Ekvatorpassagen – Dag 4

Knappt 20 minuter in i Masaii mara fick vi syn på denna vackra gepard. Den låg under en buske och vilade och vi kom så nära som fem meter. Det är andra gången på fem besök som vi fick se djuret. Nästa gepard såg vi en timme senare!

Vaknade av klockan för första gången på många dagar. Det gällde att inte missa tiden för när Safaribussen kommer. Det gick sin lilla lunk och en kvart före avgång var det klart. Gick ner till skolans gate och där började personalen anlända efter en semester på fyra veckor. Frågade efter Dominick och han hade precis kommit. Vakten gick och hämtade honom och det blev ett kärt återseende efter alla dessa år. Mutuko dök upp liksom Helen. Det var roligt att se gamla bekanta ansikten igen. Nu dök dottern upp och det var daga att presentera henne. Det är minsann i barnen som man ser att alla blivit äldre, även jag.

Det var dags att resa. Första stoppet var att hämta lite pengar så att vi kunde betala för safribussen. Nästa stopp var att fylla upp diesel. Sedan for vi iväg genom Nairobitrafiken. Den var inte så illa som jag befarade och det verkade som om det var bättre än sist vilket förvånande. Gatorna var i bättre skicka än vad jag kommer ihåg och det är glädjande. Vi for ut på Wayaki way som leder ut ur Nairobi åt nordväst. Det är en klättring på nära 800 meter och det märktes. Upp på toppen vilket i praktiken är en sida av Great Rift Valley som sträcker sig från Mellanöstern via östra Afrika ner till Sydafrika. Vi stannade och njöt av utsikten i det gula landskapet – gult av torka. Det var kulet och molnigt i Nairobi men här i Riften var vädret bättre om än disigt. Vi kunde inte riktigt se Mt Longonot, en gammal vulkan. Har bestiget den 2400 m höga toppen några gånger och vandrat runt hela kraten. När vi njutit av utsikten och tackat nej till alla souvenirförsäljare så fortsatte resan ner i riften. Vägen kallas för den italienska vägen efter de italienska krigsfångar som byggde vägen under Andra världskriget.

Det är kanske svårt att komma ihåg att Kenya var högeligen inblandat i både första och andra världskriget.

Kenya under Första världskriget

Den brittiske och tyske guvernören i Kenya respektive Tanganyika, större delen av dagens Tanzania, kom vid krigsutbrottet 1914 överens om att konflikten i Europa inte skulle spilla över till Östafrika. De införde ett eget vapenstillestånd. De hade glömt bort den tyske överstelöjtnanten Paul von Lettow-Vorbeck. Han förde befälet över de tyska trupperna och insåg värdet av att binda fiendens trupper för att hålla borta dessa från Europa. Han anföll brittiska ställningar i Kenya och britterna svarade med att transportera indiska trupper till östra Afrika. I november var britterna beredda att anfall staden Tanga i norra Tanzania. Tyskarna insåg att de inte hade tillräckligt med trupper för att inleda ett fullskaligt krig och började med gerillakrigföring. De utbildade inhemska soldater, askari, som gjorde räder mot den långa och svår försvarade järnvägen mellan Mombasa och Nairobi. De lyckades binda upp stora brittiska truppstyrkor. Britterna var illa ute. Högmodig är ett ord som kanske passar in bra de imperiesöner som skulle få se det brittiska imperiet störta samman. De ansåg att infödda afrikaner inte dög något till som soldater. Något som tyskarna effektivt motbevisade. Européer ansågs best följt av indier. Afrikaner dög som stödtrupper. De rekryterade eller tvingade ca 150 000 kenyaner att ingå i de brittiska leden, främst som bärare och underhåll. Av dessa dog ca 40 000 pga. undernäring, överansträngning och andra orsaker som inte är relaterade till strider.

Det tog flera år innan britterna fick ordning på sitt försvar av Kenya. Något som verkar vara en brittisk akilleshäl under den första halvan av kriget är att officerarna inte kunnat anpassa sig till det moderna kriget tillräcklig fort. Den brittiska inställningen till andra folkslag lämnar även en del övrigt att önska. Sakta kunde de pressa de tyska gerillakrigarna söder ut. von Lettow-Vorbeck kapitulerade inte förrän den 25 november 1918 och då så långt söderut som dagens Zambia.

Kenya under Andra världskriget

Kenya var i en besvärlig situation ur ett europeisk Afrika perspektiv. Italien hade 1936 ockuperat Etiopien och de hade även delar av dagens Somalia som en koloni. Totalt beräknas italienarna ha haft runt 250 000 man i sin koloni i östra Afrika. Britterna hade knappt 3 000 man fördelat på tre olika fronter, en i brittiska Somaliland, en i Sudan och en trupp i Kenya. Vad afrikanerna själva ansåg om detta, är upp till var och en att gissa…

Italienarna tog Brittiska Somaliland och styrkeförhållandena gjorde att britterna såg sina intressen hotade. Norrut, längs Medelhavets strand hade italienarna också anfallit brittiska posteringar i Egypten, från Libyen. Det skulle kunna bli riktigt allvarligt om italienska trupper skulle hota Suezkanalen och Egypten från söder. Italienarna började känna på de brittiska trupperna men britterna drog ihop trupper, rekryterade kenyaner till armén. I början på 1940 startade landkriget på riktigt. Fälttåget in i Etiopien, Eritrea och Somalia var framgångsrikt. I slutet på 1941 kapitulerade viktiga italienska garnisoner och den officiella kapitulationen skedde i januari 1942. Det var dessa krigsfångar som byggt vägen som vi hade färdats på.

Vi körde förbi en flock babianer som utnyttjade det skräp som förbipasserande slängar omkring sig. Nere i botten så kom vi fram till ett litet samhälle. Där svängde vi vänster på den väldigt fina vägen åt väster. Det var riktig kul att vägen var så bra, det behöver turistnäringen. Det gick undan och det var ett torrt landskap som vi passerade. Väldigt torrt och det var till att tycka synd om människorna där. Vi körde vidare mot Narok, en livlig stad som skulle kunna kallas för masaierna huvudstad. Landskapet skiftade färg under resan, från gult till grönt. Det märktes tydligt var gränsen mellan var det hade regnat och inte regnat fanns. De första fyra floderna var snus torra och i några växte det till och med träd i botten. Sedan började det dyka upp lite vatten i grävda dammar och i floderna. Vatten är bokstavligt talat skillnaden mellan liv och död i de här områdena och det gladde ett gammalt kenyahjärta att regnen kommit. På resan började de första savanndjuren dyka upp. Det var gaseller och zebror och senare även gnuer. Gör inga misstag, det är vilda djur och de går där de passar dem och Nationalparkerna är inga djurparker.

Efter Narok blev vägen lite sämre och efter ett tag så gick den över till att bli grusväg, sex mil till att börja med. Kom osökt att tänka på Harry Potters resa med nattbussen där en av förarens medhjälpare säger ”It´s gonna be a bumpy ride!” THIS WAS A BUMPY RIDE. Grusvägen började mycket tidigare än den gjorde när jag åkte senast till Masaii Mara. Kanske lika bra det. Det är lättare att köra på en ojämn grusväg än att köra på en asfaltsväg som är full med hål och gropar. Andelen vilda djur ökade men också andelen boskap. Programmet som sågs på flyget fick en annan innebörd när vi fick se alla dessa djur. De var välnärda också vilket tyder på god tillgång på gräs. Resan fortsatte och tillslut kom vi till ett ställe som jag inte trodde att vi skulle komma till. Masaii Mara Main gate. Det här med gater till parken är lite lustigt. Helt plötsligt mitt på savannen så finns det en byggnad. Där finns liksom två garage fast det går och köra igenom. I hålet sitter en grind som endast öppnas om du betalt din avgift. 100 meter åt sidan går det att köra över gränsen utan problem.

Masaii Mara

Redan 1948 började området skyddas för de vilda djuren och 1961 blev det ett vilt reservat. Status som nationalpark skedde 1974. Masai Mara är känt för sitt fantastiska djurliv. Inte minst det som stod på programmet nu, Gnuvandringen. Nationalparken är under ett stort tryck från människornas behov av mark för sin överlevnad och det lämnar mindre utrymme för de vilda djuren. Det har gjorts beräkningar på hur mycket djur som försvunnit och det nämns siffror på över 75 % för vissa djurarter. Det är hit vi ska för att njuta av naturen och de vilda djuren,

Det är i grinden som vi betalade våra avgifter. För en turist kostade det $80 per dag och person. För dottern som är kenyansk medborgare var priset $3 per dag. En liten skillnad. För en vuxen kenyan är priset ca $10 per dag. För utländska medborgare bosatta i Kenya finns en annan taxa som ligger ungefär mitt emellan. Om detta kan vi tycka mycket men jag tycker det är bra. Nationalparkerna är en nationell kenyansk angelägenhet men också en eftertraktad produkt. Kenyanerna ger upp en del av sitt land för detta, det är deras nationella tillgång och det är klart att de ska kunna ta sig in i sina parker till ett pris om är överkomligt för deras del. För de som flyttat till Kenya så kommer de att åka till parkerna flera gånger och det är inte så konstigt att de betalar lite mer än kenyanerna men mindre än turisterna. Turisterna, av vilka många kommer att göra detta en gång i livet får betala vad det kostar. Det är inte gratis och det är ett val som vi gjort. Vi har accepterat kostnaden för detta. Upplägget är bra för Kenya och för de vilda djuren i det långa loppet.

Så det var bara att hosta upp de gröna sedlarna och se glade ut, det var ju det här som vi ville göra. Biljetten gäller i 48 timmar så innan dess måste vi vara ute ur parken. Det märktes att vi kommit in parken för plötsligt var savannen översvämmad med vilda djur. Zebror, Topi, Gaseller och det som gör att ”alla” flockas i Masaii Mara i juli till oktober, gnuerna. Dottern som vill se the big five, Lejon, leopard, buffel, elefant och noshörning. Noshörningen hade setts på en tidigare safari och det var tur för djuret är det näst svåraste att få syn på. Ganska omgående dök buffeln upp på listan över djur som blivit sedda. Om historien är sann så var the big five något som alla storviltsjägare med självaktning och plånbok skulle ha fällt. Att skjuta djur var en sport, a game. Idag vill safariarrangörer gärna prata om the big nine, och kompletterar med giraff, som vi också ganska omgående fick syn på, zebra, flodhäst och gepard. Och vad tur har vi inte! 30 minuter in i parken får vi syn på de så vackra och smäckra geparden som ligger i skuggan i ett buskage och tar igen sig. Den ligger och tittar och sedan lägger den ner huvudet och sluter ögonen. Vilken syn! Vi fortsatte. Lodgen som vi skulle bo på ligger långt bort från stället som vi befann oss på och vi fortsatte genom parken. Knappt hann vi komma ut på ”stora vägen” eller hjulspåret. Ropet från utkiken kom ”Elefanter”. Så plockade vi in ytterligare en av de big five. Elefanter är fantastiska varelser, sävliga metodiska i sitt förstörande av vegetationen. Nu var vi på väg genom nationalparken och dagens gamedrive var mer ett smörgåsbord av djur för att se vad som fanns. Vägen fortsatte och det var bara att titta till höger och vänster och det fanns djur över allt. Vi stannade till och utnyttjade bekvämligheterna på en annan lodge innan vi fortsatte ut genom Talek gate och vidare utanför parken. Det hade det viktiga syftet att ta sig över floden och så fortsatte vi in i nationalparken igen. Vägen blev allt uslare, och då är vi snälla. Väg och väg det är hjulspår över savannen som fler än vi valt att använda. Det fanns diken och det gällde att ta sig över dessa. Det stod en mängd safaribussar på den andra sidan av en bäck och det brukar betyda att det finns något ovanligt att se. Safribussar dras som flugor till ett kadaver när det gäller ovanliga djur. Hur vår förare lyckades ta sig i genom gyttjan med sin tvåhjuliga minibuss är inte lätt att veta, men över kom vi. Sakta trängde vi oss igenom buskarna och fick se en gepard igen. Detta är mitt femte besök till Masaii Mara och på de tidigare fyra gångerna har vi sett en chita. Fantastiskt! Nu fortsatte färden och vi körde igenom både det ena och det andra. Så kom vi fram till en flodövergång och ett med kenyanska förhållandet mycket dåligt underlag ledde ner mot vattnet. Föraren bli lite försiktig och gick och tittade. Vi passade på att titta på det stora kadaver som låg en bit bort. Det måste vara resterna av en flodhäst. Revbenen var intakta och satt på rätt ställe så det såg imponerande ut. Föraren kom tillbaka. Han kastade stråt som han tuggat på och så sa han, det går nog. Själv skulle jag tveka länge innan jag gav mig ner med fyrhjulsdriven bil med hög markfrigång. Nu skulle vi köra tvåhjulsdrivet med låg markfrigång.

Det small till riktigt bra under bilen och det kunde vi värsta fall vara ett styrstag eller ett direkt slag mot oljetråget och då skulle vara gamedrive vara slut här och nu. Prisade vår lyckliga stjärna att vi hyrt en bil och inte taget en privatbil. När vi kom ner till floden såg det helt omöjligt ut. Kala stenar utan möjlighet till grepp och en höjd på dessa som sa att de troligtvis var högre än markfrigången. Bussen hoppade fram i vattnet och jag noterade att den hade en snorkel. Det betyder att den inte stannar för att det inte kommer luft till motorn, så det blev lite lugnare. Otroligt nog tog vi oss över och uppfarten var en gammal bekant. Stora kullerstenar. Har själv kört i ett sådant parti och lyckades då köra på en sten så att bakaxeln blev hängande i luften. Bakhjulen tappade kontakten med marken och där hände vi. Så gick tankarna när föraren började hacka oss upp för backen. Det gick det med. Färden och gamedriven fortsatte. Hjulspåren var omväxlande, framkomliga, dåliga, riktigt dåliga och mer eller mindre ofarbara.

Framkomliga betyder på kenyanska att få svenskar skulle välja att köra den vägen med sina bilar. Nya djur och fågelarter siktades, Struts, Moongoos, Sekreterarfågel. En hjord elefanter på långt håll han vi se innan vi kom fram till norra gaten. Där var det biljettkontroll och gud nåde den som inte kan visa upp en giltig biljett. Det kunde vi och fick köra igenom. Direkt efter gate, där betongplattan slutade var det en brantbacke ner och en höjdskillnad på 30 centimeter, det skrapade otäckt när föraren försökte att balansera på det lite större stenarna som skulle rädda våra fötter undan påhälsning under i från. Farten igenom parken hade varit 20-25 km/h och det hade tagit oss 3,5 h. Vägarna var usla och vi fortsatte i 45 minuter innan vi kom fram till Mara Wilderbeast resort som ligger vid marafloden. Det hade nästan hunnit bli mörkt när vi klev ur bilen och fick våra saker inburna i de små stugorna som låg längs flodstranden. Lite över 10 m i alla fall för lite utrymme under acasiaträden var det tvunget att vara för erodering och för att ha lite marginal till de tiotalet flodhästar som bodde i floden.

De går under natten upp ur floden och mellan stugorna till gränsplanen och savannen för att beta. Det är med andra ord förenat med livsfara att gå ut på natten utan en askari, en vakt, tar hand om dig. Lodgen är gammal men öppnades så sent som i mars i år efter att ha renoverats i 18 månader.

Vi fick ett välkomnande av chefen för stället. En tysk som bott i Kenya i 30 år och drivit hotell i olika delar av landet, hotellkedjor också för den delen. Vi fick duscha av oss och sedan blev det middag. Vi var ensamma på stället och hade personalens fulla uppmärksamhet. Det blev en god trerättssafarimiddag. I takt med flodhästarnas grymtande och brölande gick vi och la oss och vem som störde vem är svårt att vita, vi flodhästarna med vårt snarkande eller flodhästarna oss med sitt brölande. Sov gott gjorde vi garanterat.