FFF; Fyn, Fredericia och Flensburg – dag 3

Hamnen i Flensburg en vacker vårdag.

Flensburg

Historien om Flensburg finns i en tidigare reseberättelse, så det var dags för ett återbesök. Shopping stod lite mer på programmet. Resan dit var en lång motorväg. Kolding och så söderut med ett kort avbrott för en gränspassage. Vi kunde köra om otaliga danska bilar med minimala släpvagnar efteråt, alla med riktning mot gränsen. Slutsatsen blev att det var öl och vin turister, men säkra var vi ju inte. Gränsen passerades enkelt men det gick inte att ta miste på köerna som ringlade sig norrut. Den danska polisen stod strategiskt placerad för en gränsnära kontroll, och bilarna fick vänta. Tankarna på vad som väntade oss på tillbakavägen denna påskaftonslördag kunde sätta fantasin i sken.

Utan missöden kom vi fram till Flensburg och navigerade oss ner till centrum. Vi var tidigt ute och det var enkelt att hitta en parkeringsplats i ett hus som tillhörde ett större köpcentrum. Det var nästa så att vi stod först i kön in i första klädaffären. Personalen var glada när vi gick för det blev lite plagg som passade, för de fick betalt. Vi har goda erfarenheter av tyska klädaffärer, vad gäller priser, kvalité och passform. Inte heller denna gång blev vi besvikna. In i nästa affär och i nästa och sedan var det förmiddagsfika på ett kondis. Sådan finns kvar i alla fall i Flensburg där vi var. Det blev i promenad på ströget i staden och i solljuset, med marknad på torget var det mycket folk och det var trevligt denna första riktiga vårlördag. Det blev fler besök i olika affärer innan det var dags för en tysk källarrestaurang. Valet föll inte hela sällskapet i smaken. Resten åt med god aptit och sedan var det en hamburgare till återstoden. De finns i Tyskland också. Klockan tickade och det var dags att bege sig till nästa attraktion som spanat in – ett levande varvsmuseum.

Historiska hamnen

Den historiska hamnen är ett levande museum. Vi flyttade bilen till en parkering som låg precis bredvid och lyckades knö oss in i en liten ficka. En kort promenad fram till några ruffiga träbyggnader med gott rostig skrot och gamla grå plankor. Ett levande varvsmuseum. Det att en gammal rostig plåtburk och hand skriven papperslapp av museet gärna tog emot donationer på € 1 per person, något som vi skramlade ihop av överblivna parkeringsmynt. Vi tittade in i verkstäderna där det även på påskafton pågick en viss verksamhet. I ett varvshus fanns det något som såg mycket nytt ut. Det var en kopia av ett 1700-tals skepp i skala 1:3,5 på en Västindiefarare. Skeppet hette Föreningen och var ett danskt fartyg som hade sin hemma hamn i Flensburg och transporterade sockerrör och rom från Västindien. Flensburg var på den tiden danskt. Snyggt och historien blir så närvarande. Det var inget stort ställe och vi kom snabbt igenom området. En kort jämförelse med Maritiman kan var på sin plats och i Göteborg handlar det om plåtfartyg med inriktning på militära skepp och det som användes i hamnen och på Vänertrafiken på Göta älv. Här handlar det om mycket mindre fartyg, i synnerhet segelfartyg och några gamla trotjänare i hamnområdet men mycket patina. Det är två olika museer. En andra jämförelse kan göras med Vikingaskeppsmuseet i Roskilde och där blir liknelsen större. Två helt olika historiska perioder men mer lika än i Göteborg. Vi fortsatte längs kajen och tittade på den ena fina båten efter den andra. Solen var slösande i sin glans med luften var kall. Klockan tickade och för den som har vägarna förbi så titta in det är det lilla museet värt. Själva var vi på väg mot en högst levande anläggning med högt historiskt värde.

Mürvik

Långt i fjärran gick det att se ett torn sticka upp över allt i hamnen. Det var dit vi skulle och det tog knappt 10 minuter. Det gällde att trassla sig igenom kommerstrafiken i staden och ge sig under järnvägen vid den södra ända på Flensburgsfjorden. Vi skulle en kort bit längs den östra sidan. Snabbt nog kom vi dit.

Det var kejsar Wilhelm II som 1910 grundade den tyska Marinhögskolan för utbildning marinofficerare på just den plats som den ligger; Mürvik strax norr om Flensburg. Den pampiga skolan byggdes i gotiskstil i rött tegel, som en koppling till den gamla tyska ordensborgen i Marienburg eller Marlbork på polska, 80 mil österut längs Östersjöns södra kust. En plats som vi tidigare besökt på våra resor. Skolan är aktiv idag och förutom detta så är den känd för att vara säte för amiral Dönitz Flensburg regering. När Hitler i Andra världskriget slutskede tog livet av sig överlämnade han regeringsmakten till Dönitz. Amiralen kunde inte ta sig till det av ryssarna erövrade Berlin utan satte upp sitt styre i Flensburg. Den varade i ca en vecka innan amiralen beordrade den villkorslösa kapitulation som de allierade krävde. Det tredje riket saga var över.

Att skolan fortfarande är i bruk framgick av de militära säkerhetsarrangemangen och att det stod att fotografering var förbjuden. Det var inte läge att stanna och titta mer än det som gick att se från bilen. Nu hade vi sett det vi hade varit där. Det var dags att ta sig vidare. Återigen in till staden och sedan ut på den gamla huvudvägen mot Danmark. Flensburg ligger sju kilometer från gränsen. Det blev ett depåstopp för att tanka det som finns i gränsbutikerna och så fortsatte färden mot gränsövergången mot Kruså. Sedan några månader tillbaka så bevakar den danska polisen landets gränser för att hindra flyktingar att ta sig till landet. Det blev till att stå i kö och vänta på visering. Kanske hade polisen insett det omöjliga att kontrollera alla danska bilar som varit i Tyskland och helghandlat. Alla bilar vinkades förbi och så var vi tillbaka i Danmark och i Kruså. Här har vi varit flera gånger tidigare.

Kruså och sydschelsvigarna

Vid förra besöket såg vi en staty över Folke Bernadotte. Den missades att fotograferas. Det tillfället skulle vi ta igen. Bilen manövrerades till en parkeringsplats och sedan var det till att promenera det korta avståndet till statyn. Hann inte fram innan ett annat monument hittade. Det var en minnessten från en solig sommardag 1920. Kung Christian X, som dagen innan hade besökt Dybböl, kom till Kruså och upprepade statsministerns ord ” De ska inte glömmas bort”. Bakgrunden finns berättad i den tidigare resan till Kruså.

Schlesvig var från börja delat i tre delar, en nordlig, en mellan del och en sydlig. I Versaillesfreden beslutades det att de två nordliga delarna skulle hålla en folkomröstning om vart den skulle tillhöra. Området var tyskt efter det dansk-tyska kriget 1864. Den sydligaste delen ansågs vara så tysk att där behövdes inte någon omröstning. I den nordligaste delen var det en klar dansk majoritet medan i den mellersta delen så fick Danmark 25 % av rösterna. I maj rykte danska trupper in det nya danska området och 15 juni 1920 tar den danske kungen formellt över området för Danmark. Det måste ha funnits en besvikelse över omröstningen, på båda sidor av gränsen. I det nya Danmark kom det att bli en stor tysk minoritet och kvar i Tyskland blev en stor dansk minoritet. Det var dessa som kungen lovade att aldrig glömma. Nu finns orden inristade på en sten i Kruså. Den nya gränsen hamnade längs Krusåsen och en gränstation kom till i Kruså. Orten fanns knappt på kartan vid den här tiden. Ett Kro, och några hus. Idag har orten ca 1700 invånare och ett större Arlamejeri. Detta var inte sista gången som lilla Kruså skulle få en plats i historien.

Kruså och Hitler

Tidigt under Andra världskriget så skickade den tyska marinen ut kaparfartyg för att härja bland den brittiska handelsflottan. De fångar som tog flyttades över till ett förrådsfartyg som hette Altmark. När skeppet var på väg till Tyskland stannade de till i norska farvatten och norska myndigheter inspekterade fartyget på brittisk begäran. De hittade ingenting. Då tog Churchill saken i egna händer och bordade fartyget. De brittiska matroserna dödade sju tyska besättningsmän och hittade 300 brittiska krigsfångar, som fritogs. Norges status som neutralt land kom att ifrågasättas av Storbritannien och av regimen i Berlin. Hitler såg Norge som ett problem, britterna minerade norska vatten och störde traden med järnmalm från Narvik. För Tyskland var malmen krigsviktig. Norska fjordar var dessutom bra hamnar för tyska ubåtar med närheten till jaktmarkerna i Nordatlanten. För att kunna ockupera Norge var Tyskland tvunget att säkerställa transportvägarna och då låg Danmark i vägen. General von Falkenhorst fick uppdraget att planera Fall Weserübung. Han började med att gå till bokhandeln och köpa en reseguide över Norge och Danmark, sedan började han planera anfallet.

På morgonen den 9 april 1940 kom tyskarna till Danmark. De skeppade över soldater till flera strategiska platser, bl.a. Middelfart på Jylland, Korsör på Fyn och Köpenhamn på Själland. Fallskärmjägare intog Aalborgs flygfält för att säkra att Luftwaffe kunde angripa Norge. Motoriserade divisioner gick över den dansktyska gränsen och Kruså var en av dessa gränsposteringar som anfölls. Tyskarna fortsatte mot Aabendraa där danskarna bjöd ett visst motstånd. Striderna i Danmark var över fort nog. Danska kungen och regeringen insåg att motstånd enbart skulle leda till ödeläggelse av landet och ockupation. De lyckades förhandla till sig att bli relativt självständiga och få behålla sin regering och sitt rättsväsende. Tyskarna kom att hålla soldater i landet men det var i huvudsak danskarna som regerade, med den anpassning som var nödvändig. För övriga länder som ockuperades var det Wehrmacht som ansvarade för ockupationsförvaltningen med i Danmarks fall var det det tyska utrikesdepartementet. Nu var det inte många meter kvar till Folke Bernadotte statyn.

Kruså och Folke Bernadotte

Folke Bernadotte föddes i Stockholm 1895, han var sonson till Oscar II. Bernadotte gifte sig i USA med en amerikanska och de flyttade till Sverige. Folke Bernadotte blev vice ordförande för svenska röda korset. Ordförande var hans 82-årige farbror, prins Karl. Under 1944 stod det allt mer klart att kriget mot Nazityskland på den strategiska nivån var vunnet. Frågan var egentligen hur länge det skulle dröja innan nazisterna gav upp. Ockupationen av Norge och Danmark hade medfört att medborgare från dessa länder skickats till koncentrationsläger i Tyskland. Norska sjömanspräster i Hamburg hade en relativt god bild om var norrmännen fanns och när förslagen kom upp att evakuera medborgare från Danmark och Norge så började även danska intressen att ta reda på var landets medborgare fanns.

Frågan om att hämta människor i Tyskland skickades till svenska UD som inte var avogt inställda. Folke Bernadotte utsågs i egenskap av vice ordförande i Röda korset att leda expeditionen. Kanske hade kabinettssekreteraren på UD Erik Boheman ett finger med i spelet, student kamrat till Bernadotte som han var. Det tog tid att organisera allt. En bidragande orsak var att de allierade hade landstigit i Normandie sommaren 1944 och trodde att de relativt enkelt skulle erövra Europa från tyskarna och då behövdes inga svenska humanitära insatser. Kriget drog ut på tiden och under senvintern 1945 började de svenska vita bussarna att lämna landet för transport till Danmark och Tyskland. Tyskarna, eller Himmler, som blivit högste militär efter 20:e juli attentatet ville inte låta skandinaviska fångar lämna landet. En kompromiss slöts och alla skandinaver samlades i koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. De vitmålade bussarna kördes med livet som insats av svenskarna. De allierade behärskade luftrummet över Tyskland och sköt villt på allt som rörde sig på vägarna. De var informerade om räddningsaktionen och svarade att svenskarna fick göra de på egenrisk, men att de skulle undvika att beskjuta bussarna, vilket inte var enkelt att genomföra.

Lägret utanför Hamburg blev fullbelagt och svenskarna transporterade andra lägerfångar till andra läger för att kunna få skandinaverna till Hamburg. Danskarna erbjöd hjälp med människor och material, vilket gjorde att fler kunde räddas undan en för tidig död i lägren innan sammanbrottet. Ett nytt läger upprättades utanför Padborg, inte långt ifrån Kruså. Danska fångar som kom från Hamburg och transporterades till Danmark kom längs vägen vid Kruså. Ledaren för de vita bussarna står staty, här på dansk mark, vid den väg som han transporterade de befriade danskarna. Ca 15 000 fångar beräknas bussarna ha fått med sig, danskar, norrmän, svenskar och andra nationaliteter inräknade. Trafiken fortsatte direkt efter krigsslutet i maj och ytterligare människor kom undan de hemska lägren. Ledaren för dessa vita bussar står alltså staty här i Kruså och hans insats är erkänd. Tre år senare under ett annat uppdrag, denna gång för FN, så mördades han av israeliska terrorister. Klockan tickade mot kvällen och det var dags att fortsätta. På morgonen hade vi sett skyltar om ett världsarv som hette Christiansfeld. Det visade sig att det nästan i anslutning till motorvägen så vi tog chansen att se det.

Christiansfeld

Herrnhutismen är en Kristen rörelse som har sitt ursprung i Sachsen. Det var människor som flytt från Böhmen undan motreformationen. Greve Zinzendorfs lät människorna stanna på hans ägor och ganska snart utvecklade detta sig till en egen rörelse. Rörelsen betonade det känslomässiga förhållandet till Kristus, det var inte så mycket i vilken ordning och vad som är vad. Det personliga förhållandet till Jesus var det centrala. Den danske kungen Kristian VII kom i kontakt med rörelsen under ett besök i Nederländerna. Han gillade det han såg och erbjöd den att komma till Schleswig. Att det blev Schleswig och inte Danmark berodde på att han var hertig över området och det tillhörde inte Danmark. Herrutarna kom till det som idag är Christiansfeld, namnet efter kungen, och grundade en ny stad1773. Han fick det som var typiskt för herrnhutarna. Alla husen hade samma gula tegel och byggda i samma arkitektoniska stil. Det är för tiden breda gator med lindalléer. Vi tyckte nog att det inte var så breda gator, vi fick använda mötesfickor för att två bilar skulle kunna passera men för 1700-talet var det annorlunda. Centralt i staden är torget med brunnen. Det finns gemensamma hus för bl.a. gudstjänster. Vi stannade till och tittade på det stilrena torget och fortsatte de spikraka gatorna som på var sida hade kvadratiska kvarter. Vi hamnad lite utanför och fick se den speciella kyrkogården. Alla gravstenar är lika och ligger i östlig riktning. Män och kvinnor var för sig. Det är den gamla stadsplanen som fortfarande är intakt som ligger till grund för att Christiansfled blev världsarv sommaren 2015 efter nära 20 år på förslagslistan. Det var intressant att se denna speciella ort och dess stadsplan.

Nu var det långt på eftermiddagen och det var verkligen dags att ta sig till hotellet. Ett litet dopp i poolen hans med innan det blev en påskmiddag på den danska Kro som vi bodde på. Det var gott!