Här, på dessa fält stod det sista slaget i Halland mellan danskar och svenskar – slaget vid Halmstad 1676.
Vi vaknade upp till en hotellfrukost på över ett år. Tidigare hade det varit med jämna mellanrum men Coronantiderna hade satt stopp för detta nödvändiga eller trevliga eller jobbiga. Beroende på hur man väljer att se det. Det var med en viss bävan som maten skulle ätas. Halland har den snabbast smittspridningen i landet i denna den tredje Conronavågen och vi var mitt i smeten. Kanske inte den smidigaste lösningen men nu var vi här. Det var kö till frukost buffén för att undvika trängsel och personalen övervakade det hela. Så långt var det bra men gästerna egna ansvar om att håll avstånd lämnade en lite bit till att önska. Viss del men det kunde varit bättre. Kanske inte så underligt att vi är trötta och glömmer att hänsyn och ansvar till andra. Det var i alla fall en stabil frukost som vi fick i oss och så gjordes de mer praktiska planera upp för dagens utflykt. De båda medföljande tonåringarna valde att följa med på utflykten. Det slutade med ett program som innebar en utflykt söderut och sedan tillbaka till staden och lämna av passagerarna och så fortsatte den äldre generationen att göra fler turistbesök.
Skottorp
Skottorp är ett slott som nämnts i historieböckerna och som funnit med på att göra listan, ett bra tag. Nu passade det väldigt bra när vi var i södra Halland. GPS visade oss vägen, av från den stora leden och till slut in på en alléväg. Slottet låg lite i skymundan bakom träden men den enorma ladugården i sitt mycket vackra grå sten med vitt-gått murbruk runt om, och något som såg ut som ett överväxt eternittak, var en fyr som fångade blicken. Vid ladugården var också parkeringen och nu gick det att se det gula slottet i solljuset. Gick och gick, det gick inte att gå nära slottet p.g.a. privata avspärrningar och det måste vi acceptera eftersom det är en privatbostad. Det gick knappt att fotografera kåken för det var lite väl mycket trädsly i vägen. Tack och lov, ur ett fotografiskt perspektiv så var det inga löv på träden som ytterligare skymde sikten. Inte ens när vi försökt att åka söderut för att möte våren. Det var svårt att få ett bra kort.
Platsen är känd i danska annaler sedan början av 1300-talet och vandrade i dansk ägo. Den danska släkten Rosenkrantz fortsatte att äga slottet sedan svenskarna tagit över men 1663 sålde han till Coyet som redan samma år sålde den vidare till Karl XI:s ämbetsman Frans Örnestedt. Örnestedt hade kungens fulla förtroende och när kungen skulle gifta sig med en dansk prinsessa för att besegla den eviga vänskapen och freden, vilket gärna skrevs in i fredstraktaten, så skulle det ske på Skottorps slott. Nu var det inte ovanligt vid den här tiden att fienden gifte bort sina döttrar med motståndarsidan, för att undvika inbördes familjestrider, vilket ofta var en klok politik.
Nu skulle det bli bröllop och det slogs på stort. Nicodemus Tessin d.ä. Engagerades som arkitekt och det byggdes upp en festsal som skulle härbärgera festligheterna och den 6 maj 1680 var allting klart och så fick Sverige en ny drottning, Ulrika Eleonora, mamma till kungen av Sverige, Karl XII och drottningen av Sverige, Ulrika Eleonora den yngre. Kanske var det kulisser som festsalen byggdes av, eller så förföll den. 1816 ägdes slottet av kommerserådet Möller, som enligt rykten gjort sig rik på handeln under kontinental blockaden under Napoleonkrigen. Han lät riva den gamla kungs salen och byggde om slottet i den rådande empirstilen till den glans som slottet har än idag.
Vi passade på att handla lite godsaker i ost och delikatess gårdsbutiken som var öppen och ack så enslig, även i Coronatider. Det blev lite promenad och tittade på de allékantade vägarna, gårdarna som låg lite utspridda mot Hallandsåsen och inåt landet omgivna av stora arealen av åkermark, allt medan den yngre generationen kröp ihop under en filt i bilen och vilade sig med slutna ögon. Så var det dags att ta sig vidare mot den närliggande staden Laholm.
Lagaholm
Vi for över de halländska vägarna och passerade små samhällen som sänkte farten på den redan lågt satta hastigheten på vägen. Vallberga och Kövlinge passerades innan vi kom fram till den stora vägen 24. Rakt fram låg Laholm så vi tog den vägen. På rätt ställe höll vi vänster och kom ner till an av Hallands ramsefloder. Denna gång den till den sista, den som skulle lagas. Vi for fram längs floden och snart nog såg vi något som var bekant. Inte den gamla borgen Lagaholm, utan en nyare byggnad, en vars arkitektur avslöjade vad den hade för funktion, Laholms kraftverk.
Kraftverket stod klar 1932 och dess central placering gjorde att dess exteriör kostades på lite. Den hade vi invigningen Europas största Kaplanturbin. Vi har tittat till några kraftverk tidigare på våra resor, den i Trollhättan, Olidan och så Rjukan där energi användes till att producera bl.a. tungt vatten till Hitlers kärnvapenprogram. Vi ska heller inte glömma bort alla de kraftverk vi såg i Säveån när vi reste från Göteborg till Vänga mosse.
Annars var det Lagaholm som vi kommit för att titta på, eller resterna av Lagaholm. Redan 1231 kan man i kung Valedemars jordebok läsa att det fanns ett befäst hus, som det kallas, på holmen i Lagan. Det var en mycket central plats i handeln och härifrån kunde man övervaka och säkert ta ut tull, på flera vägar. Trafiken på Lagan var en, vägen mellan Helsingborg och Oslo passerade här och så handelsstigarna eller vägarna in i landet mot orter som, Knäred och Markaryd. Just befästa platser längs viktiga handelsvägar stötte vi på utanför Alingsås där Stynaborg hade samma funktion på vägen mellan Jönköping och Lödöse, fast då på den svenska sidan av gränsen.
Att Lagaholm låg i gränstrakter och därmed även fyllde en militär funktion visas av att svenska trupper vid fler tillfällen intagit holmen men även misslyckats med detta. När den svenska stormaktstiden inleds beslutar sig danskarna för att modernisera fästningen och den byggs ut efter tiden moderniteter i en femuddig stjärna. Det var kanske för sent för borgen var snabbt mycket omodern när artilleriet utvecklades under renässansen. Karl XI, gav bönderna i uppdrag att riva murarna. Den var omodern, förfallen och låg långt ifrån den nya gränserna.
Bilen parkerades på en iordningställd yta och vi tog en tur till kraftverkets informations tavlor. Utöver att det är en produktiv kraftanläggning så har ägarna Statkraft en avdelning för information om sin verksamhet. Vi kan jämföra med Vattenfalls information om Forsmarks kärnkraftverk i det gamla Forsmark. Vi tittade på utomhus utställningen som var lik den vi såg i Lilla Edet på vår resa i Göta älvdalens och tittade på dess industrier.
Vi kunde också konstatera att här fanns dammar i de gamla vallgravarna som användes till att föda upp lax som skulle planteras ut när de blev tillräckligt stora. Vilken fisk skulle det annars vara när vi var i Halland? Vi tog oss in i själva ruinen men det var inte mycket kvar. Efter att bönderna gjort sin plikt mot kungen fanns det inte mycket kvar och det var först på 1930-talet som den grävdes ut och började bevaras. Platsen är av historisk betydelse, här i de gamla gränstrakterna. Något började skava invärtes och det var fika tarmen som gnagde och vi tog oss in till city för att se om det fanns något öppet fik.
Laholm
Vi följde skyltarna mot centrum och det var inte svårt. Centrum var inte stort i Laholm om man säger. Vi kom fram till centrumtorget och här har kanske tiden stått still lite, större delen av torget var avsatt för bilparkering, vilket blir mer och mer ovanligt. Ut hoppar den yngre generationen och ganska snart är de inne i en påsköppen leksaksaffär, något mindre än Hamleys i London. Den är avsedd för ännu yngre barn men…
Laholm började sin karriär som stad ungefär på 1300-talet enligt de danska annalerna. Annars blir det till att gå tillbaka till bronsåldern. Ett vadställe över Lagan var givetvis en intressant plats för människorna på den tiden. Här finns spår av människor från ca 4000 år sedan. Inte undra på att den danske kungen var intresserad av Lagaholm. Den låg perfekt för att ta upp skatter och hålla kolla på trafiken. Som på många andra ställen där det grundas militära installationer så grundas det en civil stad som närmsta granne – Laholm. Laholm drabbades hårt av konflikten om herraväldes i Norden. Det som vi i den svenska historieskrivningen kallar för Stormaktstiden. Staden brändes flera gånger under striderna men byggdes upp. När staden väl kommit i svensk ägo så förlorade den i betydelse som gränsstad och än mer i betydelse när Karl XI lä riva Lagaholm.
Så satt vi då denna soliga men kyliga vårdag framför Rådhuset från mitten av 1700-talet. Kritvit och tidstypisk, innan den yngre generationen hade tittat klart på leksakerna och det var dags att fika. Vi kunde sitta ut och det var skönt, så länge som vi kunde få lite lä, men påpälsade var vi så det gick bra. Nu återstod den sista aktiviteten innan det var dags att dela på oss och vi körde till nästa etapp mål.
Mellbystrand
På vägen ut passerade vi stadshotellet som är en attraktion i sig. Vi missade den men kunde senare konstatera att vi i alla fall passerat den, djupt koncentrerade på att lotsa bilen helskinnade genom de medeltids lika gatorna i modern tappning.
Ut på 25:an mot E6:an. Vi passerade den nya stationen på Västkustbanan, ny och ny, det var länge sedan den här delen av banan var klart. Hallandsåsen skandalen och byggandet av tunneln har diskuterat på en annan resa. Det som återstår är Varberg, och där verka man ha kommit så långt att det börjar bli dags för byggstart.
Istället för att ta den stora leden norrut körde vi rakt fram och kom till en rondell vars utsmyckning bestod av ett potpurri av vad en strand i Halland har att erbjuda, mycket likt den nya färgen på Hallandstrafikens bussar. Det var inte svårt att hitta ner till stranden och väl där kunde vi konstarterna, trots den kyliga luften att det var en trevlig sandstrand. Härligt lång, med Bjärehalvön i soldimma i söder och hamnen i Halmstads silos som tornar upp sig långt i norr. Hela stranden är ca 12 km lång.
Det var till den norra delen som ångbåtstrafik började på 1880-talet. Här liksom i Tylösand är det båtarna som tar de badande till sina små ställen. Något årtionde upptäckts en järnhaltig källa i området och det blev en hälsobrunn. Det var i tiden med att drick brunn. Jämför med Bath i England som vi besökt tidigare. 1906 köptes den första ”sommarstugan” i området och därmed började det som idag är ett par samhällen uppbyggda från sommarstugeområde och blir alltmer permanent. Vi var alldeles för långt söderut för nakenbadet, och det spelade i och för sig ingen roll då det var alldeles för kallt för någon form av badaktivitet, i solen eller i vattnet. Den långa öde stranden lockade tidigt till bad utan kläder då det gick att vara väldigt privat.
Dags att ta sig tillbaka till Halmstad och en shopping tur för de yngre.
Fyllebro
Slaget vid Halmstad eller vid Fyllebro som det också kallas stod i augusti 1676 mellan en dansk trupp, som belägrat det nu svenska Halmstad och var på väg söderut då kriget inte hade gått som de önskat. På marsch från öster, från Markaryd, kom en svensk armé för att undsätta Halmstad. Slaget kom att avgöra Hallands vidare öde och det var sista gången som dansken försökte sig på att ta tillbaka sin forna landsdel. Visst låter det som en spännande plats att besöka och vi hade lyckats att lokalisera namnet som bron över Fylleå. VI kunde genom enklare kartstudier notera att det ligger väldigt när det stora köpcentret Hallarna i de östra delarna av Halmstad. Sagt och gjort vi började navigera oss mot platsen som vi passerat nån knapp halvtimme innan på väg mot city.
Vi nådde fram till en hållplats som heter Fyllebro men där kunde vi inte stanna utan fortsatte väg 15 framåt, samma väg som vi förra året körde till Knäred. I en rondell fann vi ett hoppingivande namn och tog åt höger bara för att köra tillbaka. Strax nog var vi tillbaka vid hållplatsen men på fel sida av bullerplanket. Att vi var på slagfältet var vi nästan säkra på men bra nästan. Det fanns en minimal vägtunnel, men det var godkänd för bilar så vi rullade igenom den och kom fram till Hallarnas parkering. Vi gjorde ytterligare ett försök att hitta platsen genom att köra på en annan väg men det gav ingen framgång.
Vi hade en vag uppfattning om platsen och vi var säkra på att det måste finnas någon skylt. Den stora parkeringsplatsen dög gott och vi såg gångbron över Fylleån och slaget hette det vid Fyllebro. Å med rätt namn och en bro över ån på ungefär rätt ställe. Vad kan gå fel, det måste ju finns en skylt, någonstans. Vi tog till apostlahästarna och gick till den mycket fina träbron. Inga skyltar. Vi gick över på andra sidan och tittade på den svaga sluttningen med en välvuxen grässlänt. Till vänster låg en idrottsplats en bit bakom träd och en kanske en gammal bondgård också de bakom en skärm av slyaktiga träd. Vi gick sakta upp längs den moderna GC-vägen och till slut hade vi lite tur. Om det var en pokemon punkt eller inte men vi noterade att det var något på toppen av den lilla backen som var noterat. Ett par flaggstänger förstärkte intrycket av att det var något. Med lite iver och upptäckarglädje tog vi oss fram och upp för den sista lilla backen och så var vi framme. Minnesmärket över slaget vid Halmstad för snart 350-år sedan. Vi har sett några minnesmärken under årens lopp, Karl XII:s dödsplats i Halden, freden i Knäred och Slaget vid Stångebro. Sedan finns de minnesmärken som krigförande länder sätter på för att hedra sina stupade soldater. Vi såg ett i Schewerin, ett i Danmark samt the Cenotaph i London.
Vi placerade oss på bänken som var en delad stock och så tittade vi ut på det som varit slagfältet. . Vi hade en otroligt utsikt över delar av området. En mycket fin och illustrativ skylt visade området med en modern karta så det var enkelt att orientera sig. På kartan hade de ritat ut de olika militära enheterna, rött för danskar och gult för svenskar. Namnen på de olika regementena fanns också med. När denna information sjunkit in och kartan kontrollerats mot verkligheten så var det en stor upplevelse att se nästan hela slagfältet. Där vi körde bilen förut när vi letade efter slagfältet låg bortanför vag 15 och var skymd med ett bullerplank, men storleken på platsen var uppenbar. För första gången gick det att se hela den yta som ett slag stod på. Dessa några hundratal meter sydost om Fyllån, här avgjordes Hallands öde för de kommande 350-åren. Det är lätta att börja fundera på vad som hänt om slaget slutat annorlunda, men det ska vi inte göra här.
Danskarna var på marsch från Halmstad mot Laholm, den gamla Laholmsvägen som det är. Svenskarna var på väg österifrån mot Halmstad för att undsätta staden. De båda trupperna stötte på varandra. Danskarna noterade den ca 300 man starka kavalleriavdelningen, men tog den för en rekognoseringstrupp. De anföll inte utan fortsatte sim marsch över bron. De kom att engageras av svenska trupper och den danske befälhavaren stannade då i defensiva positioner. Vi kunde själva se att det var en illa vald position, något som också i sin samtid berättas av militära bedömaren. Terrängen, sägs det, var olämplig för strid. Danskarna var längst ner i sluttningen och med Fyllån i ryggen. Det fanns en bro som de skulle kunna fly över men det skulle lätt kunna uppstå panik i leden om 3-4000 danska soldater tappade modet och började fly i skräck.
Svenskarna hade obehindrat kunna ställa upp sin slagordning på morgonen. En klassisk uppställning med fotfolket i mitten och kavalleriavdelningarna på flankerna. Den svenska högerflanken, där vi satt och tittade ut över slagfältet, leddes av Karl XI själv. Det var som sagt ingen bra terräng och det gjorde att det var mycket svårt att komma runt på flyglarna. Ytan var begränsad. Det var gott om svenskar, det var nog en överraskning för danskarna att det var den svenska huvudstyrkan som kommit till strid, vilket skulle förklara att den danska sidan inte var beredd på detta. Kanske borde de ha stannat på andra sidan ån och därmed tvingat svenskarna till den första bataljen.
1675 fanns det inget bullerplank som skyddade mot ljudet när, troligtvis, danskarna gick till anfall uppför sluttningen mot de väntande svenskarna. von Clausewitz menade att en anfaller behövde ett övertag på ett till tre för att ha större chanser att besegra en försvarare. Danskarna var numerärt underlägsna. Det gick inte bra. Det var en rask affär sett med svenska ögon och Hallands framtid avgjorde på mindre än en timma. 10 000 man beräknas ha deltagit i slaget på båda sidor och inte fullt 2 000 miste livet. Ca 80 % var danskar. Nästa hela den danska styrkan, antingen stupade eller togs till fånga av svenskarna. Av detta kan man dra slutsatsen att det var en enkel affär för svenskarna men i källorna beskrivs det annorlunda. Det var hårda strider. Om detta är vad segraren skrivit för att förhöja sitt eget värde i striden eller inte är svårt att säga. Rutger von Ascheberg som var en av ledarna på den svenska högerflygeln sårades av två skott, när det svenska kavalleriet tog sig över Fylleå och började anfalla danskarna i ryggen. Det svenska fotfolket avancerade hela tiden trots de hårda striderna. Säkert på verkade det att de blågula fanorna kunde marschera neråt och de rödvit tvingades uppåt. Till slut utbröt mycket riktigt panik i de danska leden och man skyndade mot bron för att ta sig i säkerhet bara för att upptäcka att det svenska kavalleriet redan var där. Det är snarare i denna panik och flykt som vi ska förstå de stora danska förlusterna.
Det var en upplevelse som kom att påverka oss mycket, att med egna ögon kunna se helheten. Tavlorna med reglementenas placering i terrängen och de informativa beskrivningen levande gjorde historien på ett otroligt sätt. Häpnaden över hur historien hänger på en skör tråd och lätt skulle kunna bli annorlunda om det danska befälet gjort en annan bedömning av läget. Karl XI stod som segrare i slaget och knappt fyra månader senare skulle ha nå sin största militära framgång när han, nära nog personligen och med stort mod, avgjorde slaget i Lund. Ett slag som nästa på samma sätt avgjorde Skånes öde, som slaget i Halmstad avgjort Hallands. Men om detta visste inte de samtida aktörerna, det kan vi konstaterar 350 år senare.
Mästocka ljunghedar
Vi tog oss tillbaka till bilen och var upprymda av den nya upplevelsen. Det var ännu flera timmar kvar innan vi skulle möte den yngre generationen för att äta sushi, denna påskafton i Corona Sverige. Det fanns tid till en utflykt till.
Vi hade hört talas om Mästocka ljunghedar. Idag är Hallands inland klätt med skog. Så har det inte alltid varit. I mitten på 1800-talet var en tredjedel av landskapet klätt med ljunghedar. Till följd av överutnyttjande och boskaps bete. Skogen har kunnat återhämta sig i takt med att det bedrivits ett aktivt svenskt skogsbruk med återplanteringar och andra bränslen och byggnadsmaterial har gjort att trycket på den svenska skogen har skiftat. För hundra år sedan var det ljunghedar som bredde ut sig över området. Vi kan se lite av den typen av landskap i Sandsjöbacka naturreservat, men här är ljunghedarna kvar.
Det blev en dryg halvtimma med bil som tog åt sydost in i de halländska skogarna. Den ena lilla platsen med en lokalt namn som redan är glömt följdes av ett annan. Vi kom till slut fram till utkanten av orten med annorlunda namnet Mästocka. Pilar visade oss in på en liten väg med en gräsremsa i mitten. De kraftiga dunkarna från bilens undersida talade om för oss att detta vara en modern bil, byggd för plana asfalterade vägar och inte så bilarna för 50 år sedan som skulle kunna hantera även dåliga vägar. Vi kom fram till marken som täcktes av den röda ljungen och det var onekligen ett annorlunda landskap som vi fick se. Kalheten gick backe upp och backe ner, så långt vi kunde se. Området hålls i sitt nuvarande skick genom bete av kor och att hedarna bränns av med jämna mellanrum. Det förklarade de svarta barken på den enstaka enorma tallen som stod kvar mitt i den låga växtligheten. Vi tog en tur in naturreservatet för att titta närmare och komma upp till toppen på den lilla kullen som vi parkerat strax nedanför.
Här kunde vi stå och beundra allting. Solen hade rört på sig och var givmild med sin strålar och vi passade på att gå utan jacka på denna lilla korta utflykt. Nu var det dags att åka till hotellet och fira påsk med japansk mat.
