Nordkap – längre norrut går inte att komma i Europa.
Det var ett mycket lugnt landskap som vi kunde betrakta dygnet runt. Det är midnattssol på riktigt så här långt norr om polcirkeln. Eftersom det var en mycket lång väg till vårt mål ville vi komma iväg tidigt. Vi frågande när frukosten började och svaret var kl. 7. Då var vi på plats och så var det till att vänta en timme, den började åtta.
Folkaktionen mot utbyggnaden av Altaälven
Under morgon duschen kunde man se ut över baksidan som var ett skogsområde med högväxt under vegetation. Mitt i detta gröna stod en en går pyramid ca en meter hög och med en rostig kedja spänt runt mitten. Den lockade till nyfikenhet. När det fanns lite tid över innan vi skulle iväg så blev det en tur bakom knuten för att titta vad det var. Det var ett minnesmärke över folkaktionen mot utbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna. Efter allt det frivilliga arbete som lades ner på den civila protestaktionen så var detta det som var kvar. En liten kon, med en kedja med ett hänglås runt om, bakom en en stuga på en lodge, långt från allfarvägarna. Minnen från svartvita bilder på nyhetssändningarna kom upp på näthinnan. Detta var förstasidors material på den tiden.
1968 började när planer på att dämma upp älvarna Alta och Kautokeino drogs upp. 1970 upptäckte en lokalbo planerna av en slump och protesterna började. 1974 lämnades en ansökan in som hade bantats efter protesterna. Fyra år senare godkände Stortinget i Oslo planerna. Folkaktionen mot utbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna bildades året efter och satte igång med civilolydnads aktioner. Från sommaren till sent in på hösten satt de på vägen och blockerad entreprenadmaskinernas framfaret.
Regeringen i Oslo övervägde att sätta in militär för att få bort demonstranterna men fick blankt nej från försvarsministern och planerna ställdes in i sista sekunden. På hösten 1980 reste en grupp samer, vars renbetesland skulle drabbas hårt av utbyggnadsplanerna, till huvudstaden och satte upp ett tältläger utanför Stortinget och inledde en hungerstrejk. Där tog kanske regeringens tålamod slut, fredliga protester och de satte i januari in det största polispådraget i Norges historia för att bära bort demonstranterna för att bygget skulle kunna ske. Det är från den här tiden som minnesbilderna är ifrån. 10 %, eller 600 poliser sattes in. Ett år senare avbröts folkaktionen och förklarade sig besegrade. Ytterligare en månad senare slog Norges högsta domstol fast att beslutet om utbyggnaden var lagligt. På vår resa igår såg vi ingenting av detta eftersom älven ligger så långt i från vägen, ute på kalfjället.
Vad monumentet gjorde här i Gargia, 20-25 km nedströms kraftverket vid en annan älv, gick inte att få reda på.
Nordlig kurs
När magarna hade fått sitt bar det iväg. Första skulle vi ta oss ur skogen här nere i dalgången och bege oss till själva Alta vilket var närmare två mil. GPS ledde oss runt bland villagatorna i förorterna och så till slut kunde vi nå E6 som vi skulle följa en bra bit norrut.
Körningen var tuff. Det var en bra väg men det var ingen motorväg och trafiken ur Alta var inte att leka med, vilket vi inte hade förväntat oss. Vad vi hade planerat för var att komma så långt vi kunde innan alla husbilar och husvagnar hade vaknat och gjort sig klara för dagens resa. Det var en typisk norsk körning, in och ut i alla fjordar och runt ändarna. Upp över berget och så allt ackompanjerat av en övermäktigt natur.
Längtan till livet efter detta
Trafiken glesade ut efter att ha lämnat Alta och det blev en behaglig körning. En jämn hastighet gjorde att vi betade av kilometer efter kilometer, i lagom takt. När vi kommit upp på fjället blev rakare och sikten bättre. Det var inga problem att hitta omkörningsmöjligheter. En motorcykel från Schweiz hamnar i vår radar och vi hamnar bakom. Farten är någon kilometer för liten men det är ok. Sakta får vi in en norsk långtradare. Den kör i från oss på plattark och nedför och tapper bra i uppförsbackar. Norska långtradarchaufförer har finns det inget förtroende för, de verkar lida av dödslängtan som de kör,
I en uppförsbacke gör MC en omkörning och vi följer med. MC kör inte undan och lämnar ingen plats att köra in mellan honom och lastbilen. I det läget blir det till att köra om tvåhjuling också. Dels för att kunna komma i in i högerfilen, dels för att slippa ha lastbilen direkt bakom oss. Det skulle visa sig vara ett bra drag. Alpsonen verkade ha en dödslängtan han med. Det gick att att köra om uppför men sedan kom långtradaren ikapp och det var inget roligt avstånd till motorcykeln. Nästan så norrmannen vill hjälpa sid sydländska medtrafikant till livet efter detta. Nu tycker schweizaren att det är dags att stäcka lite på sig och ställer sig upp MC när han kör. Dramat spelar upp sig backspegeln och till slut blir det för pirrigt så gaspedalen åker ner för att det ska bli ett gott mellanrum. Konstig trafik ibland.
Olika vägar
Det är dags för den första riktiga svängen när vi kommer till en T-korsning. Hammerfest ligger åt väster och där ligger en av världsarvspunkter i Norge för Struves meridian. Tyvärr är det för lång och det kommer inte att vara värt de extra milen. Målet är något annat. Det dröjer inte länge innan det är dags att svänga av E6 och fortsätta på E69 med nordlig kurs. E6 svänger av söderut för att köra runt en fjord och tar en tur in i Finland innan den återigen vänder norrut till Kirkenes vid Ryska gränsen. Naturen ändrar lite mer karaktär och det går tankar till såväl Kenya, som Skottland och Irland.
Vi kommer ner till Porsangerfjorden och nu börjar köra länga fjordkanten. Vägen smalare och med vindlade och betydligt med svårkörd. Farthållaren måste kopplas ur för vägen klarar inte riktigt den hastighet som den är skyltad med. Omkörningsmöjligheterna är nästa obefintliga och vi är tacksamma när husvagnarna och husbilarna stannar för att titta på den vackra fjorden, eller på naturen upp längs bergsidorna eller bara för att vara vänliga. För det är vackert. Det är också nu som vi verkligen få se upp med en trafikantgrupp som vi sett men där det är oproportionerligt många, cyklisterna. Det verkar vara en grej att cykla till världens ände eller i alla fall Nordkap.
Renarns utgör också en fara i trafiken som man måste se upp med och de skulle behöva gå i en trafikskola. Det blev några kraftiga inbromsningar för att slippa obehag och avgifter till någon sameby. Från vår tidigare resa i Norge så vet vi att det byggs mycket tunnlar längs vägarna för att det helt enkelt för svårt att få en säker väg ovan jord.
200 meter under havet
Tre tunnlar passerade vi. I en av dem fick vi åka konvoj, något som vi gjort flera gångar tidigare. Det var underhållsarbete i tunneln så då gällde det att inte bilarna fick åka som de ville. Detta för att höja säkerheten för de som arbetade. Inga problem. De stora tunneln, Nordkapstunneln var nära sju kilometer lång och gick från fastlandet över eller under till Mageröya. För att komma under botten på havsviken dök tunneln ner till 212 m under havsytan och så upp igen. Ingen rolig väg för cyklister att ta sig uppför med packning och biltrafik. Påminde mycket om Atlanterhavstunneln längre söderut i Norge.
Till slut är vi framme vid Honningsvåg och färden går mot norr och inte till centrum i syd. Återigen så börjar vägen stiga upp på fjället och det fanns ett par sträckor med rena serpentinvägar. De var av god standard och det fanns till och med stigningsfält i den värsta backen uppför, vilket vi tackade för och lämnade några husvagnar bakom oss. Återigen var den karga naturen så vacker och det var verkligen skönt att glida fram över fjället. Vid fortsatte på E69 hela vägen på klippan fram till vägbommen som förklarade att hit men inte längre utan att betala. Turistskatten betalades, 150 NOK, och vi släpptes in på parkeringen. Vi var framme.
Nordkap
På reklambilderna för Nordkap är det ett otroligt vackert väder. Sikt till horisonten och en strålande sol. Vi möttes av om inte minusgrader så i alla fall kallt, plusgrader på entalet. Kläderna vi hade räckte inte riktigt till, för att stå emot den bitande kalla viden. Sikten var heller inte den bästa, det låg lätt dis över vattnet. Vi tog sikte på det första monumentet som var en minnessten över Oscar II besök på Nordkap för ganska precis 150 års sedan (2 juli 1873). Trots det lätta diset är utsikten ofantlig. Nordkapsklippan stupar 307 m rätt ner i havet.
Det var människor som besökte själva Nordkapsmonumentet hela tiden. Det var svårt att få till bra kort utan någon annan med. Cyklisterna var ”värst” de skulle ha sin cyklar med upp för de få trappstegen för att visa sin prestation. Det var de värda. Grupper skulle fotografera, en och en, och med alla möjliga kombinationer. Vi lyckades still slut, men det var inte lätt. Stegen upp var höga och inga räcken att hålla i samtidigt som blåsten gjorde vad den kunde för att rubba balansen. Det var kallt. Inte löjligt men vinden kändes igenom de vindtäta kläderna. Efter att ha stannat så länge vi kunde tog vi en sväng runt en konstutställning och tittade på den och så samtidigt ut över det mycket karga landskapet, närmast att betecknas som en stenöken.
Ett stort hus hade rests på toppen av klippan och det skulle var bra att få lite skydd mot vinden och lite värma. Det skulle kosta 330 NOK att komma in, per person. Detta för att få besöka restaurangen och betala för maten. Titta in i souvenirshoppen, och betala för det man ville ha. Ett par olika museum, bl.a. över midnattssolen. Vi avstod från vår souvenir, den var inte värd priset. Vi hade nått till den nordligaste punkten på den europeiska kontinenten. Det var därför vi kört hela vägen hit och nu hade vi nått vårt mål.
Ett annat besök, ett tjugotal år tidigare, innan Persskriverier började, landade ett besök på Cape Agulhas, den sydligaste udden på den afrikanska kontinenten. Det skiljer inte så många grader utan det när nästan direkt nord-sydlig riktning. Ca 1 180 mil emellan, fågelvägen. Det är långt. Snabbaste bilvägen är ca 1680 mil men den går genom Ryssland och Ukraina. Den går på några av de vägar som vi åkte när v besökte Kenya, främst mellan Meru och Nairobi.
Cyklar och motorcyklar var det gott om på parkeringen men nästan inga husbilar. P-biljetten gällde för 24h så det var lite förvånade. Ett 10-tal bussar fanns på, kanske var det kryssningsturister som rest på havet norr om klippan och nu besökte själva utsiktspunkten. Det har slagit oss hela resa hit hur relativt mycket tvåhjuliga fordon vi mött i båda riktningarna. Det verkar vara ett populärt mål att ta sig till. Inte minst från Europa. Det är väldigt långt bort. Första gången som det finns ett minne av något som heter Nordkap var en text på en italiensk husvagn på 1970-talet. Med eltejp hade de format bokstäverna NORDKAP baktill och förmodligen stolta resenärer. Nu hade vi också varit här.
Så tog vi oss samman och plockade av oss några lager kläder i snålblåsten och packade in och i bilen, slog på värmen och började resan söderut. Närmsta vägen är det 210 mil hem, men vi ska inte närmast vägen. Det var samma väg som vi åkte norrut på tidigare och första stoppet var inte långt borta.
Honningsvåg
Drygt tre mil söderut på de krokiga norska fjordvägarna ligger Honningsvåg. Det är från början ett fiskläge som ligger mycket väl placerat inne i vik på baksidan av Mageröja. Det ger ett relativt lugnt läge bakom de värsta vågorna på Nordatlanten som piskar in under de svåra stormarna som kommer varje år. I staden ligger en träkyrka från 1885, en av de få i Finnmark som inte brändes av tyskarna på reträtten 1944. Vi var främst på jakt efter en souvenir, den som vi missade på Nordkap och något att äta. Vi fann båda. Nere i hamnen låg ett kryssningsfartyg, MS Havila Capella. Det är ett norskt kryssningsfartyg som trafikerar rutten Bergen – Kirkenes och är en konkurrent till den mycket mer kända Hurtigruten.
Det var inte svårt att hitta en mycket välsorterade souvenirbutik. Vi fick vår Nordkaps magnet och vi fann, både en parkeringsplats en en lunch restaurang. Det blev fisk till lunch med utsikt över hamnen och kryssningsfartyget. Det var gott och passade på att ta det lugnt innan det var dags för den långa resan söderut, på samma väg som vi körde i morse. Det fanns en tid att passa i Alta, stängningen på världsarvsmuseet. När det var dags för oss att åka så åkte och kryssningsfartyget och Honningsvåg lämnades åt sina vidare öden. Vi kommer nog inte tillbaka men kryssningsfartyg är snart tillbaka med fler passagerare som ska besöka Nordkap.
Alta hällristningar, ett världsarv
Det var lugn trafik på vägen söderut och timme för timme betade vi av vägen i lagom takt. Väl inne i Alta körde vi förbi den spektakulära Nordlyskatedralen. Det är ett landmärke i staden. Museet och hällristningarna ligger i den södra ändan av staden mellan E6 och havet. Parkerade bilen och gick in i den ganska stora byggnaden. Betalde vår entré och tittade på ett par utställningar, bl.a. Altas utveckling och folkaktionen mot utbyggnaden av Altaälven, innan det var dags att gå ut och titta på världsarvet.
Hällristningarna i Alta kom med på UNESCO:S världsarvslista 1985. Det är sju år efter att de första tolv världsarven blev till. Ristningarna upptäcktes så sent som 1973. I området vid Alta museum finns ca 3000 bilder hittills upptäckta, och ca 6000 i hela världsarvsområdet. Det gör detta till det största hällristningsområdet i världen. Jämför vi med Tanum som också är ett världsarv med hällristningar så omfattar det ca 10 000 bilder men över ett större område.
Altas äldsta hällristningar dateras till ca 4200 f.kr. och de följer olika faser ner mot havet. Troligtvis ett bevis på landhöjningen. Tanums äldsta dateras till ca 1700 f.kr. De är ca 2500 år yngre. Nämforsen är samtida med Alta medan Norrköping är samtida med Tanum. Intressant att se de nordliga som är tidigare än de sydligaste. Varför får kanske experter svara på.
Kanske det är förklaringen på skillnaden mellan de olika områdena. Altas verkade mest bestå av knackade punkter som bildade linjer medan de tre svenska var hela och ”tydligare” linjer. Det var intressant att gå längs den uppbyggda trästigen och titta på målningarna på stenen. En del rödmålade anda inte. De senare kräver mera av dig som betraktare för att se och identifiera. Det hade varit en lång resdag med mycket intryck och de målade var de som var bättre att titta på idag.
Struves meridianbåge Norge
I Alta finns en av fyra mätpunkter på Struves meridianbåge som är upptagen på Världsarvslistan. Två fanns längs E45 från Karesuando, vilket vi inte tog när vi passerade där för igår och en ligger i Hammerfest, vilket blev för mycket att köra när vi tog oss till Nordkap. Denna delen var pålagd efteråt och Nordkap var det vi ville se. För att klara av detta var vi tvungna att prioritera hårt och Hammerfest föll bort. Kanske något att ångra men det har varit ett medvetet val baserat på vad som har varit möjligt.
Den fjärde punkten var det som vi siktade in oss på. Efter att ha tankat så tog vi oss till en plats där vi hittat i skylt på vår resa under morgonen. De bruna skyltarna med sina karakteristiska symbol ledde oss fram till en parkeringsplats i skuggan av ett par ganska branta berg på vad som verkade vara en bondes ängar. Efter lite letande hittades en skylt som visade på en stig som skulle ta oss de två kilometerna till en mätpunkten uppe på toppen. Skylten angav att det skulle ta ca en timme och så lika mycket tillbaka. Det är ljust ute men klockan har passerat sju och vi har rest hela dagen. Vi fick ge oss där. Det blev för mycket tid som skulle gå åt till detta. Precis som med Hammerfest så är detta världsarv en bonus och vi måste avstå de sista lilla sträckan. Vi var inte i kondition att klara av det, varken fysiskt eller mentalt. Vi visst vad som krävdes efter strapatserna i Pajala tidigare i veckan, så närmare än så här kommer vi inte detta norska världsarv. Det hindrades oss inte att ta en tur med bilen och sukta efter toppen där det lilla märket skulle finns som visade var vårt mål var. Hade det stått en fem meter hög pyramid på platsen så hade vi sett den men det gjorde det inte. Nära men inte tillräckligt nära.
Det blev till att ta sig tillbaka till lodgen och vi passerade en korsning där det fanns skyltar mot Sorrisniva. Det är ett hotell som slog upp portarna redan 1999, nio år efter ishotellet i Jukkasjärvi. Det är också det nordligaste ishotellet i världen. Norge har fem olika ishotell och detta är det första. Bilen fortsatte mot lodgen.
Nordlig kurs – Dag 3 –Dag 3 – Bodens fästning – Fällkniven – Militärmuseet i Boden -Gammelstads kyrkstad första besöket – Luleå – Luleå domkyrka – Statsisbrytarna
Nordlig kurs – Dag 5 – Kallax – Världsarvet Gammelstads kyrkstad – Nederluleå kyrka
Nordlig kurs – Dag 6 – Vilodag
Dag 10 – Sydlig kurs – Mot Kilpisjärvi – Barduforss – Narvik
Dag 13 – Ishotellet – Jukkasjärvi – Esrange
Dag 15 – Världsarvet Laponia – Jokkmokk