Ekvatorpassagen – Dag 12

Här på Nairobis National museum finns några av de få bevarade skeletten från forntida människor. Kenya och Etiopien “tävlar” om att hitta de äldsta människoskeletten. De är flera tusen år äldre än Lucy och fler upptäckter kommer säkert.

Sovit dåligt men kom i alla fall upp i tid. Satt en god stund kvällen innan för att organisera några av de 800 bilder som tagits hittills på resan. Bilderna på djuren i Masaii Mara är bra och några riktigt bra. Ännu bättre kommer de att bli när det blir lite tid över att beskära bilder och lyfta fram lite motiv. Vintern från igår var bortblåst och idag flödade solen. Vår vana trogen tog vi oss till Valley Arcade. Passade på att hälsa på några vänner som kom från Sverige igår. Idag gick färden till National Museum of Kenya.

Nairobi National Museum

De tidiga kolonisatörerna behövde en plats att ha sina naturhistoriska samlingar. 1910 startades museet i Nairobi i dagens centrala Nairobi. Med tiden växte samlingarna och lokalerna blev för små. Först en flytt och sedan ytterligare en till dagens Museum Hill strax utanför centrala Nairobi. 1930 hade det byggts och Corydon Museum kunde slå upp sina portar. Ett namnbyte skedde 1963 när Kenya blev självständigt och då blev namnet Nairobi Museum. 2008 återinvigdes museet efter tre års renoveringsarbeten och då fick det sitt nuvarande namn. Nairobi National Museum. Nairobi museum har besökts några gånger tidigare och det var något helt annat än det var nu. Det var en stor och positiv överraskning att se de moderna kombineras så skickligt med det gamla, och i många stycken vackra salarna. Det var definitivt värt sin ganska dyra entré. Vi började en trappa upp i Hall of Kenya. Det är här som några av Joy Adamsons över 500 akvarell målningar av olika folkgrupper finns utställda.

Joy Adamson

Joy är tillsammans med Karen Blixen två lysande karaktärer i den kenyanska historien.

Joy kommer ursprungligen från nuvarande Tjeckien där hon föddes 1910. Gift med en österrikisk jude skickades hon under senare delen av 1930-talet till Kenya. Han vill att hon skulle undersöka om det fanns en fristad för henne och hennes man när nazisternas förföljelser av judar ökade. Här träffade hon en schweizisk botanist och de gifte sig. Det var nu hon fick smeknamnet Joy. Äktenskapet höll inte länge och när hon träffade den brittiske viltvårdaren George Adamson så blev det ett tredje äktenskap. Joy engagerade sig i viltvården. Hon tog sig an ett lejon, som hon kallade Elsa och senare en Gepard. Elsa blev i det närmaste tam men återfördes till det vilda i Meru Nationalpark. Joy skrev boken “Born free” om lejonet Elsa och blev världskänd på kuppen. Hon och George byggde ett hus, Elsamere, på stranden av Lake Naivasha och det är ett mycket trevligt ställe för en dagsutflykt från Nairobi. Joy var tidigt ute med att bojkotta pälsar från djur som kläder. Joy gick ett tragiskt öde till möte. Hon mördades i mördades av okända gärningsmän 1980. Även George mördades, troligtvis av tjuvskyttar. Ingen av har någonsin gripits för morden.

Adamson fick i uppdrag av den koloniala administrationen, strax efter Andra världskriget att måla av kenyaner från olika folkgrupper runt om i landet. Hon gjorde det med bravur och målningarna är idag en viktig källa för hur de olika folkgruppernas kultur. Kunskap kan vinnas ur de mycket detaljrika och färgtypiska målningarna. Det var dessa målningar som vi tittade på och beundrade. Vi vandrade vidare i gallerierna.

Kenyas historia

Kenyans historia fanns i ett galleri och det är vad jag kan komma ihåg en ny utställning. Det var den förhistoriska vilket kanske inte var så intressant just nu men sedan kom vi in på den koloniala historien och självständigheten. Historien var lite rörig kan tyckas men de viktigaste bitarna verkar ändå finnas med. Det som just denna dag fångade intresset var perioden under självständigheten. Där fanns kort på de första ledarna, bl.a. en ung Moi, senare president 1978 till 2002. En annan sak som fångade intresset och kittlade fantasin var ett kort på fem herrar som tillhörde den tidigare ledningen för Kenya. Alla gick en snabb död tillmötes och ingen har gripits för morden. Kenyas utveckling efter självständigheten stämmer ganska väl överens med utvecklingen i Tanzania och till viss del även Uganda. De självständiga staterna ville bort från sina kolonialherrar även om de var noga med att ta hand om de europeiska invandrarna så att kärnan i ekonomin kunde fortsätta. Panafrikanismen svepte över kontinenten under 1960-talet och Afrika kan själva. Det är i denna miljö som de afrikanska ledarna blir allt mer despotiska. De har fått makten och använder den. De gör sig mer självsvåldiga och oppositionen blir marginaliserad och tystas. Exemplen med Kenyatta och Odinga familjerna tidigare men även de mördade ledarna i Kenya ska ses i detta mönster.

Kanske var det ett symboliskt kort som visades, Kenyatta stod i mitten av en bild, flankerad av Milton Obote från Uganda och Julius Nyerere. De stod där stödda på varsin käpp, en symbol för ålderdom, vishet och erfarenhet. Obote en av Ugandas värsta diktatorer efter Idi Amin. Han återfick makten efter att Julius Nyerere hade skickat in tanzaniska trupper i Uganda för att driva ut Amin. Nyerere är Tanzanias landsfader som gjorde mycket för sitt land, men hade några utrikespolitiska äventyr som kanske kan betecknas som lite tveksamma. Kenyatta är Kenyas landsfader. Hans presidentskap är också lite under omprövning. Bara det faktum att det går att lyfta fram de politiker som hamnade i opposition och fick ta konsekvenserna för detta. Tycker nog att det är en styrka i Kenyas demokrati att det går att prata om detta. Bilden på de tre ledarna tog i samband med att de försökte föra sina länder närmare varandra i East Africa Community. I mitten på 1970-talet blev spänningarna för stora och projektet skrotades. Svartvita kort från det unga Nairobi var intressanta att titta på. Vi vandrade vidare.

Den tidiga människan

Vi gick ner i bottenvåningen. Där hade de bevarat en utställning från den gamla tiden med de tidiga människornas utveckling. De är informativ och uppdaterad. Vi fortsatte in i det kanske modernaste rummet på hela museet. Skylten vid entrén var mycket talade. Det här rummet innehåller den viktigaste samlingen i världen av kranier från tidiga människoarter. Troligtvis stämmer det. Allt mer pratar vi om att människan ursprung finns att hitta i de centrala delarna av Afrika. Kenya och Etiopien tävlingar inte bra på löparbanorna om att vara världsmästare på att springa, de konkurrerar också om vem som hittar det tidigaste exemplet på människor släktingar. De viktigaste utgrävningsplatserna finns i norra Kenya och i södra Etiopien. Tanzania har en viktig plats i norra delarna av landet. I rummet fanns flera kranier där några daterats till nästan två miljoner år. Där finns också ett av de två nästan kompletta skelett som finns i världen av förhistoriska människor. Med andakt kunde vi titta på dessa spår av vår tidigaste utveckling. Långt innan dator och jetflygplan gjorde att vi kunde ta oss över jorden. Det är de här sammanhangen som vi måste nämna en av den kenyanska historiens noterbara kvinnor. Mary Leakey. Hon gjorde sig ett namn i Kenya med att under många år leda utgrävningar av spår efter den tidigaste människan. Det är en mycket intressant utställning och definitivt en historisk upplevelse som inte går att få någon annan stans i världen.

Vi fortsatte att titta på alla uppstoppade fåglar och med det fågelintresse som finns, så var det intressant, men det slår inte att se dem i verkligheten. Det blev en snabb titt genom de tillfälliga utställningshallarna och där fanns en tavla med ett namn på ytterligare en kvinna som det inte går att gå förbi i den kenyanska historien, Wangari Maathai.

Wangari Maathai

Maathai avled 2011 i sviterna av livmoderscancer och Kenya förlorade en stark förkämpe för miljön. Hon var en stor personlighet och en inspirerande ledare berättade en ung europé för mig för några år sedan när vi diskuterade henne. Maathai föddes 1940 i dåvarande brittiska kolonin Kenya. Hon växte upp i de central högländerna runt Nyeri där hon föddes. 20 år gammal kunde hon resa till USA för utbildning som en av de 300 kenyaner som fick stipendium via president Kennedys hjälp. Hon utbildade sig till biolog och kunde som första kvinna i Kenya ta en doktorstitel i sitt ämne. Gifte sig till namnet Mathai men tvingades efter en uppslitande skilsmässa byta namn och la helt enkelt till ett extra a. Maathais problem på det personliga planet fortsatte med problem på det politiska planet. Moi tog över makten i Kenya 1978 och Maathai hamnade ganska snart på kollisionskurs med den nya regeringen. Hela 1980-talet var det bekymmer och hon gick periodvis under jorden. Det är under denna tid som hon bildar Green Belt movment, som också aktivt motarbetades av regimen men som ger henne en möjlighet att verka. Inför valen 1992 när fler partisystemet återinfördes ställde hon upp på oppositionens sida men regeringsmakten var för slipad och såg till att vinna valet. Maathai uppmärksammades internationellt för sina insatser. Hon kom återigen att hamna på kollisionskurs med Mois regim när hon aktivt protesterade mot att stora skogsområden skulle privatiseras och ges bort till regeringens supportrar inför valet 2002. Hon ställde upp i valet för den samlade oppositionen den så kallade regnbågsalliansen och van stort i sin valkrets. Kenyanerna kastade i valet 2002 ut KANU och Moi från makten. Maathari blev utnämnd till vicemiljöminister i den nya regeringen under Mwai Kibaki. Det var som sittande minister som hon fick Nobels fredspris för sin kamp för en hållbar utveckling. Hon avgick som minister 2005 och ägnade sig åt att vara ambassadör för miljön i allmänhet och i Afrika i synnerhet.

Westlands

Historien om Westlands börjar tidigt. Indierna fick eller köpte land i området, tidigt när det inte var värt något, de betalde en spottstyver. Ingen kunde då förstå varför de köpte landet. Idag är Westlands ett av de mest expansiva områdena i Nairobi. Den ganska nybyggda svenska ambassaden ligger här. Mitt i området, som domineras av den indiska befolkningen ligger ett stort köpcentrum. Sarit centre. Det var hit vi var på väg. Hittade en taxi och fick betala ett högt pris. Det gick inte att pruta ner till ett pris som var rimligt för den korta sträckan mellan museet och Sarit. Kanske var det så att han hade “avgifter” att betala för att han fick stå inne på museets område. Trafiken var i alla fall inte lika illa som tidigare på Wayakiway men i området runt Sarit, där det tidigare gick att köra var det nästa svårt att gå på grund av alla bilar. Taxiförare kunde sitt område och genom ett par bakvägar kom vi till rätt entré. Det blev inte köpcentrat direkt utan det blev Zebramarket. Det är en turistfälla, det är som en saluhall med turistsouvenirer. Gissar att det finns minst 50 olika affärer, alla med mer eller samma innehåll. Försäljarna kastar sig över oss och vi lyckas ta oss in i katakomberna och få det lite lugnar. Det var inte många kunder och alla ville släpa in oss i sin affär. Letade efter en specifik sak och den verkade inte finns på listan över varor som saluförs. Till slut hittade vi vad vi sökte i ett litet stånd långt bort, tyvärr var det trasigt. I sann entreprenörs anda så skickades en medarbetare att leta efter sakerna i andra stånd. Det tog ett tag, det verkar inte vara en vanlig vara. Till slut kom den och så började vi diskutera priset. Detta är riktigt roligt när argumentationen börjar. Han började på 3500 Ksh och jag svarade med 400, och så fortsatte vi. Nu kunde sambon involveras som förklarade att det blir inga kex till teet ikväll om du accepterar det priset. Det var många argument fram och tillbaka och spelet följde de givna reglerna med regelbundna höjningar och sänkningar. Vi börjar närma oss våra slutpris. Då är vi nere på 2800 Ksh respektiver 1200 Ksh. Mitt mål var 2000 Ksh men det var svårt. Diskussionerna börjar närma sig slutet. Då kommer det slutliga budet på 2200 Ksh. Det frestar vår försäljare. Han kliar huvudet och räknar i huvudet. Jag vet att han gör en vinst men han måste också köpa loss skylten från ägaren men nu är han frestad. Han sänker sitt absoluta slutpris med 400 Ksh. Vi enas om 2300 Ksh. Som vanligt lite mycket men vi är turister. Vi fortsatte till Sarit centre. Vandrade runt i köpcentrat. Det som slog mig denna gång var hur mycket folk det var, en vanlig vardag. En orsak kan vara det närbelägna Westgate som inte längre är öppet efter attacken förra hösten.

Westgate

Det är en promenad på fem minuter. I sig lite fascinerade att det finns tre stora köpcentra inom 5 minuters promenadavstånd och de är packade.

Vid lunchtid den 21 september 2013 attackerade vad som tros vara fyra man från den terrorstämplade gruppen al-Shababa köpcentrat Westgate i Nairobi. Minst 67 människor miste livet i attacken. Dådet påstås vara en hämnd för Kenyas inblandning och militära närvaro i Somalia. Detta som en följd av somaliska attacker och kidnappningar av turister och hjälparbetare längs Kenyas kust. Vad som hände är lite oklart men människor hamnade inne köpcentrat och kunde inte ta sig ut på grund av beskjutningen. Kenyansk militär och polis omringade Westgate och besvarade eldgivningen. Det fanns då israeliska ägarintressen i byggnaden, vilket kan förklara valet av platsen. Enligt obekräftade rykten fick Kenya hjälp av israeliska specialister att plocka ut gisslan och att redan den 24 september så var dramat över. Det florerar givetvis mycket rykten. Ett sådan gör gällande att striderna fortsatte eftersom olika delar av militären inte kunde komma överens om vem som skulle få plundra affärerna. Klart är i alla fall striderna fortsatte och att affärerna blev effektivt plundrade.

Westgate var omgärdat av avspärrningar och det pågick byggnadsarbeten. Lite skakade var att det gick att se kulhål i fasaden och det fanns fortfarande kulhål i några av fasadfönstren. En påminnelse om hur utsatta Kenya är för ondsinta intentioner. Var lite förvånade att arbetena inte kommit längre efter så lång tid. Förklaringen kom några dagar senare när vi träffade en bekant som hade känningar i fastighetsbranschen. Det kan vara så att det var ett mycket högt försäkringsvärde och mer pengar tjänades på att låta bli att reparera än att reparera och få hyresintäkter. Det pågick i alla fall reparationer, det hördes. Hittade en taxi och fick ett riktigt bra pris på resan tillbaka.

Passade på att vila, besök på museum är av någon anledning alltid tröttande och det i kombination med att det slarvats med vätska gjorde att det inte blev riktigt bra. På kvällen blev vi inbjudna till vänner som fortfarande jobbar kvar på skolan och gamla vänner som precis flyttat ner för att jobba ett par år på skolan igen. Det blev en mycket lång kväll med mycket skratt, många otroliga historier, tyvärr alla sanna! som vi upplevt tillsammans i Afrika. Vilken trevlig kväll vi hade!

Ekvatorpassagen – Dag 1 – KLM – Schipol – Kenya Airways

Ekvatorpassagen – Dag 2 – Luxor – Jomo Kenyatta Interanational Airport -Svenska skolan i Nairobi – Raila Odinga

Ekvatorpassagen – Dag 3 – Sheldricks – Giraffe centre

Ekvatorpassagen – Dag 4 – Kenya under Första världskriget – Kenya under Första världskriget – Masai Mara

Ekvatorpassagen – Dag 5 – Gnumigrationen

Ekvatorpassagen – Dag 6 – Kenya Wildlife Service

Ekvatorpassagen – Dag 7 – Vila

Ekvatorpassagen – Dag 8 – Mera vila

Ekvatorpassagen – Dag 9 – Uhuru – 7 augusti memorial park – Det kenyanska parlamentet – Nyayo house

Ekvatorpassagen – Dag 10 – Tribalism

Ekvatorpassagen – Dag 11 – Karen Blixen – Karen Blixen museet – Kazuri – Swedohouse

Ekvatorpassagen – Dag 12 – Nairobi National museum – Joy Adamson – Kenyas historia – Den tidiga människan – Wangari Maathai – Westlands – Westgate

Ekvatorpassagen – Dag 13 – Thika – Afrikanska Unionens fredsbevarande uppdrag i Somalia

Ekvatorpassagen – Dag 14 – Chogoria

Ekvatorpassagen – Dag 15 – Gamla vänner

Ekvatorpassagen – Dag 16 – Nairobi

Ekvatorpassagen – Dag 17 – Förberedelse för hemresan

Ekvatorpassagen – Dag 18 – El Alamein