Gammelmacken i Sollebrunn som var en del av vår Hemester resa. Den sommaren där de små sakerna på en resa fick stor uppmärksamhet.
Det var dags för en ny etapp av Retrovägen denna hemestersommar. Vår taktik från förra resa visade sig inte vara helt optimal. Det var för många ställen som inte var öppna. Så istället för att resa längst bort och sedan hem, valde vi att titta på de platser som låg på vägen in i Västergötland och sedan vända när det var dags att åka hem. Låt oss se vad som händer idag.
Gammelmacken i Sollebrunn
Det var dags för en ny etapp av Retrovägen denna hemestersommar. Vår taktik från förra resa visade sig inte vara helt optimal. Det var för många ställen som inte var öppna. Så istället för att resa längst bort och sedan hem, valde vi att titta på de platser som låg på vägen in i Västergötland och sedan vända när det var dags att åka hem. Låt oss se vad som händer idag. Vi valde INTE någon av det stora lederna in i Västergötland. Istället svängde vi av redan i Alingsås och tog oss förbi Anten-Gräfsnäs museiejärnväg och vidare för Gräfsnäs slott in i den lilla centralorten i området, Sollebrunn.
Gammelmacken fungerade som bensinmack på platsen mellan 1935 och 1950. Den finns kvar i med samma utseende än idag där den ligger vid Riksväg 42, mellan Borås och Trollhättan, via Vårgårda. Den var INTE stor och den så INTE ut som någon av de moderna drivmedelsförsäljarna längs de stora lederna. Tvärt om, det var en liten liten träbyggnad med alla tillbehör. Allt som skulle till när personalen tankade bilen, tog betalt vid ratten, putsade rutorna, kollade luften och reparerade bilar om så behövdes. Det var en annan tid, en tid att bli nostalgisk över. Vi kunde inte bli det allt för länge. Det var dags att fortsätta de små vägarna i centrala Västergötland och vi var på väg till ännu en lite ort som vi aldrig besökt tidigare.
Nossebro
Så fortsatte vi längs de små vägarna längs åkrar och ängar och förbi den ena röda ladan och bondgården efter den andra. Alla med mer eller mindre stora silos längs laduväggen. Till slut är vi framme vi del målet, Nossebro.
Namnet är bekant för alla de resor som gjorts på stora vägen och passerat skyltarna mot centralorten i Essunga kommun. Orten är relativt ung. Den dyker upp som stationsort år 1900 då Västgötabana byggs ut, då som ett litet samhälle på 150 själar. När bibanan till Trollhättan kommer till 1916 ökar ortens betydelse ytterligare. Här startas Necks Verkstäder. Verksamheten flyttade 1994 till Polen. De maskiner som användes finns utställda på torget. Vi tittade på dem och blev lite nostalgiska. Kanske inte så konstigt när Nossebro håller på att etablera sig lite av nostalgins högborg och är centralort längs retrovägen, här börjar och slutar både den södra och norra delen. Vi tog tillvara på nostalgins möjligheter och gick på kondis mitt i byn innan vi fortsatte ut på vägarna. Det skulle bli ännu mer nostalgi.
Qvarnstensgruvan
Färden var intressant och vi valde återigen att ta oss fram på de mindre vägarna. Vi kommer fram till Naum, 15 hus, en kyrka och en korsning. Till höger gick vägen till Arentorp. Vi hade inte tiden att ta den vägen men det väckte mycket minnen om en barndom och vännerna som besöktes regelbundet. Naums kyrka låg centralt i korsningen och den såg inte ut som någon annan kyrka vi sett tidigare. En träkyrka som liknade en grosshandlarvilla från sekelskiftet, 1900 alltså. Det sista stämde rätt bra, den stod klar 1892 och ersatte en äldre och ombyggd kyrkobyggnad från 1500-talet. Stilen kallas för nygotisk men det ser fortfarande ut som en grosshandlarvilla med snickarglädje.
Vi tvingades ut på E20 och for i något högre fart närmare vårt mål. Platsen var helt okänd för oss innan vi hittade den på Nostalgivägens karta, men platsen har varit viktig för Sverige. Den ligger, med de moderna vägarna väldigt långt bort och till slut var det bara sommardammiga grusvägar som tog oss den sista biten till berget i Västergötland.
Det var hit till Lugnås och Lugnåsberget som munkarna från Cistercienserorden i Alvastra kom i mitten på 1140-talet. De byggde ett provisoriskt kloster och stannade några år innan de flyttade vidare till Varnhem som vi besökte förra hemesterdagen. Man tror att det var munkarna som lade grunden för kvarnstensbrytningen på Lugnåsbergetes nordsida. Här hittade de gnejs med rätt egenskaper för att användas till att mala säd med. Brytningen skulle pågå i nära 800 år. Den lades ner på 1930-talet när konkurrensen med betongstenar blev för svår. Under gruvans högperiod var det den största arbetsgivare i Mariestad och stenarna exporterades till stora delar av världen.
Vi tog oss ur bilen och höll oss under trädens lummiga grönska. Tog den markerade leden från toppen där parkeringen var och vidare ner till Minnesfjället som gruvan heter på bergets nordsida. Det fanns lite konst uppställd med anknytning till platsen och när vi väl kommer fram är det uppbyggt ett litet besökscenter. Platsen är inte stor när man tittar sig omkring men det var också många och ståtliga träd som sköt i höjden för att hitta solljuset. Det är lätt att missa de finare delarna eller de stora också. Området består av ca 50 gruvor och ca 600 dagbrott, vilket är en hel del. Vi tittade på det som friluftsmuseet hade att erbjuda, tog oss en glass och började gå en del av den markerade vandringsleden som tog oss tillbaka till bilen. Det var en intressant och lärorikt om ett en åttahundraårig industriepok.
Forshems kyrka
Det var den norra delen av Västergötland som stod på programmet och Nostalgivägens förslag hade gjort oss lite besvikna. Kartan visade att ca 30 minuters bilresa på de småvägarna för att komma till kyrkan i Forshem. Den är en av de platser som Arn Magnusson besöker och som finns med på turistsatsningen om Arns värld. Det är trevligt att bara korsa Europavägen och ta sig in över åkrar och ängar, på de mindre slingrande vägarna när sommaren är som allra skönast.
Kyrkans äldsta delar är från 1130-talet men det verkar som om den baserad på en en äldre träkyrka. Återigen den tidiga kristendom och dess anknytning till Västergötland. Forshem ligger inte mer drygt tre km landvägen från Vänern så det är nära till de stora transportlederna vid den här tiden. Kyrkan är till- och ombyggd i omgångar är den enda i Skandinavien som är vigd till den heliga graven i Jerusalem. Malterserkorset antyder att korsriddare har varit inblandade. Inte undra på att Guillous fantasi gick på högvarv när han komponerade ihop sin fantasieggande historia om Arn. Det första som vi noterade var ett elstängsel som var placerat ovanför kyrkogårdsmuren. Det visade sig vara ett hjortstaket, för att hindra att kyrkan blommor, i rabatter och på gravar, skulle bli ett smörgåsbord för traktens vilda hjortar. Vi lämnade den ståtliga byggnaden bakom oss och fortsatte ut på de vindlande vägarna på bondvischan med ett klart mål i sikte.
Husaby
Det var en knapp kvart till Husaby och det får man inte missa när man är i närheten. Vi var visserligen lite märkta av att matklockan ringt för en bra stund sedan och magen knorrade rätt betänkligt, men vi stod på oss, Husaby först!
Coronasommaren till trots så var det lite turism och kiosken hade öppet så vi kunde döva känslorna med vätska, som så väl behövdes denna dag. Apostlahästarna tog oss till det som utpekats som källan där Olof Skötkonung, som första svenske kung, lät döpa sig och bli en av Kristi apostlar. Det finns som allt, vad gäller historien när det inte finns entydiga bevis en debatt om det verkligen var här eller inte. Alla ambitiösa historiker ska ha en egen tolkning som förs fram med inte allt så övertygande bevisning, för att göra sig ett namn och en karriär. Den historiska sanningen får gälla, det är här det var, tills något annat är bevisat. Vi tog oss ur den massiva skuggan, där källan var under de täta mörkt mörkt gröna växter. Det påminde ganska mycket om Pair-non-pair i Frankrike där vi tittade på riktigt gamla grottmålningar får några år sedan.
Efter källan kommer kyrkan. Vi tog en snabb sväng får vi nog säga och tittade på byggnaden. Dörren var öppen så vi knallade in och tittade på de fina saker som finns. Gamla grejer som till exempel dopfunten från 1200-talet. Det fanns mer och se men så mycket tålamod hade inte våra magar. Vi valde bort de platser inom en kortare promenadavstånd från parkeringen. Just nu var det för långt bort. Istället valde vi att titta på kartan och letade matställen, så nära som möjligt och nu blev det en liten snubbeltråd.
Pizza i Källby
Källby hade vi egentligen aldrig hört talas om när vi 10 minuter senare parkerade bilen så nära som möjligt. På vägen in passerade Familjen Dafgårds fabriksförsäljning. De senare hade vi hört talas om.
Hungern är bästa kryddan sägs det och det stämde. Vi var hungriga, men precis så mycket att pizzan blev jättegod. Det var skönt att sitta i solen utanför den lilla pizzerian och titta på Kinnekullebanan som hade en station ett hundratal meter bort. Ett tåg kom och vi njöt av vilan och maten. Källby är känt sedan 1200-talet men främst då genom de kyrkliga annalerna. Orten ligger, ur ett medeltida perspektiv, strategiskt placerat vid Mariedalsåns utlopp i Vänern. Men klockan tickade på. Vi bestämde oss raskt för att, eftersom det är nu vi är här så passar vi på att titta in på Dafgårds fabriksförsäljning.
Dafgårds
Dafgårds grundandes i mitten på 1930-talet när den från Danmark inflyttade Gunnar Dafgård, som 18-åring fick ansvar för familjens försörjning. Han började med att sälja kött på torget i Lidköping men startade senare sin verksamhet. Den växte med åren och företaget var redan på 1970-talet igång med frysta färdigrätter. Idag är det ett miljardföretag med inriktning på frysta färdigrätter och som leverantör till restaurang industrin.
Att vi inte hört talas om fabriksutförsäljningen var inte så konstigt, dels hade vi ingen koll på att förteget låg här och del var det ca ett år sedan den öppnade. Vi flyttade bilen och knallade in i affären. Den var mycket större än vi kunde tro och det fanns en hel del som var intressant för oss. Dagen till ära hade vi med oss två kylväskor och och det fick bli gränsen för shoppingen. Vägen hem är lång, många timmar och vi vill inte att frysvarorna ska tina. Två fulla kylväskor senare var vi klara och dessa packade in i bilen. Vi gjorde vad vi kunde och lade bland annat våra sittdynor över maten i kylväskorna för att öka isoleringen ytterligare. Satte dem längst ner i bagaget och la allting vi kunde hitta runt om som extra isolering. Tur var nog det. Det kan bli varmt i en bil på en parkering i sommaren. För vi var inte klara än. Det är nu vi är här och Läckö slott, längst ut på Kållands ö var nästa anhalt. Frysvaror eller inte.
Läckö slott
Det gick snabbt att ta sig från Källby till Lidköping eller i alla fall utkanten av stan. Den har en fin ringled som leder trafikströmmarna rätt och det trots den ökande trafiken i den tidiga eftermiddagsrusningen så var det lätta att ta sig förbi och fortsätta på den mindre och vinglande vägarna norrut. Ju längre norrut vi kom ju mer smalnade vägen av. Tills slut kunde vi skymta de första tornen över trädtopparna, vi var nästan framme.
Att det är en turistattraktion av rang förstår man av att det är väl förspänt för bilburna besökare. Det finns gott om parkeringsplatser och vi letade upp en som skulle finnas i skuggan under den tiden som vi var här. Kylväskorna måste förbli kalla. Vi började med att titta på skyltarna och orienterade oss för att veta vilken som var den bästa vägen till slottet. När vi kom ur skogen så låg hela uppfarten till slottet framför oss och vi vandra uppåt på den grusade vägen. Tyvärr stängde slottet om en halvtimme, något man kanske måste räkna med när det är lite av en sista minuten beslut. Det blev inget besök innanför väggarna men utsidan är imponerande den också.
Det går inte att komma ifrån, Kållands ö har gamla anor. Det har hittats 18 st 3000-åriga bronssköldar som idag finns på Västergötlands museum i Skara. Det har hittats Skandinaviens äldsta gravskepp, från 600-talet, mitt i den svenska Vendeltiden. Vilket ger intressanta kopplingar till Uppland, Vendel, Valsagärde och inte minst Gamla Upsala. En titt på kartan visar det inte är så långt till Mälaren med fartyg. En seglats till rätt delar av Vänern så är det kanske knappt tio landmil till Örebro, Kungsör och sedan vidare till Uppland via Mälaren. Hur de än hänger ihop så är Kållandsö i sig själv intressant, inte mist med de fynd som nämnts. De orter som vi passerade på väg upp från Lidköping ger också intressanta ledtrådar till den historiska betydelsen. Ullersbro och Ullered har båda starka anknytningar till asatron. Kållan dsös strategiska läge i Vänern är odiskutabel. Kanske det var därför som Skarabiskoparna tog över den gamla kungsgården och byggde sin första borg här. 1615 gick slottet till Jakob de la Gardie. Jakob blev greve av Läckö efter sina militära framgångar i Ryssland där han i spetsen för en svensk frikår intog Moskva 1610 under den stora oredan. Släkten de la Gardie dog redan 1640 ut på svärdssidan. Spinnsidan levde vidare då det gifts in flertalet kvinnor i andra högadliga svenska släkter, men det räknas ju liksom inte i historien. Kanske var det därför Läckö drogs in i reduktionen 1681, för att finansiera upprutningen av den svenska stormakts krigsmaskinen.
På 1750-talet fick släkten Tessin slottet i förläning och sedan vandrade det vidare. Inte olika andra slott så lämnade det sakta adeln och gick över till handelsmännen innan det återigen hamnade hos staten. Slott var dyra att underhålla och modernisera. 1935 blev slottet ett byggnadsminne och Statens Fastighetsverk förvaltar arvet sedan 1993.
Dörrarna höll på att stängas och personalen började dra sig tillbaka till sina egna områden och vi drog oss på till kryddträdgården på slottets östra sida. Det är en vacker utsikt man har. Läckö ligger på en liten halvö på halvön, mycket strategiskt så det är inte svårt att gissa varför det ligger här. Dessutom på en liten klippa som ger ännu bättre utsikt.
Trollhättan
Så var besöket på Läckö slott över. Dagen var ganska långt liden, med turistmålsmått mätt, bilen var lastad med frysvaror och vi behövde komma hem. Enklaste vägen var givetvis att ta sig till den stora leden och sedan dra hem, men det gjorde inte vi! En av de få turistattraktioner denna Coronasommar som är nästan garanterat säker och socialt accepterad är bilkörning. Vi kommer ut och se en massa intressanta saker, vi håller ett bra socialt avstånd, om vi inte går riktigt nära andra bilar, men det har å andra sidan mindre bra konsekvenser.
Vi tog oss först den lilla slingra vägen söderut mot Lidköping och fortsatte sedan åt höger, västerut ut på 44. Det var den som skulle tas över det nordvästra hörnet av Västergötland. Landskapet vi passerade var odlingsmark, ganska mycket och det lite intressant att gissa vad de olika grödorna var för något som växte ett tiotal meter från bilen som dundrade fram så fort vi fick mellan de flitiga plåtpoliserna. Vilka arealer som vi passerade. Vilken mängd mat och insatsvaror till matindustrin vi kunde hitta i detta område. Alla var inte lika intresserade av det som var på sidan av vägen som vi, det fanns det som var riktigt intresserade av det som fanns under högerfoten, gaspedalen. Stora och motorstarka BMW och Audi med förare som har mer pengar än vett och trafikkunskap och vars omdöme visade grava brister susade för i livsfarliga omkörningar. Det var tack och lov inte många, men det räcker med en enda trähatt för att det ska sluta med något mindre roligt.
Mindre roligt är också det faktum att efter ett par-tre årtionden med en ovanligt fredlig internationell miljö så har Sverige återigen fått anledning att bygga upp den militära kapaciteten. Det är en långsam process och den största utmaningen är att få fram bra och erfarna officerare. Försvarsmakten har försökt att behålla kompetens och utveckla sina officerare med utlandsuppdrag i fredens tjänst, bl.a. i Mali. Det är bra erfarenheter för FN-personalen att möta en verklighet som inte varken enkel eller fri från våld. Det krävs beslut under ett visst yttre trycka av våld. Nu kom vi inte på ett litet dystert spår men vägen gick inte långt i från flygflottiljen i Sotenäs. Precis som i Uppland, som vi besökte för några år sedan så finns det flygrakor, som basen kan använda som tillfälliga landningsplatser för att försvåra för fienden att slå ut det svenska flygvapnet på marken. Där är det som mest sårbart.
Kanske sköts det lite när vi var ut på vår resa, men det var i så fall fredligt. Vi passerade längs foten på Hunneberg och norr om det ligger Halleberg som är de klassiska jaktmarkerna för den kungliga älgjakten. Älgarna kanske inte har samma uppfattning om det fredliga i det. Resan i de nordliga delarna av Västergötland närmade sig sitt slut nät vi nådde fram till förorterna runt Trollhättan. Den nya fina motorvägen skulle ta oss förbi SAAB:s gamla huvudstad, som vi besökte för några år sedan, och söderut till Volvos gamla huvudstad, eller det kanske det fortfarande är, och vidare till en knapp mil från den halländska gränsen, där vi skulle parkera bilen och vila på våra egna kuddar.
Hemestersommaren 2020 har verkligen varit ett annorlunda semester år.
Dag 2 – Brottet – Strandgården – Slöinge
Dag 3 – Simstadion i Varberg – Freespee golf
Dag 4 – Kungsbacka badhus – En biltur på den halländska bygden – Falkenbergs motorbana