SS Herbert – ett ångfartyg som gör turer i Säveån i Alingsås.
Floda
Så var vi tillbaka i Floda, på samma ställe som vi avslutade vår resa förra dagen. Det är här som sjön Sävelången återblir Säveån. Där byggdes 1930 ett kraftverk för att ta ut elström. Kraftverket har en fallhöjd på 2,5 m vilket är lite. För så små fallhöjder krävs en Kapplanturbin, en maskin som vi så på utställning i Lilla Edet när vi reste i Götaälv dalen. Det är en gul nästan rektangulär byggnad som står på den södra sidan av ån. Vädret var, sommaren till trots, inte lika vackert som när vi passerade här i våras, men svensk högsommar ÄR svensk högsommar och det är vackert. Det var dags för nästa begivenhet. Hade vi haft möjlighet hade vi utnyttjat sjön för att ta oss vattenvägen till nästa, ett klassiskt mål, Nääs slott.
Nääs slott
Det blev den utbyggda transportleden som fick föra oss det korta avståndet från Floda till Nääs slott. Kom körandes den enormt pampiga lindallén som leder oss över åkrarna och svänger svagt åt höger för att ta oss över Nääsbron och återigen svagt åt höger och sedan rakt upp mot den pampiga mangårdsbyggnaden. Hela huset går inte att se för det sluttar brant uppåt. Vi hör talas om Nääs slott första gången 1529, när den nämns i Gustav Vasas registratur. Det ligger jätte vackert på sin halvö i Sävelången. Det fanns ingen motorväg eller stambana som går söder och norr om idyllen i sjön på den tiden. Det var vatten som utgjorde vägarna mellan de större orterna och det är inte så underligt att läsa att det finns arkeologiska fynd från bronsåldern i området.
Nääs slott är annars mest känd för hemslöjd. 1868 köptes Nääs av August Abrahamsson, han köpte det av Peter Wilhelm Berg som hade grundat Nääs fabriker. Det var August som grundade ett slöjdseminarium 1872 på Nääs och det lever vidare än idag. Mer aktivt än någonsin om man ska tro Nääs slotts hemsida. Slöjden blev en stor sak och många är de blivande lärare som utbildats i slöjd och hantverk. Periodvis var Nääs vida känt även utanför Sveriges gränser och människor kom resande långväga ifrån för att delta i utbildningarna. Fokus låg i att tillverka efter ritningar, för att stimulera både teoretisk och praktisk utbildning. Nu blev det inget slöjdande för oss idag, men en annan dag kanske. Istället parkerade vi vid stallet. Även om de ligger lägre än slottet så ligger det magnifikt på bra höjd över Sävelångens gråa och vågiga yta. Återigen kunde vi bara njuta och konstatera hur vackert det svenska sommarlandskapet är, även i gråväder. Blåste gjorde det men temperaturen var anständiga 17 grader. Stallet är stabil och rejäl byggnad i sten, anrik står det i de texter som gått att få fram, men inget årtal när det byggdes. Det är lätt att gissa att det är gamalt men kanske är det nyare än vi tror. Något som är nytt är den nya ridklubben som startades när den gamla konkursade för ett år sedan. Vi satte oss åter tillrätta för att fara vidare längs Säveån och Sävelången.
Tollered
Det blev till att ta sig ut genom de vackra Nääs alléerna och ut på den europeiska transportleden. Det var inte lång till nästa stopp och på den korta trippen släppte vi aldrig sjön Säven med blicken, förutom att koncentrera oss på att köra säkert. Tollered ligger inte långt bort och motorvägen har blivit motortrafikled och det var en kort avfartsträcka innan vi kom in i byn. Pizzeria Tuppen hälsade oss välkomna och vi svängde raskt av vid återvinningsstationen och parkerade.
Orten har gamla anor. Runt 1000-talet beräknas de första gårdarna ha legat på platsen. Senare blev det gårdar under Nääs slott. Under kriget 1612 mot danskarna, byggde bönderna upp ett försvar vid den smalaste passagen längs det långa berget. De stod emot den danska armén en kort tid innan de drog sig tillbaka. Det gav danskarna fritt spelrum att plundra och bränna Nääs slott och de omkringliggande gårdarna. Det var och är ganska brant sluttande mark ner mot Sävelången så det blev svårt för danskarna. Branterna ger utrymme för det som idag är den stora resursen i Tollered, vattenkraften. I historisk tid var bönderna noga med sina andelar i forsen, som föll 60 meter på en sträcka på ca 800 meter från Torskabotten till Säven. Det insåg godsherren på Nääs, Peter Wilhelm Berg, som 1825 skaffade sig rättigheterna till vattenkraften. När detta var klart grundande han Nääs fabriker 1833.
Det blev till att titta på Tollereds Öfvre kaftstationen. Den byggdes 1908-1909 och, enligt turistinformationen är den äldsta kraftstationen i Sverige. Den byggnad som vi såg är inte i drift. Sedan 1981 är den ombyggd och befinner sig under marken. Ett stort svart rör går in i byggnaden och det är den så kallade tuben som leder vattnet in i kraftstationen. Det var ett vackert industriminne med röda tegelhus och terrasser, och trappor som ligger utkastade som tärningar i de branta slutningarna ner mot sjön. Området smakade mer så vi tog och körde runt lite på vägarna och fick se Lerums kanske äldsta hus, Nedergården eller Båt-Johans. Huset har anor från 1700-talet och här bodde en tid den tidigare ångbåtskaptenen Johan Eriksson som skötte ångbåten som trafikerade sträckan Nääs – Floda station, där vår resa började i morse.
Vi var fortfarande inte nöjda och fortsatte att titta på lite mer hus. Längs en uttorkad bäckfåra utmed vägen, kunde vi se rejäla hus i rött trä på stabila grunder av sten. Vi gissade att detta varit någon form av industri eller hantverksbyggnader som utnyttjat vattenkraften i bäcken i de branta sluttningarna. Nu ville vi hellre utnyttja vår tid med att titta på Nääs fabriker så det var dags att fara vidare.
Nääs fabriker
Detta är en typisk industri i den svenska industriella barndomen. Det blev en textilfabrik. Den kom att vara verksam till tekokrisen på 1970-talet. Och när de statliga bidragen försvann, försvann också Nääs fabriker. Eller ska vi säga Örnen? Det var namnet på den fabrik som Magnus Härenstam anställdes som tidstudieman i filmen Tuppen som spelades in här i Tollered och på Nääsfabriker. Idag är området ett välbesökt konferenshotell och de gamla byggnaderna är renoverade. De gamla tegelhusen är uppblandat med moderna glaspartier och trots stilbrytningarna så är det inte missklädsamt. Vi tog bilen in bland fabriksbyggnaderna och tittade på det ganska smala ytorna mellan husen. Skyltar upplyste oss om byggnaderna funktion, som Pannhuset eller Färgeriet. Verksamheten utvecklas och några butiker har etablerats i de gamla lokalerna, bl.a. en lokal ostgrossist. Dagen var fortfarande ung och det var dags att ta sig vidare.
Norsesund
Fordonet togs ut på den stora transportleden igen och snabbt avverkades de korta kilometerna till Hemsjö avfarten. Sedan var det dags att på mindra slingriga vägar, där gamla anrika villor blandades med nyare bostäder i ett gammalt område. Diskussionen tog fart i bilen om bekanta från tidigare årtionden som bott här i Ingared som vi körde igenom. Vi nådde fram i den ganska kuperade terrängen till sjön Lillelången, svängde vänster och tog ett litet stopp på pendelparkeringen. Norsesund är ett litet stationssamhälle på pendeltågslinjen mellan Göteborg och Alingsås. På vår resa är det här som sjön Lillelången rinner ut i Sävelången som vi följt. Det är där som västra Stambanan passerar på en bro över den lilla kanalen mellan sjöarna. Vi fortsätter vår resa norrut. Passerar en skylt med privatväg så vi kommer inte fram till ön vid Solveden där nästa kraftverk i Säveån ligger. Det är det sjätte av de 16 kraftverk som finns registrerade i Säveån. Det är ett gatt mellan två hällar och det är här som sjön Mjörn rinner ut i Lillelången. Fortsatte på de små vägarna och det är tydligt att detta har varit ett sommarstugeområde som håller på att göras om, eller har gjorts om till året runt bostäder. Västra Bodarne passerades och direkt kom diskussionen igång om huset som familjen tittade på under 1970-talets Gröna våg. Olika minnesbilder jämfördes och det var snart dags att nå den, för området, stora staden Alingsås.
Mjörnvallen
Första stoppet blev Mjörnvallen. Fotbollsplanen ligger precis där Säveån rinner ut i Mjörn. Det är alltså dags att komma tillbaka till ån, nu när sjöarna tagit slut för den här gången. Mjörnvallen är hemmaplan för Alingsås IF, en fotbollsklubb som funnits sedan 1906. Det har inte gått och få fram när Mjörnvallen byggdes men det är efter första världskriget eftersom fotbollen i Alingsås låg nere en period, delvis i brist på planer. Mjörnvallen idag ser gammal ut men skenet bedrar. Det är bara några år sedan den renoverades, i den gamla stilen men med alla moderna faciliteter. Säveån flyter ut i Mjörn alldeles bakom arenan och ringlar sig åt nordost in mot staden. Vi passerade ångbåtsvarvet där SS Herbert låg förtöjd bland alla fritidsbåtar som kantade den slingrande ån. Här huserar Mjörns Ångbåtsförening som håller traditionen med Ångbåtstrafik på Mjörn levande. Sedan mitten på 1800-talet har det funnits ångbåtslinjer på sjön. Båten som låg så hemtrevligt och sprutade ut rök ur den höga skorstenen har förening lagt ner mycket arbete på för att renovera och nu gör den turer med turister. Vi var inte någon av dessa turister utan följde efter ån och hamnade i den svenska potatisens vagga – Nolhaga.
Nolhaga
Nolhaga kommer för alltid att var förknippat med Jonas Alströmer och potatisens intåg i det svenska kosthållet. Potatisen stammar från Sydamerika och inkaindianerna påstås ha byggt sitt imperium på potatisen som kunde föda hela befolkningen. Knölarna tog vägen via de spanska kolonisatörerna vägen till Europa. Det finns kanske en möjlighet att potatisen tog vägen via den engelska kolonin Virginia. Det påstås att det var den vägen som Olof Rudebeck fick in sin första potatis. Han var kanske inte först heller, det finns påståenden om att knölarna följde med hemvändande soldater från 30-åriga kriget, men om det lär vi kanske aldrig få ett bra svar. Jonas Alström var den som fick lite snurr på potatisen i Sverige. Han hade hämtat sina knölar från Frankrike och utförde omfattande odlingar på Nolhaga. Alströmer insåg potatisens möjligheter som basföda i landet men hans försök att introducera den nya grödan gick långsamt, mycket långsamt. Alströmers arbete för potatisen och dess möjligheter ska inte underskattas men det var en kvinna som fick bönder runt om i Sverige att börja odla potatis på allvar. Grevinnan Ekeblad kom på hur man kunde bränna brännvin på potatisen i stället för på säd som det gjorts tidigare. Det är först då som brännvins törstande bönder börjar odla på riktigt. Bieffekten att mer spannmål kunde malas till mjöl och bakas bröd av och fler upptäckte potatisens möjligheter på andra områden än på alkoholens.
Det låg några mindre gårdar på platsen redan under 1500-talet men det var först när Alströmer återvände från England som han köpte loss marken och skapade det som vi dag känner som Nolhaga. Godset gick i arv innan det såldes bort från familjen under 1800-talet. I slutet på århundrade var godset ganska nergånget och när Claes Adlesköld hade förvärvat godset lät han den kände Göteborgs arkitekten Adrian Peterson rita en ny mangårdsbyggnad. 1880 stod den klar och det är det vita huset som ligg på platsen idag. Parken byggdes upp och under 1920-talet kom även djurparken till. Det var i den närmste trädgården som vi valde att ha dagens picknick. Det var inte så varmt under molnen som vi hade hoppats men det var å andra sidan inte kallt heller. Det gick att avnjuta välrullade mjuka mackor med lämplig dryck till. När saker kommer in i kroppen måste saker komma ut och när det var klart gav vi oss av mot nästa attraktion i Alingsås. Det finns lite grann men valde bara några på denna resa
Stynaborg
Den gick förbi Alingsås, den gamla huvudvägen mellan kusten och Skara. Det var en tid, under tidigare delen av 1300-talet, när Kalmarunionen ännu inte bundit samman Norden. Vägen behövde skyddas och för det byggdes det upp borgar längs vägen en av dessa hamnade i vår väg. Av säkerhetsskäl byggdes den på en halvö i Säveån. Ån flyter runt borgen på tre sidor och utgör ett viktigt försvar, samtidigt som det finns god tillgång på vatten. På vintern var det inte mycket strider ändå och skulle ån frysa till så var det inte mycket fiender ute på härjingståg i alla fall. Det var mot ruinerna av Stynaborg om vi letade oss fram till på små bakgator långs ån. Kartorna som skulle visa oss vägen var inte lika gamla som borgen men det hade byggts en ny bro och nya vägar så det blev till att leta sig fram på frihand. I den tilltagande solen var det ganska lätt. Där någonstans borde den ligga och just ungefär där låg en nybyggd parkeringsplats. Vi gick på den nyanlagda stigen till en låst grind i ett nybyggt fårstaket. Vi kunde se riksantikvariens skyltar hundra meter bort. Vi gjorde ett tappert försök att gå runt fårhagen men till slut fick vi ge upp och klättra över det stabila men flexibla stängslet. Vi var inne. Tog oss fram till basen för halvön där Stynaborg ligger. Läste skyltarna och klättrade ner i det som en gång varit den första vallgraven. Vi kom upp på en plats och förundrade oss över hur högt över ån vi var, mellan fem till tio meter och det gör placeringen av borgen ännu mer förstålig. Vi strosade över ängsmarken som en gång varit gårdsplan och ekonomibyggnader fram till nästa vallgrav. Stynaborg hade en ytterligare en vallgrav mellan ekonomibyggnader och själva borgen. Även den tog vi oss över utan vindbrygga men också utan illasinnade människor som villa skada oss. Så borde det ha varit när Engelbrekts här for fram här och brände ner borgen under upproret 1434. Då försvann också Stynaborg. Det var resterna av detta som vi nu nära 600 år senare kunde titta på. I ärlighetens namn så var det inte mycket att titta på i denna fårhage. Jo, det var vackert. Säveån flyter fram runt hela halvön och alarna som växter i kanten. Det var en perfekt svensk sommar idyll. Samtidigt, som alltid när man besöker historien så kommer det så mycket frågor som kanske inte går att besvara. Vem hade makten att besluta om och uppföra alla borgarna till handelsvägens försvar? Varför hamnade borgen som motståndare till Engelbrekt? Vad gjorde han här? Hur agerade danskarna? Vilka bodde här? Hur såg landskapet ut på den tiden? Frågan om hur dags det var på dagen, den svarade klockan på och så var det tid att knata tillbaka genom fårhagen och ge sig vidare på vår resa längs den slingrande Säveån.
Säveån har definitivt ändrat karaktär. Den flyter nu i ringlar genom att jordbrukslandskap med åkermark och hagar som sträcker sig genom en mycket flack dalgång. Den väg vi kunde komma fram på lång en bra bit norr om ån så vi fick ta oss igenom Alingsås igen och vidare på riksvägen mot Trollhättan. Vi passerade Nolby och en hel ladugård full med begagnat byggmaterial. Där stod en gammal rälsbuss i gult och orange. Den gamla arbetshästen skötte mycket av pendlingen från förorter till staden så sent som en bit in på 1970-talet. Den utläste en febril aktivitet av minnen som bubblade upp över allt som upplevts i sådana. Vi fortsatte vår färd på den mycket raka vägen och till slut kunde vi svänga höger Skakeltorp.
Ängatorps kraftverk
Vi kom in på den mindre vägen och den gick snabbt över till att bli nästan enfilig, böljade och inte minst en grusväg. Moderna bilar men mycket låg markfrigång för att spara energi är inte konstruerade för dessa vägar och det enda sättet att undvika haverier är att köra långsammare och försiktigare. Nu gjorde det inte så mycket. Det var så vackert när vi flöt fram i jordbrukslandskapet. Vägen svängde som den alltid gjort runt ladugårdar och över gårdstunen. Åkerbruket var kvar men djurhållningen är numera hästgård efter hästgård. Dammet yrde runt bilen och det hade blivit mycket varmare. Vägdammet som vi virvlade upp blåste med den starka vindens fart ut över åkrar och ängar. Till slut kommer vi fram till avfarten och trasslar oss på små gårdsvägar ner mot Säveån. Vi kommer så långt att ser kraftverket nere i vattenkanten men skylten säger privat väg och bron över ån är blockerad med betongsuggor. Det blir till att vända. Vi fick inte titta på den gamla kvarnen, med anor från 1800-talet. Från början drevs kvarnen av ett vattenhjul men ersattes senare så att det blev ett kraftverk som drev kvarnen med elektricitet.
Vittene gravfält
Nej, det var inte detta gravfält som den berömda halsringen i guld hittades och idag finns på historiska museet i Stockholm. Det vi hittar vid vårt Vittene mellan Alingsås och Vårgårda inte långt ifrån Säveån är en moränkulle mitt på en åker. Den ligger lite högre än omgivningen och har det fantasi eggande namnet Drottning Disas grav. Arkeologerna anger gravens ålder till, stenålder, bronsålder eller järnålder. Graven är raserad och troligtvis har stenar tagits bort vid byggandet av hus i närheten. Vi kom inte fram till graven och kunde se den på nära håll. Vi var inte riktigt i det skicket att vi kunde traska över ängarna och sakta led dagen mot eftermiddag. Vi stannade i bilen och lät fantasin spela fritt. Det har inte gått att få fram särskilt mycket om graven, egentligen ingenting alls. Det kanske inte ens är en drottning som legat i den. Det finns några berättelser om Disa men om den passar in här vet vi inte. Andra gravar i området är ifrågasatta och en del menar att det är gränsstenar från senare tid. Kanske att de använts som gravstenar på ett annat ställe i närområdet. Vår tid i närområdet var över och nu var det dags att ta närmsta väg hemåt. Kartan skvallrade om en liten bro som skulle kunna ta oss över Säveån mot Hol och ut på Europaleden. Vi valde den vägen. På andra siden passerades västra stambanan och den nya bron som byggts hade en överraskning. Vi körde på en enfilig väg men under järnvägen var det dubbelfiligt. Vägen hade förberetts för en utbyggnad i framtiden. Vi kom upp på nästa krön med utsikt över dalen och snubblade rätt in i nästa historia.
Gravfältet i Hol
Det var en andäktig jordbruksmark som vi beträdde när vi stannat bilen i vägkorsningen. En skylt hade fångat vår uppmärksamhet och den ledde vidare till Västergötlands största gravfält. Det är gamla gravar. Mellan 5 och 10 tusen år tror man att just den här trakten varit bebodd och varför inte. En långsträckt höjd, inte helt olikt området runt Rökstenen i Östergötland, passade bra. Det ger ett litet skydd med en lång utsikt och det är lättare att få avrinning och därmed också dränering vilket gör det lättare att odla. Här finns gravar från bronsålder och järnålder och vi flyttade bilen ett femtiotal meter till Store hög. Det är den största av alla gravar i området och gjorde, när de byggdes för ca 3500 år sedan en imponerande syn och ett landmärke. Den markerade makt. Idag är den ca 2,5 m hög och har en diameter på 18 m. Definitivt stort när allting skulle släpas och göras för hand. Idag klarar en normalstor grävmaskin att göra detta på någon timme. Solen slösade nu med sina strålar och vi kunde blicka ut över landskapet som i så många år sett människor komma och gå. Säveån, denna viktiga kommunikationsled i detta kärnområde i det inre av Västergötland, glimrade i fjärran ner i dalen. Nu var det vår tur att gå, eller att åka från Säveån och detta mycket intressanta område. Dagen hade tagit ut sin rätt och när vi fortsätter så kommer vi att börja vid kyrkan i Hol, den som vi susade förbi strax innan vi for ut på den moderna transportleden för att ta oss hem.
