Flyttdag eller avresedag. Tog som vanligt det lite lugnare men det var dags att jobba på lite för att hinna äta frukost, packa väskorna som skulle in i bilen. Den hade vi parkerat på andra sidan kvarteret eftersom det var fullt på gatorna utanför hotellet så det var bara att bra väskorna till bilen. Första lasset. Bilen flyttades och det blev enklare.
Kinne-Vedums kyrka
GPS:en, den gamla hade tagits till nåder, sattes in på Kinnekulle utkikstorn. Ett klassiskt utflyktsmål i Västergötland. På vägen dit fick vi en snubbeltråd och stannade till vid Kinne-Vedums kyrka. Det är en välbevarad kyrka i romansk stil från börja mitten av 1100-talet, en riktigt gammal kyrka. Det som direkt slog oss var det korta och trubbiga tornet som såg mycket annorlunda ut jämfört med andra kyrkor. Tornet var lika stor och brett som kyrkans bredd, men inte särskilt hög. Det som dock gjorde höjd på tornet var taket, som var ungefär en tredje del av tornets hela höjd. En promenad runt byggnaden visade på några andra detaljer, kanske detta hade varit en försvarskyrka. Lite och trång dörr, lätt att försvara och svårt att forcera. Det var mindre fönster än vad vi brukar se på kyrkor. Det sista vi noterade var att det fanns skottgluggar i tornet ovanför entrédörren och det kan vara ett tecken på att hit kunde församlingsborna komma vid ofred och här kunde man försvara sig.
Cykelsäsongen har dragit igång och vi såg flera klungor av tvåhjuliga fordon drivna av muskelkraft innan vi var tillbaka till bilen och tog oss vidare.
Kinnekulle
Så tog vi oss upp på höjden. Missade avfarten till tornet, kanske för att vi beundrade utsikten över slättlandet i öster nedanför. Tyvärr var vädret inte det bästa för att se långt med gråa lågt hängande moln. Götene lite i syd och tre mil bort låg Skövde. Kanske en klar solig dag med en kikare, så går det kanske att se en glimt av staden.
Medan vi fundera över våra alternativ kom en familj gående och vi hoppade på och frågade lite hur de hade gått. De var otroligt vänliga och berättade att det fanns en trappa att ta sig upp till topp platån och därifrån var det inte långt till utkikstornet. Promenad och steg, det är en pågående stegtävling, så blev valet att låta bilen stå och gå upp till toppen. Det var inte som Skuleberget i Höga kusten utan detta var lättare. Annars är det ganska lite. Kinnekulle är bra elva meter högre än Ångermanlands berget som vi tog oss upp på för några år sedan.
Trappan var inte att leka med men ta det lugnt, ett steg i taget i lagom takt och det gick fint. Väl upp på kullen så var det en fin promenad stig/väg fram till det klassiska utkikstornet. Öppet eller inte, vädret, åt Vänern lämnade en del övrigt att önska. Vi valde att inte gå upp i tornet. Det var för mulet för att det skulle gå och se något. Det var en skillnad gentemot landsidan. Lite synd med tanke på hur vidunderlig utsikt vi hade från Skuleberget, som låg mer eller mindre direkt vid havet. Ett sällskap firade en glad födelsedag vid ett picknick bord. Vi smög lite förbi för att komma fram till kanten på kullen men det gick inte riktigt bra. Träd har fått växa upp och tar en god del av den lilla utsikt som fanns.
Det blev till att promenera istället. En hyfsat välgjord gångstig förde oss runt toppen och så kom vi fram till trappan igen. Det är lättare att gå nerför men en trätrappa med lite vatten eller fukt på kan vara nog så förrädisk men vi klarade oss. Det vare en bra tur. Faktiskt så var det egentligen bättre än att ta bilen till toppen, titta och åka vidare. Det är tillräckligt med bilåkande idag och promenaden var skön.
Så packades bilen igen med alla de prylar som plockat ut på vår lilla expedition. Det var dags att titta på runstenar.
Sparlösa stenen
Den har funnits på radarn ett tag och nu passade det bra. Det var nästan en timmes körning och vi kom att passera Medelplana och Västerplana vilket är lite egna namn. Plana kommer ur efterleden landa, som i exempelvis Uppland, något som ligger lite högre upp. 1862 vid kommunreformen bildades Medelplanas landskommun och 1957 blev den den del av Kinnekulle landskommun för att 1967 gå upp i Götene Köping som fyra år senare blev Götene kommun.
Vägen förde oss förbi Källby och tyvärr var Dafgårds fabriksförsäljning stängd, annars hade de blivit av med grejor och vår kylväska hade varit fylld till bredden. I stället fortsatte vi mot Lidköping som vi lyckades trassla oss förbi och ut på 44:an mot Trollhättan. Vi tog denna vägen under pandemin men nu skulle vi inte hela vägen Saabs huvudstad.
Det blev en väg som svängde av mot sydväst och som tog oss till Sparlösa. Vi har under årens lopp tittat på åtskilliga runstenar. Alla är inte betydande men det finns några som sticker ut. Kalevi på Öland, Aspa i Sörmland, Vestastenen i Närke och naturligtvis Gripsholmstenen. Den som är den mest kända runstenen i Sverige är Rökstenen. Nummer två listan är Sparlösa stenen.
Det var inte svårt att hitta till stenen som numera, av miljöskäl, stenen började vittra av alla miljöföroreningar, byggts in i ett eget trähus. Stenen är, liksom Röksten från 800-talet. Den var delade i två delar och inmurad i kyrkväggen. Inget ovanligt har vi lärt oss. När man plockade loss stenarna upptäckte man att de var ristad på alla sidorna, och inte bara det den var ornamenterad. Vi kunde se stenen när vi tog oss in i det lilla huset och tittade på utställningen. Den ä inte komplett, vilket är synd eftersom vi då inte har hela bilden eller hela inskriptionen. Röksten står i alla fall under tak även om den inte är inbyggd. Jellingsten i Danmark är också inbyggd, men då helt i glas.
Sparlösa stenen är rista med samma runrad, futhark som Rökstenen, kanske inte så underligt när de är samtida, men man har också hittat urnordiska runor på stenen. Bilderna, tror man refererar till berättelser som idag har gått förlorade så vi känner inte till dem. Texten är svårtydd men till innehållet är det inget som är något av vikt, till exempel Aspastenen som nämner Switjhod eller Gripsholmsstenen med sina poetiska skrivningar.
Dags för nästa runsten.
Leverene runsten
Det är inte långt i rum till Leverne. Inte fullt sju kilometer men i tid är det annorlunda. Levernestenen påstås vara den högsta i Sverige med sin 460 cm. Men, vid Bjälbo kyrka står en runsten som påstås vara fem meter varav fyra under marken. Lite svårt att få uppgifterna bekräftade.
Runsten är numera placerad på kyrkogården, vid entrén mot vägen. Inte den vägen vi kom in. En strategiskt placerad parkeringsplats lockade oss till en sidoingång. Sten var inte svår att hitta där den reser sig mäktigt över marken under den lummiga träden. Den är två delade och lagad. Den var likt många runstenar inmurad i kyrkoväggen och likt Sparlösa stenen, delade i två delar. Levernestenen har ett kristet kors på baksidan och stenen har ingen datering som går att hitta. Men att det finns ett kors på den gör att vi ska gissa på den senare delen av runstensperioden när kristnandet av Sverige har kommit längre.
Det blev ett varv runt kyrkan när vi ändå var på plats. Det är en vitkalkad kyrka, troligtvis från 1200-talet i romansk stil. Kyrkan har kompletterats byggts om i omgångar och under landshövding Reyter som gjordes en mer omfattande ombyggnad. Bl.a. såg ha till att göra ett grav kor till sig och sin familj. Den är i dag riven och när vi kommit runt kyrkan stannade vi till vid den häll som idag ligger där gravkoret tidigare låg.
Så har vi två etapper kvar på resan.
Conditori Nordpolen
En mil bort ligger ett konditori som befunnit sig på ”att göra” listan länge och väl. Den fanns på gårdagens långa lista men vi hann inte med den. Men nu var det dags. Över jordbrukslandskapet till den lilla staden slätten, Vara. In i stan och på rätt gata passerade vi kondiset och det var dags att leta parkeringsplats. Inte så lätt utan det blev till att gå ett antal hundra meter.
Väl framme i det lilla charmiga huset så var det inte lika charmigt. Halva Varaslättens befolkning verkade vara på plats. Det var kö och det fanns inga bord lediga. Vi letade och hade till slut turen att hitta ett väldigt litet bord med två stolar. Det räcker ju faktiskt.
Det var lunchtid och lite till enligt vår mat- och sovklocka så vi beställde det som passade oss bäst denna dag för att få lite stabilitet i magen för resten av vägen hem. Nöjda och glada efter vårt besök Conditoriet som påstås ha uppkallats efter Andrés Nordpols expedition. Han landade utanför vara under sina tester med sin ballong. En alternativ förklaring kan vara att damen som grundade stället var bror med han som drev bryggeriet Nordpolen och att namnet skulle förknippas med kalla drycker.
Sista etappen hem söder ut genom Västergötland via Herrljunga och Borås och återigen blev vi utkastade på småvägar av vår GPS. Så mycket för att ha tagit den till nåder. Resan hem gick i övrigt friktionsfritt och att passera Herrljunga väckte minnen från en annan tid som scout och ett utbildningsläger mitt i vinter på en skola på orten. Det får vara preskriberat, det är nästa 50 år sedan.
Nu är också vår resa passerad till historien och vi kommer att bära med oss de minnen och erfarenheter som hittat längs vägen. I form och kort och i form av en reseberättelse. Det är lite tid kvar innan de ska glömmas bort i historiens ändlösa malande av tiden.