Pärlor i Östergötland – Dag 1

Högbysten reser sig på toppen av platsen för den gamla medeltida kyrkan på Östergötlands slätt.

Lastad och klar. För första gången ska en yngre generation följa med på en längre resa på sommaren. Borta är de korta resorna till påsk, nu är det en lång resa och vi ska leva med varandra, tätt inpå. Så lotsar vi ut bilen på den alltför bekanta leden. Samma sträcka som vi körde för mindre än fyra månader sedan. Vi ska hänga i ganska länge, ända till Huskvarna. Första stoppet låg på halva vägen. En annan generation finns inte längre med oss, mer än i tankarna och så platsen på kyrkogården. Det var dags att hälsa på och göra i ordning så att de galme kan ha det lite fint. Vädret var sisådär om som vin och ömsom vatten som förgyllde delar av vår resa. Det var lite semestertrafik och det var lite människor som kommit tillbaka efter semestrarna så det var en lite blandad kompott. Eftersom det var tidigt så var det lugnt och fem minuter före öppnandet av vårt resmål, svängde vi in bilen på parkeringen.

Huskvarna fabriksmuseum

Ända sedan vi besökte tändsticksstaden för sex år sedan har Huskvarna Fabriksmuseum stått på önskelistan. Det har inte blivit av eller passat in våt program, men nu, nu blev det av. Huskvarna är en lite äldre svensk industrihistoria. Stormaktstiden krävde vapen, mycket vapen, och en av dem som såg till att det grundades vapenfabriker var Gustav II Adolf. Hans pappa, Karl IX, hade varit en flitig industrialist och sett till att hans hertigdöme, som han ärvde efter sin far, Gustaf I Vasa, var omfattande. Han grundade bl.a. Åkers Styckebruk, som vi besökte för ett par år sedan. Jönköpings vapenfabrik var, ett av fem faktorier som han grundade 1620. Norrtälje och Söderhamn var två av de andra. Sjuttio år efter grundandet startades ett borrbruk i Huskvarna. Namnet kommer från borgen Rumlaborg, som hade en kvarn. Hus var ett annat namn för borg på 1300-talet och redan då förekom tillverkning av vapen. Produktionen blir effektivare och sakta flyttas tillverkningen österut. I mitten på 1700-talet blir vapenproduktionen privatiserad och byter också namn till Husqvarna Gevärsfaktori. En ny byggnad uppförs för att utveckla tillverkningen, samma byggnad som idag innehåller museet.

Gick över gatan och in genom den vita porten. Väl inne på fabriksområdet ser vi en mycket stor grön ledning som ligger i ett litet sluttande plan. Det är inte länge sedan vi såg en likande konstruktion, fast då i Tollered på vår resa längs Säveån. Det var vattnet till kraftverket som driver hela anläggningen. Den ligger vid botten av en bergvägg som är nästan lodrät, 30-40 meter upp i luften. Inte undra på att det gick att få ut kraft ur Huskvarnafallen här vid Huskvarnaån.

Vi tog oss de hundra meterna till den vita industribyggnaden som via en bro, över den gamla flodfåran, tog oss in i den gamla fabriken, som idag drivs av Huskvarna hembygdsförening och är Huskvarnas fabriksmuseum. Huskvarna fabriker sponsrar verksamheten med bl.a. den fina byggnaden. Rätt in och betala innan vi gick in i den första salen. Där står en av Karl XII:s karoliner i full mundering och en musköt från Huskvarna. I montern bredvid står en annan man med sitt vapen, fullt utrustad av Huskvarna 2017. En skogshuggare med en orange motorsåg och oranga skyddskläder från Huskvarna. De båda dockorna beskriver väl företagets utveckling.

1800-talet är det kanske fredligaste århundradet som vi känner till. En konsekvens blev att vapentillverkningen minskade och för Husqvarnas del, som bolag, en nyorientering. In i bilden kommer Wilhelm Tham. Han börjar utveckla företagets civila produkter, som jaktvapen, cyklar, kaminer, spisar, ja allt som det framväxande industrisamhället behöver. Detta sammanfaller också med en befolkningsökning i Sverige, när dödstalen minskar samtidigt som födelsetalen fortsätter på samma nivå. Marknaden för de nya produkterna är stor. Befolkningsökningen gör att människor måste lämna jordbruket och söka sig in mot städerna för att få arbete. Utflyttningen till Amerika är också, tidvis stor. Husqvarna blir ett namn i den svenska industriella revolutionen, ett namn som på allvar etsar sig fast i människornas vardag.

Vi fortsätter in i nästa rum och får se olika montrar med uppbyggda scener från olika epoker, alla utrustade med Huskvarnas produkter. Vi hinner med motorcyklar och trädgårdsmaskiner och en liten dockmonter om hur man tillverkade gevär. Sedan var det dags att ta den gamla industrihissen upp till andra våningen. Där gick vi rakt in i jaktvapenavdelningen. Det fanns gott om modeller och en lång utveckling från de tidigaste jaktvapen till mer moderna. Det fanns även några nyare militära vapen som k-pistar, en AK-4 och ett par raketgevär. På det hela taget lyser det igenom att den militära produktionen som var grunden för företaget har ersatts med civilproduktion. Det går också att se skillnaden mellan militära och civila vapen som har olika karaktär. Det blev till att fortsätta in i en gammal fabrikshall som visade upp produktionen. Maskinerna som tillverkade Hukvarnas köttkvarn fanns där med sitt revolvermagasin och kvarnar i olika stadier av färdighet. Maskinerna drevs av remmar som kom från taket och gjorde att de snurrade. Det fanns också flera maskinstationer som visade hur det gick till att borra gevärspipor.

Efter andra världskriget gör Husqvarna en nysatsning. Under kriget var man en del av den svenska beredskapen och mycket tillverkades för försvarets behov. Folkhemmet byggs upp och Husqvarna var en del av att alla svenskar fick det bättre när företaget producerar folkhemmets basbehov, köksutrustning som spisar, kylskåp och mikrovågsugnar! Företaget känner av att världen förändrades i skarven på 1960- och 1970-talet. Skyddstullarna som Sverige haft för att säkerställa en inhemskproduktion tas bort till förmån frihandeln och konkurrensen drabbar de svenska företagen hårt. Skoproduktionen i Örebro är ett annat exempel som vi tittade på i påskas.

Det var dags att ta steget in i folkhemmetskonsumtions varor som Huskvarna producerade i massor. Det blev en ny hall med motorcyklar. Carla Carlkvist motorcykel från VM-titeln 1983. Carla som tyvärr gick bort för inte allt för länge sedan. Där fanns Jösse Jönssons Enduro motorcykel och Anders Erikssons VM hoj liksom belgaren Jacky Martens och många fler. Cyklar och spisar fanns placerade i nästa rum. Här fann vi också en kamin med namnet Norrahammar. Orten som ligger några mil söder om Jönköping tillhörde tidigt Huskvarna och det speciella med just denna kamin var farfar hade en liknande stående i sitt hem. Ett minne från en tid när värmen kom från kaminer och inte i varma rör från avfallsanläggningarna som producerar fjärrvärme. En lång vägg var fylld med symaskiner och visst hittade vi den industrigröna maskinen från 1960-talet som jag så väl kommer ihåg från barndomshemmet.

Gjuteriet las ned. Vapenproduktionen lämnades över till en statlig tillverkare och till slut såldes Husqvarna till Electrolux som satsade stort på att växa. Under Elektrolux år som ägare utvecklades Husqvarna till ett företag med inriktning på skogs- och trädgårdsutrustning och 2006 får Husqvarna återigen stå på egna ben. Namnet Huskvarna finns kvar på olika produkter. Motorcyklarna tillverkas i Tyskland som köpt licens till namnet Huskvarna. Symaskinerna finns kvar men produceras av ett internationellt företag som också tillverkar konkurrenten Singer. Kvar finns Huskvarna trädgårds- och skogsprodukter samt andra varumärken som tillhör bolaget som Gardena och Jonsereds.

Vi försökte hitta ett ställe att stanna och äta pankakor på. Det gjorde vi vid en parkeringsplats med otrolig utsikt över Vättern och med hela Jönköping i syd. Pankakorna var frysta så vi packade upp dem i bilen och körde vidare i väntan på att de skulle tina.

Gränna

Det tog oss hela vägen till Gränna. Efter resan här i påskas så förväntade vi oss en öde kullerstengata som bara väntade på att vi skulle komma. Inte riktigt. Det var kö in i stan med bilar, husvagnar och husbilar. Det var så smalt att det inte riktig gick att mötas på gatan med breda ekipage, speciellt som en del av gatan utgjordes parkering för bilar. Det gick inte fort men vi kom fram och körde ner till hamnen. Där kunde vi äntligen äta lunchen. Visserligen var pannkakorna kalla men inte frysta och mat är gott. Det var tur att vi laddade med mat innan vi flyttade bilen till det hektiska centrum och kastades oss in i alla polkagrisbutiker som vi kunde hitta. Vi hittade fler butiker än parkeringsplatser. Det räckte med en av den sistnämnda men fyra polkagrisfabriker kunde varit lite fler, OM det inte vore för besöksskatten i varje butik, eller behovet av souvenirer, från varje butik. Nackdelen är att souvenirerna är ätbara och fördelen är att de är ätbara. Lika trögt som det var att komma in, lika trögt var det att komma ut, men vi lyckades med det också.

Mjölby

Mjölby är en ort som bara är bekant till namnet och så klart, familjen Storch i Sällskapsresan. Annars var det ingenting. Mjölby ligger i samma område som Skänninge och Vadstena, på den östra sidan av Vättern. Detta är gamla maktbygder från tidig medeltid. Skänninge som ”bara” ligger knappa 10 km bort, var tidigt en viktig plats i den svenska makthistorien. Kyrkan i Mjölby har anor från 1100-talet men idag är det en 1700-tals kyrka. Mjölby ligger i gamla kulturbygder och namnet härstammar ur det faktum att här maldes det mjöl. Själva centralorten i kommunen utvecklas inte förrän under senare delen av 1800-talet och stadsrättigheterna beviljades så sent som 1920. Idag breder staden ut sig längs Svartån. Vi tog oss fram till Kungshögsskolan.

Kungshögarna i Mjölby

Även om staden är ny så ligger den vid en farbar å. I gamla tider var vatten det som förenade och land det som skiljde människor åt. Svartån rinner ut i sjön Roxen, som är den del av Göta kanal, kända vattenvägar sedan gamla tider. Det är därför inte svårt att tänka sig att detta är gamla bygder där människor har bott sedan långa tider. Kungshögarna ligger på en ås som sträcker sig längs på Svartåns norra sida. Det finns 125 synliga gravar, de äldsta är hällekistor från stenåldern, minst 3000 år. De stora gravfynden är annars från järnåldern. Den svenska järnåldern sträcker sig under ca 1500 år, från 500 f.kr. till slutet på vikingatiden. Det är ett omfattande gravfält, med skeppssättningar, domarringar och gravhögar. Gravarna dateras till mer eller mindre hela perioden, klokt kanske med tanke på järnåldersfynden. Mellan stenålder och järnålder ligger bronsåldern och det finns rapporter om begränsat med bronsfynd. Hur förhåller sig detta stora gravfält till Vendelhögarna i Vendel och gravfältet i Valsgärde i Uppland?

Vi lyckades parkera bilen vid skolan och sedan var det en gissningslek efter som vi glömt vår karta. Det fanns inga skyltar och skogen stod tät uppåt öster, men den bästa ledtråden var ett pokémongym och dit tog vi oss. Till slut lyckades vi i alla fall lokalsera vår position till den södra ändan av gravfältet. Här hade vår historia kunnat tagit slut men det gjorde den inte. Över åsen har det byggts en freesbee golfbana och kanske var det räddningen. Marken hålls mera öppen och klipps för att möjliggöra denna sport och varför inte på mycket gammal gravhög? Golfarna förstör inget, människor kommer och njuter av den fina naturen och på den gamla sandåsen tar välväxta tallar över allt mer. Vi kunde se högplatån och i den norra ändan så fann vi gravhögarna. Inte särskilt imponerande gentemot det vi sett tidigare men det är fortfarande en mäktig gravhög och det finns så mycket frågor att ställa om dem och om hur världen såg ut på den tiden när de kastades upp. En tanke är att det var mycket mindre träd. Timmer var svårt att flytta och skogar runt bosättningar höggs förmodligen ner snabbare än de växte upp. En liten skymt fick i alla fall när terrängen öppnade sig något och utsikten från den lågmälda åsen förklarade varför den var något extra, det gick att se ganska långt, om vi tänker bort hus från miljonprogrammet och hälften av alla träd mot horisonten. Nu hade vi rört oss närmare bilen och så gick vi tillbaka.

Slaget vid Mjölby

Det var här, om vi ska tro källorna som slaget vid Mjölby 1543 stod under Dackefejden. Eller gjorde det det? Vem vet? Inför förarbete för resan så kom vi på detta ganska okända slag och en anledning till att det är okänt är att det är mycket som är oklart. Har det ägt rum? Ja blir nog svaret på den frågan. Hur vet vi det då? Jo, bönder i trakten har i blivit bötfällda för att de deltagit i något som skulle kunna tolkas som ett slag. Den främsta källan till slaget om Mjölby är när Gustav Vasa frågor Per Brahe om hur de gick i mötet med Dacke. Brahe levererar in uppgifter om slaget och mer än det han skriver vet vi egentligen inte. Att Brahe i sin iver att blidka sin herre lämnar uppgifter som förmodligen är mycket väl tillrättalagda, vinner bara han själv på. Han överdriver upprorsmakarnas antal och slagets intensitet. Så långt är det normal källkritik. Vi vet nästan ingenting, egentligen. Historiker har sedan dess börjat forska i detta slag under kriget i småländerna och det har broderats en del beroende på vilken historisk syn som varit den rådande. Slaget har förlagts hit till Kungshögarna efter att vissa, mindre fynd har gjorts. Vi kunde bara titta på området och fantisera om 1500-tals soldater som brakade ihop med en bonde hop som inte gillade de nye svenska kungens hårda nypor. Det är tveksamt om det rörde sig på 20-30000 upprorsmän som Brahe d.ä. påstod i sin rapport. Ännu mer osannolikt skulle det bli om det var i februari månad. Skulle det verkligen gå att hålla så många man i fält under den kalla månaden? Med tanke på att endast åtta man bötfälldes för sin medverkan och ingen fängslades eller avrättades så är nog Brahes beskrivning av händelserna mindre trolig.

Det är inte bara Kungshögarna som pekats ut som platsen för slaget. Historiker har även lagt slaget till Huljeskogen. Där har det hittats gamla skyttegravar. Vi åkte dit och tog oss längs riksväg 50 förbi återvinningsstationen. Nu var det en högfartsväg och det gick inte att stanna. Skogen var väl inhägnad med viltstängsel. Vad hade vi kunnat se? Skyttegravar? Hålvägar? Mycket mer troligt det senare. Det betyder i och för sig inte att slaget inte kunde stå här men det enda vi kunde konstatera var att vi egentligen vet väldigt lite om slaget vid Mjölby. Vi fick ge upp den platsen.

Högbystenen

Det är en underlig hobby att åka runt i Sverige och Danmark och titta på runstenar. En av de mest kända runstenarna i Sverige är Rökstenen som inte ligger särskilt långt härifrån och nu ska vi komplettera denna östgötasten med Högbystenen. Den ligger vi kyrkan stod det i beskrivningen så vi åkte till Högbykyrka. Kyrkan var från 1870, under Karl XV regeringstid. Det stod det på kyrka. En vacker kyrka med en tidstypisk ljus empir inredning. Vi letade vidare och fann till slut stenen några kilometer längre norrut. Där stod den majestätiskt på en kulle, omgärdad och skuggad av höga träd med rika kronor. Främst ek men även en ask, som inte såddes igår. Den var stor och gammal. Här låg Högby gamla medeltida kyrka som sockenmännen låtit riva och bygga en ny kyrka.

Stenen är ovanligt informativ, om vikingar som stupat i Grekland och eventuellt en antydan om slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala. Bägge sidor av stenen är ristad med runor och baksidan är dessutom på vers. Det var inte slut på runstenar än. Tre stenar flyttades när den gamla kyrkan revs och placerades tillsammans på en sandås några hundra meter bort. Vi hittade platsen och stannade bilen. Nu var det brant uppför och vi är inga bergsgetter och bör inte utsätta oss för vad som helst så vi stannade kvar vid vägen och läste informationen. Stenarna såg vi skymten av på håll, 20 meter bort men fem meter upp…

Det var snart kväll och det var dags att komma till ro på det förbeställda rummet i Ljungsbro. Vi kom lite tidig så beslöt oss för att göra en liten extra utflykt, till Cloettas fabriksbutik.

Cloetta

Tre schweiziska bröder kom till Köpenhamn. Först kom Christoph som gick i konditorlära och sedan öppnade en egen chokladfabrik 1862. Den kom att bli störst i Europa. Redan 1873 tog lillebror Nutin båten över sundet och etablerade en chokladfabrik i Malmö. 1901 flyttade de till det lilla samhället Malfors i Östergötland, det som idag heter Ljungsbro. Där etablerade de sin fabrik och med brittiska Cadbury som förebild tog företaget ansvar för hela samhället, inte minst att de som arbetade i fabriken hade det bra på fritiden. Även om dessa tankar kom från Cadbury så var säkert de i sin tur influerade av Robert Owen som redan i början av 1800-talat intresserat sig för sina anställdas välmående. Nu var det produkten av dessa arbetares mödor som vi var mest intresserade av och passade på att släpa med oss lite av deras ätbara produkter ut ur bilen. Det var dags att checka in på vårt boende, Ljungsbro vandrarhem.

Bergs slussar

Det blev en kvällsutflykt. Det var nästan bara att ta fram kanoten och paddla den knappa en och en halv kilometer till Heda slussar. För den som sett alla Göta kanalfilmerna vet att det är livsfarligt att paddla på kanalen, det har Svante Grundberg lärt oss! Det är de första av en serie slussar som ingår i det stora lyftet på Göta Kanal där lyfthöjden tillsammans blir över 28 meter, det är ett sjuvånings höghus det! Nu fick vi hålla oss till vägen, så vi kunde inte fånga upp kanalen förrän vid Brunby slussar och så förlorade vi siktet på kanalen igen innan vi hamnade på vägöverfarten vid Berg, en dryg kilometer bort. Så var vi framme. Bergs slusstrappor är en av de mest kända passagerna på Göta kanal. Vi körde ner till gästhamnen som ligger ovanför Roxens vattenyta eftersom det är bassäng som grävts ut. Det var för övrigt här som Janne Loffe Carlsson utbrast att; ”Nu har de skitit i det blå skåpet”, när UNISHIP hade mixtrat med hans propeller och han körde upp båten på land. Det är 36 år sedan Göta Kanal spelades in och de skådespelare som fortfarande lever är idag över 70 år gamla och delvis glömda av en yngre generation.

Den sista slussen mellan gästhamnen och Roxen är Karl Johans slussar. Precis vid vandrarhemmet och gästhamnen ligger Oscars slussar och det är uppenbart att detta är byggt i en tid där kungen var en populär och viktig figur. Vi får säkert veta mer i morgon när vi ska besöka Motala.