Tjolöholms slott
Det hade varit en otroligt varm och vacker höst. Värmerekord och högsommarkläder i mitten av september. Det skulle bli dags för en söndagspromenad och det ganska nya slottet Tjolöholm verkade som ett attraktivt ställe. Det har blivit många promenader i parken och i omgivningen så när parkeringen var klar och avgiften betalats så var det att välja promenadväg. Valet föll på vägen som ledde rakt västerut förbi åkrar och fyrspannshinder och vidare ut mot den yttersta delen av halvön som sticker ut i Kungsbackafjorden som vakt mot inkräktare. Det var här som Ekskogen satte in i all sin prakt och skvallrade om att platsen har gamla anor.
Redan under tidigare delen av 1200-talet finns namnet nedtecknad i de danska skattelängderna. Området var danskt fram till freden i Brömsebro 1645 då det gick över i svenska händer som utlånat på 30 år. Frederna i Roskilde och Köpenhamn gjorde att Halland blev svenskt på riktigt. Om det varit krigiska förvecklingar på Tjolöholm vet vi inte på rak arm, men svenskar och danskar har krigat i Göteborg ca fem mil norrut och i Varberg ca fem mil söderut. Nu var det inte krigsskådeplatser som vi skulle besöka ut det vackra nordhalländska landskapet. Vi passerade på grusvägen mellan höga häckar av vad vi trodde var buxbom, inflätat med nypon, ek och andra träd där de olika arterna kan utnyttja varandra. Vi passerar bortanför slottets synfält och kommer in på nästa stora åkerfält.
Halland är ett rikt jordbrukslandskap och Tjolöholm halvön är inget undantag. Vid infarten till Tjolöholm odlas det pepparrot till i princip till hela Sverige. Kanske är det inte så konstigt att det är en gammal kulturbygd. Det som däremot är lite konstigt är att när området kommer i svensk ägo är att det byter ägare en förbluffande hög frekvens. 80 år verkar vara det längsta som en släkt har stället innan de säljer det vidare. Det vare egentligen inte förrän på 1860-talet som en slottsliknande byggnad byggdes på platsen. Området är vackert. Vi kom fram till Ekskogen och kunde läsa på skyltarna att skogen ska få vara naturlig, dvs., grenar, löv och nedfallna träd kommer inte att plocka upp utan det ska få bli en skön skog att vistas i. Det gick att gå söder ut eller norrut. Vi hade ingen ambition att gå hela vägen runt ute på uddarna utan valde den södra vägen. De blir lite smalare med mindre väg och mer traktorspår, där vi går i kanten mellan ekskog och åker. Vi kommer fram till slutet på vägen under ekparasollets väldiga skugga. Vi svettas, det blåser ljumma vindar och det är härligt, inte alls så kallt som det borde vara i slutet av september. Inte ens den lätta brisen från havet ger svalka. Det är en skön dag. Vi stannar till vid havskanten och förundras över att, hade planerarna på 1960-talaet fått sin vilja igenom hade vi inte stått här. Då hade det legat ett oljeraffinaderi på platsen. Jo, det moderna samhället måste ha platser som tillverkar de produkter som vi behöver. Vi har själva använt raffinerade vätskor för att ta oss hit. Just nu var vi glada för att området blev kvar som naturområde. Kanske var det ett resultat av alla ägarbyten, det gällde att bli av med stället.
En som köpte stället var grosshandlare Dickson i Göteborg. 1892 betalade han för ägorna och såg till att göra området till Sveriges största stuteri. Bilen var inget alternativ, om någon på den svenska västkusten visste att den fanns. För att köra hästar så behövdes det kuskar. En kuskskola byggdes det också. Kanske är det därför som det körs fyrspannstävlingar här med jämna mellanrum, som en tradition av svunna tider. På området finns också ett vagnsmuseum, men det stod inte på dagens program. Det var ingen enkel väg som vi valde. Kanske var det för att skydda åkrarna från havets översvämningar som det byggdes en liten stenmur vid strandkanten. Den är gammal och inte direkt underhållen. Skyltar varande oss för det men det är också en stig för att ta sig förbi åkern och havet och över till nästa udde där stigen återigen går in i en ekskog. Det måste ha varit ett omfattade arbete som lades ner för att få ihop ett modernt jordbruk. Efter tre år så utlyste Dickson en arkitekttävling, att bygga ett slott i elisabetansk stil. Det är från den brittiska perioden under den avslutande halvan av 1500-talet. Lars Israel Wahlman fick uppdraget och han ritade ett praktfullt slott med starka influenser av den tidsaktuella brittiska Arts- and Craftrörelsen. Tyvärr dog grosshandlaren kort efter att slottet började byggas och det blev hustrun Blanche Dickson som fick se till att byggnaden gjordes färdig. Sex år tog det innan Blanche kunde flytta in och tyvärr hann hon bara bo två år i prakten innan hon dog, endast 50 år gammal. Dottern tog över och slottet började förfalla under mitten av 1900-talet innan det såldes till Göteborgs kommun. Kommunen renoverade det viktigaste men arrenderad ut marken. Kanske var det då som dessa åkrar och ängar som passerat över gjordes i ordning.
De blev uppför på nästa udde och när vi kommit upp en liten bit blev det en otrolig utsikt i septembersolen låga motljus. Havet som luktade och vågorna som kluckade. Det var bara kalendern som visade fel dag, ett par tre månader för mycket. Vidare genom skogen och ut på nästa balansakt över stenmuren innan vi återigen kommer ut på en ek beklädd udde. Nu börjar centrum av anläggningen skönjas. Landmärken som badplatser, lekplatser och strategiskt placerade bänkar. Vi tar oss till slut fram till slottet från havssidan och det är alltid lika vackert i det havsreflekterade solljuset. Kungabacka kommun köpte slottet från grannkommunen i norr och behöll det ett kort tag innan det skickades vidare till en stiftelse, ägd av Kungsbacka kommun. Det är nu som verksamheten sakta börjar utvecklas. Som regelbunden besökare över åren så märks förändringarna, det kommer till arrangemang, parkeringarna avgiftsbeläggs dyrt men ökas och gör tillgängliga. Byggnaden och parken rustats sakta upp, det kommer till attraktioner i form av stuguthyrning, caféer, arrangemang och annat som gör att det sakta byggs upp en verksamhet som drar till sig en publik. Tjolöholm har vi nog inte hört talas om för sista gången.
Vi tog oss runt slottet till entré sidan. Det var gott om människor som ville se Jane Austin utställningen denna den sista dagen. Vi valde att ta oss en äpplekaka i caféet innan det var dags att åka hem igen.
inga bilder hittades
Dag 1 – HällristningsraidenDag 2 – Utflykt till glasblåsarbygd
Dag 6 – Carlstens fästning på Marstrand