Ekvatorpassagen – Dag 6

En vilande giraff på Masaii maras svann i närheten av Talek.

Vaknade av att telefonen ringde sitt uppvaknande milda ton. Tittade ut och konstaterade att det fortfarande var mörkt men inte länge till. Hörde röster, dottern var ute i ottan och spanade på flodhästar, hon hoppades att de skulle vara upp på land och att hon skulle kunna titta närmare på dem. Som tur var hade redan gått ner i floden igen. Det var mörkt och i ficklampans sken gjorde vi oss i ordning. På en lodge på ett sådant här ställe finns det ingen elektricitet inkopplad. Vad som finns är en generator som sätts igång 6.30 på kvällen när det precis håller på att bli mörkt och den släcks vid 10 när alla har druckit upp sin safariöl eller sitter kvar vid elden som tänds i eldstaden som är uppmurad vid flodstranden. Det är skönt att sitta i den mörka natten, höra floden rinna förbi, flodhästarnas brölande och känna värmen från en stockbrasa som kommer att brinna hela natten. Det gör den för att hålla nattvakterna varma.

Generatorn hade inte kommit igång och det berodde på att bränslefiltret hade sats igen. Vi fick i oss vår frukost och sedan var det dags att lasta safaribussen för en sista gamedrive genom parken innan vi ställde bilens kylare mot Nairobi. Träffade chefen på stället och han hade historier att berätta. Han började som bankman och en av hans klienter var styrelseledamot i en av världens ledande hotellkedjor. Det slutade med att vår värd skolade om sig, under sin klients överinseende på nätterna när bankerna var stängda. Han bytte bransch. Där lärde han känna kungligheter och adelsmän och det var inga smickrande historier han kunde berätta om en nu regerande kung i Europa, dock inte det svenska. Han hade även träffat vår drottning och det intressanta var det han inte berättade. Något mer kom inte. Han berättade historien om ledande medlemmar av ett annat kungahus som regelbundet besöker Kenya, vilket även det svenska gör. Det var intressanta berättelser om en ganska vanlig människa som med mycket liten eskort gärna satte sig och pratade med personalen. En flaska whiskey om dagen gick det i all fall åt. Det kom historier om ett par av världens mest kända popprofiler. En av dessa kom på besök och han var enkel att ha att göra med. Dock, påpekade sångaren att de inte fick damma i hans rum någon mer gång. Städpersonalen hade dammat bort ett halvt kilo kokain. En annan hyrde hela området för sig och sina kompisar, totalt fyra stycken och då kostade det ungefär $ 25 000 per person och dag. Men, berättades det, det är mycket speciella resebyråer som hanterar dessa klienter och de ställer mycket höga krav på arrangemanget. Säkerhetskostnaderna, de extra, var uppskattade till knappt $ 50 000 för de tre dagarna besöket varade. Då, när detta skulle ha hänt var de personliga förhållandena inte kända så och det skulle INTE komma fram. Det var intressanta historier och det finns ingen som helst garanti för att de ska vara sanna.

Det var dags att säga adjö och för säkerhetsskull dubbelkollades giltigheten på våra parkbiljetter. Jodå de skulle gälla idag också. Så åkte vi. Vi kom in i parken utan bekymmer. Vi hittade två sjakaler inne i en hjord med gaseller som sprang åt alla håll och kanter. Vi körde runt och det var en dag med bättre väder än tidigare och det var en värmande sol så här på förmiddagen. Vi passerade fler manyattor, vilket är masibyar. Ofta går det att besöka dessa mot en avgift till byns ledare. Vi gjorde inte det denna gång men har gjort det vid ett par tillfällen tidigare. Runt hela byn har det lagts upp gamla grenar. De är vassa och taggiga och ju mer ju bättre, resonerar masaierna. Ringen som byggts upp ska hindra, lejon och leoparder i första hand att ta sig över och in i mitten på Manyattan. Längs innersidan har masaierna byggt upp hyddor. De består av en stomme i trä. Sedan byggs det ett rutnät av ännu mer grenar, ca 1,5 m högt. I lite mer moderna hyddor, har jag sett, så kläs det nästan platta taket av plast innan det traditionella byggnadsmaterialet smetas på, kodynga. Manyattan är byggd för att skydda masaiernas rikedom, boskapen. Det är härifrån som byggnadsmaterialet kommer när djuren tas in i manyattan på kvällen. Luktar det, ja men inte alls så mycket som du skulle kunna tro. Har varit inne i ett masaihem och det är inte stort, men det fungerar för deras livsstil här och nu. Tilläggas ska de väl också att korrigerad plåt allt mer börjar göra sitt intåg i den masiska byggnadsarkitekturen och vi såg en ett hus med satellitmottagare på taket. Kunde inte se att det fanns el i det här området på savannen så jag vet inte om den fungerade.

Kenya Wildlife Service

Organisationen grundades 1990 för att ta hand om och skydda Kenyas nationalparker. Vi passerade Topi på vandring. Långt till höger om oss, kunde vi se några kilometer över landhavet och det var gulare ju längre bort vi såg. Topierna vandrade, något drygt hundra tal, från området och ned mot vår vänstra sida. Där sluttade det ner mot floden och det blev grönare ju närmare vi floden vi såg. Inte undra på att de gräsätande djuren valde att flytta på sig. Vi drog oss också ner mot floden och det var dags för en ny flodövergång, inte av gnuer eller topis utan av en tvåhjulsdriven safaribuss. Det såg inte lika illa ut som för ett par dagar sedan men det vet var inte vackert och det var precis så att vi klarade oss igenom vattnet och gyttjan. Vi fortsatte vår safari och gjorde ytterligare en överfart innan vi tog oss ut ur nationalparken bara för att återigen köra igen om en gate. Därifrån var det ca en timmas körning innan det var dags att ta farväl av Masaii mara för denna gången. Vakterna tittade på vår biljett och sa ingenting utan släppte in om oss. Fortsatte lite kryssande på ena sidan av huvudvägen. Efter en halvtimmes körning blir vi stoppade av parkvakter. De ber att få titta på vår biljett och sedan började de bråka med föraren. Vi blir tvingade att resa tillbaka till Talek gate som vi nyss passerat. Situationen som uppstår är inte lätt att förstå. På vår korrekt inhandlade biljett står att vi har betalt för två dagar i parken, från 14:33 på ankomstdagen. Min tolkning och något som jag fått bekräftat är att den gäller 48 h. Eftersom klockan var kvart över 11 så borde finnas tre timmar kvar på biljetten. NEJ, säger vaktchefen i bilen. Han är upprörd och vill ringa polisen. Alla vet att biljetten går ut 9:30 på avresedagen. Det blir argumenteranden och vakterna i gaten vägrar erkänna att vi passerat där eftersom de är rädda om sitt jobb. Som vit och man pekas jag ut som den skyldige. Klockan närmar sig tolv och jag vet att det tar 6 h att resa till Nairobi och jag vill vara framme för det blir mörkt, det är inte gott om tid. Har heller ingen lust att hamna i fängelse för något som jag inte anser att jag gjort något fel. Måste också ta i beräkningen att dottern är med och det hela är komplicerat. Det här är inte ett ställe som man vill hamna fel på. Kompromissen avslutas med att vi slipper betala böter men får betala en extra dags parkavgift på $190. Det svider i plånboken men vi måste komma iväg. Vi får korrekt stämplade biljetter och bägge häftas mycket noga och hjälpsamt ihop med en häftklammer. Vi blir önskade en fortsatt trevlig dag och det var som att strö salt i såren. Nu kommer vi i väg. 40 minuter senare passerar vi huvudentrén och där måste vi mycket noga förklara för vakten varför vi har två kvitton som gäller för samma tid. Hans släpper i alla fall iväg oss utan att det kostar något extra.

Humöret är riktigt kört i botten efter den oväntade utgiften. Vägen upplevs som en autostrada när vi nu lämnat de knöliga parkvägarna bakom oss och tagit oss ut på huvudvägen till Nairobi. Den är fortfarande lika dålig, om inte sämre än för ett par dagar sedan. Det har inte regnat utan det är fruktansvärt dammigt där vi drar fram, samtidigt som vi möter ett 50-tal safaribussar på in till mara. Det dammar otroligt och att köra in ett dammoln från en förbipasserande buss, då blir sikten lika med noll, bokstavligt. Det är som att dåna fram i 80 knyck och inte se någonting. Det tar en knapp sekund innan vi är igenom dammet. En gång hände det dock att det var fler bussar och då fick förare faktiskt börja bromsa, Vi såg INGENTING. Färden gick vidare och det skakade och dånade. Det gick på vänster vägbana, på höger vägbana, vilken verkade var den som var bäst men då fick vi flytta oss varje gång det kom mötande trafik. Det gick i diket om det behövdes, allt som krävdes för att ta sig fram. Efter ca sex mils körning var tvättbrädans slut och det kom lite bättre väg.

Kenya wildlife service som ansvarar för parkerna har kontroller uppsatta på alla vägar ut från Masaii mara. De gör kontroller på att alla har betalt sina parkavgifter. Slupvisa kontroller och hör och häpna, vi blev slumpvis utvalda. In på en kontroll. Föraren fick biljetterna, och lämnade över den till parkvakten. Det blev diskussion igen. Vad kostar detta nu då tänkte jag när föraren kommer tillbaka UTAN kvittona. Nu tar hela den här historien en helt ny vänding. Klockan har inte passerat tiden för den första biljetten än och chefen på detta ställe kan inte förstå varför vi måste ha två biljetter. De första ska räcka, den andra, som vi betalt $190 behövs inte. Han hänvisar oss till kontoret i Nairobi för att kräva tillbaka våra pengar. Vi fick chefens telefonnummer skrivet på kvittot av den hjälpsamme parkvakten. Det var dags för lite mat. Föraren som är upprörd och passar på att berätta att han vägrade tigga och be om nåd och betala muta till den parkvakt som stoppade oss i parken, ringde telefonnumret under tiden som vi åt. När vi kom tillbaka så berättade han att detta var fel och att jag skulle ring och prata med honom. Det gjorde jag trots att det är svårt att höra vad som sägs i den ganska högljuda safaribussen. Berättade vår historia och han så något som jag inte hörde och bad att få ringa tillbaka.

Färden fortsatte och jag blev något förvånad när jag blev uppringda av KWS. De bad så mycket om ursäkt för det inträffade och det var faktiskt lite plåster på såren att han gjorde det. Han berättade att han vill att jag skulle skicka e-mail om vad som hänt, scanna kvittona och begära pengarna tillbaka. Därefter SMSade han mailadressen. So far so good. När jag sitter med pengarna i handen ska jag tro på detta. Men en bit på vägen var vi. Varför är givetvis frågan och när vi summerade ihop det hela så verkar det som om han ville ha kipo kidoga, något litet. När föraren inte ville gå med på det så gällde det att inte förlora ansiktet och då kom det helt plötsligt till en ny regel i parken. De gick inte att krångla sig undan. Om inte han kunde få pengar så skulle vi bli av med mycket mer pengar tycks logiken vara.

Vädret var mycket klarar idag och vi drog fram genom rift valley. Mt Longonot gick att se och den dominerar landskapet med sin 2400 meter höga topp. Har inte klättrat upp på Kebnekajse men har klättrat upp på Longonot som är något högre. Trafiken tätande på väg upp ur riften. Långtradarna som på lågväxel kryper upp längs den i klipporna uthuggna vägen, kör inte fort och det var många våghalsiga omkörningar från olika otåliga bilförare. Vi klarade oss till utkiksplatserna och passade på att titta på utsikten en gång till när det nu var mycket klarare. Färden till Nairobi fortsatte. Skolorna hade slutat så det uniformsklädda barn i alla åldrar längs vägarna var och en i sin skolas färger. Det var köer för att komma upp så såg vi en lastbil vid en polisspärr. Den låg upp och ner på i diket och förarhytten var intryckt. Femtiometer fram stod en annan lastbil med fronten intryckte. En våghalsig om körning som inte lyckats verkade det som. Vi tog oss slutligen ut på Waiyaki way som skulle ta oss ner till Nairobi. MInnena från den här tiden är att det är långt och segt att köra och så var det även denna gången. Det är mycket bilar, många människor som med små marginaler springer över vägen. Trafiken tätnar mer och mer och nu är den så kaotisk som jag kommer i håg den. Förmodligen var det så att det var klämdag när vi åkte till Masaii mara eftersom det var en religiös högtid dagen efter. Då passade alla som åkte hem, ingen bor i Nairobi hemmet ligger på landet, och så tog den en extra dag ledigt, en svensk klämdag helt enkelt. Vi blev sittande i köerna. Sista halvtimmen kom vi knappt 500 m köerna på Riara road och då hade det hunnit bli mörkt. En del bilister klarar inte att vänta i köerna. Om det inte kommer några mötande bilar så blir den filen till ytterligare en fil i den riktningen som man vill åka. Kommer det då ett möte så kan det bli problem. Rätt var det är så släps den omkörande bilen inte in i sin fil och då blir det stopp också i den motsatta riktningen. Det var det som skedde med en bilist. Han var på väg att möta oss men framför låg en motorcykel. På den satt en polis så föraren fick baka hela vägen tillbaka till korsningen och ta en annan väg. Skadeglädje är en sann glädje i alla fall i det här fallet.

Det var mycket och många intryck att summera från en bra resa med smolk i glädjebägaren. Vi pratade länge och väl och tittade på en del av de kort som vi tagit på resan. Det visade sig att det fanns otroligt många och riktigt högklassiga bilder på lejon. Det gladde också.