Ekvatorpassagen – Dag 16

Det var nästan ett år sedan terrorattentatet mot Westgate i Nairobi. Det var en sorglig syn med kulhål som fortfarande fans i fasaden och i fönster. Det är så trist att kenyanerna som är så gästvänliga ska behöva få uppleva all denna terror.

Sovit ordentligt men med den kvällen så var det snarare en självklarhet. Gjorde oss i ordning för att åka ner på stan. Den kända Masaiimarknaden har vi aldrig besökt och det kunde kanske vara ett bra tillfälle att göra det i dag. När vi förberedde oss hörde vi dunkande och klingande musik. Kallade det för Bomasmusik, dvs, traditionell stammusik som spelas på Bomas of Kenya. I praktiken är det, det kenyanska Skansen. Kunde inte lokalisera var den kom i från men efter en knapp timme så slutade den. När den senare återupptogs var det alldeles utanför vårt fönster och det var en grupp på fem rödklädda herrar som bankade och slog på trummor och trianglar samtidigt som de sjöng traditionella sånger. Välljudande. Det var bröllop på gång. Vi skulle upptäcka att det verkade som om en stor del av staden var på bröllop som så många andra lördagar i Nairobi.

Nairobi

Det moderna Nairobi hänger intimt ihop med byggandet av järnvägen mellan Mombasa och kronan i de brittiska östafrika – Kampala. 1899 hade bygget kommit frma till gränslandet mellan Masaiier och Kikuyer. Platsens namn på Masaii språket maa, betyder kallt vatten och de fick ge namn åt den nya stationen och service depån, där den låg mitt emellan Mombasa och Kampala. Utvecklingen tog fart ganska snart. Det var en behaglig palts att vara på, jämfört med hettan i Mombasa och redan 1905 flyttades den koloniala administrationens säte till den nya men lilla staden. Vita bosättare följde efter och bosatte sig i området och kolonialmakten byggde hotell för att ta emot den ökande strömmen av storviltsjägare. Staden växte allt mer och vid Andra världskriget slut hade den en befolkning på nära 80 000 invånare. Nairobi blev huvudstad i den nya republiken Kenya 1963. Idag beräknas invånare antalet till dryga 3 miljoner.

Tog oss ut på gatan för att se om vi kunde hitta en taxi eller en buss till de centrala delarna. Taxin på hörnet verkade inte intresserad så vi gick mot ett ställe där bussar och matatus skulle kunna stanna. Det kom inga, det kom förresten ingenting. En stor långtradare höll på att backa in på en gård ett par hundra meter längre bort på gatan och det blockerade ALL trafik. Fordon som passerade oss i motsatt riktning valde att vända och ta en annan väg. En buss kom och när han såg att gatan var avstängd av lastbilen, vände han bussen, släppte av passagerarna och körde in mot stan igen. Lyckliga oss som kom med den bussen. Vi hoppade av i centrum och promenerade till Hilton som ligger mitt i centrala stan. Där finns en shoppingarkad och tidigare har det funnit två affärer med bra och billigt utbud på det som vi handlat tidigare. Hade ingen aning om, om affärerna ens var kvar men på vinst och förlust kollade vi där först innan vi skulle gå till Masaiimarknaden. Affärerna var kvar och innehavaren i den första affären kände igen mig efter sex år. Har handlat mycket i affären och tagit dit bekanta på besök. Plockade på oss souvenirer och köpte lite bra grejor som vi tror vi kan göra något av när vi kommer hem. Fortsatte till den andra affären. Har hört en historia som säger att det är två bröder som har dessa affärer men att det inte pratar med varandra. Sant eller inte, de har bra grejor till mycket bra priser. De båda herrarna är heller inga muntergökar. De båda affärerna har lite olika utbud och vi hittade lite saker som vi handlade på oss. Bl.a. en snygg kenyansk rugbytröja. När jag återigen börjar träna rugby så kommer jag att gå i den… Om priserna i köpcentrumen utanför centrala stan är höga så är de låga i centrum. Hit kommer inte så många vita pga. säkerhetsläget och därför kan vi göra fynd om vi tar oss ner hit.

Nöjda med våra fynd så tog vi en fika och fortsatte till Masaiimarkanden. Nu hade vi riktig otur. Vi drog på oss två häftplåster. Häftplåster är min betäckning på de som ska ”lura” in turister på marknaden och visa dem runt. De får sedan provision på försäljningen av de olika nasarna. För mig innebär det att allting blir dyrare. Vi vandrade runt men det är i princip omöjligt att prata med försäljarna eftersom häftplåstret tar över och markerar sin närvaro. Han passerade en försäljare som stack till honom något, förmodligen provision från en tidigare kund. Det fanns en del saker som vi skulle vilja titta närmare på och kanske köpa men det kommer att bli så dyrt att det inte är någon idé att ens börja. Det blev till att ta sig runt marknaden för att titta på utbudet och sedan gå därifrån utan att köpa något, tyvärr. Dags för en taxi. En mamma med sitt barn på ryggen kom fram och tiggde. Detta är något som vi inte sett någonting tidigare. Det är lätt att stirra sig blind på den framgång som Kenya haft men det finns en baksida också, fattigdomen. Det finns inga sociala skyddsnät förutom familjen. Finns man inte kvar i sitt område utan tagit sig till Nairobi så är det enda skyddsnät du har borta. Skulle saker gå illa så kan tiggeri vara den enda möjligheten att överleva. Har sett en hel del fattigdom.

Det fattigaste jag upplevt var inte i Nairobi utan upp i regionen runt Mt Kenya. Skulle besöka en bekant som bodde där och när jag kom dit och träffade honom var han ute och guidade UNESCO som inspekterade Mt Kenya som världsarv. En upplevelse att prata med FN-personalen. På eftermiddagen kom en av de nationella TV-kanalerna med ett reportageteam för att göra ett inslag om fattiga människor, de så kallade roadside people. Hade min fyrhjulsdrivna bil med så vi packade in hela TV-teamet i den och begav oss i väg ut i lervällingen. Det var regntid och hade inte riktigt torkat upp än. Fick ställa bilen där den fastnade och halka fram resten av vägen. Möttes av byäldsten som tog oss med ut på vägen. Det var en väg som gick genom stora fina åkrar med mycket grödor på. Inget av detta kunde människorna äta, det var inte deras. De bodde på vägen eftersom det inte fanns mark någonstans, åt dem att bo på. Det började regna så talesmannen tog in oss i en av de hyddor som var närmast och där stod vi, eftersom det var all plats som fanns. Rummet var avdelat av ett skynke som hängde på en lina. Tittade bakom det och där stod en säng, på den satt han som bodde här. Han var tyst och satt stilla. Fattigdomen var så stor att han inte vågade säga till de främmande människor som var inne i hans bostad att flytta på sig så han kunde gå ut. Några dagar senare visades reportaget på en av de nationella TV-kanalerna. Vet inte hur det gick för människorna.

Tog en taxi tillbaka för att vila oss inför kvällen utflykt. Hämtade nyckeln i receptionen och gick upp på rummet. Dörren var öppen städningen var där. Gick och satte oss på balkongen och lyssnade på barnkalaset på gården. Städningen blev klar och vi gjorde oss i ordning. Det var dags att lämna rummet men vi kunde inte hitta nyckeln. Fick tag i städaren som inte tagit nyckel. Han låste rummet och vi drog i väg. Det blev taxi till en annan del av Nairobi, inte långt i från FN-högkvarteret i de nordvästra delarna. Det var ett par bekanta som skulle fira en födelsedag och eftersom jag vet att hon lagar fantastisk mat var det med spänning som vi såg fram emot besöket. Det blev ett mycket glatt återseende efter så många år eftersom vi inte var väntade. Det blev en lång och trevlig kväll och maten var godare än vad jag kom ihåg! Ett par mörka moln släppte några enstaka droppar med regn men det behövdes inte flytta inomhus. Vartefter kvällen led drog molnen bort och fullmånen visade sitt runda och skinande ansikte. Senaste gången som Nairobi besöktes var det solförmörkelse och det blev några fina bilder på solen när den skymdes av månen. Tack och lov var det ganska molnfritt den dagen också. De har ett mycket trevlig litet hus med en minst lika trevlig trädgård. Vackert grönskande med träd och en ovanliga bra gräsmatta, något som annars inte blir så himla bra i det här landet. Buskar och välskyddat för insyn. De små barnen som var med blir trötta och äldre som är ut och svirar ett par nätter i rad är kanske heller inte så pigga. Det var dags att ta sig tillbaka. Ringde taxin och det tog över en timme innan den dök upp. Vi ville ha en speciell taxi som kunde ta fem personer och då blir det till att ringa ett speciellt taxiföretag som drivs av en svenska. Det bar av i den afrikanska natten som precis så mörk som den brukade vara. Närmade oss första stoppet men en dryg halvkilometer från målen så inträffar det som man i det här fallet inte vill ska inträffa – punktering. Taxin blev stillastående och det innebär en klart förhöjd säkerhetsrisk. Taxichauffören tog i alla fall betalt och ropade på en kollega som dök upp väldigt fort. Vi kom helskinnade till vårt hotell. Nu återstod att komma in i rummet. Efter en del förklarande så lämnade den nattansvarige sitt kontor och följde med oss upp och öppnade. Ingenting hade försvunnit.

Ekvatorpassagen – Dag 1 – KLM – Schipol – Kenya Airways

Ekvatorpassagen – Dag 2 – Luxor – Jomo Kenyatta Interanational Airport -Svenska skolan i Nairobi – Raila Odinga

Ekvatorpassagen – Dag 3 – Sheldricks – Giraffe centre

Ekvatorpassagen – Dag 4 – Kenya under Första världskriget – Kenya under Första världskriget – Masai Mara

Ekvatorpassagen – Dag 5 – Gnumigrationen

Ekvatorpassagen – Dag 6 – Kenya Wildlife Service

Ekvatorpassagen – Dag 7 – Vila

Ekvatorpassagen – Dag 8 – Mera vila

Ekvatorpassagen – Dag 9 – Uhuru – 7 augusti memorial park – Det kenyanska parlamentet – Nyayo house

Ekvatorpassagen – Dag 10 – Tribalism

Ekvatorpassagen – Dag 11 – Karen Blixen – Karen Blixen museet – Kazuri – Swedohouse

Ekvatorpassagen – Dag 12 – Nairobi National museum – Joy Adamson – Kenyas historia – Den tidiga människan – Wangari Maathai – Westlands – Westgate

Ekvatorpassagen – Dag 13 – Thika – Afrikanska Unionens fredsbevarande uppdrag i Somalia

Ekvatorpassagen – Dag 14 – Chogoria

Ekvatorpassagen – Dag 15 – Gamla vänner

Ekvatorpassagen – Dag 16 – Nairobi

Ekvatorpassagen – Dag 17 – Förberedelse för hemresan

Ekvatorpassagen – Dag 18 – El Alamein