Det var sovmorgon, på riktigt. Dags att till slut gå upp och ta sig till frukosten 30 m bort. När den är klar är det dags att ge sig ut på Västergötlands vägar igen. Vi kom söderifrån igår och är på väg att ta oss norrut idag.
Vaholms brohus
Tidan är ett litet samhälle som ligger, lite oväntat kanske, vi ån, Tidan. De har kommit ifrån Tidaholm och har passerat Tibro och fortsätta vid den lilla orten norrut mot Mariestad. Vi passade på att fika och gå på bokhandeln här när vi var ute på en hemester resa under Coronapandemin för några år sedan. Då passerade vi dagens attraktion.
Några kilometer utanför Tidan var det dags att svänga av stora vägen och in på en lite grusväg fram till ån. Där ligger en bro och över bron har det byggts ett hus med öppningar i båda ändarna så att det går att köra över bron utan att det regnar på bilens tak.
Någon gång mellan 1830 och 1880 byggdes det en bro över Tidan. Primära funktionen var att förena gården, Vaholms ägor. Den gjordes stabil med en stödpelare i ordentlig granit, mitt i ån. Det blev två brospann med en total längd på 34 m. Det är i sig inget jättekonstigt och bron i sig är ingen märkvärdig sak. Men, sedan är det det här med överbyggnaden.
För vår del var det enkelt att parkera bilen, obehörig trafik förbjuden, och ta en promenad över träplankorna i det faluröda skjulet. Det var en påfallande sliten vägbana, medan själva byggnaden var mer i gott skick. Kanske inte så konstigt, för det gjordes en gedigen renovering för ca 30 år sedan. På frågan om varför överbyggnaden kom till, som är den enda i sitt slag i Sverige verkar vara förlorat i historiens dunkel. Den bästa gissningen verkar vara att det helt enkelt är ett skrytbygga. Vi har råd och vi kan.
Det är i alla fall en vacker plats. Stilla flyter ån under bron och den skira gröna vårgrönskan längs åkanten ger ett behagligt och avslappnande ljus omkring sig när det speglar sig i åns mörka vatten. Det är lite regndroppar i luften vilket ger det där härliga gråljuset men det ger som sagt lite vatten och vi skyddade oss under brons tak och sedan tillbaka till bilen för nästa etapp på dagens påskresa i Västergötland.
Mariestad
Tidan gör en lite kringelkrok söderut genom sjön Östen innan den återigen vänder norrut till Mariestad. Det gjorde inte vi, det blev raka vägen till orten vid Vänern. Bilen rattades genom påsktrafiken och till slut kunde vi stanna till vi torget utanför Skatteverket.
Det var hertig Karl som grundande staden 1583. Strategisk placerad i norr Västergötland där Tidan har sitt utlopp i Vänern. Hertig Karls aktiviteter har vi stött på tidigare, bl.a. Strängnäs där han också ligger begravd. Men även i Stångebro där han tillskansade sig kungamakten från brorsonen Sigismund. Hertigen var kanske den mest driftige och den som var mest lik sin far av alla bröderna. Hänsynslösast menas här. Han var inte direkt påtänkt som regent utan bidade sin tid i sitt hertigdöme. Han var driftig. Han skötte sitt fögderi som om det vore ett företag eller ett eget land och han var högst aktiv i att lägga den industriella grunden för det svenska stormaktsväldet.
En intressant detalj är att hertigen lät uppföra Mariestads domkyrka, och det blev ett eget biskopsdöme. Det ska vi kanske se i ljuset av kampen mot broder Johan III och Sigismund som vill återinföra katolicismen i Sverige medan hertigen stod på den protestantiska sidan. Redan 1647, under drottning Kristina upphörde biskopsdömet och församlingarna hamnade under Skara eller Karlstad för de som låg i Värmland.
Från torget var det enkelt att ta sig till kyrkan. Staden har brunnit ett par gånger och efter den stora branden 1693 som i princip förstörde hela staden förutom kyrkan. Två hundra år senare, 1895 var det dags igen men då totalförstördes inte staden. Den byggdes upp igen och det blev ett rutnäts format gatumönster. Där för var det lätta att hitta till kyrkan, det var bara att titta upp och var spiran var. De sträckte sig högt över den ganska låga bebyggelsen från 1700- och 1800-talet. Inte olikt det vi såg i Västerås runt domkyrkan.
Mariestads domkyrka
Sakta drog vi oss upp mot höjden på udden där kyrkan var placerad. Det tog ca 45 år att få kyrkan klar. 1625 invigdes sengotiska byggnaden. Det var Klara kyrka i Stockholm som fick stå förebild för helgedomen vid Vänern. Dagens utseende fick kyrkan i samband med en omfattande renovering under tidigt 1900-tal. Den var välbehövlig och in läckande vatten hade ställt till det.
Porten var olåst och det var bara att öppna den och ta sig in. Visst var den vacker och stilren, kanske lite asketiskt med tanke på de kyrkobyggnader som vi sett som varit praktfullt utsmyckade, Nederluleå kyrka i världsarvet och Kumla kyrka i Västmanland. Både med målningar av Albertus Pictor. Även Ytter Lännes gamla kyrka som dekorerades av en lärjunge till Pictor. Sedan har vi naturligtvis praktkyrkorna, som Uppsala domkyrka och Skara domkyrka som vi också besökt, för att nämna några. Det var förresten Skara som tog över stiftsresidenset från Mariestad på 1600-talet.
Kyrkbänkarna var moderna i ett vitt begrepp och det är nog det tidiga 1900-talet som få formge dessa. Det ljusa trät som bröts mot den ljusa blåa färgen i mattorna och bänkarna klädsel är vackert. Det var några få besökare, så vi var inte ensamma.
Vi tog oss ut i vädret som hotade med vatten ovanifrån men vi klarade oss. Tog vägen ner mot Tidan och började titta på husen runt kyrkan. Ut mot udden låg något som verkade vara ett sjukhus eller en skolan. Men det fanns ingen information. Kartorna visade snarare att det var bostadshus. Det tog ett bra tag efter resan innan vi fick klarhet. Det var det gamla läroverket som numera är ombyggt till bostäder. De ligger på första parkett när klockan ringer tiden fyra gånger om dagen från det över 80 meter höga tornet. Tionde hösta kyrktornet i Sverige.
Vägen mot ån visade upp flera intressanta byggnader och här fanns det skyltar som ivrigt berättade. Det var här som de tidigaste formerna av sjukvårdsinrättningar hade legat. Till slut även en modern anläggning för räddningstjänsten, utan det karakteristiska slangtornet. Särskilt minns vi det i Örnsköldsvik som nu är omgjort till bostäder.
Tur till hamnen
Vi var på väg till nästa stopp men inte innan vi tog oss en biltur ner mot hamnen. Längst ut på udden i sjön for vi. Där fick vi köra slalom mellan upplagda båtar, parkerade bilar och övernattande husbilar. Det var en grå dag i dag men tänk en var sommardag, vilket bra stället att ha en husbil parkerad.
Så kom vi återigen ut på stora vägen runt udden och tog det andra benet tillbaka mot centrum innan vi svängde över järnvägen och ut på Stockholmsvägen. Den var rak, väldigt lång och rak. Nästan två kilometer lång och det gjorde att vi snabbt kom ut på de stora vägarna.
Norrkvarn
Under en av våra hemestrar under pandemin hade vi tagit oss till Lyrestad för att titta på Göta kanal. Nu hade vi kompassnålen mot samma mål. Väl framme i den lilla orten tog vi oss förbi och fortsatte in i landet till nästa uppsättning slussar, de vid Norrkvarn. Det är ett populärt utflyktsmål under den period på året som kanalen har öppet. Det har den inte idag så det var hermetiskt tillslutet. Vi fick en glimt av barnens Göta kanal. Här finns även en kulturstig som berättar om hur arbetena med Kanalen gick till.
Sjöstad
Vi har tidigare besökt Göta kanals utlopp i Östersjön vid Mem. Vi har stannat till vid Motala och Forsvik som är hamnarna på var sin sida av Vättern och nu var vi på väg till Sjötorp, där kanalen försvinner ut i Vänern. Vi har inte seglat på kanalen men vi har stannat till på flera ställen längs den och tittat under våra resor. Nu skulle vi knyta ihop sträckan med Sjöstad.
Det blev lite navigation på vägen innan vi kunde hitta en parkering vid påsk öppen restaurang. Därifrån gick vi de ca 300 meterna ner till utloppet i inlandshavet. Vi var definitivt inte ensamma och till restaurangen börja lunchgästerna att strömma till. Med sig hade de en antydan till att naturen ville fylla upp kanalen så vi tog skydd i bilen och tog oss vidare.
Torsö
Vår GPS har spelat oss en del spratt på våra resor, inte minst när vi skulle till Sveriges mittpunkt uppe i Jämtland. Nu var det dags igen. Den drog oss på de mest konstiga små vägar för att komma till Torsö. Detta kunde omöjligen vara stora vägen och det var det inte heller. Lite suck får man allt säga.
Torsö är Vänerns största ö. Idag består den av de samman vuxna öarna Torsö och Fågelö. Bron som vi passerade går i en halvbåge över vattnet och stod klar 1994. Från kunde gick det enkelt att se Mariestads domkyrkas höga torn sticka upp som en ledstjärna över vattnet.
Vi tog en biltur över ön innan vi vände om och siktade in oss på Nolby gravfält. Namnet Torsö relatierar till guden Tors ö och därför är det kanske bara förväntat att det ska finnas ett gravfält från yngre järnåldern. Sett ur ett vikingatida perspektiv så var det säkert en bra boplats. Ön var stor, det gick att ta sig med sin båtar över Vänern men även upp i Tidan och ut via Göta älv till Västerhavet. Samtidigt var det relativt säkert från sjörövare från havet. Som gravfält var det inte särskilt stort, men läget var intressant. Vi tog oss vidare till kyrkan innan vi vände tillbaka till fastlandet igen.
Tillbaka på fast mark stannade vi till direkt och tog en försenade lunch på camping restaurangen som dagen till ära hade öppet.
Vid brofästet hittade vi en moderna runsten.
Aranäs borg
Böckerna om tempelriddaren Arn och hans öden och äventyr i det heliga landet och i Västergötland har lästs av många. När de var mest aktuella så ordnades det guidade turer runt om i landskapet för att titta på de olika platserna som beskrivs i böckerna.
För vår del har vi besökt några platser utan att ha gjort det medvetet för att titta följa i Arns fotspår. Undantaget var Forshems kyrka. Vi har träffat på tempelriddarens platser på våra resor som, Varnhems kloster, och Skara stad. Slaget vid Kungslena, missade vi på grund av trafikomläggningar igår. Nu skulle vi ta oss till Arnäs, borgen där Arn kommer ifrån.
Denna gången lät vi inte GPS:n dras oss som den ville utan vi körde som vi ville. Ut på stora leden – förbi Mariestad och så in den kortaste småvägen till borgen. Det var inte särskilt långt och det stora intresset för den gamla stenhögen har varit stort och nu var det byggt en parkerings plats vid vägen och markerad stig som skulle leda besökarna på den vägen som markägaren tyckte var lämpligast och inte den som besökare tyckte var den närmste. Lydigt följde vi anvisningarna och knallade över betesgräset som låg på marken tyngd av britsen på solljus och lite för mycket vatten på marken. Det är vår så det gör snart comeback.
Vi hann skrämma upp ett par rådjur som betade i den ena hagen och med snabba språng tog de sig över kostängslet och vidare in i skogen. Den ena i alla fall, den andra lyckades inte utan smet ut åt andra hållet in på den stora bondgårdens inre domäner.
Det är inte mycket till borg egentligen och det är mest ruinerna av grunden som finns kvar. Säkrade och bevarade för turisterna att titta på. Skyltar finns men den ligger väldigt inklämd mellan betesmarkens, boningshuset, häckarna och stranden. Lite kom vi att tänka på Sölvesborgs slott i Blekinge, men detta var inte lika imponerande.
Tröttheten har tagit ut sin rätt och vi valde snabbt att ta oss tillbaka mot bilen. Ingen trafik på vägen och inga människor så vi gick helt sonika på infartsvägen till bondgården och tog landsvägen tillbaka till bilen. Det går när det inte finns några andra, men en solig sommardag i juli, kanske inte.
När nog timme tog resan tillbaka till hotellet, lite vila och så var det uppdukat en liten påsk buffé i restaurangen.