Ekvatorpassagen – Dag 13

Afrikas nästa högsta berg skymtas under molnen. Till vänster är landsvägen mellan Meru och Nairobi och sandhögen till höger ska ingå i cement som ska bli ett hus på släktens ägor.

Det var dags att pack ihop våra väskor. Hotellet skulle lämnas på morgonen och vi skulle resa. En resa som vi sett fram emot ett tag. Steg ett var att ta sig till svenska skolan och vänta där, trevligare än att sitta på hotellområdet. Träffade en av läraren och vi hade ett längt samtal om gemensamma erfarenheter, om utbildning, Kenya, barn i två kulturer och mycket annat intressant. Lyckades sedan publicera den första dagen av vår resa och sedan kom transporten till Meru.

Resan från Nairobi gick norrut längs Thika Road. Det första som noterades var att Wayki way håller på att lagas. Håligheter i vägen lagas med en gång, nu väntas det inte längre till vägen är helt kass och så görs allt om. Det är mycket bra, att vårda det som finns. Här har det hänt saker på Thika Rd. Det är en trefilig motorväg med ordentliga mot, inte längre den tvåfiliga väg, full med håligheter och matatus som stannar mitt i vägen, marknader som växt in på gatan och inga scouter som marscherar mitt i vägen. Satt fast i tre kilometer långa köer en gång när en grupp scouter marscherade på Thika Rd med en lastbil bakom för att förhindra olyckor. Vägen var fantastisk och det var roligt. Vi nådde snabbt Thika och där kunde vi se delar av de enorma annans odlingar som finns runt staden.

Thika

Thika är en snabbt växande stad. Det började som ett stopp på vägen mellan Nairobi och de vita högländerna. Européer flyttade in och började bruka marken. De följdes av indierna som började handla. Så sent som 1968 blev det en stad och fick sin första borgmästare. Industri, framför allt agrar industri dominerar. Del Monte har enorma odlingar av annans som de sedan förädlar. Här finns också ett företag som tillverkar matlagningsolja av olika slag. Thika ligger egentligen på pendlingsavstånd från huvudstaden och den nya sexfiliga motorvägen underlättar pendlandet. Det finns även planer på att bygga ut pendeltåg. Thikas utveckling hänger ihop med närheten till huvudstaden som växer och det ger effekter långt utanför stadens gränser. Industrin i Thika behöver också arbetare.

Vi fortsatte norrut. Kunde notera att miratransporterna var borta. Fick höra det igår och nu kunde vi se det själva. Mira är det kenyanska ordet för det som i Sverige kallas för Kat. Det odlas i Meru och transporteras till Somalia som är den stora marknaden. Det har införts ett förbud mot Mira och det märktes på vägarna. Söder om Mount Kenya svängde vi österut för att köra på den östra sidan, norrut mot Meru. Landet börjar ändra karaktär när vi närmar oss det näst högsta berget i Afrika. Andelen motorcyklar på vägen ökar och det märks så tydligt att det är landsbygdens motorfordon som fått sitt genombrott i Kenya. Det blev till att kryssa fram mellan tvåhjulingarna. Dessa nya transportmedel är också laståsnor. Allt som går att ha på en motorcykel lastas, flera passagerare, en soffa, armeringsjärn, hö, sockerrör, bananstockar ja allt som befolkningen på landsbygden kan behöva transportera. Vägen till Meru har alltid varit bra och det är den fortfarande. Vi höll god fart.

Passerade ett område som odlar ris. Kanske inte det som vi förknippar med Kenya och högländerna men lika fullt det var risodlingar så långt ögat kunde nå både åt höger och vänster längs vägen. Efter Embu skiftar landskapet karaktär igen. Det börjar gå uppför. Te- och kaffeodlingar passeras och landskapet är som stora lummiga vågor. Detta är en annan del av Afrika, ett rikt jordbrukslandskap. En allt mer eftertraktad produkt när jordens befolkning ökar. Kineserna är i Kenya och bygger, för att ta sig in i Afrika och USA har precis vaknat och har konstaterat att de är akterseglade i den nya kapplöpningen om Afrikas tillgångar. Vägen är bra och det går att köra fort. Det vet vägmyndigheten och har placerat ut vägbulor här och var och är man inte försiktig så går det att bli luftburen med bilen och det är inte det smartaste. Trafiken består som tidigare nämnts av motorcyklar, privatbilar och lastbilar. Dessa är, så här långt från Nairobi av lite äldre datum. De är tungt lastade med svagare motorer vilket innebär att det går lite långsamt. Omkörningarna blir frekventa och bitvis mer än nödvändigt våghalsiga. Vi ser motorcyklister som prejas av vägen av mötande trafik. Myndigheterna i Kenya vill tvinga människor på motorcyklar att bära hjälm, även passagerare på de nya boda boda taxina, vilket i praktiken är en motorcykeltaxi eller cykeltaxi.

Det verkligen grönt och lummigt. Den röda afrikanska jorden lyser igenom grönskan och bildar en färgprakt. Vi närmar oss Chogoria. Hinner precis passera avfarten till staden och fortsätter huvudvägen mot Meru någon lite sträcka till. Efter ett nybygge på vänster sida är det dags att svänga av. Trafikpolisen som posterat sig vid den lilla lervägen flyttar sig långsamt. En afrikansk man syns strax intill och dottern skriker i baksätet -Onkel Ken! Bilen stannas och ut rusar hon och hälsar på sin morbror. Vi fortsätter utan dottern. Det skulle dröja till senare på kvällen innan vi såg henne igen, detta är hennes hem. Sakta glider fordonet i på den väg som känns igen från tidigare tillfällen, familjens Shamba. Shamban är ofta, det andra hemmet, det riktiga hemmet. Det är ca sex hektar stort och här odlades kaffe vilket gav en god inkomst. Det var innan avregleringarna i världsekonomin på 1980-talet. Idag är området uppdelat på sönerna och de har byggt sig var sitt hus och tagit över odlingen. Äldste sonen tjänstgör i armén och för närvarande stationerad i Somalia där Kenya har trupper.

Afrikanska Unionens fredsbevarande uppdrag i Somalia

För hållandet mellan Kenya och al-Shabab i Somalia är spänt. 2007 fick Afrikanska Unionen ett uppdrag med ett FN-mandat i botten att stödja den lagliga regimen i Somalia mot al-Shabab. FN har förlängt mandatet varje år senaste i februari 2014. I många år satt de och förhandlade i Naivasha i Kenya och undertecknad hamnade en gång på deras hotell och såg många av delegaterna. Det var mycket prat och det hände inte mycket. Tills slut kunde de flesta inblandade enas och det valdes en president för Somalia men eftersom Mogadishu var i änderna på andra grupper kunde presidenten inte flytta dit. Han bodde i ett radhus i Kilimani i Nairobi. Utanför stod alltid en polisbil. Frågade kompisen som bodde granne varför det alltid stod en polisbil utanför huset och det var så jag fick reda på att där bodde Somalias laglige president.

Det skulle dröja till våren 2012 innan Kenya ställde sina trupper under befäl av AU:s fredsmission. Tidigare hade de krigat i Somalia på den somaliska arméns sida. Förhållandet mellan Somalia och Kenya har varit spänt. Somaliska pirater har härjat i de norra delarna av kenyanska kusten och delar av nordvästra Kenya är omtvistat. De som har tankar på ett Storsomalia anser att detta är deras områden. Kenya tycker annorlunda. Det finns idag runt 800 000 somaliska flyktingar inne i Kenya och när dessa började härjas av somalier med vapen i hand började Kenya reagera. Turister kidnappades av några som tros tillhöra al-Shabab och det störde den kenyanska turistnäringen, nog så viktig för landet. Kenya som alltid ansetts som ett av de fredligaste länderna i Afrika valde att försvara sig genom att först gå in i Somalia och sedan ställa sina trupper till Au:s förfogande. De terrorattacker som Kenya har fått utstå under de senaste åren ska ses i ljuset av att de valt att ta strid mot våldet som drabbar människor i grannlandet. Priset är högt för kenyanerna som sett uppemot 150 av landets soldater dö liksom alla de som dödas i terrorattentat mot mål i första hand Nairobi. Det är här som dotterns äldste morbror nu är stationerad.

Det blir ett kärt återseende efter många år. Här skulle det lätt gå att tro att tiden har stått still men så är det inte. Bananplantaget är större än tidigare och grödorna bevattnas här och var. Det var annat än förra gången när kaffebuskarna fick huggas ner och korna matas med bananblad för att det rådde torka. Det är mycket självförsörjning som pågår men marken utnyttjas klokt. Det håller på att byggas ett hyreshus med lägenheter och det är eftertraktat. Området expanderar och det behövs bostäder. Motorcyklarnas inträde har gjort att det går att arbetspendla över större områden. Vi blev med tagna på en rundtur. Åt ena hållet hamnade vi ner i ravin som gick ner till en å i botten. Det var där som allt vatten hämtades till djur, till matlagning och de behov som finns på en shamba. Att stå och titta på den sluttning, som skulle klassas som svart om det gjordes en pistklassificering, gör att det aldrig går att människorna här är lata. Det var och är ett slitgöra. Historien berättades om hur pojkarna gick ner till floden med vattendunkar, fyllde dessa och gick upp, hällde ut vattnet i backen och åkte barfota ner i lera. Kommenterade att det gjorde vi också i Sverige, fast på snö… Det var vackert att titta ner. Det var heller inte långt ifrån en gång att det köptes en bit land här, men så blev det inte.

Vi fortsatte vår vandring. Passionsfrukt hämtades från träden och den var färsk och riktigt god. Avokados växte här och var och de var stora, löjligt stora. Kanske som fyra av de avokados som vi ser i affären. Makademianötter plockades från träden, bananstock växte på rad och verkade klara att skörda. Det bara underströk vilken fantastisk jordbruksbyggd detta var. Vi blev inbjudan till fler av dotterns onklar och när vi satt där kom en gammal moster in och hälsade. En syster till dotterns mormors mor. En riktig krutgumma. Märkt av åldern och ett liv på landet men humöret var det inget fel på. Inte gästfriheten heller. Det var fortfarande ljust och vi blev ledsagade av dotterns morfar över vägen och över fälten på en liten stig. Det var dags att gå ner i nästa ravin. Det var långt ner. Kanske 60-70 meter ner till den forsande bäcken. Där nere satt en annan släkting och högg makadam för hand. Fyllde stenen i påsar och bar sedan dessa upp till vägen. Vilket arbete! Kan bara beundra insatsen. Det var vackert ner vid bäcken, som på så många andra ställen här i Meru. Tittade upp på sluttningarna på andra sidan och det var röda ränder av gångstigar mellan de gröna rika och lummig fälten. Skogen var nära och det enda vi behövde vara oroliga för det var leoparder, men de såg till att hålla sig borta. Här finns egentligen inga av de vilda djur, det har funnits apor och leoparder men inga elefanter.

Vi vandrade hela vägen upp och hade detta varit i Sverige så hade det motsvarat en timme på gymmet. Det tog inte så lång tid, men trots vältränade ben som gått mycket så fick pumpen jobba ordentligt. En liten tur till nybygget innan vi skulle gå in och vi han se Mt Kenyas ena sluttning, men toppen var dold i vinterns dimmor. Det är vinter här om någon undrar. Solen bröt igenom under molnen under berget och det var vackert. Så gick in i huset. Det var tillbyggt sedan senaste besöket. I kenyanska hem kommer vi rakt in i vad vi skulle kalla vardagsrummet, det är där man tar emot sina gäster. Resten av huset är familjens. Vi försågs med chai, vilket innebär lika delar, te, mjölk och socker. Det var dags att dela ut presenter. Godisbilar är aldrig fel och barnen fick dela på kusinens medhavda svenska godis. De som inte fick, hörde talas om det och kom springande. Tack och lov räckte påsarna. Det är inte lätt med presenter men vi hade hittat tunna fiberpäls tröjor, som vi tagit med oss. Herr och damstorlekar. Eftersom det är vinter i Kenya och afrikanerna fryser vid temperaturer som vi upplever som behagliga sommardagar så gör tröjorna lite nytta. Frös själv en hel del när jag väl vant mig vid temperaturerna. Kvällen avslutades med en middag gjord på det som odlats på shamban och en nyslaktad höna.