Halmstads bibliotek som delvis ligger på pelare ut i Nissan.
Coronoatider
Det var länge sedan vi reste. Inte ens till jobbet kunde vi ta oss detta år då pandemin låg som en våt filt över alla tänkta och roliga aktiviteter. Det är mindre än 10 minuter från djup sömn till kontoret. Den ena dagen är ganska like den andra och centrum är hemmet där arbete och fritid blandas till en emellanåt ganska osund mix. Är man två hemma på det viset och sedan ytterligare en som har hemundervisning ja då är det fajt om bandbredden. Vi behövde komma hemifrån och påsk resor har stått på agendan i många år.
När vi reser lägger vi gärna pussel och till slut har vi en större bild av det vi upplevt. Det blev mer än en resa upp i Västergötland förra året och tillsammans med Halland och Bohuslän så får det bilda tre resor i väst. Det blir en balans till våra tre resor i öster, Uppland, Sörmland och Östergötland. Det såg ganska bra ut och Halmstad är en bra plats att börja undersöka, lite noggrannare, södra Halland. Så trots vad Tegnell ville att vi skulle göra så valde vi att resa. Från det halländska landstinget kom oroväckande rapporter om att smittspridningen ökade västkust landskapet, just nu värst i landet.
Hotellen är bra med avbokningar (så det går alltid att ställa in med kort varsel) och vi valde, efter att ganska noga tänkt igenom resan, att boka upp inte ett rum, utan två! Lite oväntat, och mycket glädjande, hade den yngre generationen fått för sig att följa med och då skulle det givetvis också komma med en kompis. Hotellen är bra för det fanns ett så kallat tonårsrum att hyra för, mycket rimlig penning. I förutsättningarna var att de skulle stanna en natt kortare och sedan, ta tåget hem, själva. Tack ock lov så har de båda ungdomarna lag idrottat i många år och varit ut på turneringar både i Sverige och i Europa. De har åkt buss, bott på förläggning och även övernattat på hotell i samband med stora evenemang. Det visade sig vara en ovärderlig kunskap.
Varför valde vi att åka? Vi behövde komma bort och slappna av lite och få se något annat. VI hade heller ingen tanke på att springa ner alla de köpcentrum som finns och träffa en massa okända människor på sociala avstånd. Vi siktade in oss på att bo på hotellet, göra utflykter främst på landsbygden och se till att vi höll antisocial avstånd. Vi skulle ta det så säkert vi bara kunde.
Vägen söderut
Vi kan välja att åka ”genom skogen” och ut på den stora leden från en avfart längre söderut eller så kan vi följa skylt instruktionerna från trafikverket och ta den stora lederna hela vägen. Vi gjorde det senare bara för att konstatera att det omöjligt kan vara snabbare i den här mängden trafik. Det var ganska intensiv för att vara en långfredag i Coronatiderna. Oväntat mycket långtradare som nästa lång i karavaner på vägen mot kontinenten. Det var inte bara vi som var trötta på att vara hemma tydligen. Genom att följa rytmen på vägen och även ha ett ordentligt socialt bilavstånd kunde vi navigera oss utan att behöva belasta sjukvården ytterligare. Som vanligt, är man böjd att skriva, så avtog trafiken på leden i takt med att vi passerade avfarten mot olika förorter och förstäder och när vi kom ut på rena landsbygden så hade det lugnat ner sig.
Det var en transportsträcka och ungdomsgeneration passade på att sova och titta på film på en medhavd padda. Vi hade siktet inställt på att leverera föreningens obligatoriska Bingolotter till släkten längs vägen. Dagen innan avresa hade detta drabbats av ett bakslag. En bilresa en knapp vecka innan hade visat att en av passagerarna testade sig positivt för Corona dagen efter och det var inte att tänka på att träffas. Utefika ställdes in med kort varsel. Men Bingolotterna skulle fortfarande levereras.
Björkäng
Björkängs vägkrog började för bra många år sedan. Det fanns en mack i den lilla orten Björkäng, mellan Varberg och Falkenberg, längs den gamla Riksvägen på Västkusten. Ägarna hankade sig fram med att hyra ut stugor på sommaren och sälja bensin till bilister, men även sälja en och annan smörgås till långtradarchaufförer. Ur det utvecklades Björkängs vägkrog. Det gick bra fram till den nya E6:an genom Halland byggdes klar. Vi har tidigare sett, i norra Bohuslän, bl.a. hur tidige livaktiga samhällen längs riksvägen slumrar in och resterna av servicen för vägfararna bommas igen. Det valet stod ägarna inför. De valde att satsa sig ur den situationen, ta steget bort från den döende vägen och etablera sig längs den nya pulserande leden. 1987 stod den nya anläggningen klar att ta emot besökare. Det var tuffa tider som väntade krögarna men till slut kunde konjunkturerna vända och mer pengar spenderades på krogmat.
Det var landshövdingen i Halland som invigde stället och han kom på återbesök 25 år senare för att fira Björkängs födelsedag. Vi var inbjudna och var med på festen vilket var trevlig. Nu hade vi stämt träff med släkten på detta ställe för att lämna över underlaget för den kommande Tv-underhållningen. Det finns en lite anekdot som är värd att återberätta från festen. Den yngre generation var riktigt ung. Hon hade hittat den stora, men för dagen låsta, glassboxen, vilket var mycket mer intressant än den fantastiska halländska buffén som dukats upp. Lite mot villigt petades det i maten mot ett löfte om glass. När ätande precis passerats vad man kan komma undan med så delades det ut ett häfte med Rikskuponger och instruktionen om vem man skulle leta reda på. Sagt och gjort, nu saknades det ingen energi. Bilden när en mycket liten flicka står på tå, sträcker sig upp och viftar med kuponghäftet och försöker förklara vad hon vill mot en vuxen människa sitter för alltid etsat i minnet. Efter en stund kom hon tillbaka med en glassbägare, av en osund stor storlek. Hela ansiktet användes för att trycka den kalla, söta och goda substansen i munnen. Så försvann hon igen och kom tillbaka med ytterligare en glass, lite mindre denna gången. Vad vi kan lära oss av detta är att Rikskuponger är bra men att känna den som har nyckeln till glassboxen är bättre…
Vi åt lunch på vägkrogen och såg noga till att hålla alla avstånd, vilket inte var så svårt. Matstället är stort och besökarna få.
Trottaberg
Så fortsatte vår resa söderut. Vi hade fått en incheckningstid av hotellet och det var gott om tid. En av de saker som Halland är känt för är sina långa sandstränder. Vi tog sikte på en av dem. Just i det här området av Halland är det en utmaning att ta sig från den nya E6:an som ligger en bit in i landet och vidare ut till kusten, det är egentligen inga större vägar utan en nätverk av gamla kostigar som drar bilisterna genom små villasamhällen och över bönderna gårdsplaner, i virrvarr av snirkliga vägar. Resan västerut denna gång var inget undantag. Vi hamnade i den lilla orten Trottaberg. Den håller på att byggas ut till ett villaområde och anledningen till att vi överhuvudtaget hamnade här var att det var att vägen var avspärrad och vi försökte ta oss runt. Uselt skyltat, men då är vi snälla. Det byggdes en GC-väg och här fanns skyltar om en arkeologisk kvarlämning och det väckte vårt intresse. Till höger kunde vi se ett fornminne på toppen av en liten kulle och en kringelskylt som ännu tydligare talade om samma sak. Det var inte läge att stanna, för visst verkade det vara en lite större fornlämning som man kunde läsa på efteråt. Svaret är nej. Det finns kanske 15 rader från en sammanfattning av en besöksrapport på platsen som gjorde för elva år sedan i Riksantikvarets fornsök. Stolphål och flinta hittades.
Vi hittade inte tillbaka till den tänkta omledningen av den avspärrade vägen utan irrade runt på små vägarna. Det går inte att vara orolig. En lite väg leder till en lite större väg. En lite större väg leder till en stor väg, och där finns det oftast lite skyltar som talar om vart man kan åka. När skyltar väl är hittade och namnen känns igen så går det enklare att komma rätt. Att vi sedan har GPS i bilen gör det ytterligare lite lättare och vi kom fram till del målet för resan, Tylösand.
Tylösand
Tylösand är det samma som sol, bad, stränder och jetset liv. Symboliserat av Tylösands hotell där vi parkerade bilen. Till slut hade vi i alla fall lyckats trassla oss fram och kommit rätt. Navigerat genom alla gatorna med den ena påkostade sommarstugan efter den andra och nått fram till målet. Tvingade ut ungdomarna i snålblåsten, även om det var sol så var det kallt och så flanerade vi ner på hotellets trappa till en gångbana som var inramad av ordentliga plank för att hålla sanddynerna i schack. Det blir nog till att höja dem ytterligare en meter, till två för sanden börjar sakta rinna över. Ytterligare en trappa och så var vi nere på stranden. Den inbjöd inte till att lägga sig ner och sola, i kylan och de ganska talrika antalet flanörer skulle nog skaka mer än en gång på huvudet. Vatten, sand och snäckor och så var det lugnt en stund för den äldre generationen som passade på att titta på vattnet och de mjuka stenar som slipats av vattnet i mången dar och för varje våg så fortsätter havet sin envisa kamp mot andra element.
Marken där Tylösand ligger idag donerats av Danmark till staden Halmstad för sina insatser i kriget mot svenskarna 1563. Vid Tylön låg ungefär vid den här tiden ett fiskläge. Annars var runt sekelskiftet 1900 som Tylösand utveckling tog fart. Halmstad som ägde marken etablerade en barnkoloni och i takt med att badkulturen började små sommar städer dyka upp lite varstans, Skrea strand som vi passerat men även Sopot och Utska i dagens Polen. Vägarna vid den här tiden var usla och de som reste till den ca sju km långa stranden i Tylösand tog båt från Halmstad. Ett värdshus byggdes och sakta utvecklades orten. Vägen blev klar 1929 och när vildkampingen tog över byggdes det masonitstugor, eller sommarstugor för att ta hand om boendet. Golfen kom tidigt hit och med dem de som hade det lite bättre ställt. Idag finns två olika 18-hålsbanor, varav den ena har stått värd för Solheim Cup.
Ett hotell kom till och de små sommarstugorna banade väg för de lite större sommarstugorna och senare även de lyxvillor som idag finns. Kunglig glans präglad orten under många årtionden. Hertigen av Halland, Prins Bertil hade sin sommarboende här, nog så lämpligt. Det är också han som gett namn åt det promenadstråk som sträcker sig från Halmstad, 17 km utmed kusten till Tylösand.
Vi kom fram till livräddartornet som står strategiska placerat nära det farliga klipporna som ligger vid strandens ända. Här fanns det badvakter tidigt och det är också här som det utbildas havslivräddare under en två veckors utbildning under flera omgångar under sommaren. Vinden bet på bra och vi drog oss tillbaka till bilen. Klockan hade sagt att incheckningen hade börjat och vi såg fram emot att komma tillrätta på hotellet.
Halmstad
Det finns spår från 1000-talet i det som idag heter Övraby. Den låg vid den sista forsen i Nissan innan floden rinner ut i havet. Traditionellt har det visat sig att människor har sökt sig till just dessa platserna, den sista forsen innan havet. Varför? När till havet, en bit i från från skydd. Kanske för fisket, Halland och lax är en kombination. Namnet Halmstad hittar vi i danska jordeböcker från 1200-talet. I början på 1300-talet flyttas staden till sitt nuvarande läge vis Nissans utlopp i Kattegatt. Det gamla Halmstad fick namnet Övraby. Notera att detta är danska områden och att by på danska betyder stad. Den nya staden utvecklades och ett par olika kloster etablerades. Sankt Nikoli kyrkan byggdes på 1400-talet. Under den danska reformationen på 1530-talet gick kyrkan upp i den danska statskyrkan och de katolska klostren avvecklades.
Under senare delen av 1500-talet börjar svenskarna, uppe i Mälardalen få mer ambitioner om att göra Sverige till stormakt. Halmstad blir med den kraftmätningen en gränsstad. Tittar vi på geografin så är det drygt 15 mil upp till Jönköping som var en svensk stödjepunkt och knappt sex mil till Markaryd i sydöst, en annan svensk stödjepunkt. Gränsen vid Knäred är ca 35 km från staden. Inte undra på att danskarna ville förstärka staden. Befästningarna byggdes ut liksom ett ett slott. Danske kungen tog emot sin svenske motsvarighet på Halmstad slott 1619 och i augusti samma år brann staden ner. Återuppbyggnaden började och tog större hänsyn till den militära behoven än den gamla medeltida stadsplanen. Halmstad skulle inte bli danskt länge till. Händelser i på andra platser gjorde att Halmstads öde kom att byta riktning när freden i Brömsebro gjorde att Halland blev svenskt på 30 år. Det är lite spännande när man släktforskar i Halland, för då kan man stöta på danska kyrkoböcker. De lämnades över till svenskarna som därmed kunde ta en hård kontroll över allmogen. Utlåning kom att gälla i 13 år. I samband med freden i Roskilde 1658 blev Halland svenskt. (Roskilde har vi besökt på en tidigare resa). Det sista slaget mellan svenskar och danskar i landskapet stod 1676 under det skånska kriget och har kommit att kallas för slaget vid Halmstad eller slaget vid Fyllebro.
Halmstad kom att hamna utanför de stora krigiska händelserna när gränserna flyttades. 1734 beslutades att befästningarna ska rivas, även om några delar lämnades kvar, bl.a. Norre port. Hundra år senare gjordes en omfattande utbyggnad av hamnen och det lade grunden frö den fortsatta utvecklingen av staden. Det etablerade båtlinjer, till både Göteborg och Köpenhamn och där var Halmstad läge strategiskt. Under senare delen av 1800-talet kom flera järnvägslinjer att knytas samman i just Halmstad och det gjorde det möjligt att transportera varor till och från staden både från inlandet och ut på haven. Kanske var det detta flöde av varor som gjorde att det kunde etableras industrier under inledningen av 1900-talet. Det är också nu som Halmstad återigen blir en garnisonsstad, när det gamla Västgöta regementet ombildas till Hallands regemente och får sina kaserner i staden.
Det var dags för oss att ta oss ut och titta på Hallands residensstad.
Immanuelkyrkan
Den är pampig, där den ligger på Standgatan, vid Picassoparken och Nissans strand. Den nationalromantiska telebolagen, insprängd mellan ett bostadshus från 1960-70-talet och ett annat i jugendstil. Den står ut och har stått där sedan 1900 då den stod färdig. Den tillhörde då den Lutherska församlingen och övergick till Missionsförbundet 1929. I dag har Missionsförbundet gått ihop med Metodister och Baptister och bildat Equmenika kyrkan. Frälsningsarmén hade sedan tidigare gått upp i Missionskyrkan. Vi har stött på Baptisterna tidigare på våra resor, i Frillesås och missionskyrkan i Strandbaden. Jonsereds missionsförsamling anses vara en av de äldsta i Sverige och Jonsered passerade vi på en av våra resor.
Picassostatyn
Det är svårt att missa Picassostatyn i Picassoparken alldeles framför Immanuelkyrkan. I typisk Picassostil är det ett ansikte som sticker upp och visa näsan åt flera håll samtidigt. Statyn heter mycket riktigt Kvinnoansikte och gjordes i samarbete med norrmannen Carl Nesjar. Han var mer inriktad på offentlig konst, statyer och reliefer. Han är också krediterad som konstnär på statyn. Picassos och Nesjars började samarbeta 1957, då Nesjar var 37 år och de höll på till Picassos död 1973. Den är mäktig men Picasso är inte riktigt det så attraherar de konstnärliga sinnena. Han är berömd, med alla rätt, för sina verk och symboliken i det, men som sagt, det är andra saker som lockar, arkitektur till exempel.
Halmstad stadsbibliotek
Det var inte långt längs Nissastranden till en byggnad som står ut på mer än ett sätt. Halmstads stadsbibliotek. Dels står det ut på pelare i Nissan och dels är det en arkitektur som står ut. Det är ett offentligt glaspalats som byggdes 2006 efter en arkitekttävling. Kanske den lite djärvare arkitekturen ska förstås av att det är ett danska arkitekter som ritat huset. Det tilltalade i alla fall den bredare allmänheten som röstade på det när det gjordes en omröstning för att utse vinnaren av tävlingen. Och det är läckert där det sticker ut nosen i vattnet. Det har också en lång svängd fasad mot parken och en lång bas mot Axel Olssonsgata där entrén ligger. Samma glasfasad. Vi valde att gå under den utskjutande delen och kom vidare längs strandkanten.
Alldeles bredvid biblioteket, omringat på två sidor ligger ett vackert gult hus. Det går att få intrycket av att huset var så viktigt att biblioteket fick maka på sig när det byggdes. Idag inrymmer det den kommunala musikskolan. Det är ett gult och av offentlig karaktär. Det har inte gått att få fram några uppgifter om huset så vi kallade det för tullhuset då det låg vid den gamla tullbron. Gamletullbron som nyinvigdes i november 2019 efter att den gamla bron brann på nyåret innan.
Nissastrand
Vi fortsatte till filtparken och det blev en litet arkitektonisk uppvaknade. Hur fula och karaktärslösa var inte husen i kanten på parken. Trist. Nu handlar det inte om att det var bättre förr för det finns vacker och det finns ful arkitektur i alla arkitektur stilar. Det var mindre lyckat.
Runt det senaste sekelskiftet började kommunen att planera för den gamla industritomten där Nordiska filt legat och Gamletullsområdet. Den ligger väldigt strategiskt vid Nissans östra strandkant. En första blick på området, från vårt läge på gångstigen bredvid en av Hallands klassiska floder, visade tydligt var inspirationen till området kommit ifrån. H99. Eller Bomässan Helsingborg 1999. Det var där som lamellhusen som vinkelrät mot strandkanten visades upp och möjliggjorde att fler lägenheter fick en lite, men dock, glimt av flytande vatten. De hus som byggdes i Helsingborg har arkitekturhistoriken Martin Rörby klassat som en arkitektonisk pärla. Nu kunde vi själva uppleva hur det kom att se ut i praktiken där det fram till 2015 producerade ca 1500 lägenheter. Det första husen vid filtparken var rent fula och det gav en negativ klang åt fortsättningen. Men, man ska inte döma alla över en kam och snart nog kunde vi börja uppskatta arkitekturen. Det var fascinerande att alla hus som i grunden ser likadan ut, när man tittar närmare på dem kan konstatera att olika arkitekter valt lite olika lösningar och i sin enkelhet så blir resultat dåligt, bra, bättre eller suveränt. Det senare var vi kanske inte vid denna gången men som sagt det blev bättre och till slut kunde vi njuta av husens moderna skönhet, efter en skakig start.
Det var vackert om än kyligt, ja rent kall så här tidigt i april. Solen började sjunka neråt och öppnade upp sin lampa, rakt in över Nissan. Det var fortfarande vinterns färger som dominerade men sakta fanns antydningar om en annan årstid, om än inte så mycket grönt. Gångvägen längs Nissan var modern i betong och med ett staket som hade ett litet marint tema, kanske inte så konstigt. Längre fram kunde vi se ett tegeltorn i strandkanten och vi var på väg dit. Kanske var det teglet som gjorde att vi noterade en vacker tegelbyggnad upp längs en gatan bakom de moderna husen. Det är nu vi är här och promenaden fortsatte i den riktningen.
Nordiskafilt
Att företaget bildades 1907 är kanske inte så konstigt. Det var vid den här tiden när införseln av varor på järnväg för vidare transport ut på haven som gav möjlighet att köpa upp råvaror och börja tillverka själva. Det var två handelsresande från konkurrenten som startade företaget. Huvudprodukten var filt som användes i papperstillverkning för att vatten skulle rinna av pappersmassan och bli tunna fina pappersark. Företaget finns kvar i Halmstad och tillverkar fortfarande samma produkt om än i något moderna version. Utveckling gick fort och företaget expanderade. Så sent om på 1990-talet flyttade företaget från sin mycket centralt belägna mark till lokaler lite utanför stan som kanske var bättre anpassade för framtiden. Det som finns kvar är dels vattentornet som vi precis sett och dels den byggnad som vi nu såg baksidan på. Vi försökte läsa av arkitekturen och gissa oss till vad det kunde vara. Det var stort och vi gick runt. Vi hade funderingar på någon form av lagerlokal men framsidan avfärdade den saken omgående. Det såg mer ut som ett bostadshus eller en offentlig byggnad. Det visade sig vara företagets gamla kontorslokalen som ligger kvar. Det förklara det vackra tegelarbetet och noggrannheten i detaljerna.
Huset ligger vid Ernst Wigforss plats. Wigforss anknytning till Halmstad är att han är född i staden 1881 och att han var finansminister i samlingsregeringen under andra världskriget och det faktum att han räknas som en av socialdemokratins stora teoretiker i sin tidsålder. Passande nog låg det en annan byggnad som drog till sig vårt intresse. Ett typiskt kommunalt förvaltningshus och det var mycket riktigt så att där huserar Halmstads kommuns socialförvaltning. Det ser dessutom bättre ut än många andra kommunala administrativa byggnader.
Nu tog vi oss tillbaka till Nissans strand promenad, tog oss förbi vattentornet och fortsatte norrut. En molnskärm drog in bakom en isande kall vind och det var regn i luften. Det kom några riktigt kalla droppar innan den lika fort försvann igen och solen tog över med sitt ljus. Husen här lite längre norrut såg bättre ut och vi nådde fram till Banvallsleden. Tog den gamla nitade järnvägsbron från 1920-talet byggd av Götaverken varv i Göteborg, över ån och så kom vi fram till parken.
Norre katts park
Norre katts park har vi besökt tidigare. Det var i Halmstad, inte långt ifrån parken som vi var på besök och tittade på USM i handboll. Det gick bra för vårt lag och föräldrarna skämde ut sig, klädda i gula tröjor och pinsamt hejade på sitt lag, med flaggor och hejaramsor. Tjejerna spelade bra och blev bättre för varje match, när det vant sig vid inspring och skådespelarprestation, en mardröm annars för tjejer i tidiga tonåren. Sista matchen skulle visa sig avgörande. Vinst och man vann gruppen och gick vidare till nästa omgång, Förlust och ett nervös återkval stod på matchschemat om någon månad. Det såg inte bra ut i halvtid. Underläge. Tränaren tog ut dem i omklädningsrummet i pausen och serverade dem något, vad har vi aldrig fått reda på, men det var ett nytt lag som kom ut och spelade som de faktiskt kunde. Succé och laget gick vidare. I nästa steg tog de sig återigen vidare och var på väg in i omgång 4. Båda lagen från klubben var vidare till de 32 bästa lagen i Sverige i sin åldersgrupp. Sedan kom Corona och de fick aldrig, likt matadoren i Tjuren Ferdinand visa hur duktiga de var. Det var då som vi gick en promenad i Norre katts park.
Trots rådande Coronatider var vi tillbaka. På höger sida om bron ligger Hallands konstmuseum.
Hallands konstmuseum
Bildades som en museiförening 1886. 13 år senare fick den utställningslokal vid Norre port och 1933 kunde dagens konstmuseum byggas. Genom en donation har museet tillgång till medel för att varje år kunna köpa in samtidskonst med lokal inriktning. Särskilt är att notera Halmstadgruppen närvaro på väggarna. Gruppen var aktiv under 50 år, från att den grundades i samband med Hantverks- konst- och industriutställningen i Halmstad 1929. 1979 dog den förste av de sex medlemmarna. Trots att gruppen bildades i samband med utställningen som för tankarna till den brittiska Arts & Carfts rörelsen så var det främst inspirerade av kubismen. En av förgrundsfigurerna var Pablo Picasso, vars skulptur vi passerade tidigare på promenaden.
Bastionen Norre Katt
Norre Katt var från början en bastion som Christian IV lät bygg, runt år 1600 som ett försvar mot Sverige och dessa alltmer uttalade ambitioner om att bli en stormakt. 1645, i Brömsebro, blev Halland svenskt på 30 år och 1658 genom freden i Roskilde blev det helt och hållet svenskt, även om danskarna gjorde ett sista försök att återerövra sin förlorade provins 1675 i det skånska kriget. Under 1700-talet revs delar av bastionen. Den var föråldrad och fyllde ingen funktion. Marken såldes ut på auktion och omvandlades till nöjesområde i mitten av 1800-talet. Hundra år senare var det förfallet område och gamla och uttjänta byggnader revs och man skulle skapa en ny park. Det gick inte så bra och Norre Katts park har inte återfått sin forna glans. Vi vandra genom parken och nådde fram till det som finns kvar av Bastionen. En vall som har renoverats och förstärkts med betong för att inte raseras. Under 1970-talet var på det upptäcktes en äldre anläggning med ett kärntorn. Vi fortsatte vår vandring, nu med sikte på hotellet.
Norre port
Är den gamla stadsporten från den gamla bastionen som finns kvar. Det var trångt att gå igenom och det är intressent att här gick den gamla Riks tvåan igenom porten, fram till 1960. Tack och lov reglerade med ljussignaler. Den stod länge på stadens önskelista över byggnader som skulle rivas, den utgjorde ett hinder i stadsutvecklingen. Hur det än var med den saken så överlevde porten och är idag restaurerad och byggnadsminnesförklarad som en av de få stadsportarna som finns kvar i Sverige. Staden verkar ha tagit sig runt detta hinder och brett ut sig med nya kvarter. Väl igenom porten träffade vi Halmstads kanske mest kände person och en av de lataste malajerna i den svenska armén.
91:an Karlsson
Mandel Karlsson ryckte in 1932 till regementet i Klackamo och han har inte lämnat värnplikten än. Det var Rudolf Petersson som ritade serien som publicerades för första gången 1932. Den speglar Peterssons egna erfarenheter från militärlivet under beredskapen under första världskriget på Regementet i Halmstad. Sedan dess har miljöerna utvecklats, uniformerna och annan anpassning till de snart 90 år som serien publicerats. Kanske vi får ett riktigt jubileum 2023, 91 år. Soldat Karlsson står i alla fall i någon form av givakt och bevakar Norre Port på stadssidan. Vi besvarade 91:ans honnör och tog den raka Storgatan tillbaka till hotellet. Det var i all fall meningen. Tyvärr hade någon glömt bort högtalarsystemet som fanns över den centrala satan och som stod och bara brusade och förde oväsen. Vi tog oss in på en sidogata och sedan vidare till en parallellgata för att slippa oljudet. Passade på att handla kvällsmat och så var det hemgång, den första kvällen.
Älvsborgs lösen
Vad har Älvsborgs lösen med Halmstad och göra? Frågan är bra och svaret är lika bra. Gustav II Adolf rest i början på år 1619 till Halmstad med ca en kvarts miljon daler silvermynt. Det var den sista av fyra delbetalningar för Älvsborgs lösen. Med detta återlämnades de svenska områden, runt Göteborg som man tagit i pant efter freden i Knäred 1613. Det står en staty på torget och det var den som vi passerade.
Så var det slut på första dagens resande och turistande. Vi har tre dagar kvar av påsken.
