Det är en gemensamt med dessa katedral liknande kyrkor att det finns ett ljusinsläpp som i sämsta fall är vackert. Det förstärks givetvis av att interiören är av det ljusare slaget.
Västerås Domkyrka är liksom många av sina domkyrkokollegor i Sverige också en begravningskyrka. Den som står ut här med sitt namngt är kung Erik XIV. Här ligger också riksföreståndare Svante Nilsson av ätten Sture. Sture var egentlige sex olika danska och svenska ätter. Svante Nilsson tillhörde det som kallades för yngre Sture och ätten utslocknade i början på 1600-talet. Svantes grav är mer anonym, medan Eriks definitivt inte går att missa. Designen på den upphöjda kistan är Carrera marmor och det är lätt att ta den för en moderna kista. Men, den är från slutet av 1700-talet, ca 200 år efter kungens död och det var en sentida efterträdare på den svenska tornen. Gustav III som lät sin företrädare få den ganska enkla och vackra kistan.
På andra sidan av altaret så fanns det en upphöjd grav som var svår att se ovansidan på, även för en lång person som er skribent. Det var en mycket utsirad staty av två liggande människor som de låg på lid de parade. Det är Riksdrotsen Magnus Brahe som ligger och har så gjort sedan början av 1600-talet. Han var son till Per Brahe d.ä. och farbror till Per Brahe d.y. Även den har en dansk och en svensk gren. Mest känd på den danska sidan är Tycho Brahe vars Uranienborg vi har besökt på Ven i Öresund. Både släkterna är utslocknade.
När vi började att sakta vandra ur kyrkan gick det inte att missa en enorma mässings ljuskronorna som hängde över valde delar av altarområdet. Direkt gick tanken till att de var från Skultuna som inte ligger särskilt långt från Västerås.
Svartån och det gamla Västerås
Vi valde att vandra över Svartån som rinner genom Västerås och kom på så vis in i en liten park där träden skugga gott. Vi rörde oss längs med ån och kunde snart se gamla trähus som stod på murar som också fungerade som kanten på ån. Det är en liten liten bild av det gamla Västerås. Staden tas gärna om exempel när är rivningsivern på 1960-talet kommer på tal. Visst, husen mycket charmiga och har karaktär, men det var ett exempel på fattig Sverige som den sociala ingenjörskonsten skulle ha bort. Sverige skulle bli ett modernt land med alla de moderna bekvämligheter som kunde erbjudas och väldigt många av de då bodde här var rätt nöjda med att få det bättre. Idag är det ett charmigt inslag i stadsmiljön och vi ska vara glada för det. De moderna 1960-talshusen som gjorde att vi tog ett stort kliv framåt i bekvämligheten har inte gått till historien som några arkitektoniska mästerverk. Men det fyllde sitt syfte.
Värmen var påtaglig och vi hittade ett fik i ett av de gamla husen som stod kvar vid hörnet av Slottsgatan och Kungsgatan. Det blev en kort respit vid den gamla borden. Det var ett modernt kafé med gamla stolar och bord i en salig blandning av skick och stil. Kanske passade väl in i det gamla huset där inte många vinklar var räta, inte golven heller för den delen. När den lilla kalla mums biten var nedsköljd så var det ut i värmen igen. Vi gick tillbaka över ån, in i city.
Aseaströmmen
Vi kom över till Stortorget och där fanns en intressant staty. Det var Aseaströmmen. Den är den mest kända skulpturen av Västerås konstnären Bengt-Göran Broström och är en blandning av brons och granit. Den symboliserar den ström av människor som man kunde se cyklandes i staden på till och från de olika skiften på ASEAS fabrik. Det med ström är dubbeltydigt eftersom det också refererar till att ASEA byggde utrustning till överföring av ström över stora avstånd. Men konstnären var, förutom Konstfack i Stockholm även utbildad på Valand i Göteborg. Tog några kort på statyn men de går inte att publicera. Det var för många människor som satt runt konstverket och då faller det under GDPR lagstiftningen. Det går inte att lägga ut bilder på människor om de inte har gett sitt medgivande och de har de inte. Det var faktiskt en ovanligt trevlig skulptur.
Vi utnyttjade det faktum att vi befann oss på citysidan av ån och här var husen högre och modernare, vilket gjorde att de levererade skugga på en av trottoaren och där köpte vi vår gångbiljett. Kom fram till Stora gatan och där delade vi på oss.
Stadsparken
Varje liten stad med självaktning ska ha en stadspark och det måste sägas, att Västerås lilla park var trevlig, där den låg vid kanten på Svartån. Det var fabrikör Sundin som ville ha en bättre utsikt från sin fönster och köpte området och anlade en promenadpark. Den skänktes senare till staden med förbehållet att platsen inte fick bebyggas. I slutet på 1800-talet blev det stadsparken och den har sköts, underhållits och utvecklats men samtidigt behållit sin ursprungliga karaktär. Det blev en parkbänk i skuggan under de stora och väl uppväxta träden i parken, utanför Västmanlands teater. Den avvikande hälften av gruppen hade varit på jakt och kom nu tillbaka med bytet i form av inköpte vattenflaskor som vi girigt hällde i oss i ett nästan desperat försök att öka vätskebalansen för att undvika huvudvärk och uttorkning. Det blev i alla fall inte sämre. Nu var vi laddade för nästa begivenhet i gurkstan.
Turbinhuset
Mellan stadshuset och stadsparken har Svartån dämts upp och det bildar en lite damm. På ena sidan har det gjorts ett överfyllnads mur som ger ett vackert litet vattenfall ner i rännan som gissningsvis skulle kunna vara en laxtrappa. Ån är alltså uppdämd och det byggdes ett litet turbinhus för att ta tillvara kraften från det lilla skapade fallet. Det hela började när domkyrkan skulle dra in el och det byggdes ett litet kraftverk. Männen bakom bygget var tre entreprenörer som hade börjat sin tillverkning i Arboga. De behövde expandera och letade efter en lämplig plats. Stadsfullmäktig lyssnade på dem och insåg att de behövde el till sina maskiner. Turbinhuset var redan klart och det var en av de avgörande faktorerna när ASEA beslöt att etablera sig i Västerås. De fick hyra turbinhuset, men fick installera egen utrustning och så kunde de få snurr på sin produktion av kraftprodukter.
Västerås slott
Byggnaden som låg ett bokstavligt stenkast från Turbinhuset var Västerås slott. Det var inte lätt att säga vad det var vi såg, eller kanske, det var det men det är nog en skugga av sin en gång så praktfulla och maktstinna tillvaro. Det är Västmanlands länsresidens, och det har vi sett några stycken vid det här laget.
Det var under 1200-talet när hamnen vid Västra Aros (Västra åmynningen) var den viktigaste utskeppnings hamnen av gods från Bergslagen som det började byggas en kunglig befästning. Västerås var då tillsammans med Stockholm den viktigaste staden i regionen och det skulle komma att kosta. Slottet som byggs som en befästning stod i centrum för strider under flera krig. Unionstiden blodiga strider mellan svenskar och danskar. Engelbrekt intog slottet och det var då, det viktigaste befästningen han intog eftersom det var direkt kopplat till kungen. 1522 erövrade Gustaf Vasa slottet och därmed var det i praktiken slut på det blodiga striderna om slottet. I stället kom de politiska striderna till. Här stod riksdagen som beslutade om protestantismens införande i Sverige 1527 och 1544 blev Sverige ett arvkungadöme. Kanske var det inte en händelse att dessa så viktiga beslut fattades på en riksdag i Västerås. Det var då kungligt residens. Vasa lät även utföra stora ombyggnader av slottet liksom hans som Johan III, byggarkungen som vi kanske kan kalla honom. Efter Vasa tapper slottet ganska snabbt i betydelse. 1638 dog Karl X Gustafs mor på slottet och därmed var tiden som kungligt residens över.
Erik XIV satt inspärrad på slottet i ca ett år innan han flyttades vidare för att försvåra för hans anhängare att planera för ett fritagande. Han dog senare på Örbyhus med ganska mycket arsenik i kroppen. Han återfördes till Västerås där han har fått sin sista viloplats i domkyrkan. Kanske var det inledningen till tiden som fängelse men troligtvis inte. Karl XII huserade krigsfångar i slottet. Den siste fången, inte krigsfången alltså, lämnade slottet så sent som 1857. Slottet har genomgått både renoveringar och ombyggnader, inte minst efter en svår brand 1736.
Vi tog oss in på slottsgården och den kändes väldigt liten, kanske inte så konstigt för det var flera höga våningar så det kändes lite inpackat och ytan krymptes av byggnadsställningar. Inget var öppet så vi lämnade slottet igen, inte mist drivna av att det kurrade i magen. Därför var det lite olyckligt att det stod att det skulle finnas en restaurang i byggnaden. Vi gick förbi pumphuset på väg in mot stan i jakten på vår försenade lunch och kom då att gå förbi stadshuset på lite närmare håll.
Stadshuset
Den är svår att missa byggnaden med 65 m höga tornet som reser sig på Svartås östra strand. Det tog nästa 20 år från det att man började prata om ett nytt stadshus tills det att bygget stod klart. Det fanns långt gångna planer på 1930-talet men det var först i slutet på 1940-talet som beslut började fattas. Innan bygget kom igång behövde platsen undersökas arkeologiskt och det var kanske en jackpot ur en aspekt, men inte så bra ur en annan. Man hittade resterna av ett dominikaner kloster från 1200 – talet. Man tror att det rivits för att ge byggnadsmaterial till ombyggnaden av Västerås slott, vilket är logiskt ur flera aspekter. Det var där som katolicismen blev ersatt av protestantismen som religion i landet. Det fanns ett symbolvärde i att göra sig av med det gamla och bygga det nya med det gamla materialet. Sedan var det inte mer än ett par hundra meter att transportera materialet, vilket förmodligen var den viktigaste aspekten. Man hittade också begravningsplatser med upp emot 3000 skelett. Historia, arkeologi och bevara det gamla var inte prioriterade under den här tiden, det var nytt, det var framtiden och det var byggandet av ett bättre samhälle. Västerås nya stadshus skulle visa på just detta. Det gjorde interiören som det lades ner mycket tid på att få till.
Det tog hela 35 år att bygga klart huset som stod klart så sent som 1988. Då skedde det i olika etapper. Till 1963 stod Fullmäktige flygeln klar, vilket också var hundraårsjubileet av stadsfullmäktige. Tidig stod också det bastanta fyrkantiga tornet klart. Där installerades ett av Sveriges största klockspel, detta som en anknytning till det kloster som en gång låg här.
Vi var klara med den gråa byggnaden och tog oss snabbt in på första bästa matställe. Näring, dryck och svalka var viktigaste just nu.
Vasaparken
Vår stadsvandring var från början välplanerad. Men som alltid så kommer det lite det till lite kringelikrokar längs vägen. Det blev nu tredje gången som vi gick samma väg i olika riktningar. Vi tog oss tillbaka längs Svartån, förbi stadshuset och då träffade vi på två herrar i ett glatt tillstånd. Mycket glatt kan man säga men det verkade inte vara någon alkohol med i bilden. De tycket att vi skulle ta kort på dem och hur kunde vi vägra att delta i glädjen? Vi brände av lite bilder och så sa vi hej och skildes åt. Vi tog oss vidare, förbi, stadshus och rådhus och in i Vasaparkens svalkande skugga. Tvärs över ån låg slottet men vi vek av österut in bland de stora uppvuxna träden sommar murriga skugga och svalka.
Vasaparken var från början slottsträdgården men 1863 överfördes den till staden. Den är anlagd i brittisk stil med promenadstråk, träd som är ”lite utslängde” och gräsmattor. Det var behagligt att sitta i skuggan. Vi hamnade i parken mitt där en byst av Gustav Vasa finns och det var här vi kunde se en annan av Västerås attraktioner, som kanske inte är så välkänd.
Hackspett INN
I staden har det byggts hotellrum som har väckt en del uppmärksamhet. Konstnären Mikael Genberg skapade ett hotell 13 meter upp i ett av Vasa parkens stora träd. Det är ett rum och det har, tillsammans med systerhotellet Utter INN, som är en lite stuga som flyter ute i Mälaren och har sovrummet tre meter ner i vattnet, väckt internationell uppmärksamhet. Nu kunde vi betrakta Hackspett INN nedan ifrån. Vi samlade ihop lite krafter för att röra oss lite till i värmen och strosade sakta genom parken förbi konserthuset som tagit en del av parken i anspråk. Samtidigt gjorde det att fler människor kom att röra sig i parken, särskilt kvällstid, vilket har varit positivt.
När vi kommit fram till Kopparbergsvägen så tog vi gångtunneln under vägen och så var vi framme vid det som på ett sätt är synonymt med Västerås; ASEA eller ABB som det heter idag.
ASEA
Skulle man kunna säga att ett av Sveriges mest framgångsrika företag kommer ur en bankkris? Kanske. 1878 var det en svår ekonomisk kris och bankirföretag i Stockholm fick lägga ner. En av ägarna, Ludvig Fredholm lämnade Sverige för att se sig om i den stora världen. Han kom tillbaka med övertygelsen om att framtiden låg i elektriciteten. Han kom i kontakt med bröderna Jonas och Göran Wenström. Tillsammans började de att tillverka dynamos för att producera el. Grunden var Jonas Wenströms egen konstruktion som de fick patent på. Företaget etablerades i Stockholm men hade tillverkningen utlokaliserad till Arboga. I samband med att de tog hem beställningen på belysning i Västerås En ny partner kom in i bilden, Gustav Abraham Granström och där med kom inriktningen på företaget att splittras. En del fortsatte med att bygga gatubelysningar och den andra gav sig på kraftöverföring av elström. De upptäckte snart att de inte var konkurrenter utan skulle vinna mera på att samarbeta så de båda företagen slogs 1891 ihop till Allmänna Svenska Elektricitets Aktiebolaget. Eller ASEA som vi kom att känna företaget som. Västerås kom att bli platsen för det nya bolaget och de fick god hjälp av staden. Kraften från turbinhuset, mark från stadsfullmäktige och hjälp att sälja de nya aktierna för att få in pengar till utvecklingen.
ASEAS grundande sammanfaller med den svenska industrialiseringen och företaget tog hem order på kraftöverföring och utveckling av t.ex. spårvagnar. Det var inte långt borta att ASEA inte blivit så långlivade. De hade visserligen tidigt tagit hem order på utländska marknader, men Fredholm avled redan 1891 och uppfinnare Jonas Wenström två år senare, endast 38 år gammal. I slutet på årtiondet gick Stockholms Enskilda bank in i företaget. Bankir Wallenberg genomförde förändringar i ledningen på företaget och ASEA kunde återigen ta upp tavlan med sin konkurrenter och de klarade sig bra.
Det gick så lysande att de växte ur sina produktionslokaler och 1911-15 så byggdes Mimersverkstaden. En 200 meter lång fabrikslokal. Det var den vi var på väg mot. Den används inte som verkstad utan där finns bl.a. Länsmuseet. Det skulle visa sig vara en riktigt god investering. Redan under kriget gick det ihop. Tyska företag producerade till kriget och ASEA kunde ta över deras kunder i Sverige. Detta sammanföll med att ASEA gjorde en satsning mot mer konsument inriktade produkter som bl.a. småmotorer och hushållsprodukter.
När bygget av Mimersverkstaden var klar började de bygga sitt nya huvudkontor, vilket skulle bli Sveriges största privatägda kontor. Det byggdes i nationalromantiskt tegel, fyra våningar högt och torn 65 meter över marken. Kanske var det därför som stadshusets torn blev blev 65 meter, varken mer, eller mindre. Det är knappast någon slump. Det var hit vi kom när vi kom fram ur gång tunneln och kunde beskåda hela härligheten. Det var inte lätt. Ett så stort hus har en fördel av att ha lagom med fria ytor så att det går att beundra helheten, Det gick det inte här, vi stod för nära. Gatans allé träd skymde också en del av utsikten. Vi kunde inte beundra byggnaden länge, utan tog oss ganska raskt över torget och in mellan husen för att komma i skugga och hitta ingången till Länsmuseet i den gamla Mimersverkstaden.
Det var här som ASEA kom att tillverka många av de produkter som de tog fram i det sakta gryende svenska folkhemmet. När efterkrigsdepressionen var över hade ASEA klarat sig ganska väl. De passade på att köpa upp företag som hade klarat sig mindre bra för att expandera sin verksamhet. Någon konkurrent slukade de, men det var angränsande områden som de riktade in sig på. Efter andra världskriget kunde ASEA expandera ytterligare och 1989 slogs de ihop med schweiziska Brown Boveri och bildade ABB. Vars bokstäver finns i planteringen framför huset i Västerås
Västmanlands läns museum
Vi har sett det förut, i Halland bland annat. En förening som bildas för att bevara byggdes historia och samlar på sig föremål som det till slut inte har råd att ställa ut. In kommer det allmänna, oftast genom de gamla landstingen och numera genom regionerna. Det stämmer in på Västmanland också. 1861 bildades Västmanlands fornminnesförening och de samlade in skatter från bygden. 1889 fick de flytta in på slottet med sin samlingar. Trettio år senare 1918 kunde de anställa den första intendenten. Verksamheten fortsatte och expanderade. Vallby friluftsmuseum tillkom i början på 1920-talet och en satsning inleddes 1999 WestmannaArvet i Hallstahammar. Då hade föreningen blivit en stiftelse 1980 med föreningen, kommunen och landstinget som initiativtagare. 2006 lades stiftelsen ner och verksamheten fördes över till Region Västmanland, medan friluftsmuseet i Vallby blev en kommunal uppgift. Verksamhet var nu så omfattande att den inte längre kunde vara kvar i slottet utan flyttade till ASEAs gamla verkstads lokal.
Det var fina omgivningar och det märktes att det lagts ner resurser på att snygga till området och det var inte svårt att hitta rätt när vi väl kommit förbi huvudkontoret. Väl där inne var det en stor och ljus lokal som välkomnade oss. Med tanke på vilka historiska arbetsplatser som vi sett under våra resor, inte minst Rademachersmedjorna i Eskilstuna, så verkar ASEA ha satsat på ljusa och luftiga lokaler till sin produktion.
Utställningarna var lite varierade och dagens mycket sköna, men ändå lite för varmt började ta ut sin rätt. Det var lite svårt att koncentrera sig på allting och en hel del var på något sätt repriser av vad vi sett på andra museum. Lite stenålder, järnålder och lite medeltid. Det är möjligt att försvara med att museerna fyller en utbildningsfunktion för den lokal orten och då är det kanske inte helt rätt att jämföra olika museer. Efter att gått igenom utställningarna så tog vi oss tillbaka till hotellet för lite vila. Det var ganska tungt att ta sig de sista hundra meterna till hotellet.
När vi var på rummet var det varmt, solen har slösat sina strålar på våra fönster hela dagen. Tur att vi lät mörkläggningsgardinerna vara fördragna hela dagen för att stänga den värsta värmen ute. Det lyckades och vi fick en välförtjänt eftermiddagslur, vilket gjorde oss mycket gott, tillsammans med en del vätska. Vi repade snabbt mod och beslutade oss för att ta en tur till. Värmen är skön och en eftermiddag/kväll som denna ska vi utnyttja. Vi satte oss i bilen och styrde kosan till något som låg en bit från stan ute vid Mälaren.
Västerås historiska skeppsmuseeum
Vi hade som sagt skakat av oss den värsta tröttheten och följde GPS österut på E18 och svängde av vid flygplatsen. Passerade under inflygningen och fortsatt ut mot en ort som är välkänd för alla handbollsälskare, Irsta. Den passerades snabbt, men inte snabbare än att vi han notera den något udda formen på tornet som var oharmoniskt och oproportionerlig. GPSen tog oss ganska omgående söderut på allt mindre vägar. De bilar som kom efter oss pressade på och det var inte helt bekvämt att köra fortare på de kringliga och backiga vägarna där sikten inte var den bästa. Trots detta försökte vi njuta av det so otroligt vackra julilandskapet där åkrarna stod och tvekade om de skulle skifta sin färg från grönt till gult.
Vägskälet låg vid Kärrbo kyrka och arkitekturen på den avslöjade snabbt att den hade gamla anor, 1200-talet skulle det visa sig. Nu kunde vi själva se förklaringen till varför bilarna bakom tyckte att de inte behövde bry sig om avståndet till framförvarande fordon. Frösåkers golfklubbs öppna spellandskap bredda ut sig ner mot Mälaren och visst finns det en skönhet i det öppna golflandskapet. Golfarna bilkörande är allt annat än skönt att uppleva först i kön. Nu visste vi att vi skulle slippa dem när de nådde fram till sin lekplats för vuxna.
GPS tog oss ytterligare ut i halvön i Mälaren. Orden om att svänga höger kom och nu var vi nära att vara framme. Ett vikingaskepp låg uppdraget på land och det passerade vi för att komma närmare hamnen. Det var gott om parkerade bilar och vi hade turen att kunna pressa in vår lilla bil på den grusade planen under de stora skuggande träden. Vet inte om det är klimatet eller om det är avsaknaden av västkustens ihärdiga vindar som gjort att träden kommit att växa sig så höga i området runt Västerås. De känns i alla fall mycket högre än vad vi är vana vid.
Så kunde vi lämna bilen och börja gå och titta på båtarna som låg uppdragna på land. Det första som man slogs av att det var nog ett tag sedan de underhållits, men å andra sidan vi är inne på det andra Coronaåret och turismen har dalat drastiskt. Kanske båtarna får ligga kvar på land under säsongen och därmed ökar slitaget något. En kyrkbåt hann vi beskåda och det var något som vi lärde oss i Roskilde för ett antal år sedan. Vikingaskepp och kyrkbåtar är nära släktingar. Det är i princip samma struktur på byggandet, men de förra är lite större och avsedda för havet medan kyrkbåtarna är mindre och avsedda för fredligare ändamål.
Vi tittade runt lite på området som verkade vara någon form av eventplats. Där fanns en kvällsrestaurang som öppnade när vi åkte därifrån, ett glass kafé och så femkamps attraktioner i lite vikingastil som blandades upp med äldre verktyg som hängde på väggarna på de vikingatida inspirerade husen. Det som verkligen tog priset denna kväll var den röda djäveln!
Koggen Roter Teufel
Det är namnet på den kogg som ligger i vattnet och guppar. Det är en rekonstruktion av ett vrak utanför Skanör från 1300-talet. Kanske var den inblandad i sillhandeln när den var som hetast i Öresund.
Det var en upplevelse att få se en livs levande kogg. Har läst om dessa fartyg så många gånger och den är intimt förknippad med Hansans utbredning i Östersjön och Nordsjön. Koggen kom att ersätta de vikingatida båttyperna för handel. Knarren var det fartyg som var byggt för varutransporter, men Hansan behövde bättre fartyg som kunde ta mera last. Koggen kom att ta till sig den sydeuropeiska kravelltekniken och kunde på så vis få till större fartyg. De saknade köl, vilket gjorde att när det blev ebb så ställde sig fartyget på botten istället för att lägga sig ner som kölfartyg gjorde. Koggen var också överdäckade, till skillnad från de öppna vikingatida fartygen. Det var koggarna som kom att knyta ihop Hansans vidsträckt handelsområde med varandra och förändra norra Europa.
Roter Teufel som fartyget heter idag var öppet för besökare och trots riskerna för personer som går stappligt så kunde vi inte missa detta tillfälle. Det luktade tjära och det var oväntat stort. Kanske för att jämförelsen står gentemot vikingafartygen var kortare än koggen, ca hälften till två tredje delare av koggens knappt 30 meter. Bredden var 3-5 meter medan koggen var över 8 meter bred. De stora skillnaden var höjden. Vikingarnas knarrar och drakskepp lång nära vatten linjen, medan koggens akterkastell sträcker sig uppemot fyra meter över vattenytan.
Originalet till fartyget hittade på 1980-talet utanför Skanör i Skåne i samband med att man höll på att gräva fram vikingafartyg. Man tror att koggen var en del av vitaliebrödernas sjörövarflotta som förlist, kanske på ett plundringståg. Det tog initiativ till att bygga en kopia av två koggar och det kunde ske i ubåtshallen på Kockums i Malmö. Senare kom de att säljas till Frösviken där vi nu var. Det var bara Roter Teufel som var hemma, den andra var ute på uppdrag. Det var otroligt intressant att titta runt och konstatera att fartyget var byggt för last och inte människor. Vi lyckades till slut att krångla oss över alla hinder som fanns för oss och komma av båten. Satte oss i skuggan med en inhandlad glass som vi köpte i kiosk som sålde egen handgjord glass. Detta var en upplevelse och nu tog vi oss hemåt i den dagsljusa sommarkvällen, genom att de små vägarna ute på landsbygden och njuta av otroligt vacker svensk sommar kväll. Här kunde ingen golfare i världen stressa oss!
